''Lova att inte falla för mig.'' Det fick min blick att vika undan, mina hjärtslag att bli få och den varma känslan i kroppen att sjunka. Var det på något sätt en besvikelse att höra de av honom? Kanske det var det... Eller så var det bara något jag trodde. Jag kanske gömde mina - rädda hatfulla - känslor genom att bilda nya. Genom att tro att jag fallit för honom. 

 

''Ms Lightwood?'' Sa en bestömd röst som fick mig att vakna ur mina tankar. Jag tittade upp på Mr George som vänligt log mot mig.

''Lektionen har slutat, du kan gå.'' Sa han innan han gick mot tavlan och suddade bort allt han kladdat. Jag hade inte - sedan i morse - hängt med under någon lektion. Jag hade varit borta i mina tankar, drunknat i dom. Jag hade Justin och vargen i tankarna, hur mycket jag än ville glömma det och fokusera på här och nu... Så kunde jag inte det. Det var som om någon stoppat mig från att kunna leva i nuet, jag var fast i mina tankar och hittade ingen utväg. Jag nickade, nu medveten om att detta var sista lektionen, innan jag med ett falskt leende steg ut genom de tomma klassrummet och gick med raska steg mot mitt skåp. Hela korridoren var tom, antagligen för att alla snabbt skyndat sig hem. Ingen ville tillbringa mer tid än nödvändigt här. 

''Holly...'' Andades en hes röst bakom mig som fick hela min kropp att stelna till när jag skulle stänga skåpet.

''Vad vill du Daniel?'' Han överraskade mig, verkligen. Att han tagit sig tid att prata med mig efter våran lilla konversation via telefon. Sedan dess hade han inte hört av sig eller ens viljat ge mig en endaste blick i skolan, förrns nu. När ingen kunde se oss stå här och prata. Jag förstod inte vad hans problem var? Var han rädd för att någon skulle se honom med mig? Eller var han helt enkelt bara... Arg på mig?

''Jag vill säga förlåt.'' Mumlade han och gick med snabba steg efter mig som hade börjat ta mig ut genom skoldörrarna och var nu på väg mot parkeringen.

''Så du har ändrat dig?'' Fnös jag och kollade runt efter min bil, som var spårlöst borta. En suck lämnade mina läppar innan jag vände mig mot honom.

''Det har aldrig varit några problem mellan oss...'' Började han. ''Så, vad är problemet?'' Korsade jag armarna framför bröstet. En brummande motor hördes bakom mig som fick mig automatsikt att vända mig om. Den tonade rutan hissades ner och i förar sätet satt Justin han själv med sin kalla blick brännandes på mig.

''Han är problemet.'' Morrade Daniel. 

''Jump in baby!'' Sa Justin med en raspig röst och viftade med sin hand att jag skulle komma. Nu när Daniel väl kommit och pratat med mig, sagt förlåt och på sätt och vis förklarat varför, så ville jag bara bort från honom. Att Justin var problemet förstod jag inte? Justin var problem, det räknade man lätt ut, men han var inte vårat problem.

''Jag måste gå...-''

''Snälla, stanna... Han är farlig.'' Stoppade han mig från att gå mot Justin. I detta fall var Justin min ända räddning från att vara med Daniel. Jag skulle mer än gärna godta hans hjälp i detta fall. Han tittade med hopp i ögonen på mig och ville verligen att jag skulle stanna. Men jag bara vände mig om och gick med snabba steg mot andra sidan av Justins bil, hoppade in och kunde se hur vi körde förbi honom.

''Från och med nu ska du inte umgås med honom.'' Sa Justin i en allvarlig ton. Varför ska alla be mig att göra saker? Varför ska alla bestämma över vad jag vill? Varför, är det perfekta ordet. Men jag valde att inte säga emot, eller ens säga någonting. Utan satt där tyst. Jag orkade heller inte bry mig om vart han körde, vart vi skulle hamna. Men jag kunde inte undgå att undra hur jag aldrig såg det vita huset på den gröna ängen, den dagen när vi kommit hit. Vi hade passerat ängen, men inget hus. Hur underligt var inte det? Nu var jag nyfiken och ingen kunde stoppa mig från att undra.

''Vart är vi?'' Mumlade jag chockat medan vi samtidigt steg ut genom bilen. ''Hemma.'' Log Justin.

Jag steg in genom dom stora dörrarna. Huset var stort, vitt och fint. Ljusa tapeter lyste upp den långa korridoren som funnits rakt framför mig medan till höger så fanns ett kök och till vänster en lång spiral trappa. Ett förtjust leende spred sig på mina läppar innan jag kände Justins hand greppa tag om min mjukt innan han började dra in mig i korridoren. Vi passerade passvis av dörrar tills vi slutligen nådde den han sökte efter, en stor silvrig dörr. Mina ögon blev stora som bowling klot innan jag såg hur den sakta öppnades sig. Med hjälp av Justin, som dragit i mig, hade vi tillsammans passerat dörrkarmen och satt foten innanför rummet. Rummet var stort, fortfarande ljusa väggar - nästan lite likt vad man skulle kunnat tro vara guds hus, Soffor, bord och massvis av böcker som var uppradade i bokhyllor. Jag tittade mig chockat runt och tog min egen väg. Började kolla bland dom gamla böckerna, satte mig i någon fåtölj innan jag gick fram till Justin som tagit en bok i handen. Den var blå med ett igenkänt märke som omslag - av guld.

