’’Hur fan kunde du inte berätta!?’’ Slog jag irriterat ut med armarna. Hans leende tonade bort och rynkor i hans panna bildades.

’’Va?’’ Drog han ett bloss. ’’Om Selena.’’ Korsade jag armarna. Chace hade ljugit, han hade ljugit mig upp i ansiktet. Precis när jag behövde allt annat än lögner. Jag behövde en att lita på.

’’Du fattar väl själv att det inte är så fucking enkelt att berätta något sådant. Dessutom är det Justins problem, det var han som skulle berätta.’’ Höjde han på ena ögonbrynet. Jag slog mig suckandes ner på den bruna bänken bakom mig.

’’Du sa att han inte dödade tjejer. Du sa att han aldrig skulle göra det.’’ Mumlade jag. 

’’Tror du att han valde att döda henne Holly!? Tror du verkligen det?’’ Morrade han. Jag tittade ner på mina händer och ville gråta. Jag förstod inte ens varför. Det var inte mitt problem, det var inte jag som dödade henne, men trots det så kände jag fortfarande smärtan. Jag kände mig skyldig även fast jag inte borde göra det.

’’Nej.’’ Viskade jag tillslut. ’’Så varför är du då så rädd att det ska hända igen?’’ Han lät den halvt rökta cigarren trilla mot marken innan han släckte glöden med hjälp av hans fot.

’’Jag är inte rädd.’’ Tittade jag upp på honom. ’’Holly, jag känner igen rädsla när jag ser den. Du är rädd.’’ Trotsade han.

’’Men jag är inte rädd för honom,’’ Rullade jag in läpparna. Han lutade sig bak mot väggen och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Så vad är du rädd för?’’ Jag tittade på honom, bet mig i läppen och stängde ögonen med en suck.

’’Jag är rädd för vad som gömmer sig bakom muren han byggt. Jag vet att det finns någon, eller något han gömmer inom sig, precis som om han är rädd att för att visa vem han en gång var.’’ Viskade jag och slog upp ögonen igen. Han tittade stelt på mig.

’’Vart fan fick du det ifrån?’’ Harklade han sig. 

’’Jag fick se hela händelsen när han dödade Selena. Jag fick se honom gråta, skrika och vilja dö. Han hatade sig själv. Och nu ville han ju dra sig ur mitt liv. Chace, det är rätt enkelt att se, om man kollar in i hans ångestfulla ögon.’’ Suckade jag. Jag vill inte att han ska tro att han är dålig för mig. Han liksom mitt liv, solen på min dag och månen under natthimlen. 

’’Låt oss lämna denna diskussionen bakom oss nu.’’ Började han gå in mot dörren. 

’’Hörde du inte vad jag sa Chace? Jag kom inte till dig för att prata med någon som inte lyssnar.’’ Tog jag tag om hans arm.

’’Holly, du har så rätt, om allt du sagt just nu. Men det går inte att hjälpa honom, jag kan inte göra något. Men du kan. Du är hans botemedel.’’ Drog han sig ur mitt grepp.

Mina fingrar drogs genom mitt genomkammade hår som föll fram på min bröstkorg. Jag tittade mig i spegeln och såg hur Justin kom bakom mig, hans armar drogs runt min mage och kramade mig mjukt.

’’Jag älskar dig så jävla mycket.’’ Kysste han min kind. Jag la mina händer på hans händer och ett fånigt leende spred sig på mina läppar.

’’Jag älskar dig också, så jävla mycket.’’ Fnittrade jag medan jag upprepade hans mening, samtidigt som jag besvarade den. Jag tittade på oss en lång stund i spegeln.

’’Visste du att du är den vackraste tjejen jag någonsin skådat?’’ Log han mjukt. ’’Det tror jag nog inte.’’ Nekade jag. Han vände mig bestämt om och tog mitt ansikte i hans händer.

’’Holly, du är vacker. Neka inte det, babe.’’ Han tittade mig allvarligt i ögonen och kysste mina läppar ömt och försiktigt. Jag stängde ögonen och drog mig närmre honom genom att slingra mina armar runt hans nacke.

’’Klar för att lägga dig?’’ Viskade han mot mina läppar. Jag nickade långsamt och kysste honom snabbt innan båda försvann in i det mörka sovrummet. Men trots mörkret såg jag mer än vad jag förväntat mig. Jag drog av mig kläderna som satt på min kropp och drog på mig ett kort linne som  knappt täckte hälften av min mage. Jag kände hur Justin stirrade på mig medan jag bytte om, där han låg i endast sina boxers i sängen.

’’Ta ett foto babe, det varar längre.’’ Vände jag mig om och flinade brett. Han fnös och lutade sitt huvud mot kudden innan jag kröp ner under det varma mjuka täcket. Jag drog upp det till magen på ett ungefär innan jag vände mitt huvud på Justins håll. Han tittade - som vanligt - upp i taket. Han brukade alltid göra det när vi lagt oss i sängen.

’’Vad tänker jag på.’’ Förmådde jag mig att fråga av ren nyfikenhet. Alla andra gånger har jag alltid låtit honom fundera ett tag, tills han tillslut släckt lampan och somnat med mig inlindad i hans armar. Men i kväll, var det något som fick mig att bli tvungen att fråga.

’’På dig, mig… Oss.’’ Mumlade han, fortfarande med blicken i taket. ’’Tänk när du har en ring på ditt finger, då är du min föregiv.’’ Log han och tittade på mig som hade stelnat till.

’’Nu tar vi det lite lugnt.’’ Skrattade jag nervöst. ’’Om några år alltså.’’ Tillade han.

’’Jag har inte ens tänkt på framtiden, Justin. Jag vet inte ens vad jag vill.’’ Mumlade jag osäkert. Han tittade oroligt på mig.

’’Du ser ingen framtid för oss, eller hur?’’ Jag såg hur han genast blev besviken. Leendet på hans läppar försvann fort.

’’Justin, det är inte det jag menar. Jag ser oss i framtiden, det gör jag.’’ Satte jag mig snabbt upp. Han lutade sig på sin armbåge och tittade oförstående på mig.

’’Vad menar du då?’’ Frågade han förvirrat. Chaces ord ekade konstant i mitt huvud, Du är hans botemedel. Var det menat med att jag var bra för honom? Att jag fick honom lycklig? Att jag fick honom att hoppas? Jag kände mig osäker om vad mitt svar skulle vara. Jag slickade mig om läpparna och kröp närmre honom. Han la sig ner på rygg igen innan jag la mina knän på varsin sida av hans höfter och sänkte mitt huvud ner mot hans ansikte. Han fångade min blick och tittade intensivt i mina ögon. Du är hans botemedel.

’’Jag är din förevig, även fast jag inte har någon ring.’’ Lät jag mina läppar möta hans.

’’Vad bekymrar dig, babe?’’ Viskade hans raspiga röst. Jag låg tätt intill honom och lutade min haka på hans bröstkorg.

’’Du var död, jag såg det. Du… Du dog.’’ Viskade jag förvirrat. Jag förstod inte, hur det kommer sig att han nu var här. Det var inte logiskt! Han hummade fundersamt och tittade upp i taket.

’’Alltså vill du ha en förklaring?’’ Frågade han, säker på att det var vad jag ville.

’’Ja…’’ Andades jag tungt ut. Det var tyst ett långt tag, som om han funderade på vad han skulle säga. Jag kände hans bröstkorg åka upp, sedan ner och såg hans ögon osäkert titta ner på mig.

’’Lova att inte bli arg.’’ Sa han och satte sig upp. Jag nickade och la mig bredvid honom. Han lutade sig på sin ena armbåge och strök sin tumme mot min kind.

’’Han…- Jag var inte död, Holly. Jag dog inte, jag bara…’’ Han pausade mitt i meningen. Jag tittade chockat på honom.

’’Du var inte död?’’ Mumlade jag.

’’Du fattar inte vilken jävla ångest jag hade! Du höll på att dö den natten på sjukhuset, det var pågrund av mig! Jag har inte kommit över det. Jag ville inte skada dig.’’ Tittade han mig smärtsamt i ögonen.

’’Du låtsades?’’ Det kom bara ut några få korta meningar ur min mun. Jag behövde smälta in det han sagt, för det blev plötsligt alldeles för mycket.

’’Var han den mannen med på det!? Du… Du fick mig att tro att du var död, du lät mig gråta mig till sömns varje natt. Du lät mig bli plågad.’’ Jag satte mig upp och la mina händer för ögonen.

’’Nej, Holly. Han var inte med på det. Det var inte ens planerat att bli såhär. Jag ville inte försvinna, jag var tvungen, jag såg chansen att få dit liv bättre - och tog den.’’ Skakade han på huvudet. Jag såg att han ångrade sig, jag såg att han hade ont av vad han gjort.

