’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Hans ord präglade mig likt Jakob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna. 

’’Vad hände mellan dig och Justin i morse?’’ Jenice rynkade pannan medans hon bläddrade bland klänningarna i hennes walk in closet.

’’Små bråk.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Det bråket såg inte så litet ut.’’ Hon höjde sina bryn och sneglade bak mot mig.

’’Jag vet faktiskt inte. Han blir bara sur så lätt.’’ Jag skyllde allt på honom, för att avslöja så lite som möjligt.

’’Det är bäst att ni löser detta innan vi ska iväg. Ashton kommer annars inte bli glad.’’

’’Jag vet, jag ska faktiskt in och prata med honom nu. Tar du fram en klänning till mig?’’ Helt plötsligt, från ingenstans, så hade Jenice själv tagit initiativet att ta med mig upp i hennes rum och hjälpa mig med klädseln för festen vi skulle på. Jag blev riktigt glad. Det var ett tecken på att jag lyckats med vad jag haft som mål. Hon nickade.

’’Lycka till!’’ Log hon försiktigt precis innan jag steg ut genom sovrumsdörren. Ett nervöst andetag tog sig förbi mina läppar och jag nickade precis som hon gjort innan. Mina steg ledde till vårt sovrum, där jag visste Justin befann sig. Med ett bestämt tag drog jag upp dörren, steg och och stängde den åter bakom mig. Han låg i en svart smoking på den maffiga sängen.

’’Justin.’’ Jag lät tanigare än förväntat. ’’Mm?’’ Hans ögon var stängda. Antingen för att slippa sig mig eller pågrund av sömnbrist. För jag antog att jag inte var den enda av oss två som inte kunde somna igår kväll. Det hade bara blivit för mycket på en och samma gång.

’’Är du arg?’’ Frågade jag tyst och vågade inte röra mig ur fläcken där jag stod vid dörren.

’’Vill du att jag ska vara ärligt?’’ Han öppnade ögat som var närmst mig för att kunna snegla mot mig.

’’J…- Nej.’’ Blev mitt svar. ’’Okej, jag är inte arg.’’ Han stängde återigen ögat och andades tungt ut. Jag suckade irriterat och tog därför mig bestämt fram till honom.

’’Jag står inte ut med detta Justin. Jag har inte gjort något fel, alls, och det gör mig mest upprörd. Sedan kommenterade du mina kläder tidigare idag för att de såg slampiga ut. Och du själv gillar mig i sådana kläder som jag då bar. Du till och med ber mig att bära korta shorts.’’

’’Jag kanske har ändrat mig?’’ Han höjde på sina bryn.

’’Och varför i hela världen ska du ändra dig i just den stunden som vi bli osams för?’’ Jag slog ut med armarna. Att han ska ha så många krav i så många olika tillfällen. Han öppnade suckandes sina ögon och satte sig raklång upp med sin blick inborrad i min.

’’Kanske för att jag inte tål att se dig överdrivet snygg i de stunder jag behöver allt annat än det. Kanske för att du gör mig svag och för att jag vet att rykten sprider sig snabbare än fan, det får fucking fart på killarna och helt plötsligt har inte det faktum att du är min flickvän någon betydelse längre.’’ Hans blick var upprörd, lika så hela hans kroppsspråk.

’’Allvarligt talat Justin. Har känslor börjat bli ett problem? För jag vet mycket väl att du annars inte brukar reagera så starkt på något sådant som hände med Ashton.’’ Jag höjde mina axlar i en ryckning.

’’Inte alls. Men att spela är en del av detta.’’ Fnös han.

’’Så du är inte sur, inte det minsta?’’ Frågade jag försiktigt. ’’Jag är jävligt sur, mestadels på Ashton. Men även på dig. Jag berättar om Amber när läget är inne utan att du ska pressa mig ur det.’’ Han tittade bort. Jag vet inte vad jag skulle tänka eller tycke. Men kanske detta bråket egentligen bara var pågrund av mig? 

’’Okej.’’ Svarade jag lugnt. Han rynkade pannan och kollade underligt på mig, han förväntade sig säkert en spydig kommentar tillbaks. Om det så var att jag skulle ta första steget för att få en bättre och mer pålitlig relation mellan oss så skulle jag göra det.