''Jag ska visa dig något...'' Viskade han med ett mystiskt leende och tog tag i min hand igen innan han ledde mig ut genom dörren för att öppna en annan dörr som totallt chockade mig. Denna gången, var jag verkligen i chock. Ett grönt, växtfullt rum prydde väggarna, eller om det ens fanns väggar? Träd, färgglada blommor, buskar, sand, lycktor och små sjöar fanns lite överallt. Men det som mest överraskade mig, var den blåa boken Justin höll i, som nu lös i fina färger. Han drog mig bort mot en växt hängmatta som vi båda slog oss ner på innan han drog handen över omslaget och öppnade boken. En vind pust slog lätt till mot oss innan den automatiskt - av sig själv - började byta sidor i full hastighet tills den stannade på en sida med en varg på. Ur dom beige aktiga sidorna började små vargar att springa, upp på min hand och tittade granskande på mig innan dom gick upp i rök - mer som glitter, som jag sedan fångade i min hand.

''Den varg liknande varelsen, mer känd för Creatures Wolf som vandrar runt på natten är djuret som Joi Pascall skapat till sin högra hand, med andra ord, sin arme. Dom ska kriga för honom, tjäna honom troget och veta sin plickt när dom utväcklatts till en full värdig Creatures Wolf - CF.'' Läste Justin högt, alla orden försökte jag ta in, jag var tvungen att ge de tid att sjunka in. Sedan fortsatte han lika allvarligt. ''Den tredje september år 1931 dog den mäktiga Joi Pascall av dom alls mäktiga Black Worres. Hans CWolf krigare blev utan någon ledare och började sprida ut sig runt om i världen, försökte smällta in bland dom männskliga varelserna och anpassade sig till den normala kulturen. År 1950 kom dom nya Creaturens till planet Jorden, i namn: Creatures Of The Night - COTN slog sig samman med vargvarelserna och började strida mot Black Worrsen. Sedan den 15 februari år 1960 har det varit fred mellan dom goda och dom onda...'' Han pausade och vände sin blick mot mig.

''Detta är vad jag är, Holly. Detta är vad jag kämpat för i år... Detta är vad du kommer få stå ut med, för du har just satt foten i något riktigt farligt som kanske får dig att missta ditt liv.''

Ni har fått höra lite av vad han är, vem som skapat dom, lite av hans ''släkts'' historia. Om några kapitel, så kommer något oväntat, vet inte exakt om hur många kapitel, men räkna med 3-5 stycken :D 

 

 

 

E-En varj... Jag andades högt och kände pullsen öka. Med dom stora, vita tassarna började den smyga fram till mig. Blicken borrade sig in i mig, jag skulle dö. Jag knep hårt ihop mina ögon och förberedde mig på en värre smärta en vad jag redan hade. Me inget hände, det ända jag kände var en varm, flåsande andedräkt i ansiktet. Jag tog ett djupt andetag innan jag försiktigt öppnade mina ögon för att sedan möta ett par kristall blåa ögon. Kroppen var trippelt så stor som en normal varj kropp brukade vara och denna verkade inte vara... Farlig. Jag visste inte vad jag skulle göra, drivas av panik och börja springa därifrån - med risk av att dö, eller sitta kvar och vänta på att den ska gå. Jag mötte dom blåa intensiva ögonen och kände en konstig känsla inom mig. Något var bekant med dom ögonen. Jag visste inte bara vad? Jag hade lugnat ner mig, men inte vågat bryta ögonkontakten. Den började närma sitt huvud och tryckte försiktigt sin panna mot min...

 

Jag suckade högt och drog ut matte böckerna innan jag smällde igen skåpet och vände mig om för att möta ett par ljus bruna ögon, kraftiga ögonbryn och tydliga käk ben. Jag svalde hårt och kunde inte släppa blicken från honom 

 

''Är hon så mot alla.'' Undrade jag med en rynka i pannan. ''I princip.'' Skrattade han.

      

Hela jag ryckte till och överkroppen flög spikrakt upp med uppspärrade ögon. Jag kände hur min panna hade svett kristaller som hängde, velade om de skulle släppa taget och rinna, eller bara hänga kvar. Jag gnuggade mina ögon innan jag slog över benen mot sängkanten och mötte ett par bruna ögon. Sedan åkte min blick ner mot den vältränade magen som fick mig att dö. Jag harklade mig innan jag slängde över benen mot sängen igen, för att inte bli utskäld av att jag tänkt gå upp, vilket han säkert aldrig skulle tillåta mig att göra. Jag ville inte att den uppkäftiga killen skulle poppa upp igen. För... Om jag kan undvika honom, gör jag det mer än gärna. Min blick släppte honom för en sekund för att sedan kunna stirra tomt mot den ljusa väggen framför mig. För att slippa möta hans blick och bli påmind om hela gårdagen. Det fick läskiga ilningar att gå genom min kropp som en blixt. Jag visste inte om jag skulle vara tyst, eller om jag kanske skulle prata? För att liva upp stämningen?

