En värld och två hemligheter.
Holly Beleza Lightwood, tjejen som var med om en bil olycka som liten. Glömde precis allt. Minnen, hennes familj och vänner. Sedan den dagen har mörka hemligheter slaget henne med storm. Dem känns för verkliga för att endast vara en dröm, för verklig för denna världen.
När hon möter en skin klädd killen med dem djup bruna ögonen vänder hennes värld upp och ner. Hemligheter som var djupt förvarade öppnas upp och får saker och ting att ändra hennes perspektiv. Någon är ute efter henne, efter hennes hemlighet... Vem? Vilken hemlighet? Varför minns hon inget? Var det verkligen på grund av en olycka? Och vad betyder alla drömmar? 

 

 

Ni kan börja med att få tarilern (som är gjord av mig) :)

Sen ska jag i alla fall försöka vänta på designen.

Men om det tar allt för långt tid kommer jag börja skriva ;) 

Hoppas de blir bra! puss

 

Jag öppnade väskan och drog ut ett långt svart vapen. Det var inte första gången jag såg ett vapen. Men det var länge sedan och jag tvivlade på mig själv just nu. Om jag fortfarande mindes hur man gjorde? Men så tänkte jag på vad Justin sagt, det kommer gå bra, lita på mig. Så nu var det inget mer velande, utan jag skulle bara köra på. För jag litade på honom, jag kunde ändå inte göra så mycket mer. Det långa giväret ställde jag undan och drog upp 3 andra i lagom storlek för mig. Ett litet som jag stoppade innanför min skin stövel, en jag satte innanför mitt skärp - som jag hade runt midjan och självklart en i handen. Killarna började plocka på sig vapen och började ladda dem. Jag satt mig ner på en stor stubbe och skådade dem från topp till tå där dem stod och gjorde sig redo. Men min blick fastnade på Justin som fixade sin frisyr och sina kläder då han redan var klar. Detta kanske var sista synen av honom? Jag kanske inte får träffa honom mer? För alla kanske dör? Eller kanske bara jag? Det var så många oroliga frågor. Jag ville bara att detta skulle vara över. Jag ville inte vara med om detta. Jag tror inte någon skulle vilja vara med om detta, då menar jag ingen. Men jag gör detta... Dels för att rädda pappa och för att få detta överstökat. Jag vill inte ha någon som vakar över mig resten av mitt liv. Som kommer vilja döda mig eller min familj. Stefan vinkade sig mot mig och tillsammans bildade vi en rund ring.

''Alla vet hur planen går till?'' Ville Justin ha försäkrat. Han tittade på alla som stirrade förstående på honom. ''Vänta bara på min signal.'' Nickade han och stoppade en pistol innanför byxorna. Jag repiterade planen i huvudet för att vara helt säker på att jag kunde den. Det vore inte så bra om man stod där och hade hjärn släpp, eller hur?

''Då går vi.'' Mumlade han innan han kollat på sin urklocka som visat tio över 2 på natten. Vi ville vara säkra på att dem sov när våran attack skulle hållas. Jag höll vapnet tätt intill mig och började smyga med dem nära mig tills vi tvärstannade då ett svart hus tonade upp framför oss. Varken några lampor var tända eller någon människa som rörde sig i huset. Tack och lov. Justin visslade tyst och nickade mot mig. Nu började allt. Nu började ett nytt kapitel. Ett nytt, spännande kapitel om när jag får döda mina livs fiender. Mina fötter rörde sig tyst men snabbt mot det ena fönstet. Jag stoppade min hand innanför min ficka och drog upp en liten, liten boll som jag sedan tryckte på en liten knapp ovanför. Jag slängde en blick mot Justin och väntade på hans signal... Sekunderna tickade iväg och snart kunde jag inte hålla i bollen längre då den skulle utlösas. Jag tittade panikslaget mot honom som hade sin blick in mot det andra fönstret men nickade slutligen mot mig igen. Och pang, jag kastade in den genom fönstret så glaset sprack. En massa rök fyllde huset och pös ut genom sprickan jag gjort. Jag knöt fast en duk runt mitt huvud som täckte min näsa och mun. Utan den skulle jag svimma av där inne då röken var giftig. Damon sparkade in den röda dörren och började springa in med oss andra i hälarna. Några skott hördes då Damon hade tagit sig tid att skuta en kille framför sig som tydligen inte svimmat ännu. Men nu var han mer än död. Vi fortsatte ta oss genom huset och delade upp oss. Mitt uppdrag var att leta upp pappa. Men jag kände mig alldeles splittrad och visste inte vart jag skulle börja leta så jag tog den närmsta dörren som ledde till en källare. Det var tyst nu. Nästan för tyst. Mina andetag och den knarriga trappan var det ända som hördes. Bortsätt från mitt hjärta som bankade hårt och snabbt i bröstkorgen. När jag nått marken igen stannade jag upp och höll andan för att lyssna riktigt ordentligt då jag flåsade av rädlsa. En stund gick. Och inget hördes. Fortfarande bara mina hjärtslag... Tills någon i rummet började röra sig mot mig. Om mitt hjärta slog hårt i bröstet innan... Kan jag lova att det nu slog så hårt att jag trodde det skulle hoppa ut när som helst. Panik steg innom mig och mina fötter rörde sig automatiskt mot trappan och började springa upp mot dörren där en ljus spriga lös. Ett gält skrik lämnade mina läppar när jag kände hur en hård hand greppade tag om min fotled och drog mig långsamt ner mot marken igen.

''Släpp mig!'' Skrek jag och försökte sparka mig loss. 

''S-summer?'' Sa en darrig röst. Jag stelnade till och började kravla mig upp på benen igen när hans hand släppt min fot. Jag stog och stirrade in i det svarta rummet, man kunde inte se hans ansikte. Men rösten var lik någons...

''Pappa?'' Mumlade jag osäkert. En ljus stråle lyste mot mitt ansikte, vilket var så han såg mig. Han tog ett steg fram och ett sotigt, sårigt ansikte lystes upp framför mig. Mina ögon fylldes snabbt med tårar när jag mötte hans blick.

''Åh gud...'' Viskade jag förkrossat och drog in honom i en kram då jag inte tålde att se honom så. Tårar började okontrolerbart rinna och snyftningar hördes från båda. Dörren smälldes upp och strax ovanför oss stod Justin med blod lite överallt på sig.

''Skynda er!'' Tjöt han andfott. Och snabbt som tusan började vi rusa upp för trappan tillsammans.

''Spring till våran bil och stanna där, okej? Vad som än händer... Kom inte tillbaks!'' Viskade jag snabbt och ledde honom sagta ut mot dörren och kunde sedan se honom springa iväg haltandes mot bilen som stod en bit härifrån. Jag tittade mig omkring och började smyga tillbaks mot Justin igen.

''Är alla döda?'' Undrade jag fortfarande osäker om man kan slappna av ännu. Han nickade säkert och tillsammans började vi röra oss ut ur huset. Väl ute kom killarna ut till oss, hela, kanske några skrubbsår, men fortfarande hela. Vi styrde stegen mot bilen men stannade snabbt till då några skott avlossades bakom oss. Jag vände mig hatsigt om och kunde se hur Damon och Tyler föll ihop på det gröna gräset.

''NEEEJ!'' Skrek jag hest så min hals sved till och rusade fram mot dem men hann inte så längt när ännu två skott hördes. Jag vände huvudet mot rästet och såg Stefan och Zack nu ligga på gräset. Tårar spruta ut ur mina ögon. 

''Vad fan gör du!?'' Tjöt jag - och hade ingen aning om vem det var - och vände mig mot mannen i svarta kläder. Jag drog för andan när jag fick syn på ansiktet.

''Nej...'' Mumlade jag förtvivlat och skakade på huvudet. ''nej, nej, nej!'' Tjöt jag och knep ihop med ögonen. Jag hörde hur han började röra sig mot mig och hur hans hand smekte bort mina tårar som fastnat påvägen ner för min kind.

''Det är bara att inse fakta, Summer. Det har varit jag, bakom allt det här.'' Jag slog sakta upp ögonen och mötte hans ögon.

''Du ljuger!'' Skrek jag och puttade bort honom. Men så började minnen spelas upp...

 

 

Jag tittade ner i marken och ville inte tro på det. Det kan inte stämma!

 

 

Jag tittade upp på honom.

''Hur kunde du Rick!?'' Skrek jag och började putta på honom, sparka och slåss... Men jag var alldeles hjälplös. Jag hade ingen energi i min kropp. Jag hade inte kraft för att göra en större skada en bara blåmärken. Hans handflata träffade min kind så hela mitt ansikte började bullta och brännas. Jag föll ner på marken och drog upp min hand mot kinden. Justin smällde till honom med sin näve i ansiktet men blev sedan träffad i ansiktet han själv och föll ner på marken.

''Om du inte gör som jag säger kommer han dö, fattar du det?'' Han riktade en pistol mot Justin. Jag ställde mig genast upp och kände paniken öka för varenda sekund som passerade. Om han trycker, på avlossaren... Då är mitt liv över. För han är min själsfrände, min måne, sol och mitt liv. Jag började röra på benet men kände genast att vapnet där var borta. Men vapnet innanför bältet var ännu kvar, konstigt att han inte sätt det, men det bekymrade mig inte nu. Så jag ryckte snabbt tag om det och riktade det mot honom.

''Släpp. Vapnet.'' Mumlade jag. Han skrattade hest och avlossade ett skott rakt mot Justins bröst. Ett högt tjut lämnade min strupe men jag höll fortfarande pistolen riktad mot honom. Jag skulle döda honom, för allt han gjort. Dödat mitt gäng, som var som mina bröder och min familj.

''Du ska veta att jag hatar dig... För allt du gjort. Jag kommer aldrig förlåta dig. Var det detta du ville? Att få mig sårad? För att mamma valde pappa?'' Jag spännde blicken i honom. Jag har alltid vetat det. Han var kär i mamma. Han var och har alltid varit. Mamma valde pappa och dumpade Rick. Så pappa fick ta smällen. Men varför han valde att såra mig också... Det förstår jag inte?

''Varför Rick? Varför!?'' Tjöt jag och laddade pistolen. ''Jag älskar Maryline... Men jag hatar dig Rick!'' Mumlade jag med spännda käkar och avlossade skottet samtidigt som honom och träffade huvudet. Hans kropp föll ihop och ett leende spred sig på mitt ansikte... Men suddades snabbt bort då jag drog min hand mot magen och fick syn på blod. Inte förrns då kom smärtan och jag föll ihop lika så som Justin och resten gjort.