’’Okej?’’ Sade han chockat. Jag nickade, lade ena knäet på sängkanten, andra över hans höft och sedan rullade jag över på andra sidan av honom där en tom plats - min tomma plats - stod ledig. Jag andades tungt ut.

’’Du har rätt.’’ Viskade jag försiktigt. Efter det suckade han högt och vände sig mot mig.

’’Är du okej Abby?’’ Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta detta. Är du okej, låter mer som är du frisk i huvudet, eller behöver du hjälp?  Men jag förstod att det inte var så han menade, hoppades jag, då jag inte gjort någonting som är mindblowing och galet.

’’Vad menar du?’’ Jag mötte hans ögon. Det ryckte i hans mungipor. Men inget leende nådde helt fram.

’’Inget.’’ Han skakade på huvudet och harklade sig. ’’Det är nog bäst att du klär på dig. Vi åker om en halvtimme.’’ Sade han snabbt nog för mig att bli misstänksam. Jag nickade försiktigt och skulle precis sätta mig upp men blev neddragen igen. Han lutade sig över mig och placerade en mjuk kyss på läpparna. Och inte förns i den stunden, just den kyssen och platsen, så kände jag hur den var så mycket mer än bara skådespeleri. Kalla mig galen, men jag tyckte om det.

5 timmar senare

Med händerna om mitt tjocka blöta hår vred jag ur allt vatten som samlats under tiden jag spolat de varma vattnet över mitt huvud. Att duscha var självklart i detta läget. Dessutom var jag en sådan person som nu för tiden duschade mer eller mindre varje dag. Dock vet jag att det kanske inte är det bästa att göra då huden blir uttorkad och håret mycket lättare fett och slitet. Trots det så gör jag det ändå. Dåligt av mig. Jag vet. Tillslut steg jag ur den stora duschkabinen och virade en bred vit handduk runt min blöta kropp. Jag andades tungt ut och drog fingrarna igenom mitt blöta hår. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaks till händelsen i kväll. Jag kunde inte släppa deras ord och deras ansikten. Det var precis som om de visste att i just den sekunden, så skulle de dö. Jag hatade den känslan så fruktansvärt mycket. Jag var en av orsakerna till att dessa personer dog. Jag var tvungen att skaka på huvudet och knipa med ögonen, samtidigt tvinga mig själv att försöka glömma det som endast satt sår i mig. Klockan var ett på natten. Och vi kom hem för drygt tre timmar sedan. Alla hade bara gått raka vägen till sina sovrum och inte sagt så mycket mer än godnatt. Både jag och Justin hade lagt oss. Men jag var den enda som inte kunde somna, vilket ledde mig till anledningen att jag nu stod i badrummet alldeles fräsch och nu mer trött. Jag vände mig om och ledde mina steg emot sovrumsdörren. När jag stigit in så lade jag märke till att han fortfarande sov, vilket jag från början också trott. Dock hade det funnits en baktanke om att han skulle vänta på mig att ge entre i rummet igen. Men för att vara på säkra sidan så höll jag handduken på när jag drog på underkläderna över min kropp. Jag slängde handduken i smutskorgen och vände mig om för att mötas av den stora sängen. Istället så möttes jag av nakna - om man bortser från hans boxers - Justin framför mig. Jag fick panik och slutade att andas. Han sa ingenting. Dock sade hans ögon mycket mycket mer. På något konstigt vis så skrämde det mig en aning.

’’Är du okej?’’ Hans vanliga fråga. Jag nickade försiktigt. Han tog ett steg närmre mig och fattade tag om mina höfter.

’’Vill du sova?’’ Han kollade djupt in i mina ögon och bet sig i underläppen. Jag var trött. Väldigt trött. Men det stoppade mig inte från att tycka att den frågan i just den stunden var jävligt onödig och slöseri med tid. Det fanns något mycket intressantare att göra som en natt som denna. Och som svar på hans fråga pressade jag våra läppar samman.

’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

’’Har ni sätt Abigail?’’ Jag steg in i köket med ett frågande ansiktsuttryck. 

’’Inte sedan igår kväll nej.’’ Skakade JC på huvudet. Jag suckade högt. 

’’Fråga Ashton, han kanske vet?’’ Ryckte Jenice på axlarna. Jag nickade och gjorde precis som hon sagt. Men jag ångrade att jag faktiskt lyssnat på henne. När jag öppnade upp hans dörr så fick jag syn på personen jag letat efter. Inte riktigt som jag ville finna henne.