''Du har ett badrum där, kom ner om 5.'' Lämnade hans mun innan han ställde sig upp och steg ut genom rummet. Jag svalde hårt och kände hur lättnaden rann som en flod över mig när han lämnat mig ensam. Vad skulle jag få gå igenom sen? Skulle han döda mig? Eller plåga mig? Samma frågor hela tiden, dom bara går runt och runt i huvudet, utan att få något svar. Jag gjorde som han sa, för att slippa konsekvenserna. Steg in genom badrums dörrarna och hamnade i chock när jag mött min spegel bild. Först och främst, mitt smink hade kletat ut sig och hela mitt ansikte såg ut som en clown som sminkat sig, sen... Den blåa färgen i ögonen var ännu kvar. Jag ville slita ur mig de! Jag kände mig inte som... Mig. Jag satte snabbt på kranen och kupade mina händer under det rinnande vattnet innan jag slängde det i mitt ansikte, gnuggade bort all smink och torkade mig sedan med en handduk som hängde på en krok jämte mig. Efter det var jag klar och om jag nu hade rätt... Så hade det gått exakt fem minuter. Jag skyndade mig ut ur badrummet, ut ur rummet och krockade med en muskulös kropp.

''F-förlåt.'' Stammade jag nervöst och kollade upp på den brun håriga killen framför mig. Hans blick var hård, kall och avspeglade... Absolut ingenting. 

 

Dom var kristall blåa, exakt som mina var just nu. Han tittade mig i ögonen, öppnade munnen för att säga något, men lät blir och steg sedan förbi mig utan att yttra ett ord. Jag skakade av mig den konstiga känslan som spridit sig i magen och trippade nervöst ner för trappan och mötte dom igenkända bruna ögonen. Han steg ut genom dörren och väntade på mig då jag sedan steg ut genom dörren och började gå mot samma bil jag åkt igårkväll. Vi hoppade in och började köra ifrån huset. Sakta men säkert kom det en till, likadan, bil efter oss med resten av killarna i.

''V-vad ska du göra med mi-g?'' Frågade jag med en darrig röst och kollade försiktigt på honom.

''Ta dig till skolan.'' Mumlade han med en cigarrett mellan läpparna.

''Lovar du?'' Ville jag försäkras om. Det var något att han sa det, men att lova skulle få mig ännu säkrare på att det han talade var sanning.

''Jag lovar.'' Nickade han och mötte min blick för en sekund innan han riktade den mot vägen igen. Jag kände hur lycka och glädje sprutade om mig, hur jag kunde slappna av och veta att jag kommer få se morgondagen utan att oroa mig över att dö eller hur jag skulle dö. Jag började sakta men säkert känna igen mig, även fast jag var ny i stan. Gatorna, husen och alla barn som sprang runt. Sedan tonade skolan upp framför oss och snart så hade han stannat bilen på parkeringen. Stigit ur och väntat vid min dörr på att jag skulle kliva ur. Som jag mycket riktigt gjorde och tvingade fram ett leende mot honom. Men han brydde sig inte utan började gå mot ingången då en motorcykel körde upp framför oss. En vältränad kille med brunt hår steg av den och drog av sig sina solglasögon innan han mötte min blick.

 

 

 

''Gumman? Holly?'' Den ljusa rösten lät som en viskning i mitt öra, men var ändå så långt borta. Allting var så otydligt, suddigt och förvirrande. Vart var jag? Vad hände? Jag knep ihop med ögonen och öppnade dem sakta... 

''Mår du bra?'' Izzys oroliga blick mötte min och då, klarnade allting. Jag satte mig långsamt upp och tittade mig runt i rummet. Jag befann mig inte i matsalen längre... Och heller inte i skolan. Utan i mitt rum liggandes på sängen.

''Hur mycket är klockan?'' Mumlade jag utan att svara på hennes fråga, drog min hand för pannan och började rulla axlarna framåt.

''Det är bäst du skyndar dig, Daniel kommer om en timma.'' Hennes oroliga blick vägrade försvinna, utan fortsatte stirra på mig.

''Det är lugnt, Izzy... Jag mår bra.'' Försäkrade jag henne och steg ur sängen för att sedan gå mot badrummet. Men stannade vid dörrkarmen.

''Kan du ta fram något fint till mig medan jag duschar?'' Undrade jag leendes. Jag visste mycket väl att hon inte kunde säga nej, inte efter att jag svimmat i skolan. I vilket fall som helst så skulle hon sagt ja.

''Självklart.'' Log hon nickandes och rusade in mot wicen och jag mot badrummet. Slängde av mig alla kläder, steg in i duschkabinen, satte igång munstycket som sprutade iskallt vatten mot min kropp. Jag skulle kunna stå här i evigheter, men sedan kom jag på mig själv att jag endast hade en timme - knappt de, på mig att få mig ordning. Så jag började schamponera håret, balsamera och sedan tvåla in kroppen innan jag sköljde bort all skum från min kropp och håret. Jag stängde av vattnet, steg ut och träffades av den kalla luften innan jag virade en vit handduk runt kroppen och en om håret. Jag torkade mig bara snabbt och började gå mot mitt rum igen där Izzy stod och sminkade sig. Och mycket riktigt så låg det ett plagg på sängen, även underkläder. Jag damp ner på sängkanten och började sakta men säkert dra på mig dom leopard mönstrade underkläderna och slutligen kläderna hon valt till mig. Ett par vita, tajta jeans med ett kort linne som slutade ovanför naveln.