''Gift dig med mig...'' Mumlade någon. Jag vände mitt huvudet mot Justin som låg med ansiktet mot mig. Han levde. Han andades och var vid liv. Ett leende spred sig på mina läppar. För en sekund glömde jag bort omgivningen och hade bara fokus på honom. Jag hade träffat honom i skolan. Skulle gripa honom och kanske döda honom? Men jag föll för honom... Jag blev kär. I Justin Bieber.

 

 

Han var underbar på alla sätt. Även den irriterande, arga, sura, eller svartsjuka Justin. Han fanns vid min sida vid alla lägen. Vi bråkade kanske mer än vad vi älskade varandra. Men det var vi. Och vi kan inte ändra på dem vi är. Han är... Justin. Och jag är jag. Vi har hållit ihop i vått och tort. Han var min och jag hans. Vi hörde ihop. Kanske skulle vi dö denna morgon. Men sålänge jag får dö med den jag älskar... Är allt perfekt. Han plockade fram en ring från sin ficka och höll den framför mig.

''Du och jag förevigt?'' Frågade han och höll på sitt bröst som var blodigt med sin andra hand. En tår rann ner för min kind. Han och jag för evigt. Jag kan vara med honom vart som helst. I himmlen, i ett krig eller i världens fattigaste land. Det viktigaste var att få tillbringa resten av mitt liv med honom. 

''Före vigt''

NU ÄR DARK NIGHT RISES SLUT! TADAAAAA! Är lite hyper just nu! Haha!

BOMBA MED KOMMENTARER NU BABES! FRÅN ONÖDIGA KOMMENTARER TILL DJUPA ROMANER! 

Vill ha all er feeddback! Ni får kritisera mig och berömma mig! Finns det något jag kan bli bättre på? 

 

Är så tacksam för alla fina kommentarer jag fått och alla som tagit sig tid att läsa novellen, även mina onödiga inlägg som poppar upp ibland! Ni ska vet att jag älskar er mina Biebsters!!! (biebsters, ert namn efter bloggen haha lol) puss!! 

 

 

''Vart har ni varit?'' Frågade hon med en orolig stämma. Det fick mig alldeles varm. Att hon faktiskt brydde sig.

''Vi bara körde en sväng.'' Ryckte jag på axlarna, allt för nonchalant. ''I åtta timmar? Skulle inte tro det.'' Fnös hon.

''Vi skulle till några... Vänner.'' Stefan tittade osäkert på mig då han inte visste vad han sedan skulle säga.

''Och göra vad?'' Fortsatte hon.

''Vi behövde info.'' La jag till. ''Till vad?'' Nu gick hon mig på nerverna en aning. ''Att andas. Vad fan tror du? 5L.'' Himlade jag med ögonen.

''Ursäkta mig för jag faktsikt var orolig.'' Korsade hon armarna framför bröstet. Alla hade samlats runt köksbordet alldeles oroliga ifall hon kanske skulle få reda på sanningen. Det skulle bara få våran plan att sjunka till båtten. En rynka spred sig i min panna innan jag drog henne en bit ifrån gänget.

''Vadå orolig?'' Undrade jag. Yes, jag var chockad. Nästan lite för chockad. Jag menar... Det var ju inte första gången. Right?

''Orolig för dig och dem andra.'' Hon höjde på ögonbrynen. ''Men... Du är väl arg på mig?'' Dum fråga skrek jag inombords och slog mentalt till mig.

''Bara för jag är arg på dig, betyder det inte att jag kommer sluta bry mig.'' Sa hon tyst innan hon gick därifrån. Ut på terrassen där hon kunde stå för sig själv. Hennes mening ekade i mitt huvud, Bara för jag är arg på dig, betyder det inte att jag kommer sluta bry mig. Var det mina känslor för henne som fick mig att ändra mig? Eller var det bara för att jag visste att jag inte ville lämna henne? Kanske var jag rädd för vad som skulle hända? Men vad det än var som fick mig att ändra mig, gjorde mig en stor känst. Jag skakade på huvudet och suckade högt inne jag stampade in i köket igen med en fundersam blick. Osäker på om jag skulle säga vad som störde eller inte?

Men valet var inte svårt, inte alls.

''Killar'' Sa jag med en bestämd ton. Allas blickar riktades snabbt upp mot mig. ''Vår plan...'' Började jag, men velandet började sagta ta över mig ju längre jag väntade. 

''Vår plan kan vi glömma. Jag ger inte upp mitt liv utan att ens försöka göra något åt saken. Och att ni ens lyssnade på mig innan var en överdrift. Ni borde stoppat mig.'' Flämtade jag lätt chockad över vad jag nyligen sagt. Jag hade tagit tag i min krage och verkligen tänkt efter vad jag höll på att göra. Ett stort, stort misstag som förmodligen skulle förstört hela mitt liv. 

''Tack och lov.'' Pustade Zack medans han satte sin handflata på sin bröstkorg och tittade upp.

''Du höll på att göra ett stort misstag.'' Skakade Damon på huvudet. Bröder, dem håller ihop. Och drar inte in dem i något som kommer resultera döden. Well... Jag höll på att göra det.

''Vi höll på att göra ett misstag.'' Rättade jag honom. ''Men vi ska göra helt tvärt emot...'' Fortsatte jag.

''Jag hör dig bro.'' Flinade Stefan.

Drygt 2 till 3 kapitel kvar på DNR. Förstår om alla tycker novellen blir väldigt kort. Men nu är det ju så att det är en fortsättning på DID. Och - som i slutet av DID - så har jag slut på ideer. Förutom dem ideerna som dem sista kapitlerna ska innehålla :) Som jag redan avslöjat på Instagram så kommer nästa heta Recaps :) + förlåt, ett kort kapitel. Men ska förbättra mig! Lovar!

 

 

 

Mitt huvud bulltade hårt och en obehaglig känsla hade spridit sig i magen. Gårdagen var tydlig nog att komma ihåg. La Dances och Math, Justin och grälandet. Det var för mycket. Där gick gränsen, när han smäller till någon på grund av avundsjuka. Det gick inte att acceptera. Han kan inte tro att det är okej att göra så, speciellt inte efter vad han gjort mot mig. Inget av det gick att förlåta. Jag suckade högt och bestämde mig, efter en timmes av segande, att gå upp ur sängen och täcket jag virat in mig i. Det skulle bli en grymt obehaglig stämning vid frukostbordet. Damon som nästan kysste mig - framför Justin, det gjorde inte direkt saken bättre. Slår vad om att dem är osams - och Justin som säkerligen är arg efter vad som hände igår. 

''Tack gud, kan du inte ge mig lite mer problem.'' Mumlade jag ironiskt och drog av mig mina kläder för att sedan dra på mig något freshare än klänningen jag både hade på nattklubben och sov i. Ett vitt linne - som jag stoppade innan för shortsen jag sedan drog på mig och till sist en bäch vit, lite slö kofta och kände mig slutligen nöjd med klädvalet. Jag snurrade runt och började gå ut ur rummet, ner för trappan och vidare in mot köket där - konstigt nog - ingen befann sig. Dem kan väl inte fortfarande sova? Klockan var ju snart 12. En rynka spred sig i pannan innan jag tittade mig runt i huset. Men ingen av dem syntes till. Varken Justin eller Damon. Jag ville inte se dem, men nu är dem var borta kunde jag inte undgå att undra vart dem tagit vägen. Kanske jag till och med blev lite orolig? Fast vänta. Det låter som om jag var chockad över det. Det borde jag inte vara. Jag hade ju sagt att jag älskade Justin, inte för att han hörde det... Men det var fortfarande tre ord som betydde mycket. Vilket jag inte sagt till många fler än Justin och min familj. Men jag behövde inte oroa mig för mer så jag satte riktning mot terrassen där jag slog mig ner i den mjuka ute soffan.

Efter vad som känns som migrän har varken jag haft lust eller varit sugen på någon slags mat. Jag är fortfarande inte det. Men hade ändå tvingat i mig en bunke Ben & Jerry's glass, vilket jag stort ångrade. Min mage kändes värre än innan. Helt ihop knölad, som om någon slaget en näve i magen och en hemsk illamående. Jag stönade smärtsamt och la mig ner på sidan i väntan på att dem skulle komma hem och förhoppningsvis hålla mig sälskap eller åtminstone berätta för mig vart dem hållit hus. En förklaring är det minsta dem kan göra efter vad dem ställt till med.

---

Jag ger upp allt för henne, det är jag villig att göra. Var inte det gulligt :')? Fast vänta lite... Vad är det dom ska göra? Lämna över sig till 5L? :O

 

 

 

Jag satt och vred och vände på mig i den trånga soffan. Jag kände mig illa till mods efter Justin lämnat huset. Jag sneglade på Damon som hade sin blick fast på teven. Allt var ett misstag. Kyssen som höll på att hända. Och att lämna mitt rum. Bilden av när Justin sätt oss, nästan kyssa varandra, fick hans blick att vika sig. Hans mungipor att sjunka och ilskan i ögonen öka, spelades upp i mitt huvud, gång på gång. Jag knep ihop med ögonen och ville att hela min omgivning skulle försvinna så endast jag och ett evigt mörker skulle vara det ända som existerade. Jag öppnade ögonen sakta, för att sedan dra bort filten och leda mina steg upp för trappan och in i mitt rum. Jag stannade inte när jag stigit förbi dörrkarmen utan fortsatte vidare mot wicen. Jag behövde ränsa huvudet. Inte hemma stirrandes på teve. Utan på ett - roligare - ställe där jag för en gång skull kunde supa bort mina problem.

Jag steg ner för trappan med ett par höga pumps och en svart kort klänning som satt tight om min kropp.

''Woah'' Zack tittade chockat på mig. Ett snett flin spred sig på mina läppar innan jag fortsatte ut mot hallen.

''Vart ska du?'' Ropade Stefan. Jag öppnade munnen men hann inte säga något då Damon kom gåendes mot mig.

''Vart ska du?'' Upprepade han Stefans mening. Jag ryckte på axlarna för att slippa säga vart och steg ut ur dörren men tvärstannade då han hårt greppade tag om min handled.