’’What the fuck Abigail!?’’ Röt jag argt vilket fick henne att rycka till och slå sina bruna ögon vakna. Hon slängde blicken mot mig och tittade sedan ner på armen Ashton hade runt hennes midja.

’’Det är inte som det ser ut.’’ Skakade hon panikslaget med huvudet. ’’Vad fan är det då?!’’ Skrek jag aggressivt. Jag hade inte tänkt mig att vara så fasansfull arg när jag sätt henne där. Men jag kunde inte hålla tillbaks de känslor som virrade runt inom mig.

’’Hon har rätt Justin. Det är inte vad du tror.’’ Satte sig Ashton lugnt upp. ’’Jag pratade fucking inte med dig!’’ Morrade jag argsint mot honom. Abigail steg upp ur sängen så snabbt hon bara kunde och började lugnt gå mot mig.

’’Snälla Justin.’’ Sade hon med en gråtfärdig röst. Ett enda snedsteg och hennes tårar skulle komma som en flod.

’’Du fucking låg med honom!’’ Sa jag med en väldigt hög röst. ’’Justin lyssna på mig’’ Hon snyftade tyst och kramade mina händer med sina som var alldeles skakiga.

’’vi har inte gjort någonting. Du måste lita på mig!’’ Hennes ögon tårades snabbare än anat. Jag blev förvånad att hon reagerade så illa så snabbt. Det hade jag inte förväntat mig, och att jag själv skulle reagera som jag gjorde var heller inte förväntat.

’’Fuck it Abigail!’’ Röt jag upprört och slet mig ifrån henne innan jag begav mig ut för - idiot - Ashtons rum.

’’Wow bro, vad fan hände där uppe?’’ Carter kom ut mot trappslutet för att ge mig en förvirrad blick. Jag bara skakade på huvudet med en stel blick och försvann vidare mot hallen och sedan ut för ytterdörren. Med ett hårt drag så hade jag smällt igen den igen och var i nästa sekund påväg mot våran svarta Range Rover.

’’Fucking…’’ Jag pausade mig själv mitt i meningen. Du är en fucking drama queen, Justin. Varför ens lägga tid på henne? Jo, fucktard hjärna. Hon är min fucking flickvän. Min, flickvän. Men enligt Abigail själv och Ashton så var det inte så.

’’Ta det lugnt. Han kommer tillbaka. De kommer alltid tillbaka.’’ Ash ryckt på axlarna och sträkte bekvämt på sig i sin säng.

’’Vad fan pratar du om?’’ Jag rynkade pannan. ’’Det är ditt fucking fel Ashton!’’ Skrek jag mot honom och slet händerna från ansiktet för att kunna möta hans blick.

’’Shit, Abby. Han är en douchebag, han förtjänar inte dina tårar anyway, så fucking strunta i det och gå och skapa kärlek mellan er två igen.’’ Sa han med en äcklad min.

’’Du, är douchebagen här, okej? Det finns inget fel på honom, allt fel kommer från dig.’’ Jag skakade argt på huvudet och gick sedan med bestämda steg ut från hans mörka rum och ledde sedan min väg emot mitt och Justins sovrum. Bakom stängd dörr så tystnade mina snyftningar, tårarna avtog och just i den stilla sekunden så slog någonting mig. Varför gråter jag? Varför lägger jag energi på att få tillbaka honom? Varför ens försöka få tillbaka honom? För det första, jag har absolut ingen anledning att gråta. Och för det andra, han har inget val, ingen utav oss två har det, vi måste bli sams i vilket fall som helst pågrund av vårt uppdrag. Men sedan kan jag inte låta bli att såras av att han - fortfarande - inte tror på mig. Allting handlar om att tala sanning i en relation, att tro på varandra och komma överens, att båda ger 50% och att båda försöker förstå när någon ligger i underläge. Men inget av detta funkar mellan mig och Justin, än så länge. Dock så har detta inte riktigt varit rätt läge att försöka något utav detta. Trots uppdraget så måste vi ändå komma överens, för att bara klara av att bo under samma tak, och för att mesta dels kunna dela säng utan att döda varandra. En suck lämnade mina läppar. Vad är det jag försöker komma med detta? Jag har inte ens en aning själv, bortsätt från att jag vill få mig själv förstådd och trovärdig i hans ögon. Vad är det som får honom att tvivla så hårt?