’’Varför skulle du vilja göra mitt liv bättre, genom att dö? Du gjorde mitt liv bokstavligen värre!’’ Sa jag oförstående och tittade bak på honom.

’’Jag trodde att det skulle bli bättre. Men jag hade fel.’’ Suckade han och drog sin lediga hand frustrerat genom sitt hår.

’’Du får inte göra så, Justin. Du fick mitt liv meningslöst, så lova att aldrig göra så igen.’’ Genom den meningen förlät jag honom. För jag orkade inte förlora honom igen, jag orkade inte bråka. Jag ville bara ha min Justin hos mig, precis som det brukade vara. Jag la mig tillbaks på platsen jag legat på och mötte hans ögon. Han nickade långsamt och böjde sig över mig.

’’Jag lovar, Holly. Aldrig igen.’’ Viskade han och tryckte ömtåligt sina läppar mot mina. Jag drog mina armar runt hans nacke och tryckte honom närmre mig.

’’Jag är bara glad att du är här igen.’’ Viskade jag mot hans perfekt formade läppar. Han mötte min blick och pussade mig mjukt i mungipan.

’’Jag är glad att vara här. Mer än vad du anar.’’ Pussade han min andra mungipa innan han sjönk ner bredvid mig igen. Han drog sin arm runt mig och fick mig att luta mitt huvud på hans bröstkorg.

’’Kan vi sova nu? Det har varit en lång, galen dag.’’ Gäspade jag. Han kysste min panna och släckte lampan.

’’Godnatt beautiful.’’

Jag satt upp i den mjuka sängen och drog på mig ett svart linne innan jag hoppade in i ett par jeans som jag lagt bredvid mig. Jag sneglade bak på Justin som fortfarande sov tungt. Den första Januari, 2014. Nu kunde det inte bli bättre. Jag hade allt jag ville ha, ett gäng underbara killar och min underbara pojkvän, Justin Bieber. Jag klev långsamt ut ur rummet och stängde den försiktigt efter mig innan jag trippade ner för trappan och steg ut i köket. Killarnas blickar flög bak mot mig.

’’Godmorgon sunshine! Hur mår Justin?’’ Log Chace och tog en klunk från mjölkpaketet. Alla deras konstiga vanor, hade blivit normalt för mig. Det var liksom inte konstigt att vi drack ur mjölkpaketet, eller åt från varandras tallrikar. Egentligen - hos mig - så var det inte riktigt… Normalt. Det var inget jag brukade göra. Tills jag flyttade in hit, då blev deras vanor, mina vanor.

’’Han mår, bra.’’ Nickade jag. Alla hade blivit jätte chockade när de sätt mig och Justin gå ner till dom med filtarna, tillsammans. De hade skinit upp i stora leenden och slängt sig på honom. Ingen utav dom visste att han skulle komma, men jag antog att de visste att han gjort detta för att - enligt Justin - hålla mig trygg. Jag förstod inte meningen med att försvinna, för jag var ju trygg med honom. De alla fick mig trygg. Jag tittade leendes på dom och slog mig ner på en stol.

’’Du verkar lite extra glad idag.’’ Blinkade Cody med sitt högra öga. Jag fnittrade lyckligt och förstod vad han menade.

’’Jag undrar varför.’’ Flinade Mathew från stolen bredvid mig. Allas blickar slängdes bakom mig. Jag skulle precis till att vända mig om, när jag kände ett par trygga varma armar krama mig bakifrån den höga barstolen jag satt på. Justin kysste min kind och gav alla ett glänsande leende.

’’Godmorgon.’’ Sa han med en hes morgon röst innan han slog sig ner på den andra lediga stolen bredvid mig.

’’Vad är planerna för idag?’’ Sträckte han sig efter mjölkpaketet. ’’Ingen aning bro. Vad kan man göra på en tråkig dag som denna?’’ Ryckte Chace på axlarna. Alla betedde sig normalt, precis som om Justin alltid varit här med oss under de senaste veckorna. Ingen stirrade, eller frågade, eller ville ens veta varför han valde att återvända. Det var bara… En helt normal dag i Januari.

’’Kanske, åka iväg någonstans?’’ Föreslog Cody. ’’I så fall vart då?’’ Höjde Mathew på sitt ena ögonbryn.

’’Vi har en stuga i Campas, det ligger bara några mil härifrån.’’ Sa Chace. Justin spärrade upp sina ögon och tittade surt på honom. 

’’Eller alltså…-’’

’’Campas blir toppen!’’ Blev Chace avbruten av Mathew. Så Campas, det var vad det blev. Trots Justins dåliga humör efter det förslaget, så var det bara jag och Chace som hade märkt av det. Men skillnaden mellan oss var, att Chace visste varför, medan jag fortfarande försökte klura ut hans plötsliga irritation. Jag hade packat i hälften av kläderna jag tagit med till killarna, sedan tagit med allt övrigt jag visste var nödvändigt. Den svarta hårda resväskan blev tillslut full, när alla lastade på väskorna de två bilarna vi skulle köra i. Jag hoppade in i passagerarsätet med Justin vid ratten och resten av dom i den andra Range Rovern som i samma hastighet, körde efter oss. Justin sa inte ett ord under hela bilfärden, utan hade sin blick fast på vägen.

’’Justin, har det hänt något?’’ Frågade jag och la min hand på hans spända näve som låg på växeln. Han ryckte undan handen och la den på ratten.

’’Prata med mig.’’ Bad jag lugnt. ’’Det är inget, okej? Sluta tjata.’’ Morrade han. Då visste jag, att det var något som verkligen störde honom.

’’Tro inte att jag inte ser ditt bittra humör, Justin.’’ Korsade jag mina armar framför bröstkorgen.

’’Har jag gjort något? Var det något jag sa?’’ Frågade jag och sneglade osäkert på honom. Han skickade en snabb blick i backspegeln innan han lät den glida mot vägen igen. Hans ögon fick en svart färg, den typiska färgen han fick när han var arg.

’’Justin för i helvete!’’ Höjde jag irriterat rösten. ’’Men fucking släpp det!’’ Röt han högt.

Justin parkerade bilen på en bred grusväg. Ett stort gult hus hade tonats upp framför oss. De hade svarta takpannor och såg en aning gammal ut, men det förvånade mig inte. Jag steg ur bilen och drog med mig väskan. Justin och jag blev ovänner direkt efter han skrikit åt mig. Det var då den obehagliga tystnaden hade lagt sig som ett täcke. Vi gav inte ens varandra blickar, och om vi gjorde det, var det mördande mörka blickar vi skickade. Chace hade hunnit ikapp mig påväg upp för den bruna trappan som ledde till dörren.

’’Någon som är sur?’’ Skrattade han hest. ’’Jag är inte på humör Chace.’’ Suckade jag.

’’Pågrund av Justin?’’ Frågade han leendes. ’’You dont say.’’ Himlade jag med ögonen. Med ett flin låste han upp dörren med en gammal lång nyckel och lät mig passera honom in i den fina gamla hallen. Det var prytt med tavlor hängandes på väggarna, vita gardiner i fönsterrutorna som befann sig bredvid dörren och sedan vit mönstrade mattor. Jag ställde ner väskan och tittade mig omkring.

’’Så… Det här är era…-’’

’’Vi ärvde det från våra föräldrar.’’ Nickade han och gled in genom dörren. Jag nickade leendes och drog av mig den tjocka jackan och de svarta vinterstövlarna. 

När alla kommit in började vi bestämma rum.

’’Det finns fyra rum, och vi är fem.’’ Mumlade Chace. Killarna stirrade på mig och Justin. Jag höjd ögonbrynen.

’’Inte en chans att jag delar rum med honom!’’ Skakade jag på huvudet när jag fattat vad de menade.

’’Fuck no.’’ Stirrade Justin surt på mig. ’’Ni är fan ett par, guys. Kom igen nu.’’ Skakade Matt på huvudet innan alla steg upp för den långa trappan och tog ett ledigt rum. Jag och Justin stod kvar på undervåningen och tittade surt på varandra innan jag trippade upp för trappan med väskan hängandes i min hand. Jag gick igenom en lång gång för att se den enda lediga rummet som hade dörren halvöppen. Jag knuffade upp den och ställde hastigt ner väskan som blivit alldeles för tung. Jag suckade högt och damp ner på den mjuka dubbel sängen.

’’Jag sover på golvet.’’ Mumlade Justin när han tagit sig genom dörren.

’’Lägg av Justin. Vi är fan löjliga nu.’’ La jag trött huvudet på sned. Han vägrade att svara. Han drog upp dragkedjan på sin väska och började proppa den tomma garderoben med sina kläder, full. Jag ställde mig återigen på fötter och gick långsamt fram till honom. Drog min hand på hans muskulösa rygg. Jag kände hur hans stelnade till under min beröring. 