''Summer...-''

''Det som höll på att hända där inne får dig inte att kunna bestämma över mig. Det var ett misstag, okej!'' Mumlade jag och ryckte åt mig min hand innan jag rusade vidare mot bilen, hoppade in och körde iväg. Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta eller tappa kontrollen över bilen. Jag knep ihop med ögonen och försökte ränsa hvudet från alla tankar som störde. Men verkligheten kom ikapp mig och påminde mig om att jag satt vid en ratt och körde en bil så mina ögonlock slogs upp. En snyftade och kramade hårt om ratten medans jag tittade tomt på vägen där ingen annan än jag körde. Framför mig tonade ett hus - bygnnade - fram där musik kunde höras och starka ljus sken från fönstrerna. Jag parkade utanför och steg sakta ut, gick mot den och stannade utanför där jag såg skyllten, La Dances. Jag tog ett djupt andetag och andades ut de innan jag steg in genom dem tunga dörrarna. Musiken tog över mina öron och folk dansade precis överallt. Längre bort kunde jag skymta baren som var min slutplats. Jag knuffade och trängde mig förbi alla tills jag slutligen ploppade jag fram vid baren. Killen som stod bakom disken log charmigt mot mig när jag slog mig ner på en av stolarna. Jag tittade ner i bar bordet och funderade ett tag på vad jag ville ha. Killen i baren ställde fram en drink framför mig med ett snett leende.

''En drink från mannen där borta.'' Nickade han mot en vältränad, snygg kille som nu kom gåendes mot mig. Ett snett leende spred sig på mina läppar och skådade honom när han satte sig bredvid mig.

''Vad får en vacker tjej som dig att komma hit?'' Frågade han charmigt och tog en klunk av samma drink som jag hade framför mig. Jag ville inte sumpa detta med att berätta om mitt ex - Justin.

''Familje drama.'' Ryckte jag på axlarna och greppade tag om glaset och förde den mot min mun så vettskap fyllde min mun. Förvånadsvärt go.

''Summer.'' Presenterade jag mig. ''Math.'' Sa han med ett flin.

 

 

Vart kan hon ha gått? Hem - till oss? Någon annan stanns? Jag hade inte kollat hemma, utan skulle precis till att göra det. Framför mig tonade det lagom stora huset framför mig och snabbt svängde jag in på uppfarten innan jag rusade ur bilen och vidare in i huset. Jag klev in i vardagsrummet utan att ta av mig skorna och tittade flåsande på dem. Hennes röd sprängda ögon mötte mig blick och skuldkänslor fyllde min kropp. Utan att ens ha en andledning till det. Jag hade inte gjort något fel? Right? Men det kändes ändå, fel.

''Summer...'' Mumlade jag med en darrig röst. ''Du behöver inte förklara. Jag förstår...'' Sa hon och nickade. Jag pustade ut och ett leende spred sig på mina läppar.

''Gud, jag är så gla...'' Men jag hann aldrig avlsuta min mening.

''Jag förstår, jag duger inte. Du gick till... Henne.'' Tårar rann ner för hennes kinder medans hon stirrade djupt in i mina ögon. Mitt leende försvann så fort jag hörde fortsättningen på hennes mening.

''Nej, nej Summer! Så är det verkligen inte!'' Tjöt jag och började gå närmre henne. Killarna stirrade förvirrat på oss. Jag antog dom inte hade en aning om vad som på gick.

''Det har redan hänt och du kan inte ta tillbaks det.'' Snyftade hon och rusade upp för trappan och in i sitt rum. Jag knep ihop ögonen och drog mina fingrar frustrerat genom mitt hår.

''Fuck!'' Skrek jag och sedan var det min tur att rusa upp för trappan, in i mitt rum och stängde dörren med en hög smäll. Jag slängde mig argt i sängen och borrade mitt ansikte i den tjocka kudden och lät min ilska gå ut över den genom att skrika, rakt i kudden.

 

Svar: Har redan svarat på den frågan, men kan skriva det här igen ifall det är andra som undrar. I Gimp :) 

 

 

 

 

 

 

 

Ilska fyllde min kropp och om det vore en teknad serie hade det pyst ut rök ur mina öron. Hon hade på sig en röd fin klänning och satt upp sitt hår i en klämma.

''Vänta lite, jag kommer snart.'' Ursäktade Justin sig och gick med raska steg mot henne innan han slog sina armar runt hennes kropp. Dem gick runt hörnet och vad jag antog pratade. Vad ville den tjejen? Jag väntade ett tag, men han kom aldrig. Jag blev både orolig och nyfiken. Så jag ställde mig upp och började gå mot hörnet men stannade vid väggen när jag hörde att de fortfarande var där och pratade.

''Så ni kom in?'' Sa hon, jag kunde höra hur hon log. ''Jodå. Förresten, tack för igårkväll.'' Sa han och skrattade hest.

''När som helst, Bieber.'' Jag satte min hand för munnen och dämpade det lilla sorgsna ljudet som flög ur min mun. Jag kunde höra hur något prasslade och sedan hur någon suckade.

''Nej, inga pengar. Jag gör det gratis.'' Protesterade hon. ''Säkert? Jag menar... Det du gör, skulle ingen annan göra'' Tårar började rinna ner för mina kinder och den komplicerade sminkningen jag lagt ner mycket tid på gick till spillo. De förstördes och maskaran började rinna. Han var otrogen? Han... Han låg med henne? 

''Helt säker.'' ''Okej.'' Andades Justin. ''Men säg bara till, när som helst.'' Försäkrade hon honom.

''I så fall snart igen, jag och min flickvän... Vi ehm... Har det komplicerat.'' Jag knep ihop ögonen och ville inte höra mer. Smärta spred sig i min mage som fick den att knyta sig. Mitt hjärta gjorde ont och min hals var grus torr. Nej, nej, nej, nej! Skrek en förtvivlad röst i mitt huvud.

''Du har mitt nummer, det är bara att ringa.''

''Det ska jag.'' Jag kunde höra hur han skrattade. Jag kunde inte hålla mig mer. Utan lät mina tårar forsa ner för kinderna och släppte handen för munnen så mina snyftningar kunde höras. Jag steg fram och tittade hjärte krossat på Justin och tjejen fram honom.

''Hur kunde du!?'' Tjöt jag och pekade på henne. Han kollade chockat på mig. ''Det är inte vad du tror!'' Sa han och började gå mot mig.

''Håll dig borta från mig!'' Stoppade jag honom och backade några steg. ''Du... Du gjorde det igen.'' Grät jag.

''D-u sårade m-ig igen.'' Snyftade jag och skakade besviket på huvudet.

''Låt mig förklara!'' Tjöt han och gick snabbt mot mig innan han slingrade sina armar runt min kropp.

''Släpp mig!'' Tjöt jag och försökte ta mig ur hans grepp. Men han vägrade att släppa. Jag kunde inte tänka klart, jag var svag, förkorssad, ledsen och ville inget annat än att komma bort från honom. Så jag gjorde vad som krävdes.

''Släpp. Mig!'' Sa jag bestämt och knäade honom mellan benen. Hans händer förde han mot sitt skrev och hukade sig.

''Du... Du ber mig att int-e bli avundsjuk, n-är du är runt andra tj-ejer.'' Jag torkade bort en tår som gled ner för min kind.

''Vet du vad... Jag är inte avundsjuk.'' Skakade jag på huvudet. ''Jag är rä-dd att förlora dig, Justin. Och min mardröm har blivit verklig.'' Stammade jag medans ännu fler tårar rann. En sista blick på både Justin och tjejen som stod alldeles chockad, kvar på samma plats, sprang jag iväg från dom. Illamåendet började sakta krypa sig upp för min ryggrad och känslan av att när som helst spy var nära. Jag sprang längst gatan och kände ingen mening med livet. Killen, den enda killen, i mitt liv som faktiskt hade någon betydlse hade bedragit mig. Med en fucking blondin! Jag kunde se bilden framför mig, dem två, tillsammans, plötsligt stannade jag upp och böjde mig fram för att sedan huckla upp en massa sörja som länge velat komma ut. Jag torkade mig runt munnen med min arm innan jag stannade upp för att hämta andan. Framför mig kunde hus tona upp. Jag var nästan där. Nästan hemma. Bara... Bara några meter. Jag stängde ögonen, ränsade huvudet på allt som hänt idag för att kunna orka springa vidare. Och jag gjorde det. Jag började springa, snabbt, för att sedan kunna se uppfarten där alla bilar stod och sedan huset. Jag stannade framför de, tittade med mina röda ögon innan jag joggade mot dörren och smällde upp den. Killarna satt oturligt nog i köket, med sina blickar brännandes på mig.

''Summer? Vad har hänt?'' Frågade Stefan oroligt och joggade mot mig med resten av dem efter sig. Jag som hade slutat gråta för en lite stund sedan bröt ihop igen och slängde mig i hans stora famn. Jag var stum.

 

 

Solens strålar prickade precis mina ögon från fönstret som befann sig på väggen jämte. Jag gnuggade mina ögon innan jag vände på mig och drog täcket över huvudet. Men sedan kom jag på, fan, det är en ny dag. Nya saker som kommer hända, kanske ännu ett bråk? Kanske också ännu en dag man får tillbringa i rummet? Men jag skulle inte sluta leva idag. Idag var inte min dag att sura. Idag skulle ingen få dra ner mitt goda humör. Jag log, denna gången - på väldigt länge - ett riktigt leende som nådde öronen. Jag drog hastigt täcket från min kropp innan jag glatt flög ur sängen och trippde över det kalla golvet till wicen som mina kläder hängde i. Jag bläddrade fundersamt bland alla plagg tills jag slutligen drog av mig mina gammla kläder och drog på mig dem nya med ett ryck. Jag brydde mig inte om mitt hår såg ut som ett fågelbo eller inte. Jag var hemma och behövde inte se perfekt ut. Killarna var min ''familj'', mina bröder. Dem dömde mig inte för hur jag såg ut. Jag steg nöjt ut och satte mitt hår i åtminstone en knut, sträckte mig efter mobilen och steg ut ur rummet och trippade ner för trappan. Jag hoppades Justin var lika glad som jag var. Jag ville inte att ännu en dag skulle bli förstörd. Minut visaren passerade tolvan och slog precis 10 när jag hade nått köket. Jag hade gått förbi dem flesta som satt i vardagsrummet och gjorde lite allt möjligt. Några satt ute på terrassen och åt medans andra badade - stranden är bara någon meter bort. Jag drog i kylskåps handtaget och träffades av en kall bris. Mina ögon granskade hela kylen, jag var ute efter något exotiskt, gott och unikt. Men hittade ingenting! Dessutom så var jag inte så hungrig. Så det skulle inte göra något om jag skippade frukosten just för idag. Jag stängde den igen och gick ut till terrasse där Zack och Tyler hängde med varsin macka i handen. Jag lutade mig mot järn räcket och granskade dem medans dem proppade i sig maten. Snacka om glufska. Jag granskade min omgivning och fann ett mango träd på andra sidan terrassen. Jag spärrade upp ögonen och rusade över till andra sidan innan jag sträckte mig fram och greppade tag om en stor, mogen mango. Jag slickade mig om munnen och utan att ens tänk på att skölja den eller liknande tog jag ett stort bett av den. Min mun fylldes med en underbar smak. 

