''Det där gick ju hur jävla bra som helst!'' Slog Quinn ut med armarna.

''Jag kom in, thats the point.'' Log jag lyckligt. Jag var faktiskt, väldigt glad över att jag kom in även fast jag i början av dagen hade varit tveksam och inte ens velat gå på träningen. Men det visade sig att det gjorde nytta att gå ändå. Det ända negativa var att Chanel var en Cheerio. Det värsta var att hon var ledaren och hade större makt än oss alla i laget. Dåligt, speciellt för mig.

''Men du var grym.'' Log hon mjukt. Jag log generat och kramade henne mjukt innan vi delade på oss i korridoren. Där Justin och hans gäng brukade stå fanns ingen... Utan istället stod dom vid mitt skåp, men killen som var ledaren - Justin - syntes inte till någonstanns? Heller inte Cody eller Mathew.

''Hello Holly.'' Flinade Chace. ''Vad vill du Bieber?'' Himmlade jag med ögonen. Det kändes på något sätt konstig att säga Bieber till honom... Men dom var trots allt syskon och hade samma eftersom.

''Jag ser att du kommit med i Cheerleader laget.'' Flinade han snett och lutade sig mot skåpet jämte mitt. 

''Förvånad?'' Mumlade jag medan jag stoppade in böcker och drog ut några andra. ''Faktiskt, så är jag det. Trodde inte du var den typen.''

''Det är mycket du inte vet om mig.'' Blinkade jag med det högra ögat innan jag smällde igen skåpet och gick därifrån. Men snabbt så hann han ikapp mig och la en arm runt min nacke för att sedan le nöjt på alla elever vi passerade.

''Vad är det du vill?'' Suckade jag samtidigt som jag stannade till för att möta hans blå lysande ögon. Det fick mig att tänka på mina blåa ögon, men vart hade dom tagit vägen? Mina ögon var bruna nu, hur kunde dom ändra så plötsligt? Fast och andra sidan... Hur kunde dom ändras överhuvudtaget? Med tanke på att Justin var en varg, även resten av killarna... Så förvånade det inte mig om mina ögon kunde byta färg då det inte var konstigt alls jämfört med vad killarna var och kunde göra.

''Får man inte hänga med sin syster utan någon anledning?'' Rynkade han pannan och såg lite pissed of vid detta lag.

''För det första, jag är inte din syster - och sedan när har du hängt med mig?'' Korsade jag armarna framför bröstet och väntade på ett fullt ärligt svar. Han blängde tyst på mig, ett långt tag tills han himmlade, suckade och gav upp sin tystnad.

''Ett - du är en del av oss nu och kan inte ändra på det, två - sedan idag och du kan fortfarande inte göra något åt saken.'' Sa han förklarande.

''Tänk så vill jag inte vara med er? Hu?'' Försökte jag.

''Vad är det du inte förstår, Holly? Sedan dagen du såg oss på festen så har du varit en del av vårat gäng, du är knuten till oss och är fast med oss... För evigt. Om inte du varit på fel plats, vid fel tidpunkt kanske du hade sluppt detta'' Sa han andfott och tittade upprört på mig innan han fortsatte,

''Det är dags att du inser att detta inte är en lek längre, detta är fullt allvar, det finns ingen chans att du slipper undan all fara som väntar bakom dörren. Wake up, Holly.'' Knäppte han med fingrarna framför mitt ansikte och fick mig att blinka till. Var det detta som fick mig att vakna till liv? Jag hade inte förstått - förrns idag - att det jag jätt mig in på inte var en lek. Jag hade själv valt det här... Och detta, var inte längre 'att leka med elden'. Detta var verkligheten - mitt liv som jag hade vilat i jävulens händer. Vad i helvete hade jag jätt mig in på?

''Justin skyddar mig...'' Gissade jag stammande. Han skrattade med en ironisk ton och skakade suckandes på huvudet.

''Lilla gumman, Justin kommer inte kunna skydda dig mot alla faror här i världen. Det finns saker som inte ens vi klarar av.'' Sa han med ett leende som jag inte kund tyda. Var leendet fake för att göra saken värre? Eller var det ett skämtsamt leende som skulle få det han säger att bli lättare att ta in?