''Ser detta ens... Bra ut?'' Jag kollade mig osäkert i spegeln och mötte sedan min egna blick. Jag hamnade nästan i chock.

''I-Izzy...'' Mumlade jag nervöst och viftade mig åt henne. ''Mina ögon...'' Viskade jag och närmade mig min spegel bild för att kunna kolla närmre på dem.

''Dem är blåa...'' Pep jag till och slog händerna för ögonen. ''Holly, öppna ögonen.'' Bad hon mig samtidigt som hon fick mig att sätta mig på sängen. Men jag vägrade dra bort mina händer. Vad var det som hände med mig!?

''Holly... Snälla.'' Hennes mjuka händer greppade tag om mina och i nästa sekund hade hon dragit bort dem så mina blå lysande ögon stirrade på henne. Jag pressade ihop mina läppar och kramade täcket hårt med mina händer. Hon tittade noggrant in i dem. Och det skrämde mig nästan... Vänta. Nej, jag var rädd.

''Mamma!'' Ropade hon nervöst. Snabba steg hördes komma mot rummet tills hon syntes i dörrkarmen. Jag stängde sakta mina ögon, för att slippa kolla på henne. Varför skämdes jag? 

''Dom är här.'' Viskade Izzy så tyst som hon bara kunde, men jag hörde ändå. Mamma rörde sig snabbt mot mig innan hon satte sina händer på mina kinder.

''Öppna ögonen.'' Det var som om hon precis visste vad som hänt och vad hon skulle göra. Jag gjorde som hon sa, för att inte komplicera det ännu mer. Hennes ansikte förvrängdes. Hon hade aldrig smilat, utan var allvarlig och skakade långsamt på huvudet.

''Du går inte på festen i kväll.'' Skakade hon på huvudet. ''Men va!?'' Tjöt jag chockad. ''Du kan inte göra så!'' Sa jag med en irriterad ton.

''Det är precis det jag gör. Du stannar hemma i kväll. Slut diskuterat!'' Sedan stegade hon ut ur rummet med samma allvarliga ansikte.

''Det är för ditt bästa...'' Mumlade Izzy och strök sin hand flata mot min hand. ''Snälla, kan du lämna mig ifred.'' Sa jag i en tyst ton medan min blick sjönk ner mot mina ben. Hon gjorde som jag sa och utan att säga ett ord, stängde hon dörren efter sig. Det var som om mamma anklagat mig till att det var mitt fel till att mina ögon var blåa! Varför göra det till en sådan stor sak? Det var konstigt, det höll jag verkligen med om. Men det är inte så att jag kommer dö. En lång utdragen suck gled ut mellan mina läppar innan jag stoppade mobilen i bakfickan och började gå mot balkongen. Jag skulle gå på festen, vare sig hon tvingade mig att hoppa ut genom balkongen eller ej. Jag skulle gå. Jag öppnade den vita glasdörren och steg ut mot stengolvet. Vinden blåste hårt mot mig, som nästan fick mig att tappa ballansen när jag drog de ena benet över räcket. Sedan den andra och greppade tag om mur grönan som växt sig ändan upp till taket. Jag började sakta klättra ner för den, nästan redo för att trilla när som helst då det kändes som om rötterna skulle släppa. När det var någon meter kvar släppte jag tagit och hamnade på huk. Ett snett leende spred sig på mina läppar, jag reste mig upp och tittade mig omkring innan jag rusade mot portarna. 

''Fan...'' Mumlade jag tyst när jag märkt att om jag öppnar de, kommer det pipa till i huset och jag blir avslöjad. Jag har bara ett val... Jag greppade tag om järn stången innan jag började klättra upp för den ena porten. Böjde mig över toppen, greppade tag om stången på andra sidan och slog en volt över så jag hamnade på huk ännu en gång. All Cheerleading träning och hemträning fick jag nytta för nu. Precis när jag rätat på ryggen kom en svart bil rullandes och stannade utanför. Den svarta bilrutan hissades ned och i förarsätet satt Daniel med ett snett leende. Jag sprang runt bilen och hoppade in jämte honom för att sedan se hur vi rullade iväg från mitt hus och mot festen. Mitt hjärta klappade hårt. Både för att jag struntat i vad mamma sagt och för att jag var rädd att jag skulle svimma, igen. Ingen förklarade varför jag svimmande... Det skrämde mig. Han sneglade långsamt mot mig och rynkade sin panna.

''Har du blåa ögon?'' Frågade han misstänksamt. Jag svalde hårt och skakade långsamt på huvudet.