''Ey, smaska lagom!'' Skrattade Tyler. Jag vände mig mot dem och höjde på ögonbrynen.

''Ska ni säga som glufsar i er era mackor.'' Flinade jag innan jag gick och satte mig jämte dem. Dem mumlade något och himlade med ögonen. Men jag var helt i tranns då jag fått syn på Justin som stigit upp ur havet med droppar som klistrat fast sig på hans mage och hela kroppen. Jag kände fjärrilar i magen när han började gå mot huset, ännu inte medveten om att jag stirrade på honom. Men mitt i allt kom en blond lång tjej fram till honom. Först trodde jag det var Victoria. Men insåg sedan att det inte var Victoria då hon inte såg ett dugg ut som henne. Men det ändrade inte de faktum att jag var svartsjuk. Det skulle jag vara om det var Victoria och är även det nu.

''Bitch...'' Viskade jag tyst för mig själv. Som tur var reagerade ingen på vad jag sa utan båda satt helt inne i sina telefoner. Jag kunde se hur hon räckte honom en lapp och strök sin hand på hans bara axel medans hon rönkade hans väl tränade kropp. Han är min! Skrek en ilsken röst inom mig. Osams eller inte, han var fortfarande min. Justin log mot henne hela tiden och fortsatte sedan gå när hon hade gått sin väg. Jag tittade argt på honom när han gått upp för den lilla trappan och sedan nått terrassen men slutade då han vände sin blick mot mig. Han kände mig tillräckligt väl för att veta att de lilla fått mig avundsjuk. Om han var snäll, skulle han slänga lappen - som jag antog var hennes nummer - eller om han var på rethumör skulle han utnyttja tillfället. Men han gjorde inget utav dem allternativen utan stoppade den i fickan. Fast vänta... Det var ännu värre! Jag suckade högt och rev mig argt i handflatan med mina långa naglar. Så länge varade mitt goda humör. Bortblåst på knappt en halvtimme. Jag försökte, både för min och killarnas skull, men nu får dem dras med en irriterad tjej hela dagen. 

''Godmorgon.'' Hälsade Justin hest medans han förde en vit handduk mot hans hår och rufsade det. stirra inte! 

''Godmorgon.'' Sa jag och jag försökte verkligen att låta glad. Men min röst bara vek sig och allt lät så dystert istället. Mer än så sa vi inte till varandra då han sedan steg in i huset.

''Lite stelt mellan dig och Justin, hu?'' Knuffade Zack mig på axeln.

''Undra varför?'' Jag tittade menande på honom som fick hans blick att vika sig. 

 

Den ljuva musikens toner tinglade i mina öron medans mina ögon var stängda, solens strålar fick de att bli rött. Men det var något jag var van vid. Jag trummade med mina fingrar på min bara mage, jag låg endast i en rosa söt bikini. Klockan var i för sig 6 på kvällen, men jag hade legat sedan 3 och hade inte orkat lyfta på mig och gå in. Så jag har bara legat i koma på solstolen, fortfarande på terrassen. Att solen fortfarande var hyfsat stark var väldigt ovanligt, alltså vid denna tiden. Men det var bara bra just nu, jag hade ork att göra något annat. Fast nej, jag orkade, jag är inte lat, jag bara.... Vill inte göra något annat. Plötsligt blev mina ögonlock - som innan var röda - svart, till den mer naturliga färgen i detta fall. Och snäckorna som var i mina öron drogs ut och den Mexicanska låten som innan fyllt mina öron försvann. 

''Ey!'' Tjöt jag och satte mig upp samtidigt som jag öppnade mina ögon. Då hade Justin mina hörlurar + min mobil i sin hand och stod precis så han skuggat mig.

''In och duscha, vi ska iväg.'' Sa han med ett leende. Jag tittade förvirrat på honom. ''Nej, varför?'' Han spännde blicken i mig,

''Gör som jag säger, du vill inte få mig arg.'' Sa han samtidigt som han pekade på glasdörren.

''Jaså, varför inte?'' Jag korsade armarna. ''Summer.'' Han höjde på ena ögonbrynet och bet ihop med tänderna. Han hade rätt, jag ville inte få honom arg. Suckandes ställde jag mig upp och räckte fram min hand.

''Sakerna'' Bad jag. Han gjorde sakta som jag sa och placerade de i min hand innan jag gick in och steg upp till övervåningen. Tog med några underkläder och gick vidare in mot badrummet som hörde ihop med mitt rum. Jag drog av mig kläderna och satte igång munstycket så det sprutade kallt vatten, men blev sedan varmt efter ett tag. Jag förde den mot huvudet och blötte ner håret innan jag satt en klick shampoo i håret och maserade in det i hårbotten, skölde det sedan repeterade jag det en gång till innan jag gjorde detsamma med balsamet. Efter de smörjde jag in kroppen med tvål och skölde ur allt i håret och kroppen, steg ur dusch kabinen och lindade en stor vit handduk runt min blöta kropp och satte sedan mitt hår i en turban med en annan. Jag började sakta torka min kropp så den nästan var helt torr och drog på mig mina spets underkläder innan jag smörjde in hela mig med en go doftande kräm, som just var för kroppen. Jag visste inte ens vart vi skulle. Hur ska jag veta vad jag då ska ha på mig då? Men det fick jag tänka på då. Nu var de dags för att fixa håret och ansiktet. 

Stora lockar låg på min högra axel medans jag var fullt inne i att - sist av allt kleta på ett rött läppstift. Nästan helt klar, endast kläderna som saknades. Handdukarna hängde jag på korgens kant och trippade ut ur badrummet och vidare in mot rummet. Wicen stod på klänt och jag skulle precis till att gå in då dörren till mitt rum öppnades. Jag spännde hela min kropp. Jag tänkte inte på att jag nästan stod naken, utan mer på vem personen var. Jag vände mig snabbt om och skymmtade Justin i dörrkarmen. Hans blick var nervänd i sin mobil och hade ännu inte märkt att jag stod här, i underkläder. Jag harklade mig vilket fick honom att rikta sin blick upp mot mig, nu mer lite stum, hade han glömt vad det var han skulle säga?

''Ehm...'' Han kliade sig nervöst i nacken och skrattade hest. ''Ta på dig något fint. Vi åker om 10 minuter.'' Sa han tillslut och bet sig i läppen innan han stängde dörren om sig. Alla nerver i kroppen slappnade av och hela jag blev alldeles slapp. Jag andades lättat ut och återgick till de jag skulle göra. Ta på dig något fint. Upprepade jag i huvudet. Något fint? Jag hade inget fint, inget direkt speciellt. Jag bläddrade stressat genom alla kläder och hittade inget. Verkligen inget. Om jag kanske fått en hint om vart vi skulle. Kanske det skulle blivit änklare? Men nu fick jag fokusera på nuet och lägga alla tankar åt sidan. Mitt bland alla klänningar hängde en blå svart - oanvänd - klänning som drog till sig min uppmärksamhet. Jag drog hastigt ut den och granskade vartenda detalj. Sedan kom jag på - igen att vi skulle iväg alldeles strax. Jag drog på mig den och log åt min spegelbild. Ett par vita vans till och sedan var jag klar. Min fötter värkte redan - har ingen aning om varför? - så klackarskor, som garanterat skulle skava och trycka, skippade jag denna gången. Jag rusade ut ur rummet, ner för trappan och vidare ut mot hallen. Justin kunde inte skymmtas någonstans. Jag trodde han skulle stå i hallen och vänta på mig. Men tydligen inte. Jag suckade högt innan jag öppnade dörren och steg ut då jag fick syn på en stilig, uppklädd Justin lutandes mot den silvriga bilen som stod redo bara för att köra iväg med. Ett leende spred sig på mina rödfärgade läppar och ännu en överraskning fick jag syn på. En enstaka ros i hans högra hand som han höll fram till mig. Den här sidan av Justin har jag aldrig sätt. Det förvånade mig fakstiskt att han kunde vara sådan. Men jag gillade det. Försökte han fjäska för mig eller något? För att förlåta honom? Då kom pappa upp bland mina tankar och suddade bort mitt leende. Men jag var snabb med ett trycka fram det igen. Jag tog emot rosen och som man alltid gör, förde jag den mot näsan och drog in den ljuva doften. Han log nöjt och utan att säga ett knyst började han gå mot förarsätet. Vi hoppade in och började köra iväg på den smala vägen i tystnad. 

''Vart ska vi?'' Undrade jag med blicken ut mot fönster rutan. ''Du får se.'' Sa han mystiskt. Typiskt Justin. Jag suckade tyst och för att få tiden att rinna bort snabbare försökte jag räkna palmerna som åkte förbi i den snabba farten vi åkte i. Men det var knappt möjligt. Så jag gav upp direkt. Fem minuter bort kunde jag skymmta en fin ute servering med stora parrsoler ovanför borden och olika tända ljus lite överallt. Den var precis vid stranden och lockade säkert hur många människor som helst. Men de hoppet om att få äta där försvann när jag såg att vi istället åkte förbi de. Knappt fem meter bort fanns en parkering där han stannade bilen och sedan steg ut. Vart skulle vi nu? Han sprang runt bilen och öppnade dörren för mig, även ovanligt vänlig. Jag steg ut med ett leende och lät den fina rosen ligga kvar i bilen medans vi började gå - chockat nog - mot restaurangen jag för någon menut sedan fått syn på. Och då - ibland är jag trögfattad - förstod jag att parkeringen tillhörde den restaurangen. Med stora lysande bokstäver stod det Brasserie Collioure vid takets slut. Han greppade tag om min hand och steg in genom dörren tillsammans med mig vid hans sida. Precis vid ingången möttes vi av en kvinna med ett brett leende. Eftersom hon hade likadana kläder som resten av personalen antog jag att hon också jobbade här.