Strunta i allas blickar Abby. Du är skit snygg, sa en övertygande röst i huvudet. Och jag höll med, för så länge jag tyckte om hur jag såg ut så räknades inga andras åsikter… Eller hur? Istället för att börja dra i den gråa magtröjan och i de rump korta shortsen så rätade jag istället på ryggen. Innan mamma blivit sjuk när jag var mindre, så brukade hon alltid säga att jag skulle ha en rak och sträkt rygg, hålla huvudet högt och le. På så sätt visade jag att jag var stolt. Och ingen skulle få ta den känslan ifrån mig. Ingen skulle få ta en utav de få bra minnena med min mamma ifrån mig. Jag hade ett mjukt och neutralt ansikte för att inte se kaxig ut. Jag ville ge vibbar om att jag var en bra tjej, trevlig och inte en wannabe Amber som ståtligt var bitchig. Nej, nej, jag var Abigail Pott. Inte någon wannabe eller bitchig tjej. Jag vek lugnt upp ärmarna på min jeansjacka och drog sedan min ena hand igenom mitt bruna korta hår.

’’Vad heter hon tjejen nu igen?’’ Kunde jag höra en kille säga på andra sidan väggen vid sitt skåp, medans jag stod med ryggen emot och tog de böcker jag behövde i min famn, med spetsade öron.

’’Hon där? Abigail Pott, tror jag det var?’’ Sade hans kompis osäkert. ’’Fast om jag var du så skulle inte jag stöta på henne. Det är Justins byte.’’ Varnade han snabbt. Jag rynkade pannan hastigt. Byte? Vad har killarna namngett sina tjejer nuförtiden? De ordvalen… Jag gillar det inte. Vi tjejer är inga ägodelar eller ’’byten’’, som dom i detta fall säger. 

’’Jag tyckte Amber redan paxat honom?’’

’’Har du inte hört? Det var Justin som valde Abigail, och ja, jo. Kanske har Amber paxat honom, men hon kom försent bro.’’

’’Jag tänker försöka i alla fall.’’ Trotsade killen. Hans kompis suckade. ’’Well, hoppas du inte går och dör. Justin är nog ingen att leka med.’’ Klappade han killen på axeln som ett lycka till. Jag stängde mitt skåp i samma sekund som killen stigit fram till mig. Han bar ett fint leende. Och helheten av honom var inte dålig heller. Allmänt snygg, om jag får säga min åsikt.

’’Abigail, inte sant?’’ Han följde mig med stegen då jag precis innan han dykt upp börjat att gå. Jag nickade med ett leende, men kunde inte undgå att tycka att det var en aning pinsamt att han varit tvungen att fråga sin kompis om mitt namn för att sedan låtsas veta det.

’’Precis, och du är?’’ Jag slängde en snabb blick mot honom.

’’Dylan Cooper.’’ Svarade han med ett snett leende. ’’Så du är en av Ashtons tjejer?’’ Frågade han plötsligt. Utan att kolla på honom rynkade jag pannan. Han visste själv svaret, för han hade precis fått reda på att jag redan var upptagen med Justin.

’’En av Ashtons tjejer?’’ Jag skrattade försiktigt, be nice Abby. ’’Inte direkt. Jag är mer Justins tjej. Men nära vän med Ashton, ja.’’

’’Ja, förlåt, jag menade vän, eller alltså om du var en i gänget. Jag ser dig komma med dom varje morgon.’’ Han log generat.

’’Jag bor under samma tak som dom så… Det kan man väl säga.’’ Nickade jag.

’’Åh, jaha.’’ Han såg förvånad ut. ’’Förresten kan…-’’ Jag avbröt honom snabbt genom att plötsligt tvärbromsa mina snabba steg. Min blick hade fastnat på Justin och Amber som stod vid ett skåp några meter ifrån oss. Justin såg rasande ut medans Amber mer såg livrädd ut. Jag förstod absolut ingenting. 

’’Ursäkta mig, Dylan.’’ Höll jag upp ett finger mot honom innan jag försiktigt tog mig emot dom i mina vita Converse på fötterna.

’’Låt mig fucking vara nu.’’ Morrade Justin hårt mot henne innan han gick sin väg. Jag lade märke hur han sätt mig, men ändå så hade han gett mig ryggen. Jag gick snabbt ikapp honom.