''Jag har linser.'' Tvingade jag fram ett leende. Precis när han skulle lägga till en kommentar om mina ovanligt blåa ögon började musik att höras och snart så hade vi nått Chanels hus. Det gick inte att missa, folk, hög musik och massa ljuseffekter syntes vid det stora huset framför oss. Det liknade mitt, men var ändå lite större. Jag som trodde att hus inte kunde bli större... Jag hoppade hastigt ut och tittade med ett snett leende på hennes öppna portar innan jag började röra mig mot ingången. Daniel kom snabbt ikapp mig och greppade tag om min hand innan vi steg in genom dörrarna. Mina kinder hettade till och jag hoppades innerligt att det inte syntes. Väl inne rörde de sig massvis av människor. Både yngre och äldre. Han drog ut mig mot baksidan där två stora pooler var nergrävda med massa ungdomar i sig som plaskade och... Kysstes. Drinkar hit och drinkar dit. Jag får erkänna att jag inte var party typen. Jag har aldrig varit det. Men det kanske vänder nu? Jag satte min hand på min bara hud - på magen och strök handen för att lugna mig. Det var en fest. Vad kunde gå fel?

''Stanna här, jag hämtar dricka.'' Sa Daniel hastigt och försvann utan att först fråga om jag ville ha. Jag korsade armarna framför magen och slog mig ner på en stor sten bredvid mig. Några meter bort, bland alla människor - utom hus - kunde jag skymta den brunögda killen. Även hans... Kompisar, eller gäng. Jag hade en konstig magkänsla... Det kändes bara fel att vara här. Som om det var en dålig ide.

''Holly Lightwood.'' Sa en igenkänd röst. Jag rullade in läpparna, fuktade dem och ställde mig upp för att vände på klacken och mötte dem blåa bitchiga ögonen.

''Chanel Holt.'' Mumlade jag samtidigt som jag fejkade ett leende och la huvudet på sned.

''Vad gör du här, på min fest?'' Hon korsade armarna och visade inte försök till ett leende. ''Glömde jag säga att Daniel - King, bjöd mig?'' Burn bitch! Skrek jag inombords.

''Det ser ut som han lämnat dig. Bara så att du vet... Du kan vara kaxig mot mig och hur uppkäftig som helst. Men det ger konsekvenser.'' Hon spände blicken i mig och steg förbi mig med en axel knuffning.

''Ser fram emot att se vad du har att ge!'' Ropade jag efter henne innan jag sjönk ihop på stenen igen. Jag ville verkligen inte veta vad hon planerade. Jag började tänka på vad hon sagt. Det ser ut som han lämnat dig. Han kanske hade gjort det? För det kan väl inte ta mer än tio minuter för att hämta dricka... Right? Jag beslöt mig för att göra något åt saken. Leta upp honom eller något. Bara inte sitta kvar som ett fån på den tråkiga stenen, det såg säkert ut som om jag inte hade någon att vara med... Lite forever alone. Mina fötter började röra sig mot glasdörrarna som stod öppnade, i huset skymtade jag ingen Daniel. Inte ute heller. Jag började bli orolig, för vad som kunnat kända honom. Jag sprang mot baksidan men tvär stannade och spärrade upp mina ögon.

''Fucking idioit!'' Röt en kille. Jag började sakta backa in mot en buske som jag för tillfället gömde mig bakom. 

''Snälla! Låt mig gå!'' Grät killen som satt på marken med blod i ansiktet. Ett hest skratt lämnade killen med den svarta luvan. Han stod framför honom, vilket gjorde det svårt för mig att se vem det var. Runt om honom fanns flera stycken. Fast deras ansikten kunde jag inte heller se.

''Tack vare din döda vän, som höll på att avslöja oss... Är du tvungen till att ta smällen.'' Morrade han och drog fram en pistol ur skinjackan. Mitt hjärta klappade hårt, mina andetag var tunga och paniken steg ju mer han höjde den mot killens huvud.

''Snälla... Gör det in...-'' 

 

                      

Hon fluffade till sitt svarta hår och tittade med ett snett leende på mig. En nick räckte för att få henne övertygad.

''Jag är, Chanel.'' Höjde hon på ögonbrynen och log mjukt. ''Du är ny här, så låt mig förklara några saker.'' Sa hon och hennes leende försvann på någon sekund.

''Här i skolan är det jag som regerar. Jag är en Cheerios och killen du stirrade på tillhör mig.'' Sa hon bestämt och tog ett steg närmre mig.

''Så jag rekommenderar att du håller dig borta från honom.'' Viskade hon med en raspig röst. Jag skrattade hest och skakade långsamt på huvudet.

''Tack, men jag frågade inte efter din hjälp.'' Höjde jag på ögonbrynen och steg förbi henne, jag hade vunnit en konversation för första gången, på länge. Och dessutom var tjejen ingen mindre än Chanel Holt. Jag visste mycket väl vem hon var, det gick inte och missa. Jag sneglade bak och mötte hennes mördande blick och fick sedan syn på en blond tjej bredvid henne som log mjukt mot mig. Vissa av dem kanske inte är så dumma ändå?

''Ser att du mött Chanel Holt.'' Sa en hes röst. Jag ryckte till och vände snabbt min blick mot rösten. Ett leende spred sig på mina läppar när personen såg ut att vara vänlig, som Chanel inte var. 

''Är hon så mot alla.'' Undrade jag med en rynka i pannan. ''I princip.'' Skrattade han.

''Daniel King.'' Log han ''Holly Lightwood.'' Sa jag strax efter. ''Så du är den nya tjejen?'' Frågade han förvånat. 

''Trodde inte någon skulle lägga märke till de.'' Ryckte jag på axlarna.

''Och vem är du, förutom att du heter Daniel.''