’’Jag vet att du inte kan vara arg på mig.’’ Viskade jag nära hans öra. Jag kysste honom mjukt i nacken och lät de fjäder lätta pussarna vandra till hans ansikte. Jag stod nu ansikte mot ansikte med honom och såg hans käkben spänna sig.

’’Du behöver inte prata med mig, du behöver inte berätta. Bara… Frys inte ut mig.’’ Viskade jag och tryckte mina läppar mot hans mungipa. Hans händer tog tag om min midja och strävade upp för min rygg.

’’Jag fryser inte ute dig.’’ Mumlade han hest och pussade min nästipp. ’’Du är i alla fall arg på mig.’’ Viskade jag mot hans mjuka läppar.

’’Nej, Holly. Jag är inte arg på dig.’’ Skakade han sakta på huvudet. Hans mun var rak som ett sträck. Jag visste inte vad han tänkte, eller vad han kände. Jag kunde inte läsa av honom.

’’Så vad bekymrar dig?’’ Drog jag mina armar runt hans nacke. Han tryckte min kropp tajtare mot honom och kysste mina läppar mjukt.

’’Vill du verkligen veta? Vill du verkligen veta vilket monster jag är?’’ Sa hans med en hes ton. Jag tvekade en sekund och tittade osäkert på honom.

’’Du är inget monster Justin. Inget kommer någonsin få mig att tro det om dig.’’ Skakade jag på huvudet och kramade honom hårt. Han släppte mig och tog istället tag om min hand, drog mig ner för trappan och lät mig stiga i mina skor innan vi gled ut genom dörren. Han gick med raska steg ut över grusplätten. Ett stort träd tonade upp framför oss. Trots att vintern var här, fanns trädens löv ännu kvar. De var mörk röda och fladdrade i vindens vågor. Jag tittade upp på dom och stannade till när Justin släppte taget om min hand. Vi stod nu under trädet. Jag vände mig om och såg en liten sjö som befann sig några meter bort.

’’Du vill veta varför jag är så emot denna platsen, varför jag vill skydda dig, varför jag lämnade dig? Well… Varsågod.’’ Sa han ångestfullt och tryckte sina läppar mot mina.

Den fucking idioten skulle fan i mig få betala! Han skulle dö, hans blod skulle sprida sig i en pöl och aldrig ta slut. Lida, var det perfekta ordet i denna situationen. Jag drog hastigt på mig min svarta skinnjacka och hoppade in i den svarta caben innan jag hastigt drog därifrån. Det var alldeles ljust utomhus, klockan var i för sig 04.00 och solen hade stigit upp för drygt en timme sedan. Det var sommar och solen fanns på toppen av himlen nästan dygnet runt. Det var skönt och vackert. Men denna morgonen hade inte börjat bra. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina starka känslor. Jag var rädd att skada någon. Jag kunde inte välja om jag skulle få ett uppbrott. Det bara hände, så plötsligt, när mina känslor satte fyr. Det var inget som gick att välja bort. Jag var jag. Jag var ett djur, en varg och ett monster. Jag hade inget val utan var tvungen att acceptera att jag aldrig - någonsin, kunde bli en normal person. Jag passerade stora skogar, gårdar och hus på vägen till våran mötesplats. Jag behövde få träffa henne, hon kanske kunde få mig lugn? Hon kanske kunde få mig, att känna mig normal. Men det visste jag att hon kunde, för hon var mitt allt och ingen kunde ta hennes plats. Selena och jag har känt varandra sedan olyckan. Hon hjälpte mig igenom de svåra. Både jag och Chace ändrades efter det. Men det jag inte förstod var hur hon efter allt som hon gått igenom, fortfarande kunde gilla mig för den jag var och hade blivit. För att jämföra en snäll kille med den elaka killen jag var idag. Så skulle ingen viljat ha mig nu. Varför, behövde man inte fråga sig. Det räckte att man såg in i mina bruna ögon, redan då förstod man att något var fel med mig. Jag spände blicken i vägen och kramade ratten hårt med mina kalla hårda händer. Några meter bort kunde jag skymta ett stort träd. Jämte trädet stod en bil parkerad med en tjej lutandes mot den. Jag såg genast att det var Selena, men det förstod jag ändå - för det var våran mötesplats. Jag närmade mig henne för varje sekund som passerade. Hennes drag och kroppsbyggnad förtydlades för varje meter jag närmade mig henne. Jag körde in på en grusväg som fick bilen att guppa till. Jag körde hela vägen upp till en gräsplätt där både trädet och Selena befann sig. Jag stannade hastigt bilen och steg ångestfullt ur bilen med ett par kolsvarta ögon. Hon log mjukt mot mig och började långsamt gå fram mot mig. Hon bar en vit stickad tröja med ett par vanliga jeansfärgade shorts. Jag tittade allvarligt på henne och såg hur hennes leende försiktigt suddades ut. Hon höll på att ge mig en kram, tills hon suckade och istället la huvudet på sned.

''Vad är det som bekymrar dig, Justin?'' Frågade hennes lena rösta. ''Du har inte med det att göra.'' Skakade jag på huvudet och gick några steg ifrån henne för att låta min blick vila på den lilla sjön några meter bort.

''Men du kan fortfarande berätta.'' Manade hon suckandes och följde efter mig, la sin hand på min axel men jag skakade av mig den fort.

''Du behöver inte veta allting jag fucking gör!'' Röt jag och spände blicken i henne. Hon höjde på ögonbrynen och såg väldigt chockad ut över vad jag nyligen gjort. Hade jag skrikit på henne? Detta skulle inte sluta bra.

''Justin, jag försöker hjälpa dig... Jag försöker förstår!'' Sa hon i en högre ton och nu inte inte lugn som innan. Ilskan bara ökade. Den slutade inte vid max utan passerade gränsen.

''Jag behöver inte din jävla hjälp!'' Skrek jag nära hennes ansikte. Hon stängde sina ögon, innan en tår rullade ner för hennes kind. Mitt arga ansikte, förvrängde genast till allvarligt. Men ilskan fanns ännu kvar.

''Tror du det är enkelt för mig? Nej, det är inte enkelt för mig lika mycket som det inte är enkelt för dig!'' Öppnade hon sina tårfyllda ögon. Hon höjde sina armar i ett försök att krama mig. Jag skakade hastigt på huvudet och började backa.

''Du kan inte vara med mig, det är för riskabelt.'' Skakade jag på huvudet medan jag kände min kropp började brinna. Den satte fyr och höll på att tona bort kändes det som. Jag knep hårt ihop med mina ögon innan jag böjde hela min kropp framåt. Jag drog in mina armar mot bröstet och knöt ihop mina händer. Jag kände hur varje muskel i min kropp spände sig. Allting började knäckas till. Alla ben i min kropp gjorde ont, de började växa och huden töjdes ut och började svida. Det smärtade till och sekunderna kändes som åratal. Jag skulle tappa kontrollen. Jag skulle inte kunna kontrollera mig, vem vet vad jag kunde göra mot Selena?

''Du måste springa härifrån!'' Skrek jag medan jag öppnade mina ögon som jag kände sved, min syn förvrängdes och jag visste redan då att de hade blivit lysande blå. Hennes ben ville inte röra på sig. Hörde hon inte vad jag sa? Var hon döv?

''Spring för i helvete, Selena!'' Röt jag medan min rygg böjde sig bakåt, smärtsamt och stelt. 

''Jag tänker inte lämna dig.'' Skakade hon på huvudet. ''Jag vet att du inte kommer att skada mig.'' Nekade hon mina övertygande ord om att något ont skulle hända henne. Jag kände hur hela min kropp föll framåt med nu ett par tassar som tog emot min kroppstyngd. Mina ögon hade stängts men öppnades nu. Jag kunde inte styra mina ben som långsamt rörde sig mot henne. Det var så jävla frustrerande att kunna se och höra allt. Men inte kunna göra ett skit. Jag kunde se hennes rädda ögon. Men hon vägrade att lyssna på mig.

''Justin?'' Sa hon osäkert med en rädd röst och började långsamt att backa. Jag fortsatte att gå emot henne, jag morrade till och började springa emot henne. Jag hörde hur hon började skrika och springa ifrån mig. Jag kände skuldkänslorna byggas inom mig. Tårar ville spruta ur mina ögon över att inte kunna stoppa mig själv från att försöka döda henne. För det var vad min kropp och mina tankar ville. Döda henne. Hon vände sitt huvud bakåt och snubblade på en stock som fick hennes kropp att smälla till i marken. Hon vände sig smärtsamt på rygg och mötte min blick. Jag skrek i huvudet. 'SLUTA, Sluta Justin! Låt henne gå! Lugna ner dig för fan!' Skrek jag. Men orden hjälpte inte. Jag hoppade på henne, såg hennes rädsla i ögonen och hörde hennes ljusa skrik lämna hennes rosa röda läppar innan allt svartnade för båda.