’’Vad är ditt problem?’’ Sade jag smått upprört. ’’Du är mitt fucking problem.’’ Morrade han utan att ge mig en endaste blick.

’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Trots att han hade fel med att jag bar slampiga kläder så präglade hans ord mig likt Jacob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna.

’’Förlåt för att jag försöker vara en bra flickvän.’’ Viskade jag irriterat för ingen annan att höra. Hans händer pressade mina höfter närmre hans vilket fick mitt ansikte att komma närmre hans.

’’Din svartsjuka börjar nästan se verklig ut. Försiktig så jag inte går på den.’’ Han blinkade med sitt ena öga och gav mig en mjuk kyss på läpparna.

’’Så hur går det där borta?’’

’’En så länge, väldigt bra.’’

’’Och Jenice?’’ Jag kunde höra Tori le. ’’Hon tar det faktum att jag ska bo här förvånansvärt bra faktiskt. Jag trodde jag skulle få behöva kämpa mer för hennes vänskap.’’ Jag log stolt medans jag försiktigt, kota för kota, rullade ner i dubbelsängen.

’’Så ni är alla redan vänner?’’ Hon lät chockad. Med de beskrivningarna vi fått läsa om henne så dömde jag inte de faktum att hon blivit chockad.

’’Påväg att bli vänner, tror jag. Det är komplicerat.’’ Jag skrattade försiktigt och skakade på huvudet åt att knappast jag själv visste.

’’Ta hand om er, Abigail, och var försiktiga. Hälsa Justin.’’ 

’’Det ska jag.’’ Sedan klickade jag samtalet. I samma ögonblick så öppnades dörren och Justin steg in.

’’Tori hälsar.’’ Jag kröp längre upp i sängen och andades tungt ut. ’’Din mamma? Hälsa tillbaks.’’ Han rättade mig smidigt med en halvt hård halvt kärleksfull blick.

’’Nå, vad var det viktiga som killarna ville att du skulle veta?’’ Jag satte mig nyfiket upp i sängen och lutade ryggen emot sänggaveln.

’’Vi ska på uppdrag i morgon kväll. Du, jag och gänget.’’ Han gled ur sina pösiga skinnbyxor och drog den vita t-shirten över huvudet för att sedan bege sig mot sängen. Han var så jäkla snygg, det var de ingen tvekan om. För visst kan man tycka att en kille är snygg, utan att gilla personer något mer än vänskap? Sedan tvekade jag inte ett dugg om han behandlade mig bra eller inte. För det gjorde han. Om det var för uppdragets skull eller inte, jag hoppades på det bästa. För vad skulle hända när allt detta var slut? Skulle vi också vara slut då? Skulle vi ens vara vänner? Eller skulle det bli som med mig och Diego? Att vi skildes åt och det kanske var en på miljonen att vi skulle träffas igen? Vad jag ville visste jag inte ens. Och det gjorde ingenting bättre.

’’Vad för slags uppdrag? När? Vart?’’ Undercover gånger två. Det kunde bara inte bli mer komplicerande.

’’Vi ska på en fest hos styrelsens som har bjudit in oss.’’ 

’’Bjudit in oss?’’

’’Killarna har hållit på med detta ett bra tag. Fått kontakt med olika män från styrelsens insida och lyckats bli bjuden. Dock som ett par väldigt… Rika vänner.’’ Han log skyldigt.

’’Jag ser på dig att det finns något mer bakom allt detta.’’ Jag kollade misstänksamt på honom.

’’Jo… Styrelsen har ett väldigt bra band med MI9. De vill, ja, du vet. Döda Casper från styrelsen då MI9 just nu är väldigt beroende av honom. Det handlar bland annat om ekonomi och fler anställda.’’ Han harklade sig.

’’Och vad tjänar dom på att döda Casper och få MI9 mer maktlös än innan?’’

’’Låt oss ta det i morgon.’’

’’Varför?’’

’’För att det är Ashtons roll att berätta.’’

’’Vaddå, så det är också Ashtons roll att berätta om Amber då eller?’’ Jag spände blicken i honom och kände ilskan inom mig.

’’Lägg ner Abigail.’’ Han skakade på huvudet och vände ryggen mot mig. ’’Kan du snälla förklara vad ditt problem med henne är och varför det är så jäkla svårt att berätta om henne för mig?’’