''Ledaren för fotbollslaget.'' Blinkade han med ögat.

 

''Jace, Izzy, Alec... De här är Daniel.'' Dem stirrade chockat på honom lika så han på dem. Ingen utav dem sa något utan bara stirrade på varandra. Sedan spred sig ett leende på deras läppar.

''Daniel!'' Sa dem glatt. ''Känner ni varandra?'' Undrade jag förvirrat. Dem var mina syskon, inte kände dem honom... Då borde väl jag också gjort de?

''Ehm... Nej, vi träffades innan, på lektionen.'' Sa Daniel med ett mystiskt leende. Jag nickade misstänksamt men log sedan och lät det passera innan jag stoppade en kycklingbit i munnen.

''Förresten, ni borde komma på festen i kväll.'' Tog han en klunk ur sin cola burk. ''Vilken fest? Hos vem?'' Han skrattade hest och mötte min blick.

''Hos... Chanel, en 'välkommen-från-sommarlovet fest. Hon har alltid en fest första skolkvällen för att fira att skolan äntligen börjat igen.''

''Jag kommer inte.'' Korsade jag armarna när jag hörde att det var just Chanel som skulle hålla den. ''Jo! Kom igen! Låt henne inte göra så att du missar allt roligt...'' Försökte han och la huvudet på sned. 

''För din skull.'' Suckade jag snabbt, för jag hade en stark känsla av att han inte skulle ge upp. 

''Vi hänger också med!'' Sa Izzy glatt. ''Toppen! Jag hämtar er vid 9.'' Flinade han,

''Måste dra nu, har träning snart.'' Log han mot mig och tog sina saker och mötte resten av fotbolls killarna vid matsalens dörrar.

''Han gillar dig!'' Tjöt Izzy hyper. ''Vi är bara vänner, dessutom träffades vi idag.'' Skakade jag på huvudet.

''Jag tror dig inte, han gillar dig. Du bör umgås med honom.'' Nickade hon övertygad. Allt hade gått så snabbt. Jag hade redan fått en vän och skulle på fest i kväll. Hos den populäraste tjejen på skolan. Fast hon var rent ut sagt, elak. Så det var egentligen ingen stor grej. Bara att allt hänt så snabbt. Jag var inte vad man kan kalla populär. Men visst, jag kanske var det i New York. På ett ungefär. Alla i skolan kände till mig. Men det var först och främst för att jag var ihop med skolans populäraset kille och sen för att jag själv var en Cheerleader. Svårt att tro, men så var det. Jag var ledaren... Och jag var grym. Jag har alltid bara varit så bra på att röra mig, göra volt och massa trix. Faktiskt sedan liten. Jag hade det i mig utan att behöva öva. Men nu bor jag här, i Miami. Och inget kan bli som det var då. Nu kom jag att tänka på att jag sagt att Cheerleaders var skolans bitchar. Och det stämmer... Om man är som Chanel. Och jag lovar, jag var helt tvärt emot jämfört med henne. Plötsligt slog en konstig känsla mig som en örfil rätt i ansiktet som sedan spred sig i hela kroppen. Jag blev varm, kokhet och kände hela kroppen spänna sig. Mina ögon ville rulla bakåt och stänga sig, men jag försökte hålla dem öppna så länge som möjligt. Min blick drog sig mot en kille som stirrade paralyserat på mig. Som jag nu gjorde mot honom. Hans bruna ögon mötte mina och våra blickar var fast i varandras. Sedan tittade den mystiska killen på mig, lika paralyserad som oss andra. Killen som tydligen var Chanels kille. Synen försämrades och allt började snurra, hela min kropp började skaka och snart kunde jag inte se annat än mörker och den hemska drömmen spelades upp i huvudet...

''Holly!''

Woah, vad var det som hände? Den mystiska killen... Kan ni gissa vem det kan vara ;) Samma kille som är Chanels kille...

 

 

 

Jag trippade snabbt ner för trappan och gick vidare ut mot köket där dem flesta höll till.

''Godmorgon!'' Log jag och slog mig ner på Jace knä innan jag sträckte mig efter ett äpple.

''Godmorgon sunshine!'' Skrattade Jace hest som tittade fram bakom mig med ett snett flin. ''Värst vad du är glad idag.'' Log mamma som ställde fram ett glas med mjölk framför mig. Jag ryckte lätt på axlarna och försökte få bort dem hemska tankarna om min mardröm som helt skulle förstöra mitt muntra humör.

''När åker vi?'' Undrade Alec som nu kommit in i köket. ''Vid lunch tid.'' Mumlade pappa bakom den stora tidningen. Jag längtade inte ett dugg efter att få flytta. Från alla jag kände och älskade. Det kändes bara så hemskt... Nästan som en mardröm.

''Jag ska träffa Jazzy idag.'' Sa jag efter en stund i normal skön tystnad. Mamma tittade upp på mig med ett leende.

''Bara du kommer hem innan 12.'' ''Jadå!'' Sa jag glatt och ställde mig upp från Jace knä och började gå mot hallen.

''Ehm... Mamma!'' Ropade jag efter några sekunder. Jag ville inte hålla det hemligt. Det kändes bara fel. Hon har alltid funnits som en bästis för mig, även fast hon ibland kan vara strikt som en mamma ska vara.