''Välkommen till familjen.'' Blinkade han med ögat innan han med ett stelt ansiktsuttryck försvann ur min åsyn. Jag förstod inte riktigt vad det var han menade. Att det väntade fara? Skulle jag hamna i fara? Jag hade nästan - vid detta lag - tagit för givet att killarna tålde allt. Att dom kunde hantera allt och alla eftersom de inte är männskliga... Kanske hade jag fel? Antagligen då han själv hade sagt det väldigt tydligt, det finns saker som inte ens vi klarar av. Jag skakade dystert på huvudet och visste inte riktigt hur jag skulle reagera efter vad han hade sagt. Skulle man skratta? Gråta? Eller helt enkelt försöka leva vidare som om inget utav detta hänt? Jag tittade ner på min Cheer-uniform och tog ett djupt andetag. Jag har påbörjat något stort nu, ingen eller inget ska få förstöra detta... Inte ens Chace dystra ord som borrat sig in i mina tankar. Jag behövde få leva utan ångest, för åtminstone några sekunder.

 

''Så... Noel Won Diare, har bjudit ut mig! Igen!'' Fnittrade Troyana innan han tog en klunk av sitt citron vatten på flaska, som nu bara var hälften så full som den var för några få minuter sedan.

''Det... Är ju jätte bra!'' Log Quinn och gav henne två tummar upp. Noel Won Diare, en - såklart - kille från fotbollslaget. Alla Cheerios dejtar killar från fotbollslaget, förutom jag som nu har Justin - och Quinn som inte ännu är redo för att förhållande. Dont ask me why. Men han Noel är någon fransk typ, självklart en romantiker och flörtar stenhårt med Troyana. Dessutom så hade Troyana joinat mig på biologin, satt sig vid mitt bord och börjat prata med mig som om vi känt varandra hela livet. Hon hade en skön personlighet och jag nappade direkt efter en ny vän. Jag hade bara Quinn, så varför inte? Det bästa var att hon också var med i - Cheer - laget och var inte en utav de bitchiga då Chanel inte var ensam om att vara det i laget. 

''Är du singel, Holly?'' Undrade Troyana plötsligt som fick mina ögon att spärra upp och alla tankar att blåsas bort.

''Nej, inte för tillfället.'' Log jag och fick tankarna om Justin. Vart höll han hus? Och varför skolkade han så ofta?

''Vem är dina snygga partner?'' Flinade hon och började kolla ut bland alla killar som proppade i sig hamburgare.

''Noah? Zed? Franko? Chace kanske?'' Började hon rabbla upp en massa namn. ''Nej, nej nej och absolut inte!'' Skakade jag förtvivlat på huvudet.

''Så vem är din prince charming?'' Suckade hon och gav upp. ''Jag tror du kommer flippa...'' Mumlade jag skrattandes.

''Testa.''

''Well... Justin.'' Sa jag tyst och tittade förväntansfullt på henne. ''Som i Bieber?'' Höjde hon ögonbrynen. Jag nickade långsamt och började knapra på moroterna som var blandat i min kyckling sallad.

''Du skojar va?'' Tjöt hon. ''Sa ju att du skulle flippa.'' Skakade jag övertygat på huvudet.

''Nej, nej! Men jag bara, liksom... Trodde inte han var din typ.'' Tryckte hon fram ett leende. ''Inte jag heller...'' Viskade jag.

Jag gick längst den långa vägen och tittade ner i asfallten. Efter lunchen var det matte sedan hade vi slutat. Men jag hittade varken Quinn eller Troyana. Eftersom Quinn skjutsat mig i morse så hade jag hoppats på att hon skulle skjutsa mig hem. Då trodde jag fel, hon var helt försvunnen och jag hittade henne inte någonstanns. Så jag gav upp och bestämde mig att gå hem. Nu är jag här, gåendes längst vägkanten medan fötterna värker. Jag var inte van att gå, även fast det inte var så jätte långt hem. Men det spelade ingen roll - jag var lat och fick skylla mig själv att min kropp var så svag. Efter några minuter, när jag plötsligt kunde skymta mitt område började jag känna mig iaktagen. Molnen täckte för solen och allting blev extra spännt och läskigt. Strax bakom mig gick en man, vilket skrämmde mig riktigt rejält. Mina ben ökade farten och i detta fall sket jag fullständigt i att fötterna värkte. Jag ville bort, hem och kunna låsa in mig bakom min trygga dör utan att känna den äckliga känslan något mer. Ju snabbade jag gick, desto snabbare gick mannen. Jag sneglade bak om upptäckte att hans blick var fast fokuserad på mig vilket fick mig att börja springa. Mina ben öka farten till max medan jag panikslaget kunde höra mina högljuda hjärtslag banka i bröstet. Andetagen blev snabbare och snabbare men allt lättade när jag kunde se den stora grinden till uppfarten och mitt hus. Jag tvärbromsade, slog in koden så båda öppnades i en lagom snabb fart innan jag rusade in och lättnad kunde sköllja över mig. 