’’Inte i kväll.’’

’’Jag måste ingenting Abby. Du har ingen rätt att veta!’’ Han vände sin hårda blick mot mig. Jag suckade, klev upp ur sängen och började långsamt att gå mot dörren när han stoppade mig med sin röst.

’’Vart ska du?’’ 

Jag använde hans opersonliga ord emot honom, så att han fick smaka på de sårande orden själv. Jag tittade försiktigt upp och mötte ett stelt ansikte.

’’Är du okej Abigail?’’ Ashton kollade med huvudet på sned på mig där han stod med sina gråa mjukisbyxor en bit ner på höfterna än vart byxor normalt brukar sitta. Sedan bar han ingenting på överkroppen. Men det gjorde mig inget, han var vältränad och väldigt intressant att kolla på. Jag ville säga ja. Men en del av mig sa att han skulle tyda om jag ljög, och den andra delen kunde helt enkelt inte ens försöka att ljuga.

’’Nej.’’ Viskade jag tungt ut. ’’Vart har du tänkt ta vägen sådär mitt i natten?’’ Han log snett. 

’’Jag och Justin bråkade och… Jag stod inte ut med att dela säng med honom så, jag ska lägga mig där nere i soffan.’’ Viskade jag, för att inte väcka någon.

’’No way att du sover i soffan Abigail. Det finns plats nog för dig i min säng.’’ Utan att ens vänta på svar så tog han tag om min handled och ledde mig en bit bort från där Justin befann sig och vidare in i Ashtons sovrum. Jag svalde hårt när han stängde dörren bakom oss och steg sedan mot sängen, väldigt avslappnad. Jag däremot stod kvar vid dörren och kollade smått chockat på honom.

’’Jag kommer inte våldta dig om du tror det.’’ När han sa det så såg han för serie ut. Men sedan krökte det sig ett leende.

’’Vågar man lita på det?’’ Jag la huvudet på sned och kollade smått misstänksamt på honom med munnen som hade en början på ett leende.

’’Du får väl ta reda på det.’’ Han blinkade charmigt med ögat innan han sedan klappade försiktigt jämte sig.

’’Nej tack, vill helst inte ta reda på någonting här.’’ Skakade jag på huvudet. Dock gick jag och la mig i hans dubbelsäng. Väldigt stelt och nervöst. 

’’Har Justin berättat om planerna för i morgon?’’ Ash sneglade sin blick mot mig medans jag kröp in under duntäcket.

’’Kan vi snälla låta bli att prata om honom? Jag kom hit av en anledning.’’ Harklade jag mig obehagligt och vände ryggen emot honom. 

’’Kan du åtminstone försöka bli sams med honom i morgon? Jag behöver er två i morgon kväll, som paret ni kom hit som. Okej?’’ Han rörde försiktigt vid min axel. Jag nickade.

’’Låt gå för ett försök. Men jag kan säga direkt att detta’’ jag vände mig försiktigt på rygg och skiftade med fingret mellan oss två.

’’kommer inte göra saken enklare.’’ Sedan vände jag mig med ryggen emot honom igen.

’’Godnatt Abigail.’’ Sade han tyst och släkte nattduksbord lampan så att hela rummet förblev kolsvart.

’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

Har haft lite att göra under dessa två dagar. Men kapitlet är ute, och det är huvudsaken! Kommentarerna bara stiger och ni gör mig så himla glad! Tusen tack, kommentera nu lika bra på detta :')

Q: Tror ni att det kommer hända någonting mellan Ashton och Abby? Och vad tror ni Justin kommer säga om att Abby sov i Ashton säng? Tror ni han kommer reagera? x) Let me know what you think <3

’’Amber?’’ Sa Justin förvånat.

’’Shit vad länge sedan! Jag har saknat dig!’’ Hon sken upp i ett brett leende och kollade lyckligt på Justin som chockat log snett med sina läppar. Plötsligt drogs hennes blick mot mig och hennes ögon förstorades.

’’Åh, gud förlåt!’’ Hon slog händerna för sin mun. ’’Du måste vara hans flickvän.’’ Hon skrattade nervöst och räckte sin högerhand emot mig. Jag kollade ner på den, upp på henne och skakade den sedan leendes. Jag ville se minst lika trevlig ut som henne.