''Ja?'' Hon mötte mig i hallen där jag stod och drog på mig mina skor. Jag tittade nervöst ner i golvet och visste inte hur jag skulle säga det. Hur jag skulle börja eller om det kanske ändå var en dum ide?

''Dem är tillbaks...'' Viskade jag och tittade sedan på henne. Jag väntade på hennes reaktion. Och som alla dem andra gångerna försvann hennes leende.

''Har du på dig halsbandet?'' Undrade hon oroligt. Jag nickade och drog upp den som hade hamnat under tröjan. Hon såg lättad ut och inte förrän då kom hennes leende tillbaks. För henne var det otroligt viktigt att jag hade det på mig, hela tiden. Just som kvinnan i drömmen. Jag hade blandat ihop verkligheten med drömmarnas värld. Så som att mamma vill att jag ska ha det på mig, ville ju kvinnan också det.

''Det är bara mardrömmar... Seså, gå nu. Jazmine väntar säkert på dig!'' Log hon och öppnade dörren åt mig. Ett snett leende spred sig på mina läppar innan jag steg ut med min handväska hängandes på axeln. Jag började gå förbi alla husen på min gata. Allt detta skulle jag sakna. Även dem dåliga sakerna, som skolan. Jag hade passerat två gator och började närma mig stan där tusen tals av bilar körde i höga hastigheter. Bland alla dem tusen människorna som gick över gatorna skulle jag finna Jazzy någonstans. Men det var rent ut sagt omöjligt! Jag försökte hitta henne med blicken. Men det var svårt. För alla såg nästan lika dana ut i sina svarta tråkiga kostymer. 

''Holly!'' Tjöt någon bakom mig. Jag snodde runt och mötte ett par glada ögon. Framför mig stod den mest underbaraste personen på jordklotet. Mina bästa vän.

''Jazmine!'' Skrek jag och började springa mot henne i full fart tills vi nådde varandra halvvägs och slängde armarna om varandra i en hård kram.

''Gud vad jag saknat dig!'' Pep hon till i mitt öra. Jag började skratta och backade ett steg för att kunna skåda hennes ansikte. 

''Jag åker idag...'' Mumlade jag sorgset och förstörde den underbara stunden. Hennes leende tynade bort samtidigt som jag uttalat meningen.

''Just därför ska jag göra denna dagen till den bästa!'' Ett leende kröktes på hennes läppar samtidigt som hon räckte mig en Starbucks Frapino.

''Choklad, din favorit.'' Blinkade hon med ögat. Ett fnitter lämnade mina läppar innan jag krokade våra armar.

''Ska vi börja med Abercrombie and Fitch?'' Hon känner mig för väl. ''Of course!'' Skrattade jag.

 

''Lova mig att ringa när du är framme.'' Höjde hon på ögonbrynen. Jag nickade lovande. ''Ha det bäst!'' Log hon och omfamnade mig en sista gång innan jag steg in i huset. En suck lämnade mina läppar. Allt kändes så fel. Det var som om jag lämnade mitt bästa minne bakom mig, då jag nästan fått uppleva allt med henne. Jag lutade mig mot dörren och steg sedan in i köket.

''Är alla redo?'' Undrade Izzy som kommit nedspringande med sina väskor. Alla nickade glatt, förutom jag som ville stanna i detta huset. 

''Då åker vi!'' Sa mamma glatt och så började alla gå ut med väskor och lådor till bilarna. Jag lastade på mina som jag tagit ner redan igårkväll och satte mig sedan i baksätet med Izzy jämte mig, Jace i förar sätet och Alec jämte honom.

''Är du okej med att vi flyttar?'' Undrade Izzy som vänt sin blick mot mig. Jag ryckte på axlarna. ''Sådär.'' Sedan tryckte jag i snäckorna i öronen och satte på hög musik för att få tiden att ticka iväg snabbare. Mitt huvud förde jag mot den kalla rutan och lät den vila där medan vi började köra. Jag kunde skymta mamma och pappa i bilen framför som skulle visa vägen. Då vi både inte fick plats i en bil och inte visste vägen själva. Well... Bye Las Vegas.

''När är vi framme?'' Stönade jag och drog en hårslinga bakom mitt öra för att sedan kolla på min klocka jag hade runt handleden. Den visade 05.30 på morgonen. Och nej, vi har inte kört i 20 timmar. Utan i tre hela dagar! Jag blev galen av att sitta i en trång liten bil med 3 jobbiga syskon. Men snart så var vi framme. Det visste jag som hade tagit tiden från dagen vi startade att köra ändan tills nu. 

''Snart Holly!'' Skrattade Alec och tittade bak på mig. Jag spärrade upp ögonen när vi svängt in på en gata där stora - då menar jag enorma - hus stod uppradade. Med stora trädgårdar som säkert var 3 gånger så stora som husen och givetvist... Flertals av pooler utspridda här och var.

''Ska vi bo här?'' Undrade jag hyper och sträckte på ryggen med ett flin. ''Ehm... Jag antar det?'' Svarade Jace osäkert och såg lika nyfiket på husen som jag gjort. Mamma och pappa gled in med bilen genom den stora porten utan några problem. Dem hade varit här innan jag var nog inte lika nyfikna som oss. Alec körde upp i full fart genom portarna och sedan in på uppfarten där en lagom stor parkering fanns, där minst 4 bilar fick plats. När dem stannat bilen klev jag ut med stora ögon och tog in hela husets utsida i huvudet.