 

Även fast det nu gått en timma sedan jag blev jagad kunde jag inte undgå att oroa mig över vem det var? Eller varför någon sprang efter mig? Hade jag tappat något som fick honom att vilja ge tillbaks det till mig? Jag skakade långsamt på huvudet. Minst sannolikt, jag hade allt och saknade inget. För att komma på bättre tankar valde jag att börja på projektet vi fått igår, eller i förrigår? Jag minns inte riktigt. Bara de att det var ett projekt om barndom och olika familjemedlemar. Det passade inte mig bra med tanke på min minnesförlust från 12 års ålder. Mina föräldrar var inte hemma, Inte Izzy eller killarnna heller. Utan endast jag med mitt hopplösa tomma minne som förmodligen aldrig skulle bli bättre. Så jag hade gått upp till vinden där vi hade alla gamla saker. Böcker, bilder och massor av små bebiskläder. Jag satte mig ner vid en låda som endast innehöll böcker. Alla var gamla, bruna och halvt slitna. Jag drog upp en efter en, alla lika ointressanta... Tills jag slutligen drog upp den sista av dom alla som gjorde lådan alldeles tom. Den var brun med en text tryckt som framsida. Men jag kunde inte förstå vad som stod? Det var inte något språk jag kände igen. Jag öppnade försiktigt den och så plötsligt föll en ihopvikt pappersbit ut. Jag stirrade ett tag på den som låg platt på golvets trä skivor. Med nyfikna ögon tog jag upp den och vek upp sidorna för att i nästa sekund möta en kvinnas ansikte. Väldigt... Vacker med rosen röda kinder och långa stora öronhängen i guld. Hennes blick var låg och tittade på något nedanför henne. Något med hennes ansikte var bekant. Men vart har jag sätt henne innan? Jag placerade bilden på första sidan innan jag bläddrade till mitten och möttes av en kringlig handstil...

 

 

Fick trotsallt ner något och blev nöjd så kommentera vad ni tycker!<3

Justin och Holly blev tillsammans den natten Justin kom full hem till henne. De kysstes osv. När skolan väl börjat igen såg ju Holly Justin och Chanel stå tillsammans i korridoren. Chanel klängde på honom men han gjorde inget åt det, utan lät henne helt medveten om vad hon gjorde, fortsätta. Holly gick fram, dissade henne och visade vem som styrde. Efter de hade hon sagt till Justin att han var tvungen att välja mellan henne och Chanel:

Jag knep ihop med ögonen och ville inte tro att det var sant. Jag vill inte behöva undra om det faktsikt är mina föräldrar, jag vill inte tveka över något sådant! Att se deras besvikenhet i ögon efter ha sagt det... Vill jag inte gå igenom igen. Jag vill inte såra någon, jag vill inte leva såhär...  

 

Detta är som en enda ond cirkel. Gång på gång drömmer jag om de här sakerna. Antingen om de två syskonen eller om detta. Fast detta är bara en flashback vad man kan säga... Förutom den delen då jag satt i bilen då jag inte har någon aning om det stämmer? Alla minnen innan olyckan hände har dom berättat för mig i detalj. Men hur mycket kan man ta åt sig? Jag vill uppleva det själv utan att försöka gissa till mig de olika ansikterna eller bilderna i huvudet. Jag var 12 år när det inträffade, nu är jag snart 18. Doktorn hade sagt att minnena möjligtvist skulle komma tillbaks om några år. Nu har det gått några år... Och inget har hänt. Jag är fortfarande fast i världen då jag måste fundera över hur Alissa såg ut, hur jag var som liten och om detta ens stämmde. Två år efter olyckan var jag fortfarande rädd. Jag var rädd för allt. Fortfarande inte kapabel till att lita på mina föräldrar, inte ens mina syskon. Men självförtroendet jobbade jag upp och rädslan jobbade jag bort som slutligen fick mig att kunna lita på dem, som jag nu idag gör. Om jag inte hade släppt olyckan från tankarna, hade jag varit låst i det tomma intet då allt bara var dystert och fyllt med ångest. Mina tankar åkte över till ämnet om Justin då vi - vad jag tror - är ovänner. I alla fall enligt mig. Som jag sätt det så har han helt inte kommit över Chanel, det är inget jag kan ändra på... För jag var hans andra val. Det gjorde mig ledsen av att tänka så. Men för att vara ärligt... Så stämmde det percis. Han hade dumpat henne och sedan dragit till det näst bästa, som var jag. Stod jag upp och stoppade honom när han kysste mig? Nej, självklart var jag alldeles för svag för att tacka nej till att kyssa hans perfekta läppar. För liksom... Vem tackar nej till honom? Jag suckade högt åt mina tankar. Jag, förutom just den gången. Jag klev ur bilen och gick med lagom snabba steg mot skolans dörrar. Jag hade bestämt mig för att inte prata med Justin någonting idag. Han skulle få komma till mig om han ville be om ursäkt. Och som jag hade sagt, antingen mig... Eller Chanel. Han fick välja. Det var hans beslut om vem han skulle dumpa... Och vem han skulle behålla. Jag gick med väskan på axlen och öppnade mitt skåp med ett ryck. Idag hade jag jätt mig på en lite snyggare stil. Mer tuff... Cool? En grå tröja - med vitt tryck, ett par vita tajta byxor och en guldig klocka som jag fått i julklapp förra julen. Jag hade även vågat mig på att pröva rött läppstift. Som jag chockat passade i. Och så enkel och chill som jag var hade jag endast dragit på mig ett par låga Vans. Vid min högra sida såg jag Quinn tona upp och log brett mot mig.