''Vi har bokat bord.'' Sa Justin med ett charmigt leende. ''Under vilket namn?'' Undrade hon och bländade mig nästan med hennes allt för överdrivna leende.

''Justin Bieber.'' Harklade han sig. Hon vände sin blick ner mot en liten bok och förde fingret längs alla namn tills hon slutligen stannade vid namnet 'Justin Bieber'. 

''Då kan ni följa med mig här.'' Hon viftade sin hand mot oss och började gå med raska steg mot - vad jag hoppades få plats - ute platserna. I en mysig liten hörna fick vi plats och sedan försvann hon bort mot andra som väntade. Jag satte mig ner på stolen mittemot honom och tittade leendes på honom.

''Du hade inte behövt.'' Sa jag och skakade långsamt på huvudet. ''Jo, Summer. Det gör jag.'' Sa han. Jag visste inte om han var seriös. Rösten var i för sig allvarlig. Jag visste vad han tänkte på. Men han behövde inte göra en sådan stor gest för att få min förlåtelse. Han var redan förlåten. Men jag ångrade mig snabbt då jag såg samma blonda tjej som jag tidigare idag sätt på stranden med Justin, komma mot oss...

Och vad gör blondinen där? Så snäll som jag är lägger jag ut detta redan idag, för kommer inte vara hemma imrorgon och på tisdag. Så tänkte: Varför inte idag? :) 

Usch, snart börjar skolan igen! Längtar verkligen inte. Jag börjar på Torsdag, fattar ni! Bara fyra dagar kvar på mitt sommarlov! Får typ ångest, ska börja på en heeelt ny skola! Nya elever, lärare, ämnen, lokaler, precis allt! Är bara så glad att jag har med mig mina två bästisar, det lättar på trycket!

 

Har tänkt på det här en stund, men har nu bestämt mig. Jag ska ha en Fråge Stund! Jag har ju ställt en massa frågor till er, eller hur? Så tänkte att ni nu får chansen att göra detsamma. Ni får fråga precis vad ni vill! (föruto bild på mig eller mitt efternamn) Kommer svara på alla frågor på Onsdag i ett inlägg! Så fråga på, om mig, bloggen, vad som helst!<3

 

 

Puss, älsakr er!<3 

 

 

Jag började darra och var osäker på om jag skulle lyssna på honom. Eller svara? En tår rann ner för min kind innan jag bestämt mig för att svara.

''H-hallå?'' Stammade jag nervöst. Jag hörde hur någon andades tungt. Snyftade och hostade.

''Summer?'' Mumlade han med en rädd röst. Jag knep ihop med ögonen. Vad hade hänt med honom? 

''Pappa'' Snyftade jag och tittade ner i den orörda flingskålen innan jag vände min blick upp mot Justin som tittade förkrossat på mig. 

''Varför ringer du? Har det hänt något?'' Pep jag till. Min röst började tyna bort. Halsen var tjock och värkte. Mina ben skakade och skulle inte hålla mig uppe mycket längre. Jag visste att något hänt. Hans röst... Den var så ynklig. Jag har aldrig hört honom rädd eller ledsen på de sättet.

''H-han är ute efter er. Han har tagit m-ig.'' Darrade hans röst. Jag kunde plötsligt höra någon skrika i bakrunden. Saker som smällde till.

''Vem? Vem pappa!?'' Tjöt jag och kramade telefonen hårt med min hand.

''......'' Plötsligt avbröts samtalett.

''Pappa!?'' Skrek jag innan jag slog mobilen i bordet. Jag satte mina händer för ansiktet och försökte lugna ner mig.

''Är du okej?'' Frågade han försiktigt och satte sin hand på min axel. Jag ryggade undan och morrade argt.

''Jag är fan inte okej!'' Tjöt jag och slog ut med armarna. Vad trodde han - fast han visste inte med vem jag pratat med. 

''Ta det lugnt.'' Han tryckte ner mig på stolen bakom mig och ställde sig framför mig, böjde sig ner och mötte min blick.

''Vad som än hänt, så kommer det ordna sig, okej?'' Han satte sin hand på min axel men jag var snabb med att rygga undan. Jag flåsade högt och gick fram och tillbaks. I mitt huvud var det kaos. Jag hade ingen som helst aning om vem som kunde göra så mot mig?

''Det kommer inte ordna sig Justin!'' Tjöt jag och tryckte mina händer hårt mot tinningarna.

''Dem har tagit pappa! Dem är ute efter oss!'' Jag knep ihop ögonen och försökte få bort den hemska synen av att pappa dör, försvinner från jorden, upp mot himlen. Han var den ända jag hade kvar. Han var den enda som alltid skulle finnas för mig. Han var min pappa. Min familj. Jag började gråta igen. Strök min handfaltor mot ögonen så tårarna smetades bort. När jag öppnat ögonen igen kunde jag se Justin blick. Den gick inte att tyda. Han var inte chockad. Han var inte arg, ledsen, orolig. Jag kunde inte tänka klart, men detta var allt för uppenbart för att missa.

''Du visste om det, eller hur?'' Snyftade jag. Jag skakade besviket på huvudet. ''Du visste det hela tiden!'' Tjöt jag. Så mycket som jag väsnats borde killarna vaknat vid detta lag.

''Vad är det som händer?'' Jag vände mig om och fick syn på hela gänget. Jag bara kände det på mig.

''Justin, du får gärna förklara.'' Jag korsade armarna framför bröstet innan jag slog mig ner på stolen som var längst ifrån honom.

''Josh... Han... ehm... Ni vet.'' Han himlade med ögonen och viftade med handen. Jag vände mig mot killarna, höjde på ögonbrynen och kände tårarna brännas bakom ögonen igen.

''Ni visste också?'' Mumlade jag, knappt hörbart.

''Vi ville berätta... Men någon viss, person ville vänta.'' Damon, spännde blicken i Justin och steg sedan fram till mig.

''Det kommer ordna sig, vi kommer hitta dem och hämta tillbaks din pappa. Okej?'' När Damon sa det lät det mycket bättre än när Justins hårda - likadana - ord lämnade hans mun. Varför jag hade valt Justin av alla dem mycket snällare, omtänksammare, förstående killarna i gänget kunde jag inte förstår? Jag nickade och drog mina armar om hans hals i en kram. Jag kände Justins avundsjuka blick brännas på oss under kramen. Den idioten förtjänar inget just nu. ''Tack...'' Viskade jag i hans öra, endast hörbart för honom. Jag drog mig ur kramen och fick ett leende till svars. Men jag var inte stark nog att le tillbaks. Utan steg bar förbi dem och gick upp till mitt rum.

 

''Jag mår bra, tack som frågar.'' Suckade jag.

''Är du säker?''

''Ja, Marilyn. Sten säker.'' Det stog 'LÖGNARE' i pannan på mig. Jag hade inte talat sanning till henne ett dugg. Att jag ens vågat ringa henne när hennes pappa nu är Rick, det var ett stort framsteg. Men hon är trots allt min bästa vän och andra halva. Jag hade struntat i Rick för tillfället. Han fick lyssna av så mycket han ville, för vi hade ändå ett gäng efter oss, right? Så hur mycket värre kan det bli?

''Så... Vart bor ni nu?'' Harklade jag mig för att byta ämne. ''I Dublin.'' Suckade hon.

''Vadå? Är det inte kul där?''

''Vad menar du?''

''Du suckade... Alltså gillar du inte stället?'' Jag rynkade pannan. ''Nej, aså... Det är väl bra. Men jag längtar hem. Jag orkar inte med alla uppdrag. Jag funderar på att sluta.''

''Jag förstår hur du känner...'' Suckade jag. Jag förstår bättre än någon annan faktiskt kommer göra. Att vara borta från sitt hem, sina vänner och sin familj är det jobbigaste av allt. Men det faktum att man inte har ett ''riktigt'' - standard - hem på grund av de liv man valt så är man hemma vart man än befinner sig. Det låter väldigt wierd. Men så är det.

''Jag måste plugga, men vi hörs, okej?'' Jag kunde höra någon ropa hennes namn i bakrunden. En välbekant röst. Hon ljög.

''Mm, hej då.'' Sedan klickade jag samtalet och la tillbaks mobilen på nattduskbordet. Jag slängde mig på sängen och gosade ner mig med täcket tätt runt min kropp. Resten av dagen, i princip hela dagen spenderade jag här inne. I mitt rum. Jag hade endast ätit en gång. Och det var kvällsmat. Fast det åt jag här uppe. Eftersom jag bor här nu och är osams med killarna - med Justin, så kan jag inget annat än att stanna här uppe. Jag ville inte se dem. Det vore så mycket änklare om jag bodde i mitt hus. Där jag kunde gå runt hur jag ville. Men nu är jag fast här. Det knackade tyst på dörren. Klockan var 2 på natten. Vem var vaken vid denna tid förutom jag? Handtaget trycktes ner och genom dörr klipan poppade Justins huvud fram. Jag himlade med ögonen och väntade på vad han ville säga. Tro inte vi är sams igen. För det är vi inte.

''Vad?'' Stönade jag och satte mig upp. Han smet in genom dörren och stängde den tyst. Han stod endast i ett par boxers. Damn. Jag försökte inte att stirra på hans mage som fick mig att drägla. Han smög fram till mig och slog sig ner på säng kanten.

''Är du arg?'' Ville han veta. ''Vad tror du?'' Jag tittade ner på mina knän. Jag ville egentligen inte veta vad det var han ville. För jag visste precis vad han skulle säga.

''Summer, förlåt, jag menade inte att såra dig!'' Flög det ur honom. Jag tittade upp på honom och suckade.

''Men nu gjorde du det ändå.'' 

''Jag tänkte berätta!''

''Och när tänkte du göra det? När han var död?'' Håll dig lugn, upprepade jag flertals av gånger i mitt huvud.

''Snälla Summer! Förlåt mig.'' Hans ögon var tårfyllda. Jag hatade att se honom så här. Men jag visste att detta inte var sista gången jag skulle bli sårad.