’’Precis, Abigail Pott.’’ Nickade jag och log så brett det bara gick. Justin grep snabbt tag om min hand och drog mig en aning närmre honom.

’’Så… vad tycker ni om Houston?’’ Hon följde med oss igenom korridoren precis som om vi kände varandra nu. Håll masken.

’’Jo, det är väl bra.’’ Nickade jag. ’’Du, Justin, vet ju redan hur det är här. Minns du strandfesterna vi  brukade gå på? Hur jäkla mysigt vi hade det.’’ Hon log flörtigt emot honom och gick väldigt väldigt nära honom.

’’Vi måste vidare nu, vi kanske ses senare.’’ Log Justin ursäktande efter att hon slutat babbla om ännu ett par minnen om dom två. Vem Amber var, det lös väl riktigt starkt om henne med en stämpel i pannan där det stod ’’se-upp-för-ett-desperat-ex-som-vill-ta-Abigails-pojkvän-tillbaks-igen’’.

’’Vi kan mötas vid lunch!’’ Sedan gick hon med ett gulligt leende ifrån oss och vidare mot några tjejer som stod vid ett skåp.

’’Amber Cher. Skolans diva och överdriver om precis allt. Damn god Justin, låt inte den tjejen komma nära dig. Du har en bättre tjej alla redan. Håll dig snälla till henne.’’ Skakade Ashton på huvudet.

’’Hon är från det förflutna Ash. Inte en chans att jag ger mig in på någonting som är ett misstag när jag dessutom har Abigail.’’ Skakade han på huvudet, släppte min hand men drog istället sin arm om min midja och drog mig närmre honom än vad som egentligen var möjligt.

’’Justin Bieber och Abigail Pott. Välkomna till Houston High. Jag hoppas att ni kommer trivas här genom att följa våra regler. Vi har det väldigt strikt med att följa dom, och får vi höra att folk bryter mot dom så blir det raka vägen till mitt kontor. Förstått?’’ Rektor Rose lutade sig strikt fram emot sin disk framför sig.

’’Självklart.’’ Nickade jag med ett milt leende och Justins höll lugnt med. ’’Här har ni era böcker och scheman till lektionerna ni väntar. Det är bäst att ni går, den första lektionen börjar om fem minuter. Det är första dagen och ni vill inte komma försent.’’ Hon puttade fram två högar med böcker och pappren som vi sedan tog emot och lämnade hennes kontor.

’’Vad handlade det om?’’ Jag tänkte mer på reglerna hon pratade om, och hade kollat specifikt på Justin under de meningarna.

’’Några saker som står i mitt register. Saker jag inte är stolt över.’’ Han harklade sig hest och började gå med mig mot våra skåp. Peter hade fixat så vi fått skåpen jämte varandra, även fixat så att jag skulle kunna hamna i så många lektioner som Jenice sommöjligt. Justin fick killarna som mer huvuduppdrag och jag Jenice så vi båda var tjejer och enligt Peter skulle passa bättre tillsammans. Dock så vet jag inte riktigt om jag höll med där. Hon hade visserligen visat en del uppskattning igår när jag stod upp för henne. Men om hon fortfarande mindes vad jag gjort för henne och inte var en sådan person som glömde med vilje snabbare än blixten så skulle detta gå mer än bra.

’’Är du nervös?’’ Justin stängde sitt skåp med en smäll och lutade sig sedan mot det för att kunna tittade på mig som placerade allt iordning på de olika små hyllorna man hade inuti.

’’För att Amber ska ta min pojkvän? No way.’’ Jag stängde skåpet lagom hårt och höll mina böcker och schemat tryckt emot min bröstkorg. Han fnös och skakade på huvudet medans han tog tag om min höft och fortsatte vidare ner för korridoren. Han lutade sin närmre mitt höra och sa tyst:

’’För att klara detta så måste vi hålla rollerna. Och min roll är att vara din pojkvän. Även känd för att vara trogen dig. Så oroa dig inte. Amber är bara ett hinder vi måste ta oss runt.’’ Sedan kysste han min kind.