''FAN!'' Skrek jag ner jag såg hennes blodiga, livlösa kropp sjunka ner till botten av den djupa sjön. ''GUD! HUR FAN KUNDE DU!? VARFÖR JAG, VARFÖR FUCKING JAG!?'' Skrek jag och föll ihop på marken.

Jag puttade honom ifrån mig och slet mina läppar från hans. Jag stapplade bakåt och kände tårarna brännas bakom ögonlocken. Han tittade sårat på mig och väntade på min reaktion. Vad hade han gjort? Jag tittade mig omkring och såg den omgivningen han hade beskrivit i sina tankar. På denna platsen, hade det hänt. Han hade dödat, Selena. Han dödade henne, utom kontroll. Jag kunde känna hans smärta sprida sig i hjärtat. Hans tankar blev mina tankar, hans ångest blev min ångest. Allt genom den ynka kyssen.

’’Holly… Snälla, lyssna på mig. Jag ville inte att det skulle bli så. Jag ville aldrig skada henne.’’ Viskade han smärtsamt. Tårar gled ner för mina kinder innan jag slängde mig runt hans hals.

’’Hur kan du låta dig själv gå igenom sådant här? Det är hemskt Jag litar på dig. Jag tror på dig. Du var en olycka, det kommer inte hända igen.’’ Viskade jag smärtsamt i hans öra. Han drog sina armar hårt om min kropp.

’’Jag är rädd att göra samma misstag, med dig.’’ Viskade han. ’’Men du kommer inte göra det. Du kommer inte skada mig.’’ Skakade jag försiktigt på huvudet. Hur kan man låta någon känna den smärtan? Hur kan han ha fått gå igenom det? Han var rädd, precis som jag var just nu. Men jag litade honom. Och jag behövde honom att lita på sig själv. Vem vet annars vad som kunde hända?

18 KOMMENTARER

Sanningen kom fram, nu vet hon varför Justin blivit så konstig när Chace nämnde stugan där i Campas, Och varför Selena och Justin tittat så konstigt på varandra den dagen hon kom tillbaka.

Fråga: Något kul ni ska hitta på under lovet?^^

Mitt Svar: Jag var på fest igårkväll och ska på fest på nyårsafton. Thats it. Sedan ska jag fokusera på bloggen och er :)

’’Tack, men jag mår bra.’’ Mumlade jag och vände mig återigen om för att ge honom ryggen. Han gick fram till mig och satte sig på samma sten som mig.

’’Det ser inte ut så.’’ Tittade Chace allvarligt på mig. Jag suckade tyst och blickade ner på mina händer som låg i mitt knä.

’’Jaså.’’ Sa jag stött. Men de faktum att han hade rätt, ville jag inte erkänna. Jag skulle inte låta hans snälla frågande att påverka mig.

’’Mhm, jag märker det lätt.’’ 

’’Hurdå?’’ Ville jag veta. ’’Du gick bara ifrån plötslig.’’ Jag slog mig mentalt i ansiktet. Dum fråga, det var lätt att se.

’’Men jag mår bra, du behöver inte oroa dig.’’ Försökte jag le. ’’Om du säger det så.’’ Ryckte han lätt på axlarna. Vi satt tysta under den svarta natthimlen medan de kallt blåste mot oss. Jag funderade starkt på det som innan hände. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Jag visste inte om jag hade blivit galen av allt gråtande och bara inbillat mig honom. Eller om jag inte var galen och han faktiskt varit där i skogen med mig. Det spelade egentligen ingen roll, för han försvann strax därefter han bett mig att glömma honom. Vad som än hade hänt, så slutade det med tårar ändå. Jag som trodde att min önskan hade slagit in.

’’Vet du vad,’’ Tittade jag fundersamt ut mot det mörka. ’’Mm?’’ Hummade han och kollade väntansfullt på mig.

’’Du liknar faktiskt Justin till sättet att vara.’’ Log jag. Han skrattade hest och mötte min blick.

’’Jaså? På vilket sätt?’’ Flinade han. Det glädje mig att han inte tog det fel, eller fick sina tankar på något dåligt då jag nämnt Justin.

’’Du… Kan vara snäll när du vill. Precis som Justin. Sedan har du hans ögon och hans temperament.’’ Skrattade jag lågt. ’’Det låter som jag.’’ Skrattade han och nickade.

’’Minns du första gången vi träffades?’’ Tittade jag återigen ut mot det mörka. Han satt och funderade ett tag innan han försiktigt skakade på huvudet.

’’Du vet när Justin hade kidnappat mig för att jag råkat sett när han dödade en kille, han förde mig till något hus. Och dagen efter hade jag stigit ut ur ett rum och råkat gå in i dig.’’ Jag log mjukt.

’’Just det.’’ Nickade han instämmande. ’’Du var fruktansvärt otrevlig.’’ Skrattade jag.

’’Och du var piss rädd.’’ Skakade han flinandes på huvudet. ’’Var jag inte alls!’’ Stötte jag till honom på axeln.

’’Var du visst! Du höll ju på att dö av rädsla när du mötte hela gänget.’’ Skrattade han och slog ut med armarna. Jag vägrade att erkänna att jag varit rädd, för jag hade varit så rädd, och jag hade nästan dött. Inte pågrund av rädslan, utan för att jag en stund trott att Justin skulle döda mig.

’’Nej, jag var rädd för Justin.’’ Erkände jag smått generat. Han tittade nyfiket på mig.

’’Vaddå trodde du att han skulle döda dig?’’

’’Ja, det trodde jag.’’

’’Han skulle aldrig ha för sig att döda en tjej, speciellt inte en sådan trevlig brud som du.’’ Blinkade han leendes på ögat. Mina kinder hettade till och blev alldeles röda. Tack och lov så var det soppas mörkt ute att det inte syntes.

’’Man vet aldrig med er bad boys.’’ Skakade jag på huvudet. Han ryckte lätt på axlarna.

’’Du vet… Han älskade dig.’’ Mumlade han tyst. Jag stelnade till och tittade ner på mina händer. Han älskade mig? Jag kände hur en varm känsla spred sig i kroppen. Ett mjukt leende kröktes på mina läppar.

’’Gjorde han verkligen det?’’ Viskade jag.

’’Till månen och tillbaks.’’ Nickade han långsamt på huvudet. Jag log fånigt stort och kände kinderna hetta ännu en gång.

’’Vet du vad jag tror?’’ Tittade han fundersamt på mig. Jag skakade långsamt på huvudet.

’’Jag tror Justin skulle vilja se dig lycklig, jag tror han skulle vilja att du lät honom gå. Du vet, han finns ju alltid i våra hjärtan. Och han älskar dig, precis som alltid.’’

Jag sprang runt med ett tomtebloss i handen och tjöt högt.

’’NYÅR!’’ Skrek Chace galet från den höga klippan vi stod på. Jag skrattade högt och kände en arm runt min axel. Jag tittade upp på Mathew och log brett.

’’Snart killar, 2014 ska bli det bästa året!’’ Ropade jag för att kunna nå ändan till Cody som kom springandes mot oss. Han joinade oss och lade sin arm på andra sidan av mig för att känna hur Chace bakifrån kramade oss.

’’Jag lovar, det kommer att bli galet!’’ Skrattade Chace vid mitt öra. Jag nickade med ett fånigt leende. Trots den tjocka snön och den kalla vinter natten, hade vi gått ut på de stora klipporna som hade utsikt över hela stan. Därifrån kunde man se alla fyrverkerier som smällde på den mörka himlen. Den nyligen glödande tomteblossen jag haft i min hand hade slunkit ur mitt grepp och trillat mot marken som fått den att slockna.

’’Jag hämtar nya!’’ Sa Cody snabbt och försvann bort mot våran bil som stod parkerad en bit bort. Jag kände för en gång skull lycka, jag kände mig varm och världens alla färger hade återkommit till min syn. Jag kunde återigen skratta, och fick min galna humör tillbaka. Jag förstod inte förres Chace och jag hade haft vårt lilla snack under julafton. Då han berättat för mig vad han trodde Justin helst skulle vilja. Och att han älskade mig. Det fick min hjärna att börja tänka igen. Det liksom bara klickade till och all smärta försvann i samband med att jag lät honom gå. Jag befriade honom från den hemska smärtan jag haft. Men det hade fortfarande inte ändrat de faktum att jag fortfarande tänkte på honom, bara det att jag inte längre ville gråta. Och ju mer jag var med killarna, ju mindre syntes hans ansikte i huvudet. Det var på något sätt naturligt, kändes det som. Men jag vet inte om det är rätt? Jag vet inte om det är positivt, för jag vill inte glömma honom. Och det känns som att jag tillslut kommer att göra det. Om det är bra, eller dåligt. Visste jag inte riktigt. Cody kom springandes tillbaka med varsin tomtebloss och en tändare i sin andra hand. Var och en tog emot ett strå och fick det tänt. Det sprakade och lös vackert.