''Jag får tänka på saken... Snälla gå nu, jag är trött.'' Jag vände min blick mot fönstret till höger om mig i en obehaglig gest. Sängen knarrade till innan jag kände hur ett par blöta läppar tryckte mot min kind. Jag bet mig i kinden för att inte ångra mig. Håll fast vid ditt beslut. Dörren öppnades och stängdes i samma sekund som mig vände min blick mot Justin som steg ut ur rummet. Jag slängde bakåt och damp ner med huvudet på kudden.

Tänk på det. Överväg saken. Förlåta honom? Sura på honom? Om mina känslor för honom är tillräckligt starka kommer jag slutligen dras till honom, jag behöver bara tid. Kanske när allt löst sig? Om det löser sig.

---

Kapitlet skulle kommit upp imorse, om det inte vore för att jag fått en ny dator som var tvungen att installeras osv. Har liksom försökt förstå mig på datorn då det är rätt så stor skillnad mellan en PC och en Macbook ;) Men nu har jag koll på allt! 

Jag har funderat över hur många kapitel novellen ska ha. Jag har fortfarande inte bestämt det. Eftersom det är en fortsättning på DID så kanske det inte blir så många fler. Men vi får väl se. För jag har en spännande novell på lager som jag såååå gärna vill skriva - sen!

 

 

Nu när jag berättat något jag lovat både mig själv och henne att inte berätta för någon så vill jag gärna höra era pinsamma minnen! Puuuss!<3

 

Jag stod och huttrade under den mörka himlen full med glimrande stjärnor. Förvirrad över allt jag fått reda på idag. Jag drog mina armar om min kropp och knep ihop med mina ögon. Jag kunde inte förklara hur jag kände mig just nu. Förvirrad, splittrad, orolig... Stum. Dem bästa orden jag kom på. Det jag inte förstod var varför jag inte går in, sätter mig ner, andas och lugnar ner mig. Men det var som om mina fötter klistrat sig fast i marken och hela min kropp var gjord av sten. Sedan Joseph kört iväg hade jag stått, på samma ställe i säkert en timme. Vad är det för fel på mig? Jag öppnade sakta mina ögon och mötte ett starkt sken som sakta närmade mig. Det var som två stora ögon. Men när jag väl förstått att det endast var en bil kunde jag slappna av en aning. Men det ändrade inte de faktum att min kropp var som sten. Ut ur bilen steg Justin. Med en oroligt förvirrad blick brännandes på mig. 

''Summer? vad gör du här ute?'' Mumlade han chockat och började snabbt ta sig fram till mig innan han lindade sina armar runt min skakiga kropp.

''Hur länge har du varit här ute? Dina läppar är alldeles blåa och du skakar.'' Han backade någon centimeter för att sedan sätta sina händer på mina kinder och titta mig i ögonen. 

''Är du okej?'' Frågan han ställer varje gång han möter min ledsna blick. Även frågan han ställer varje gång jag inte är okej eller inte mår bra. Denna gången kunde jag inte ljuga. Men jag skulle heller inte säga sanningen. 

''Nej...'' Viskade jag med en tjock hals. Jag såg i hans ögon att han ville ha det motsatta svaret. Men han frågade, eller hur? Så han får ta smällen. Jag kunde se i bakgrunden hur killarna steg ur bilen och började gå mot huset medans vi stod kvar i kylan.

 

En varm kopp te värmde mina iskalla händer medans det tjocka vita dun täcket låg tätt om min kropp som fick mitt huttrande att sluta. Killarna hade varit allt för trötta för att orka titta på film så dem hade lagt sig strax efter dem kommit hem. Men Justin var så snäll och omtänksam att han inte ville lämna mig själv och valde att stanna uppe en stund till. För min skull. Jag stirrade med en tom blick ner i det rykande teet i den svarta koppen. Jag hade inte bett om te. Men ändå tackat ja när han frågat fastän jag inte var ett dugg sugen. Nu skulle jag bara känna mig dum om jag inte drack det. Han hade kämpat med att få det perfekt, ännu en gång för min skull. Så jag bet ihop och förde koppen mot mina läppar innan jag smuttade på de. Min tunga började brännas vilket gjorde så jag automatiskt bet på tungspetsen medans jag knep ihop med ögonen. I nästa sekund kunde jag känna hur Justin lyfte mig ur den svart fåtöljen, men höll mig kvar i hans famn, innan han slog sig ner med mig i hans knä. Jag förmådde mig att le, för att visa uppskattning för de han gör, även fast leendet inte tillhörde humöret jag var på nu.

''Känns det bättre?'' Undrade han och pussade min kind med sina mjuka läppar. Mentalt så skakade jag på huvudet. Men i verkligheten blev det en nickning. Det fick honom att le samtidigt som han greppade tag om fjärrkontrollen jämte sig innan han slog på teven. Jag var helt omedveten om vad det var vi kollade på. Jag hade varken intresse för programmet eller någon lust att överhuvudtaget glo på teve. Jag stirrade med en tom blick på den tunna skärmen medans mina ögonlock sakta men säkert blev tyngre. Jag började tänka på hans ord, känns det bättre? Från vad? Att jag frös? Att jag mådde fysiskt dåligt? Att jag helt enkelt inte bara mådde bra? Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Och som vanligt hade jag inte ett endaste svar. Det störde mig som in i helvete. Jag behövde svar. Inte bara till de, utan till alla frågor som inte fått ett svar. Jag lät tankarna åka åt sidan för att göra ett försök att ge programmet en chans innan jag dissar de helt. En man kom inspringandes med en pistol i handen och kvinnan som satt vid köksbordet såg inte direkt förvånad ut, utan log mot honom, som om hon visste att detta var slutet för henne. Mannen höjde pistolen och riktade den mot hennes huvud. Hennes leende var fortfarande kvar. Jag fattade ingenting. Jag hade och andra sidan började kolla mitt i filmen. Jag var inte ett dugg intresserad över vad som kommer hända här next. Justin började leka med mitt hår, drog i mina små lockar och slingrar dem runt sitt fingret.

''Är du trött? Vill du lägga dig?'' Viskade han nära mitt öra. Jag rös till men skakade på huvudet. Att ligga i en trång liten fåtölj, i hans famn... Mysigare kunde det inte bli. Och nej, jag är inte ironisk.

 

Tom Dice – Me And My Guitar (lyssna om ni vill♥)

Jag öppnade mina ögon och stängde dem efter någon sekund. Öppnade dem, tittade mig omkring och mötte en okänd omgivning. Jag tittade ner på vad jag låg på men kom snabbt på att jag hade somnat i vardagsrummet, med Justins huvud mot min mage. Jag log åt tanken av att vi somnat här. Att vi ens fick plats. Killarna hade antagligen inte vaknat, för det var alldeles tyst. Nästan lite ovanligt tyst. Jag var van vid höga röster och hesa skratter. Men just idag hade jag turen att vakna först av alla. Mina händer åkte ner mot Justins huvud och började försiktigt pilla med hans lena, bruna hår. Hans ögon flackade till några gånger innan han var helt vaken med blicken upp i taket.

''Godmorgon.'' Första gången på länge jag öppnat min mun. Han vände sig om och tryckte sina läppar mot min bara mage. Ett lyckofyllt skratt lämnade min mun och snabbt drog jag ner min tröja som hade åkt upp under natten.

''Babe, du har ett underbart skratt.'' Flinade han och kröp upp jämte mig. Jag kände hur mina kinder hettade och hur jag automatiskt försökte undvika hans blick.

''Ey!'' Protesterade han och förde mitt ansikte mot hans. Jag tittade motvilligt in i hans ögon. 

''Glöm aldrig bort att le, okej?'' Han flinade brett innan han tryckte sina läppar mot mina. Jag drog bort mina läppar samtidigt som jag satte mig på hans höfter med mina ben på varsin sida av honom. Jag tryckte mina handflator mot hans bröst korg för att kunna stödja mig. Jag böjde mig sakta ner och kysste honom ännu en gång.

''Är du hungrig?'' Mumlade jag mot hans läppar. Utan att svara försökte han kyssa mig igen men jag vek undan genom att ställa mig upp på fötter med ett retligt flin.

''Vad är du sugen på Bieber?'' Jag började gå mot köket och försökte undvika hans irriterad blick. Han började gå mot mig innan han plötsligt lyfte upp mig på köks bordet och ställde sig mellan mina ben.

''Dig.'' Viskade han med en hes röst. Jag fnös till. ''Seriöst, Justin.'' Himlade jag med ögonen.

''Jag är seriös.'' Sa han med ett flin. Mina armar snurrade sig automatiskt runt hans nacke.

''Pannkakor?'' Försökte jag. ''Flingor?'' Jag blev allt mer nervösare ju mer han närmade sig mig. Jag pussade honom mjukt på kinden innan jag puttade bort honom och hoppade ner.

''Inte nu.'' Skakade jag på huvudet och gick förbi honom mot kylen där jag drog ut mjölk och sedan flingor ur en hylla. Jag hällde upp både och i två skålar innan jag dukade fram det på bordet. Jag skulle precis till att sätta mig ner bredvid Justin som var sur, men något stoppade mig. Min mobil surrade som låg på köks ön. Strax framför mig. Jag böjde mig över bordet och nappade åt mig den. Jag blev alldeles chockad när jag såg vems namn som lyste på displayen.

''Svara inte.'' Beordrade Justin. Jag tittade osäkert på honom och svalde hårt. Fan.

Ber så mycket om ursäkt för att jag inte uppdaterat något på 5 dagar! Men jag var iväg - det var inte planerat - så jag hann inte skriva något! Förlåt :)♥ Men här har ni 16, vem tror ni det var som ringde? 

Jag flippar ur!! 32 KOMMENTARER!♥ NI ÄR BÄST BABES!!! Tror ni att ni klarar att kommentera lika duktigt denna gången också? ;)

 

 

Med en pappa som är väldigt ilsken av sig och en mamma som är Bella's bästa kompis. Det finns en kille, vid namn Alexander, som är hemsk. 
Iallafall enligt Bella. 
Bella dansar och sjunger. Duktig är hon också. Men slutade dansa när henne gammelmormor dog. Sedan dess har hon inte dansat ett steg. 
Bella söker till X-Factor. Men hur går det egentligen? Vill du läsa om det? Följ då novellen för att få svar. Kommer Bella börja dansa igen? Hur går det för henne på X-Factor. Men det största, vad är det egentligen Alex har gjort?  