''Vilka läppar!'' Sa hon med ett flin. Jag skrattade smått och tittade generat ner på mina fötter innan jag stängde skåpet - efter att ha dragit ut böckerna jag behövde inför lektionen.

''Snyggt, hu?'' Flinade jag och plutade med läpparna. Hon nickade ivrigt och satt armkrok med mig. 

''Det är provträning för Cheerleader laget imorgon, du måste komma!'' Sa hon leendes. ''Det är lugnt, jag står över.'' Skakade jag på huvudet.

''Sluta ljug.'' Höjde hon på ögonbrynen med ett snett leende. ''Jag har... Ryggskott.'' Ljög jag, dåligt.

''Seriöst, Holly!? Ryggskott har inte ens min mormor som är över 70.'' Skakade hon nekande på huvudet.

''Du ska med, vare sig du vill eller inte!'' Sa hon bestämt. Hon drog ur sin arm ur min arm och började gå ifrån mig.

''Jag går så du inte kan ångra dig!'' Ropade hon medan hon försvann bort från korrdidoren. Jag suckade högt medan jag skakade leendes på huvudet.

På NO lektionen satt jag trött och lyssnade halvt på vad Mr LeGarden stod och pratade om. Något om återblickar, minnen... Något projekt.

''Drömmar kan ibland vara basserade på fantasier ni hittat på, beroende på hur ni känner er. Om ni är oroliga blir det en orolig dröm, om ni är på ett mer bättre humör och mått bra hela dagen, blir det en mer positiv dröm.'' Jag höjde blicken mot honom och fastnade på meningen han nyligen sagt.

''Men om det är en dröm som återkommer varje natt då?'' For det ur min mun. Allas blickar drogs mot mig, även Mr LeGardens blick som intressant log mot mig. Det var något jag tänkte - inombords - men kom ut ur munnen vare sig jag ville eller inte.

''Kanske ett tecken på ett minne,'' Nickade han fundersamt men verkade osäker på vad han skulle svara. 

''Oftast om det är en dröm som återkommer så kan det bero på att man är orolig, eller att den vill säga något - som en varning eller liknande. Ibland återblickar.'' Han rynkade pannan och var inte riktigt nöjd med sitt svar.

''Men om det nu skulle vara en återblick från barndomen - men man tappat minnet om sin barndom, kan det då vara ett tecken på att man börjar minnas igen?'' Frågade jag nyfiket och hoppfullt.

''Jag har tyvärr inget svar på det, Holly. Men det kanske man gör... I alla fall, tills nästa måndag så ska ni har gjort klart projektet om eran barndom och uråldriga familjemedlemmar.'' Sa hon leendes och efter det så ringde klockan ut och alla utrymmde salen. Tillslut satt endast jag kvar i rummet. Själv - om man inte räknar med Mr LeGarden som suddade tavlan och åt på sitt knall röda äpple.