’’Okej, vi måste ha nyårslöften.’’ Bestämde Matt från min högra sida. Vi smetade ut oss till en liten ring för att alla skulle kunna se varandra.

’’Eftersom det var din ide, Matt. Får du börja.’’ Sa Cody. Han log snett och funderade några få sekunder innan han nickade bestämt.

’’Jag ska… Sluta ta hem bimbos.’’ Sa han med ett skratt. ’’Är du säker, Matt? Det är ett stort steg, för att vara en playboy, you know.’’ Skrattade jag men var ändå seriös i vad jag sa.

’’För din skull Hol.’’ Skrattade han.

’’Cody.’’ Nickade jag. 

’’Hm… No more drugs.’’ 

’’The fuck man?!’’ Tjöt både Chace och Matt. ’’Vaddå!?’’ Morrade han. ’’Ey! Killar, det är… Bra.’’ Nickade jag imponerande. Jag förstod inte hur de kunde ta så stora steg. Liksom att Matt inte tar hem bimbos som han mött på en bar, skulle aldrig fungera. Det visste vi alla. Sedan att Cody skulle sluta med droger, fan heller att han klarade det.

’’Jag ska behärska min ilska.’’ Mumlade Chace. ’’Fan på tiden bro, du har ju PMS när du blir arg.’’ Skakade Cody på huvudet.

’’Käften din f*tta!’’ Morrade Chace. ’’Behärska ilskan.’’ Påminde jag honom. ’’Min PMS håller först tills det blir nytt år.’’ Spottade han sarkastiskt. Men jag förstod att han menade allvar. Inte en chans att han klarade av en dag utan att få ett utbrott.

’’Så… Holly, det är bara du kvar.’’ Flinade dom. ’’Jag vet faktiskt inte.’’ La jag huvudet på sned och tittade osäkert på dom.

’’Du kan sluta vara så bitchig.’’ Sa Matt. ’’Och sluta förstöra förstöra för oss när vi har tjejer över.’’ Ryckte Chace på axlarna.

’’Du kanske också borde behärska din PMS.’’ Tillade Cody. ’’Ni ska bara hålla käften!’’ Knuffade jag dom, en och en. De skrattade högt men tittade sedan väntande på mig. 

’’Okej, well fine. Jag ska…-’’ Jag hann inte avsluta min mening förres jag hörde hur det började smälla. Vi alla vände oss om och mötte en himmel med färger och mönster. Jag stoppade mina händer i jackfickorna och tittade glatt på fyrverkerierna.

’’Gott nytt år idioter!’’ Tjöt Chace jämte mig. ’’Tack detsamma ditt syko!’’ Log jag varmt mot honom. Han knuffade mig leendes och lade sin arm om min midja. 

’’Fan vad det är kallt.’’ Huttrade Cody. ’’Jag kan hämta filtarna, om ni vill?’’ Erbjöd jag mig. Alla tre nickade ivrigt. Jag gled ur Chace arm och började jogga mot bilen som jag låste upp med hjälp av nyckeln som låg i min ena fickan. Det blinkade orange till innan jag slet upp bakluckan med båda mina händer. Där låg det bland annat filtar i alla olika färger, men även vapen som jag inte förstod varför de skulle behövas. Jag staplade filtarna på varandra framför mitt ansikte innan jag långsamt stängde bakluckan med min ena hand, och balanserade filtarna med den andra. Jag vände mig om men fick några att trilla. Framför mig stod en man. Jag blev först väldigt rädd och stel. Men när den mystiska mannen stigit ut från det mörka och gått under en utav gatlyktorna fick de alla filtar i min famn, att falla ner mot marken. Jag stod paralyserad och stirrade djupt in i hans blå lysande ögon. Jag ville gråta, men kunde inte, sedan ville jag springa mot honom. Men var fast stående där jag stod.

’’Mitt nyårslöfte är, att älska dig för evigt, tills döden skiljer oss åt.’’ Sa hans raspiga röst. Inte förres då gled tårar ner för min kalla röda kind och mina fötter rörde sig långsamt mot honom. Han drog mig snabbt in i hans famn och pressade mig hårt intill honom.

’’Lova att aldrig lämna mig igen, Justin.’’ Viskade jag och tittade upp på honom. Hans ögon hade bytt tillbaks till sin normala bruna färg. Innan han långsamt nickade.

’’Jag lovar att aldrig lämna dig igen. Jag lovar.’’ Nickade han viskandes och lutade sin panna mot min kalla panna. Hans varma händer kupades vid mina kinder.

’’Jag älskar dig.’’ Viskade han mot mina läppar. Mitt hjärta slog hårt i bröstet och min kropp var varm och fylld av kärlek. Den sista delen av mitt krossade hjärta, hittade åter sin plats. Jag tittade ner på hans läppar, innan jag tittade in i hans ögon igen.

’’Och jag älskar dig.’’ Pressade jag mina läppar hårt mot hans.

’’Holly, jag vill att du gör mig en tjänst.’’ Sa han och struntade i att svara på min fråga. Jag nickade långsamt.

’’Jag vill att du stannar med killarna. Jag vill att du bär det halsbandet hela tiden. Och jag vill att du glömmer mig.’’ Sa han och drog en hårslinga bakom mitt öra.

’’Va? Jag kan inte bara… Glömma dig, fattar du väl!’’ Puttade jag undan honom och började ångestfullt gå fram och tillbaks. Han kom hit och vill sedan att jag skulle glömma honom? Efter allt som hänt, efter allt vi gått igenom, så vill han att jag fucking ska glömma honom!?

’’Holly… Snälla lyssna på mig, det är farligt för dig att vara med mig. Det finns folk, som är ute efter oss.’’ Försökte han lugna ner mig.

36 publiceras imorgon - 24 dec - kl 00:01 :)

’’Kan du berätta för mig vad som hände, Holly?’’ Jag satt tyst på den vita stolen i köket och tittade känslokallt på honom.

’’Holly, jag vill att du tar ett djupt andetag och berättar som det är, jag förstår att det är svårt, jag förstår att du är ledsen och rädd. Men du måste försöka.’’ Suckade han. Jag svalde hårt och tittade ner i golvet. Min röst vek sig när jag öppnade munnen. Det kom inte ut något, utan jag var lika tyst som jag var när jag blängde på honom med mina ångestfulla ögon. Jag skakade på huvudet och kände hur tår för tår, rann ner för mina kinder.

’’Men lilla gumman, jag vill inte att du gråter, jag försöker hjälpa dig. Precis som dina föräldrar försöker hjälpa dig, du förstår att dom är väldigt oroliga över dig just nu.’’ La han huvudet på sned. Jag nickade långsamt och torkade tårarna.

’’Jag vill att du tills i morgon har tagit dig samman och sedan berättar för mig precis vad som hände, ska vi säga så?’’ Hans röst mjuknade helt efter att nästan har varit lite irriterad över att jag inte svarat. Jag nickade långsamt.