Jag drog min hand igenom mitt korta hår och hade nästan glömt bort att det var avklippt. En del av mig saknade håret, medans den andra delen av mig uppskattade att jag tagit styrka åt mig att klippa av det. Min syster har annars alltid varit anledningen till att jag behållit det, även mamma som i halva mitt liv inte haft något hår pågrund av cancern. Dock så tog jag min egna vilja i mina händer och gjorde det verkligt. Jag slängde den blåa handduken jämte solstålen som jag sedan slog mig ned på. Jag andades tungt ut och kände att jag för en gångs skull kunde slappna av på åratal. Och jag överdrev faktiskt inte. Detta var den första pausen jag fått från alla komplikationer i mitt - dåvarande - liv. Jenice slog sig ned på solstolen bredvid mig och placerade sina solglasögon på huvudet innan hon riktade blicken mot mig.

’’Så… Du och Justin. Hur länge har ni varit tillsammans?’’ Hon tittade med vänliga ögon på mig. Framsteg, Abigail, framsteg.

’’Och Amber då? Vad hade hon för roll i Justin liv innan du dök upp?’’ Hon var nyfiken. Men normalt tjejigt nyfiken.

’’För att vara ärlig, så har han faktiskt inte berättat om Amber alls.’’ Jag ryckte lätt på axlarna och slängde med blicken mot Justin som badade i den stora poolen med killarna.

’’Jag vill inte förstöra någonting för er. Men vad jag såg, så verkade Amber ha varit något mer än en vän.’’ Även hon ryckte på axlarna och kollade ut mot dom.

’’Vet du vad…’’ Hon bytte snabbt samtalsämne då hon kände att det kanske inte var riktigt rätt läge att prata om Justins förflutna tjejer.

’’Du är rätt okej du.’’ Nickade hon, men med ett fortfarande neutralt ansikte och förflyttade sin blick mot mig. Jag log.

’’Men ta inte åt dig för mycket. Jag är fortfarande emot alla typer av tjejer.’’ Höjde hon på sina bryn.

’’Det är en början åtminstone.’’ Jag log trots vad hon sagt, för jag kände mig faktiskt stolt över att ha brutit isen emellan mig och Jenice. För det var inte många som hade lyckats med det. 

’’Baby, kom hit.’’ Ropade Justin plötsligt mot mig medans han försökte vinka mig åt honom. För att inte avslöja den delen av mig som hatade honom, så gick jag kärleksfullt fram till honom och slog mig ned på poolkanten precis som han sedan visat med sin hand på kanten. Han bet sig i läppen medans han ögon fått rönka min kropp som var isatt en mörkblå liten bikini. Efter det ställde han sig ordentligt upp på den grunda delen av poolen, särade på mina ben och placerade sig själv där. Hans höfter nådde nästan upp till poolkanten. Dock pågrund av att poolen hade byggts med en lutning till botten. Sedan fanns det även ännu en liten pool som fortsatte en bit bort där det var djupare och hade ingen lutning alls. Hans händer sattes på mina höfter. Jag rös till av de blöta och kallade händerna han hade.

’’Någon som skaffat sig en vän’’ Han log nöjt ’’vad pratar ni tjejer om då?’’ Nyfiken. 

’’Vi båda undrar faktiskt vem denna Amber Cher är. Du kanske har lust att förklara?’’ Jag lyfte på mina ögonbryn. Han skrattade nervöst men skakade på huvudet.

’’Låt bli att ta in Amber i mitt liv igen. Det finns många anledningar till att hon inte längre är en del av det, och jag tar helst inte upp anledningarna just här.’’ Han gav mig en sträng blick. Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Förlåt för att jag försöker vara en bra flickvän.’’ Viskade jag irriterat för ingen annan att höra. Hans händer pressade mina höfter närmre hans vilket fick mitt ansikte att komma närmre hans.

’’Din svartsjuka börjar nästan se verklig ut. Försiktig så jag inte går på den.’’ Han blinkade med sitt ena öga och gav mig en mjuk kyss på läpparna.

Då välkomnar vi Amber in i novellen :) Ville helst inte påpeka det, men jag fick bara 10 kommentarer på förra kapitlet. Vilket var dåligt. Det var en av anledningarna till att ni inte fick kapitlet igår som jag sagt. Kände inte att jag behövde stressa med att lägga ut det i med att ni inte visade att ni uppskattade kapitlet innan...

Q: Varför tror ni att Justin är så negg med att Abigail frågar om Amber? Kan ni gissa till er någon anledning till varför Amber inte är en del av Justins liv ännu? x) Kul att höra era tankar hihi