Den kända Miley Cyrus gör duetten 'Overboard' med den stora och kända Justin Bieber. Med ex:et Nick Jonas, följer Miley med Justin på My World- Tour. Vad händer under turnén? 
Plötsligt börjar Miley känna känslor för Justin och Justin för Miley. Hur blir det mellan dem? Vad händer med Nick? 

Tycker verkligen ni ska in och läsa Moas novell blogg. :)

Har inte läst den... Ännu. Men ska verkligen göra det när jag får tid!♥

Jag lutade mig bak mot sätet medans jag lät min blick vila ut mot fönstret. Träd åkte förbi i en väldig fart, även dem få människorna som var ute och gick. Mitt humör hade sjunkigt snabbt. Jag hade varken lust att sola - som jag nästan aldrig kan neka att göra - eller bada. Utan hade bara suttit alldeles tyst på den stora klippan ovanför killarna. Vad som var skönt var att ingen utav dem tyckte jag beteede mig konstigt, förutom Justin såklart. Just därför sitter vi i bilen, igen. På grund av att Justin insisterade att vi skulle hem. Men jag hade nekat, flera gånger för att jag visste att ingen utav dem egentligen ville det. Jag hörde Justin sucka, innan han sneglade på mig.

''Har det hänt något?'' Undrade han, tyst. Jag skakade på huvudet.

''Prata med mig, Summer.'' Manade han denna gången med en bestämd röst. Jag orkade inte med något tjaffs eller bråk, så jag gjorde som han ville. Vände mig mot honom och öppnade munnen.

''Jag är bara trött.'' Stönade jag. Lögn. ''Jag vet att du inte är trött.'' Mumlade han.

''Varenda gång jag inte är på humör, behöver det inte betyda att något hänt, Justin!'' Sa jag upprört och korsade armarna framför bröstet.

''Fine! Vi säger väl så då.'' Morrade han, inte ett dugg övertygad. Jag skakade på huvudet innan jag satte mig i samma ställning som innan. Det tog inte alls långt tid innan vi äntligen vara hemma. Stranden låg bara några minuter ifrån, som tur var. Jag steg ut, trött. Resan - även fast den knappt var 10 minuter - hade gjort mig trött, vilket gjorde det jag sagt till honom ändå inte var en lögn. Jag drog av mig mina sandaler och la strandväskan på den vita möbeln innan jag började gå upp för trappan. Men blev stoppad när jag kommit halvvägs.

''Lägg dig i mitt rum, så kommer jag snart.'' Sa han änkelt och gick vidare mot köket.

''Varför?''

''Bara gör det.'' Spottade han irriterat. Jag stönade till innan jag släpade mina ben efter mig ändan in till hans rum, drog ner hans rull gardiner och sjönk ner på hans guddomligt mjuka säng. Den var helt klart mycket skönare än den jag fått i gäst rummet. Jag kröp in under täcket och stängde mina - förvånatsvärt - tunga ögonen. Mina andetag blev tyngre, min kropp slöare och sakta men säkert drogs jag in i drömmarnas land... Ett startk sken lös rakt i mitt ansikte. Jag kisade med ögonen för att se att det endast var Justin som stigit in i rummet och sedan stängt dörren. Han smög sakta bort mot den andra sidan av sängen som jag nu vände mig mot. Han la sig ner bredvid mig och lät sin blick vila på mig. Det hade varit mycket änklare att somna, när jag inte hade någon som stirrat på mig innan. Jag var tvungen att kisa för att se honom då det var riktigt mörkt. Men mina ögon hade vant sig efter ett tag. Hans hand letade försiktigt efter min hand som han slutligen greppat tag om, höjt mot sitt ansikte och tryckt sina mjuka läppar mot mina knogar. 

''Du vet att jag älskar dig, right?'' Viskade han. Nu blev han sådär igen... Vänlig, mysig och känslosam. Jag nickade sakta, nära på att somna. ''Och vad som än händer, så kommer jag alltid göra det.'' Jag var helt borta vid detta lag, så jag svarade aldrig på hans sista mening.

''Jag älskar dig också.'' Mumlade jag istället innan jag somnade. Men det var som om jag fortfarande var vaken då jag kunde höra hur han steg ur sängen och började röra sig mot dörren innan han mumlade något.

''Jag ska iväg med killarna... Jag... Sen.'' Jag hörde bara några få ord, kanske en mening? Men jag var alldeles för trött för att svara eller reagera. Sedan stängde han dörren, försiktigt, för att inte väcka mig. 

 

Ett bankade ljud väckte mig med ett ryck. Jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, en aning rädd. Men när ljudet hade slutat kunde jag slappna av igen och sjönk ihop. Det bankade ännu en gång. Och igen, och igen, och igen. Vilkte gjorde mig lite lätt orolig över vad som händer. Så jag valde att se efter, egentligen hur jävla dumt som helst om det skulle vara en mördare i huset. Men jag kunde inte göra något annat än de. Jag drog av täcket från min kropp och började smyga ut ur Justins rum.

''Justin?'' Ropade jag med en darrig röst. Varken han eller någon utav killarna svarade. Då kom jag att minnas vad han sagt, Jag ska iväg med killarna. Fuck. Jag rusade över till mitt rum för att snabbt dra på mig en vit stickad tröja och gick sedan ner för trappan. När jag märkt att det endast var någon som knackat på dörren lättade det på trycket. Jag suckade irriterat och gick mot hallen medans jag drog ner ärmarna så dem täckte mina händer. Jag låste upp och tryckte långsamt ner handtaget.

''Har du glömt nyck...-'' Jag stoppade mig själv när jag såg vem det var. Och det var verkligen inte Justin. Inte i närheten. Jag släppte dörrhandtaget och började sakta backa ifrån honom.

                   

''Summer.'' Flinade han. Jag spännde käken. ''Joseph.'' Mumlade jag, rädd, arg, panikslagen. Allt på en och samma gång.

''Vad gör du här?'' Mumlade jag förtvivlat. Han skrattade hest. ''Vad gör du här?''

''Jag...-''

''Du bor här, jag vet.'' Tog han orden från min mun. ''Svara på min fråga.'' Bad jag, allt för lugnt.

''Kom.'' Han räckte sin hand mot mig. Jag spännde min blick i honom, som svar på att jag vägrade ta hans hand. En suck for ur hans strupe innan han drog den emot sig och började gå mot sin svarta Range Rover. Inte förrns då märkte jag att klockan var mycket, stjärnorna hade tagit plats på himmlen och månen hade bytt plats med solen. 

''Jag tänker inte skada dig... Ännu.'' Flinade han. Och det skulle få mig lugn? Idiot. Jag vågade inte säga emot eller smälla till dörren. Vem vet vad han skulle göra då? Döda mig? Kidnappa mig... Slackta mig? Så jag tog mod till mig innan jag steg ur dörren och stängde den efter mig för att sedan gå mot bilen han nu satt sig i. Motorn startades med ett brummande ljud innan han körde ut på vägen. Det var först tyst, ett tag. Tills jag avbröt tystnaden. 

''Vad är det du vill?'' Jag vände mig mot honom. Redo att få en spydig kommentar slängd i ansiktet.

''Jag vill få allt klart för dig.'' Istället sa han det i en lika lugn ton som han tilltalat mig innan.

''Som vadå?'' En rynka bildades i min panna. Jag visste att det fanns saker som jag inte visste. Men att han skulle förklara det för mig. Det hade jag inte förväntat mig.

''Du vet att vi vill döda er.''

''Så varför gör ni det inte bara nu? Ni har chansen, hela tiden. Varför dra ut på tiden?''

''Det är komplicerare än så.''

''Att döda oss kan inte vara så komplicerat.'' 

''Du förstår inte!'' Morrade han. ''Förklara för mig då.'' Bad jag. All min rädlsa för honom, det var bort blåst. Det var som om jag visste att... Vad som än händer, så skulle han inte döda mig. Men det var förmodligen inte så. Han var en mördare.

''Jag får inte prata om det för honom!'' Tjöt han. Jag ryckte till. Även fast han nästan skrek det, höll han sig lugn.

''Vem är han'' Detta blev bara konstigare och konstigare. ''Är inte du chefen?'' Han skulle göra allt klart för mig, om vad som händer och så vidare. Men sen, får han inte prata om det? Jag fattade noll. Han vägrade att svara utan kramade hårt om ratten och spännde sin blick på vägen.

''Jag såg dig på stranden.'' Sa jag för att byta ämne. ''Det var mening att du skulle de.'' Mumlade han.

''Varför?''

''För att du skulle veta att jag håller ett öga på dig.'' Han vände sin blick mot mig och log mystiskt. Rysningar for genom min kropp ändan ner till tårna. Hålla ett öga på mig?

''Jag såg att du pratade med Victoria.''

''Du känner väl inte henne?''

''Om jag gör.'' När jag trodde att det inte kunde bli mer förvirrande, blev det de. Frågor virvlade runt i mitt huvud, men få tal av svar fanns. Han kände Victoria? Hur? Och varför? Jag bestämde mig för att sluta ställa frågor till mig själv då jag kände hur rädsla spred sig i min kropp som gift.

''Varför är du så... Snäll mot mig?'' Jag slog till mig mentalt och bet mig i tungan.

''Föredrar du mig arg?'' Jag var snabb med att skaka på huvudet. Inte förrns jag vänt min blick upp mot vägen såg jag att vi inte längra var på någon väg, utan befann oss på killarnas uppfart.

''Du kan gå nu.'' Suckade han och böjde sig över mig för att öppna dörren. Jag steg ur bilen sakta och vände mig fundersamt mot honom. 

''En sista fråga...'' Jag korsade armarna. ''Hur visste du att jag bodde i huset och att ingen förutom jag var hemma?'' Han skrattade hest och skakade roat på huvudet.

''Först och främst, det stod inga bilar parkerade på uppfarten och som sagt... Jag håller koll på dig, vart du bor, vart du befinner dig och vad du gör. Så gör inget dumt nu, Summer.'' Jag svalde hårt innan jag stängde dörren, chockad, stod kvar på samma ställe och såg på när han körde iväg med dem tonade rutorna.