Återigen, ännu en dag, ännu en ledsen dag, så satt jag i mitt rum. Lika tyst och tankspridd. Lika fundersam och förkrossad. Lika envis med att inte gråta, men sedan som alla andra dagar ge upp och låta all ånger spruta ur mig. Sedan lugnar jag ner mig och försöker tvinga mig själv att tro att allting kommer bli bra igen. Att han kommer försvinna. Att jag kommer låta honom gå. Jag torkade några tårar och drog på mig den svarta hoodin och sedan drog jag på mig de vita byxorna. Mitt på tröjan var det ett tryckt med röda bokstäver som lydde: Obey. Jag spände åt tofsen på huvudet och steg sedan ut ur mitt rum. Hela familjen hade gått till skolan och jobbet för att avsluta den sista dagen. Izzy hade frågat mig om jag verkligen inte ville åka, då hon försökt få med mig. Hon sa att det trots allt var sista dagen, det var en kort dag. Men det hade inte spelat någon roll och det gör det fortfarande inte. Utan jag var glad att jag bestämde mig för att stanna hemma som jag gjort nu under några veckor. Jag förstod om folk snackade skit om mig, det var inget som gick att undvika. Folk trodde det ena med det andra. Att jag var gravid, att Justin hade dumpat mig, att jag hade flyttat, att jag var en psykopat. Jag hade hellre varit gravid, än att se Justin dö. Och jag hade hellre blivit dumpad, än att få leva såhär. Jag skulle åtminstone fått se honom, jag skulle haft mer lycka än vad jag hade nu. För mitt hjärta, går inte att hela. Jag tog några djupa andetag när jag stod vid hallen. Jag kände hjärtats hårda slag i bröstkorgen, jag hörde mina tunga andetag och kunde se min rädsla i spegeln som hängde på väggen jämte. Fuck mitt liv. Tänkte jag innan jag öppnade dörren med ett ryck. Jag fick en kall bris som smällde mot mig. Den underbara kylan fick min hud under tröjan alldeles knottrig och alla nerver i kroppen att vakna till liv. Jag höll bilnyckeln i min hand innan jag försiktigt gick på den hala asfalten till bilen som stod ensam på uppfarten. Jag kände mig stolt över att ta mig ut på egen hand, på eget initiativ. För jag var rädd att möta alla jag trodde skulle döma mig. Jag trodde - även fast jag egentligen visste att det bara var jag som visste om Justins död - att alla skulle ge mig blickar, kommentarer eller fula ord som skulle såra djupt. Jag körde ut genom grindarna och försvann ut på den breda vägen. Trots att jag varit så modig att göra emot min rädsla - som jag sagt så kändes allt som en gång var jätte enkelt omöjligt och läskigt - så kunde jag inte hålla emot tårarna. Jag knep ihop med ögonen fasten jag höll tag om ratten och egentligen borde hållit blicken på vägen. Jag hoppades den sekund att jag skulle dö, fortsätta hålla ögonen stängda tills det smällde till, men jag kunde inte låta det hända. Jag kände mig tvungen att leva, som om smärtan i det hela fick mig att driva vidare, trots att jag inte gjorde mer än att gråta. Så ögonlocken flög upp och jag bankade hårt på ratten medan jag högt skrek i bilen. Tårarna vägrade att ta slut, och ju mer jag tänkte på allt som hänt, och allt som aldrig hände. Så blev smärtan allt mer starkare. Jag svängde automatiskt in på gården jag inte varit på i månader. Den gården med de höga buskarna, med den stor fina trädgården och det stora vita huset. Jag steg ur bilen och sprang mot dörren. Inget hände, ingen öppnade. Jag varken hörde eller såg någon genom fönsterrutorna vid dörren. Jag bankade en sista gång och gav nästan upp, när den tunga dörren hastigt öppnades. Vid dörrens öppning stod en nyvaken Chace och tittade förvirrat på mig. Han såg att jag gråtit och öppnade långsamt sin famn som jag snabbt föll in i.

’’Jag saknar honom, så mycket.’’ Grät jag viskandes nära hans öra. Hans armar drogs hårt runt min kropp och höll om mig. Jag struntade i den jävla psykopaten. Han ska fan heller inte få reda på sanningen. Om det ska vara någon, så är det inte han. Han får dra åt helvete med sina jävla frågor, han får gå till någon som vill ha en jobbig frågande man i sitt liv. Hans frågor hjälpte inte. Hans värdelösa frågor fick mig alldeles osäker. 

’’Jag känner mig ensam, utan honom.’’ Knep jag ihop med ögonen. Han hyschade mig mjukt och för första gången, så kände jag att han inte var en idiot som bara försökte spela cool.

’’Du är inte ensam, Holly. Jag finns här.’’ Viskade han lugnande.

15 KOMMENTARER

Vet kort, men hinner inte skriva längre för denna gången.

Nästa får ni på julafton och då är det MYCKET längre, i promise :)

Fråga: Hur många var och såg BeliveMovie?

Svar: JAAAG! Och jag grät, jag skrek, jag apploderade, jag skrek, jag dansade och jag skrattade. Dera lord,

jag ville aldrig att filmen skulle ta slut. ''This movie was dedicated to Avalanna.'' Beautiful :')

’’Du lämnade mig. Du var död.’’ Viskade jag med tårar som rann ner för mina kinder. Han satte sig långsamt upp och drog mig upp i hans knä, med mina ben gränsle över hans ben.

’’Jag kommer aldrig lämna dig, Holly.’’ Skakade han allvarligt på huvudet och la sina händer vid min svanskota. ’’Jag älskar dig, så det gör ont.’’ Pussade han mig på min nästipp. Ett skratt lämnade mina läppar samtidigt som de sista tårarna rann ner för kinderna. Han log brett och pussade mig i mungipan, på kinden, ögonlocken och sedan pressade han våra läppar mot varandra. Mitt i kyssen började jag smått fnittra och puttade honom bak i sängen med mig över denna gången. Han flinade brett och höll sina händer på min rygg för att försiktigt trycka ner mig så min kropp låg med all tyngd på hans kropp. Jag tryckte mina läppar mot hans och drog mina händer i hans lena bruna hår. Jag log mitt i kyssen och förstörde det hela.

’’Måste du förstöra allt.’’ Flinade han. Jag spände blicken i honom och lutade mina handflator mot hans bröstkorg. Jag skrattade ännu en gång och kände glädje över att allt hade varit en dröm. Det hade inte hänt, trots det så hade smärtan varit lika stark som det var i verkligheten. Det hade känts så verkligt att jag trott att detta var slutet. Men jag vaknade, även fast jag inte visste när jag somnade? Hur, kunde detta vara en dröm, egentligen? Tankarna flödade iväg och jag blev mer och mer misstänksam. Justin hade kommit till mig den natten för att jag ville prata, han hade gått upp för balkongen och jag hade inte sovit eller något innan dess. Jag mötte hans blick och såg hur hans bruna ögonfärg byttes ut av en röd färg. En rynka spred sig i pannan. Jag kände hur det kallnade under mig, hans nyligen hårda hjärtslag saktades in, tills jag knappt kunde känna dom längre. Jag tittade ner och såg en röd fläck sprida sig på hans vita T-shirt. Rädsla fyllde mig från topp till tå innan jag hastigt flög av honom.

’’Justin? Vad är det som händer!?’’ Sa jag panikslaget. Hans kropp började skaka och blod flög ur hans mun när han försökte sig på ett andetag.

’’Justin!?’’ Skrek jag och slet av honom tröjan för att få syn på ett konstigt märke som hade ristat in sig i hans bröstkorg. 

’’Justin! För i helvete svara mig!’’ Skrek jag medan jag försökte stoppa blodflödet medhjälp av mina händer. Hans kropp hade slutat skakade, men efter det, så hade hela hans kropp slutat fungera. Det nyligen röda blodet hade ändrat färg till grått och hans kropp blev snabbt av samma färg. Från fötterna till huvudet. Det ända som nu hade färg var hans ögon som för andra gången hade bytt färg. En blå lysande färg bildades runt hans pupill.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full hals så jag kunde känna knivar dra sig mot min hals. Jag drog mina händer om hans huvud och försökte mig på allt för att få honom att vakna, jag skakade honom, försökte sätta honom upp och skrek hans namn flera gånger. Tårar sprutade ut ur ögonen medan jag hopplöst gled ner på golvet.

Ett högt skrik lämnade mina läppar. Jag började sparkas och slängde med huvudet på kudden medan tårar gled ner för mina bleka kinder. Jag sparkade täcket av mig och kände plötsligt någon som försökte krama mig. Jag puttade bort de starka armarna och skrek högt.

’’Holly! Ta det lugnt! Det är bara en dröm!’’ Höjde någon rösten. Jag vägrade att öppna mina ögon när han sa det. Jag kände Jaces armar dra sig runt min kropp. Men jag fortsatte gråta och sparkas när han försökte lugna mig.

’’NEJ!’’ Skrek jag och försökte ta mig ur hans grepp. 

’’Det gör ont…’’ Grät jag och lät tillslut min kropp slappna av. Jag kände alla muskler i kroppen släppa och hela min över kropp föll ihop i Jaces famn. Han kramade mig hårt och hyschade mig tyst i örat.

’’Det var bara en dröm… Allting kommer bli bra.’’ Viskade han mig lugnande i örat. Jag grät och grät, vägrade att lugna ner mitt gråtande. Huvudet värkte och ögonen sved. Mina händer skakade och allting var svart. Jag hade ännu inte öppnat ögonen, för jag var rädd. Rädd för vad mammas blick skulle tyda när jag mötte den. Hon stod - som alla andra kvällar - bredvid Jace som försökte trösta mig med att krama mig till sömns. Hon grät, jag grät och Jace var rädd, precis som det var alla dom andra nätterna. Alec eller pappa hade tröstat mig andra kvällar, men det hade - precis som Jace - inte hjälpt. Jag snyftade och knep hårt ihop med ögonen.

’’Det gör så ont… Få slut på det, få det att sluta!’’ Grät jag och började att vrida och vända på mig i hans famn. Hans armar hårdnade om min kropp. 