''Kommer ni?'' Ropade pappa från dörrens insida med ett flin. Jag skrattade glatt och gick mig raska steg in i huset och möttes av en vit fin hall. Hade dem ens råd med detta? Vad jag visste jobbade dem som ekonom och Juridik. Eller det kanske var bra jobb med bra löner? Jag hade i alla fall inte koll på det så detta var en chock! Jag drog av mina skor och började sakta med säkert ta mig egen väg genom dem långa ljusa korridorerna.

''Tack för du hjälper till med väskorna!'' Ropade Izzy ironiskt efter mig. Jag hörde knappt vad hon, min uppmärksamhet var på huset just nu. På en liten svart möbel stod en vas med ett par vita blommor. Jag böjde mig mot dem och drog in den ljuva doften. Ett leende spred sig på mina läppar och sedan fortsatte jag upp för den långa trappan som vid vardagsrummet. Påvägen till trappan hade jag passerat det stora köket med den stora köks ön i mitten. Jag trippade upp för trappstegen och fortsatte in i korridoren som hade beige väggar med tavlor som hade färgstarka mönster. Från mitt perspektiv såg det mest ut som en treåring som kladdat på en bit papper, men för dem - mamma och pappa, säkert för alla vuxna - var det konst och unikt. Jag menar, bara ge mig papper och en pensel så kan jag göra en kopia. Jag kikade in genom en dörr som var precis vid mig. Ett stort badrum fyllde min syn. Både en dusch kabin och ett badkar med stora speglar på väggen. Jag fortsatte vidare ner och svängde höger där det sista rummet fanns. Jag chansade på att det var mitt rum och tryckte ner handtaget... Mina ögon blev större och ett fånigt leende spred sig på mina läppar. En stor säng stod vid den högra väggen, vita lakan och kuddar med några tyger - typ gardiner som hängde på trä pinnarna ovanför. Jag klev över tröskeln och började tittade noggrannare, i princip alla detaljer som fanns att se. Gröna fina väster stod på en möbel där även några böcker och en dator låg. På den vänstra väggen fanns två skjut dörrar som jag sedan öppnade och bländades av en massa kläder, som hängde på väggarna med spotlights i taket. Under klädesplaggen stod skor uppradade, i massor av olika färger. Givetvist var det mamma som hade valt allt. Hon kände mig väl för att veta vad jag gillade. Jag stängde dörrarna igen och fortsatte mot ballkongen som fanns rakt fram. Jag tog tag om dem två handtagen och ryckte upp dörrarna så solens strålar sköts mot mig. Jag stängde ögonen med ett leende och slog upp dem samtidigt som jag steg ut och mötte den fina utsikten. Över hus och stränder.

Vad tycker ni om novellen? Bra? Dålig?

Har haft 6 till 7 läxor denna veckan... Men jag prioriterade er först, sedan läxorna i andra hand. Eftersom jag både älskar att skriva och att göra er glada :) Så nu vill jag att alla kommenterar, för jag har lagt ner mycket tid på detta kapitel, för eran skull! Vi ger och tar, okej? Mer än 8 kommentarer vet jag att ni kan! Älskar er x)

 

 

mina fingrar i hans på min stora mage. Han satte sin ena hand vid mina benveck och en vid min rygg och lyfte mig upp i hans muskulösa famn. Jag skrattade generande och slingrade mina armar runt hans nacke. Han gick långsamt mot skin soffan och slog sig ner med mig i hans knä. Jag hade fortfarande mina armar runt hans nacke och tittade djupt i hans bruna ögon. Hans högra hand satte han på min mage och smekte den mjukt.

''Hur mår mina lilla ängel idag?'' Sa han med bebis röst. ''Jag fick knappt någon sömn inatt, på grund av att hon sparkades som en galning.'' Skrattade jag.

''Thats my girl.'' Flinade han retsamt. Jag skakade roat på huvudet och tryckte mina läppar mot hans.

''2 veckor kvar.'' Mumlade jag. ''Det kommer gå bra.'' han visste att jag var orolig. Jag hade många tankar om att hon kanske skulle dö i förlossningen då jag för några månader sedan fått reda på att jag skulle haft 2 systrar istället för en. Men hon dog när mamma skull föda henne. Och jag fick reda på det, i år. Efter 18 år... När jag nu själv bär på ett litet liv.

''Lovar du?'' Frågade jag nervöst. Inte för att det skulle hjälpa om han lovade. Men för mig skulle dig vara en lättnad att höra.

''Du har en grym doktor, allt kommer gå bra... Jag lovar.'' Nickade han med ett leende. Trycket lättade och hela jag kunde slappna av igen. En smärta spred sig i magen, en bra smärta. Jag drog hastigt upp tröjan och tittade ner med ett leende.

''Kolla!'' Log jag brett och pekade på en liten hand som tryckts mot magen. Man kunde se konturerna på den, fingrarna som rörde sig. Han böjde sitt huvud ner mot magen och tryckte sina läppar mot handen.

''Zam Fanler.'' Sa jag plötsligt.