 

☼

Är sjuuukt glad över alla som tittar in här på bloggen! Läsarna bara ökar!♥ Men det är även lite, mysko... Statistiken ökar, men kommentarerna blir nästan bara färre, why? Sluta inte kommentera! Jag upprepare, Vad ni än gör, sluta inte kommentera! Ni ska bara veta hur mycket varenda lilla kommentar betyder. Ni som har/äger en blogg vet nog vad jag menar och känner. Har ni svårt att kommentera? I så fall, bara svara på frågan, begär inte mycket mer än så, Älskar er babes!♥

 

Under hela dagen hade inget annat än Justin varit i mina tankar. Efter våran kyss var allting... Perfekt. Jag hade helt glömt bort att jag var sur på honom. Men nu kunde jag inte vara det. Jag skulle få vara med honom, vid hans sida, all the time. Hur kan man klaga då? Men det spelade ingen roll om jag var med honom, jag var fortfarande uttråkad utav att stirra på teve. Vilket vi gjort i några timmar nu. Hade killarna ingen fantasi? Jag suckade uttråkad.

''Kan vi inte hitta på något?'' Dem fortsatte att stirra på skärmen, ett långt tag, tills Stefan vände sin blick mot mig.

''Som vad?'' Inte förrns då hade alla sin uppmärksamhet på mig. Justin tryckte sina läppar mot min panna som satt tätt bredvid mig i soffan.

''Det är fint väder ute. Kan vi inte bada eller något? Det är dö hett här inne.'' Stönade jag och drog tröjan fram och tillbaks för att få luft på min svettiga mage. 

''Sure.'' Damon ryckte på axlarna och gav resten av dem en frågande blick. Jag kände Justin nicka bakom mig.

''Varför inte?'' Höll Zack med. Då var det bestämt. En hel dag på stranden, i alla fall vad jag trodde.

 

Justin hissade ner taket på den röda bilen vi satt i. Den var antagligen ny, då jag inte sätt den innan. En kall bris smekte mitt ansikte i den hastigheten vi höll. Mitt hår såg säkert helt fruktansvärt ut när det blåste bak. Men jag orkade inte bry mig. Så jag lät det vara. Resten av killarna satt i den svarta Range Rovern som körde bakom oss. Zack och Tyler hade bönat och bett om att få åka med oss. Just på grund av att den var ny... Antar jag? Men vi hade varit snabba med att köra iväg, utan dem i sätena. Vilket resulterade att dem säkert var sura vid detta lag. Parkeringen vi tänkte parkera på var alldeles full av massvis av bilar. Det gjorde de hela svårare att ta oss till självaste stranden.

''Jag fixar parkering, så fixar du en plats på stranden. Okej, baby?.'' Blinkade han med ena ögat. Jag nickade långsamt innan jag sträckte mig mot honom.

''Thanks.'' Viskade jag innan jag gav honom en mjuk puss vid hans mungipa och steg sedan ur bilen med våra väskor i händerna. Från den andra bilen steg Zack, Tyler och Damon ur. Båda var lite lätt sura. Men jag hade inte förväntat mig något annat.

''Sorry guys.'' Ryckte jag oskyldigt på axlarna innan ett flin spred sig på mina läppar. Dem sa inget mer än att ge mig ett leende. Jag tog det som om det var okej. 

Vi började gå mot den full proppade stranden. Alla låg ihop tryckta på sina små handdukar. Att dem ens fick plats.

''Jaha...'' Suckade Damon och tittade sig runt. Jag lovar er, folk låg som packade sillar. 

''Då är det bara att vända he...-''

''Nahe, du! Jag åker inte tillbaks, nu.'' Jag började gå längs stranden, ihop om att hitta en plats. Vilket jag gladligen gjorde. En bit bort där både palmer och klippor fanns. Som tur var hängde dem efter och både Justin och Stefan hade hunnit tillbaks till gänget redo för att slå sig ner på den varma sanden. Jag slätade ut handduken jag satt på den kritvita sanden innan jag slog mig ner och började dra av mig kläderna. Killarnas blickar brände på mig när jag slutligen låg i endast min bikini. Jag flinade stolt och la mig sakta ner för att njuta av dem lagom varma solen. Bredvid mig låg Justin som jag kunde känna stirra på mig, länge. Utan att ens bry sig om att jag märkt det. Jag vände mitt huvud mot honom och gav honom ett varmt leende.

''Jag vet... Jag är het.'' Skrockade jag.

''Jo tjena!'' Fnös han och himlade med ögonen. Jag låtsades bli förvånad.

''Du är hetare än solen, baby.'' Sa han istället och hasade sig upp på armbågarna för att sedan krypa närmre mig. Så nära att det ändast var någon centimeter mellan våra ansikten. Han sträckte på nacken så våra läppar snuddades. Mitt breda flin förstörde kyssen som var på gång. Även de jag hade och säga.

''Jag ska till kiosken, någon som vill ha glass?'' Jag satte mig upp, hastigt och gav Justin ett retligt flin. Han morrade till innan han stängde ögonen och la sig till rätta på rygg.

''Två kulor choklad!'' Räckte Tyler upp handen ''En cola.'' Kisade Damon med sina klar blåa ögon. Jag nickade förstående, ställde mig upp och styrde stegen mot kiosken som var några meter bort. Jag var tvungen att passerade parkeringen och toaletterna innan jag slutligen var framme. Jag stönade irriterat, världens kö stoppade mig från att kunna beställa. ''Inte en chans att jag väntar.'' Skakade jag på huvudet innan jag vände mig om och *BAAM* så kände jag hur smärta attackerade mitt huvud. Jag satte en hand för huvudet innan jag tittade upp på personen - jag krockat i - framför mig. Blonda lockar låg ihop trasslat på hennes högra axel medans en söt liten rosa bikini tog plats på hennes kropp. Dem intensiva, blåa ögonen borrade sig in i min blick och ett leende spred sig på hennes rosa läppar.

                      

Det kunde inte vara sant. Jag svalde hårt och tvingade fram ett leende.

''Victoria?'' Harklade jag mig chockat. Var i hela friden gör hon här? I Mexico, Cancun, där jag bor. Var hon tvungen att välja över alla länder, just... Mexico?

''Summer!'' Tjöt hon och slog sina armar runt min kropp. ''Det var länge sedan!'' 

                      

Sa hon och drog en hårslinga bakom örat. Hade Rick skickat henne? För att leta upp mig och gänget? Eller var hon här frivilligt? Det skulle vara mysko att fråga... Om det nu skulle vara så att hon fortfarande jobbade för DID. Vilket jag misstänkte att hon gjorde.

''Så... Vad gör du här?'' Frågade jag, allt för nyfiken. Jag slog mentalt till mig. Idiot.

''Du vet... Uppdrag och sånt.'' Ryckte hon på axlarna. Fuck. Jag visste det!

''Vadå för uppdrag?'' 

''Det kan jag inte berätta.'' Skakade hon på huvudet, denna gången allvarlig.

''Nej, alltså jag förstår.'' Sa jag hastigt.

''Är killarna också här?'' Hon började leta med blicken bland all folk. Jag skakade snabbt på huvudet. Kanske alldeles för snabbt för att få det tro värdigt.

''Nej, nej... Det är bara jag här.'' Vem vet vad hon säger till Rick? Jag litar inte på henne. Inte ett dugg... Dessutom finns ett stygn av hat kvar, inombords. Jag glömmer aldrig vad som hänt mellan henne och Justin. Kyssen. Jag kände hur magen drog ihop sig. Min blick sjönk ner mot mina fötter.

''Aha... Då får väl Rick fortsätta letandet.'' Mumlade hon, knappt hörbart. Men jag hörde det, som om hon skrek det. Det var bara så tydligt för mina öron. Jag tittade hastigt upp på henne. Förvånad över vad som nyligen flyget ur henne. Men jag lät de passera, det var inte direkt något nytt. Utan jag visste det redan, det vara bara så självklart att han inte givit upp. Men det gjorde ont... Att veta att han inte letade efter mig, efter allt vi gått igenom tillsammans... Så betydde jag ändå inget? Var allt jag gjort för gäves? Han brydde sig antagligen inte om jag levde eller inte. Jag var död för honom.

''Ehm... Jag ska väl gå nu'' Log jag sorgset med tårar brännandes bakom ögonlocken. ''Hälsa pappa, att jag saknat honom.'' Jag såg hur hon stelnade till under min mening. Jag tittade frågande på henne, vilket hon märkte innan hon gav mig ett leende.

''Han...- Ja, det ska jag.'' Log hon innan hon mystiskt gick därifrån, utan att yttra något annat. Jag kunde inte låta bli att tycka att allt detta... Var på något sätt, konstigt. Hur vi plötsligt krockat och hur mystisk våran konversation var. Vad hade hänt under året jag var borta? Det kändes som om allt hade förändrats. Utan att ens tänka på det hade jag börjat gå, motsatt väg från vart vi satt och hade hamnat på ett trä räcke. Frågor virvlade runt i mitt huvud medans svar inte kunde ta plats. Varför skulle allt vara så komplicerat? Jag skakade suckandes på huvudet och lät min blick glida över all folk som låg på sanden... Tills jag såg...- Jag stelnade till, samtidigt som jag slutade andas. Ett flin spred sig på hans läppar. Ett äckligt, brett, flin. Jag svalde hårt innan jag ryckte till av dem varma andetagen som träffade mitt bakhuvud.

''Vad gör du här, babe?'' Viskade någon bakom mig medans ett par muskulösa tatuerade armar slingrade sig runt min mage. Beröringarna, rösten, tatueringarna... Det var allt för bekant för att behöva tänka efter vem det var. Jag släppte killen på stranden med blicken, för att både samla mig och vände mig mot Justin som hade ett snett leende på läpparna. Jag hade inget svar, utan ryckte på axlarna istället. Han sträckte sina armar mot mig, inte för att få en kram, utan för att - konstigt nog - bära mig. Jag lutade mig framåt och föll in i hans famn, han greppade tag om mina vader och jag slingrade mina armar runt hans nacke. Jag la en fjäder lätt puss på hans axel jag lutade mitt huvud mot.

''Köpte du inte glass?'' Undrade han. Jag ville inte nämna Victoria... Eller honom. Dåliga minnen skulle spelas upp, som det gjorde för mig. Han släppte ner mig på fötter och väntade på svar.

''Det var slut.'' Ljög jag suckandes. Om han skulle få reda på att jag både sätt och pratat med dem... Då skulle saker och ting förändrats. Då skulle han mer än bara be mig bo hos honom... Nej, utan värre. Jag vore levande död.

---

Vad är det hon menar? Vem var det hon såg? Och varför blev Victoria så konstig?

Fråga: Vilken är eran favorit film?