’’Kämpa inte emot, Holly.’’ Viskade han. Han lutade sin haka mot mitt huvud och fällde några tårar som träffade min panna. Han var rädd, jag var rädd, mamma var rädd. Alla var rädda. Rädda för vad som skulle hända, om något skulle hjälpa, eller om mina konstanta anfall någonsin skulle ta slut. Men jag tvivlade varje kväll, dag och vecka på att detta skulle bli bättre. För smärtan vägrade att släppa. Precis som hans ansikte vägrade försvinna från mina minnen. Jag låg där ett långt tag, i Jace famn tills jag kände att jag kunde lugna ner mig. Tårarna slutade rinna, gråtet slutade. Inte för att jag tyckte att det var på tid att ta mig samman, utan för att de tagit slut. Jag fick inte ut fler tårar, jag har gråtit för många dagar, för att de ska kunna bildas fler.

Den 20 december, det var kallt ute - vad jag såg från mitt fönster - och snön var ännu kvar. Den hade packat sig hårt och bildat stora högar av snö. Jace hade berättat att många frågat efter mig, men jag hade som vanligt inte svarat. Jag hade som alla andra dagar bara stirrat på honom med en tom blick. Och precis som han alltid gjorde, så fortsatte han att prata. Han trodde att han någon dag skulle få något svar, kanske en nick eller ett leende. Han fick hoppas, men jag visste själv att det aldrig skulle ske, precis som att Justin aldrig skulle komma tillbaks. 

’’Saknar du inte skolan?’’ Hade han frågat och försökt sig på ett leende som inte riktigt nått till ögonen. Jag hade krupit upp till sänggaveln och satt mig med knäna upp till hackan och sedan tittat ner på mina fötter. Efter det så hade han bara sagt några ynka få meningar till innan han lämnat mitt rum. Ibland ger han mig en kram, avlossar ett leende eller pussar mig på pannan. Detta hade hänt allt för ofta för att jag skulle veta vad som skulle inträffa dagen därpå. Jag har vägrat lämna mitt rum på den sista tiden, sedan han försvann. Jag föredrog att se det som om han lämnade mig, än att han var borta, död, utan ett hjärta som slog. Så jag har stannat dygnet runt i mitt rum, där jag kände mig som tryggast. Jag hade vissa dagar tagit mig ner till undervåningen för att få i mig någon mat, då illamåendet hade tagit över hungern. Fast det var bara då ingen var hemma, då jag hade hela huset för mig själv. Men kvällarna var värst, det var då jag kunde känna den största rädslan, att somna, att drömma om Justin, se honom dö, gång på gång. Sedan vakna upp av att gråta och skrika. Jag hörde vissa kvällar mamma och pappa bråk, de hade det nu förtiden ofta. Och jag visste att det var pågrund av mig, jag visste att det var mitt konstiga beteende som orsakade deras bråk, skrikande och mammas gråtande. Hon visste inte vad hon gjorde för fel, hon trodde hon hade orsakat något, me hon visste ingenting. För jag har inte berättat. Utan jag blev hittad en bit in i skogen där Justin ’’försvann’’. Två dagar efter balen och hans bortgång. Polisen trodde att jag hade blivit attackerad av något djur, eller att någon försökt våldta mig då jag hade blåmärken över hela kroppen. Men det mystiska var att de ändas hade hittat en kropp, och det var jag. De hittade bara mig och inte Justin, så på så vis, så var han bokstavligen försvunnen. De hade ingen aning om varför jag vaknade gråtandes varje natt, de hade inte en tanke om vad mina mardrömmar var, de visste bara att något var fel. Och tack vare det, tack vare mamma, så satt nu en psykopat framför mig. Han hade svart hår, med en gnutta gelé i. Hans blåa ögon stirrade granskande på mig och han antecknade fundersamt i sitt vita block. Jag kunde se gråa hårstrån spreta sig bland de svarta håret, han kunde inte vara yngre än 40, och inte äldre än 50. 

’’Så… Holly, hur mår du idag?’’ Frågade han och log smått. Jag stirrade på honom utan att säga något. Om inte ens Jace kunde få mig att prata, kunde han inte få mig att prata. Allt som fanns var tomma tankar. Inget av dom betydde något, tomma, ångerfulla, tankar. När han inte fick något svar antecknade han snabbt innan han blickade upp mot mig igen.

’’Du blev hittad i en skog där du blivit överfallen, säger dom. Men vet du vad jag tror Holly?’’ Tittade han fundersam på mig. Han la undan blocket och böjde sig fram.

’’Jag tror att det var något annat som hände.’’

NÄSTA FÅR NI NÄR NI NÅTT: 20 KOMMENTARER

Och där förstörde jag alla era tankar om att allting endast var en dröm och att Justin klarat sig... Jag vet, im bad ;)

Fråga: Någon som sätt någon bra film på bio?

Mitt svar: JAHERREGUD CATCHING FIRE! Om in inte sätt den MÅSTE ni se den! SÅÅÅÅ himla grym! Tackar gud att det kommer en 3a och 4a x) 

LOVE YOU ALL

One hour earlier

Jag stod utanför de maffiga dörrarna, i väntan på Daniel som snabbt mötte upp mig några sekunder efter. Jag la min arm i hålet som bildats mellan hans armväck och handen han hade lagt på magen innan vi tillsammans öppnade dörrarna och steg in i den uppiffade salen. Rektorn hade bokat en stor lokal för att hålla balen då skolans gymnastiksal var alldeles för liten. I den beige färgade salen dansade flertals av elever i sina fina kostymer och klänningar. Vid den högra väggen stod det ett bord med bål och glas. Sedan en dj vid väggen åt vänster som spelade en fin lugn musik. I de fina taket med figurer inritat hängde det stora glaskronor som var tända med levande ljus. Hur de hade tänt dom, hade jag inte en aning om. Ett brett leende spred sig på mina läppar när vi långsamt gick ner för den vita långa trappan. Blickar slängdes emellanåt mot oss vid nergången. När vi tagit oss ut till dansgolvet - som i princip var överallt - lämnade Daniel mig snabbt för att gå och hämta bål. Precis när han försvunnit in bland all folk sattes det gång en låt jag - och flera andra - övat att dansa till. Den speciella baldansen. Folk gjorde en stor ring runt en tom yta innan folk började ta plats på golvet. Jag kände hur någon drog mig ut på golvet och greppade tag om min midja, la min hand på killens axel och slöt sedan min andra hand med hans lediga hand. Jag tittade förvirrat upp och mötte de bruna vackra ögonen.

’’Det är inte säkert här.’’ Viskade Justin medan våra fötter rörde sig på golvet i samma takt och rörelse som alla andra.

’’Vad pratar du om? Jag är här för att ha kul, inte för att du ska kunna förstöra min kväll.’’ Himlade jag med ögonen och försökte ta mig loss, men hans grepp om både min midja och hand hårdnade.

’’Jag är fucking här pågrund av dig!’’ Morrade han och tryckte mig hårdare mot honom med hjälp av hans hand som hade flyttats till min rygg. Jag kunde känna hans typiska mint andedräkt slå mot mitt ansikte. Jag pressade ihop läpparna för att inte falla för hans aggressiva snygga blick.

’’Jag bad dig inte att komma.’’ Mumlade jag. ’’Hör du inte vad jag säger, Holly!?’’ Höjde han rösten och drog mig bort från dansgolvet och in bland all folk som tittade med nyfikna och konstiga ögon på oss. Han fortsatte ut mot en mer avlägsen plats där det bara var jag och Justin.

’’Justin, låt mig snälla gå… Jag kom inte hit för att bråka med dig.’’ Suckade jag och drog mig försiktigt ur hans hårda grepp om min arm. Jag ställde mig i ett hörn med ett ansiktsuttryck som tydde på obehag. Jag kände mig alldeles konstig av hans sällskap just nu. Nästan naken, som om  jag inte hade några kläder på mig och stod här och lät honom se allt, från topp till tå.

’’Holly’’ Suckade han och drog sina händer genom sitt hår och ända ner till nacken där han lät sina händer hållas några sekunder innan de gled ner till hans fickor. Det förvånade mig att han ens kom, att han klädde sig så fint i kostym och skjorta. Var det sant? Att han kom hit pågrund av mig? Jag visste inte om jag skulle känna mig glad, eller bara förvirrad.

’’Jag vill inte att du blir skadad. Och du vet att jag gör allt för att få dig trygg.’’ Mumlade han och satte sina händer vid mina kinder för att kolla mig djupt och koncentrerat i ögonen. När vi stod där, bara jag och han med en sorgsen, lugn låt i bakgrunden. Kunde jag inte låta bli att fälla en tår.

’’Jag saknar dig…’’ Viskade jag plötsligt och kämpade med att inte fälla några fler tårar, gråt för i helvete inte Holly! Han tittade kallt på mig och var alldeles tyst. Jag väntade otåligt på att han skulle säga något. Bara något som betydde att han kände detsamma. Men jag visste, att även fast han inte sa ett knyst. Så var hans känslor detsamma för mig. Jag lät mina ögonlock falla samman och kände tårar långsamt sträva sig ner för mina rosen röda kinder. Jag visste inte hur det skulle bli efter detta, jag visste inte om det här kanske skulle ändra något? Allting kanske skulle bli som vanligt i skolan… Han ignorerar det faktum att jag finns, och jag ignorerar både mina känslor och honom. Hur jag ville ha det, visste jag inte. 

’’Helvete.’’ Suckade han och drog snabbt in mig i en hård kram. Jag drog armarna runt hans nacke och pressade mitt huvud mot hans hals.

’’Jag ber dig, gå hem, jag vill inte att du blir skadad… Och, jag älskar dig, glöm inte det.’’ Viskade han tätt intill mitt öra innan han sakta drog sig ur min famn och försvann bort mot folkmassan. Jag tittade sorgset efter honom och kände magen dra ihop sig. Längtan efter att få krama honom… Det hade äntligen hänt. Jag hade fått vara i hans trygga famn, han hade viskat mig i örat med en raspig härlig röst. Jag hade fått krama honom och känna hans närhet. Det var nästan som en dröm, som sedan blåstes iväg när han försvann bort från mig. Jag torkade tårarna snabbt och drog upp en liten spegel ur den ljusrosa lilla handväskan jag hade i handen. Kollade mitt smink som - tack och lov var vattenfast och - inte hade kletats ut. Jag testade på mig ett leende, men det bara kändes så fel.

’’Vart har du varit? Jag har letat efter dig som en galning!’’ Dök Daniel upp. Det leendet som nästan blåst bort helt, återkom och satt nu där en stund.

’’Jag… Har bara varit och pudrat näsan.’’ Gjorde jag leendet större och gick fram till honom för att ta emot bålen han säkert gått runt med i flera otåliga minuter.

’’I över 10 minuter?’’ Skrattade han och krokade våra armar. ’’Jag hade svårt att hitta de.’’ Skrattade jag nervöst och tog en klunk av den goda hallon bålen, som hade en gnutta alkohol.

Det hade gått hela 45 minuter. Tiden gick lika långsamt som det tog för en 100 årig tant att gå över gatan. Jag hade kul, det kunde jag inte neka, men det var något som inte gick att få bort från tankarna. Och det var Justin. Hans ord ekade i huvudet, högljutt. Jag ber dig, gå hem, jag vill inte att du blir skadad. Jag förstod inte vad han menade, vad skulle hända? Kunde han inte berättat det istället för att få mig alldeles förvirrad och tankspridd? Jag älskar dig, glöm inte det, orden fick mig knäsvag men samtidigt fundersam. Han sa det med en röst av rädsla. Som om han visste att något skulle hända. Jag kunde inte låta detta vara, jag behövde veta vad han menade, jag behövde förstå!

’’Mår du bra, Holly?’’ La Quinn sin hand på min högra axel. Med blicken letandes efter Justin förde jag den mot Quinn och tittade förvirrat på henne. ’’Va?’’ Sa jag omedveten om vad hon nyligen sagt. Allting lät som en svag viskning.

’’Jag sa, mår du bra?’’ Tittade hon svagt oroligt på mig. ’’Ja, ja. Självklart.’’ Mumlade jag snabbt. Mina ben som var i rörelse - lika så Quinns - stannade när jag fick syn på baksidan av Justin rygg.

’’Jag måste på toa.’’ Sa jag snabbt innan jag började tränga mig förbi alla uppklädda, dansande elever. Jag hann inte höra vad Quinn sa utan lät min hörsel stängas av. Puttade dom åt sidan och slingrade mig förbi dom för att slutligen ta mig ut mot de stora glasdörrarna som Justin nyligen gått ut igenom. Jag såg honom springa mot en barrskog som låg några meter ifrån honom. Jag greppade tag om klänningen, lyfte den en bit från marken och började springa efter honom.

’’Justin!’’ Ropade jag och förstod inte varför han inte stannade. Jag fortsatte springa men stannade till när han bromsade in. Långsamt vände han sig om och våra blickar möttes. Hans ögon var inte bruna - utan röda, hans läppar var inte fylliga och kyss-vänliga - utan platta och hans leende var inte detsamma… Det var läskigt och äckligt. Han, var inte Justin. Vid hans ena öga hade han ett stort ärr som gick tvärs över ögonbrynet och ögat. Hans hand fördes upp och handflatan riktades mot mig.

’’Vem är du och vad har du gj…’’ Försvann min röst samtidigt som min syn långsamt suddades ut.

Andetagen var tunga och långsamma. Det var svart, kallt och det gjorde ont. Hela kroppen var öm, från topp till tå. Himlen var så svart att jag inte visste om jag blundade, eller om det ens var en himmel? Men en sak var säker, jag var inte själv och jag hade inte fått denna smärta utan någon anledning. Något måste ha hänt, någon måste ha gjort något. Mina ögon slogs igen, öppnades, stängdes och höll på så ett tag. Tills min hörsel blivit skarpare och hört ett par dolda andetag flåsas en bit ifrån mig, jag spärrade både ögon och öron innan jag bet ihop och satte mig upp med ett smärtsamt stön. Min blick sökte efter någon i närheten. Någon som kanske visste vad som hänt. Men vad blicken sökte efter först och främst, var Justin. När jag vred på huvudet kände jag hur smärtan högg mig i nacken. Samtidigt som smärtan ökade i nacken spred det sig i hjärtat. Tårar började rinna ner för mina kinder. Det kändes hopplöst. Jag var svag och kunde knappt röra mig. Jag kunde inte se något annat än mörker och kände inget annat än gräs och snö. 

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full halls även fast smärtan var så hög att jag kände mig svimm färdig. Jag ställde mig upp på fötter, men föll strax efter. Tårar flödade ner för mina kinder medan jag kämpade med att ta mig fram under den svarta natthimlen. De tårar som fastnat i ögonens slut fick allting extra suddigt och svårt. Men jag gav inte upp. Min jordiga balklänning som för någon timme sedan var i sin fina färg och sin form, hade blivit till något ingen skulle tro vara en klänning som kostade över 2000 kronor. Men den hade jag inte tid att tänka på, den var långt borta bland saker som inte var ett problem just nu.

’’Justin!’’ Grät jag och började istället krypa efter de flera gånger jag försökt mig på att stå och gå. Jag satte i ena knät, sedan handen och sedan knät igen för att repetera detta flera gånger. Smärtan ilade i kroppen, allting snurrade och saker som innan var enkelt, kändes just nu svårast i världen. Jag skulle precis till att sätta handen på gräset när jag istället kände en livlös hand nudda vid min. ’’Justin!? Nej, nej, nej, nej!’’ Skrek jag högre och högre för varje nej jag kom till. Jag torkade tårarna snabbt och drog upp honom i mitt knä.

’’Snälla Justin! Du får inte göra såhär! Jag ångrar varje sekund jag inte spenderade med dig! Gör inte såhär mot mig, Justin!’’ Grät jag och begravde mitt huvud i hans hals. Min röst hade tonats ut ju längre in på meningen jag kom, tills jag inte fick ut något mer. Trots allt som hade hänt, trots att jag inte längre var en del av hans liv, trots jag försökte glömma det förflutna… Trots det, så hade jag fortfarande varit en del av spelet.

Mina ögon slogs snabbt upp och hela överkroppen flög snabbt fram. Jag kände hur jag flåsade högt, hur svett dropparna rann ner för min panna och sedan en lugn hand på min axel. En stor trygg famn kramade mig bakifrån och pussade mig mjukt på halsen. Jag tittade med en tom blick ner i det vita täcket, sedan sneglade jag bak och fick syn på Justins bruna lugna ögon. Han drog mig långsamt ner i sängen för att sedan krypa runt mig och försiktigt lägga sig ovanför mig, men var fullt medveten om att inte lägga hela sin tyngd på mig. Han mötte min blick återigen och ett snett leende spred sig på hans läppar.

’’Det är okej babe, det var bara en mardröm.’’ Kysste han mig mjukt på läpparna.

19 kommentarer

Vänta... En dröm!? Hur'' the hell'' kunde detta vara en dröm? - sorry for svengelska - Well... Vad tror ni guys? Var allting en dröm, det hela med att dom gjorde slut, eller var detta en dröm i en dröm? Eller hade inget utav detta hänt? Eller....... Guess three times ;)

Fråga: Säg en random fakta om Justin som du inte tror någon annan vet ;) - slut på fantasi x)

Svar: ''Justin brukar ibland sjunga sig själv till sömns'' - awwe, vad gölligt ^^