''Du är fri att gå Mrs Lightwood.'' Sa han utan att stannade upp eller vända sig från tavlan. Jag tittade fundersamt ner i bordet och gick ut ifrån salen innan jag styrde stegen mot mitt skåp. Jag hade inte sätt Justin under hela dagen. I för sig skönt. Men jag saknade honom på något sätt ändå. Chanel såg jag överallt, med sina hundvalpar efter sig och sin bitchiga blick. Hon hade tittat på mig då och då. Jag hade inga problem över att hon var ledsen efter gårdagen. Utan kände mig stolt över att ha dissat henne för en gång skull. Nu var hela korridoren tom från alla elever, förutom mig som nu var på väg ut och hade efter några få sekunder nått dörren som ledde ut till skolans gård. Den hade ingen inhägnad utan man kunde gå fritt - egentligen hur långt som helst utan att veta vart gränsen gick från att inte lämna skolans område. Jag bara tänkte på projektet vi nyligen fick. Hur skulle jag göra? Skriva efter vad mamma och resten av dom berättat? Gått efter min magkänsla? Hur svårt skulle det vara att göra en uppgift? Kanske fanns det dagböcker - album - vad som helst från mitt liv som liten? Jag skakade bort tankarna som nästan hade fått mig orolig och slog mig ner på en bänk en bit från all folk som kryllade i skolparken. Det var alldeles tyst - fast nej. Inte direkt. Då man kunde höra skrattande tjejer som stod några meter ifrån mig, löven prassla i vindens drag. På något sätt så kunde det aldrig bli riktigt tyst, när man tänkte efter.

''Varför sitter du här själv?'' Sa en hes röst och en bekant figur steg fram framför mig.

Wow, nu går det snabbt fram! Har Justin nyligen erkännt sina fulla känslor för henne? :O♥

 

Beklagar den dåliga uppdateringen - för typ trettifjärde gången. Men jag har haft fullt upp nu. Och jag tror inte att det kommer bli bättre ju längre på terminen vi kommer. Men jag försöker mitt bästa, thats the point - right? Så jag tänker göra det bästa av höstlovet och skriva så det ryker! Det är väl bra? :D♥

 

 

De äppel bitarna jag nyligen hade i munnen satte sig i halsen och jag började hosta hysteriskt så allt flög ut på golvet. Jag satte handen för munnen och skakade långsamt på huvudet.

''V-va?'' Stammade jag, hade jag hört rätt? Var hon borta? 

''Hon försvann i lördags förra veckan.'' Grät Jazmyne.

''Men för i helvete Jaz, varför ringde du inte!? Jag hade kunnat ta flyget till dig!'' Sa jag chockad och trodde inte på vad hon hade sagt. Men förstod att det faktiskt stämde. Jazmyne hade endast sin mamma och syster. Hennes pappa bodde någonstanns i Kalifornien, alltså var hennes föräldrar skillda. Så jag visste inte vart hon var just nu. Kanske hos sin pappa? Eller hemma och tar hand om Nessa - som är 13 -?

''J-jag har varit hos pappa hela veckan och ville inte störa dig...'' Mumlade hon medan hon snyfftade.

''Tveka aldrig - igen, på att ringa mig om du behöver prata... Vill du att jag tar flyget till dig?'' Jag kände hur tårarna började sammlas i ögonen och hur allting bara kändes hopplöst för en stund. Eftersom både Jazmyne och hennes mamma - Angelina - funnits för mig sedan liten så har båda en stor betydelse för mig. Både har en plats i mitt hjärta och båda är som en familj för mig. Så lika mycket som det smärtat för Jaz att hennes mamma är borta, smärtat dig mig att min bästväns mamma - och vad man kan säga, som en andra mamma - är borta. Jag kände en tår rinna ner för mina kind och en snyftning lämna min mun. 

''Jag klarar mig...'' Viskade hon gråtandes.

''Holly kan du...'' Kom min mamma ingåendes men stannade upp när han mötte min ledsna och tårfyllda blick.

Jag satt tyst med mobilen tryckt mot örat och kände mig alldeles lugn av att höra Jazmines tunga andetag. Jag ville inte lägga på eller ens berätta vad som hänt för mamma, för jag visste att då skulle hon säkert också bryta ihop. Angelina betydde lika mycket för mig, som för mamma - kanske till och med mer - då dom vara bästa vänner sedan deras barndom.

''Jaz, jag må-ste lägga på.'' Snyftade jag och och kunde höra henne sucka. ''Jag älskar dig.'' Viskade hon ledsamt innan hon la på och min hand åkte ner mot jeans fickan som jag sedan tryckte ner mobilen i.

''Men lilla gumman, vad har hänt?'' Och nu kom den vänliga mamman tillbaka som jag älskade, hon hade släppt de faktum om att hon faktiskt var sur på mig innan - lika mycket som jag var arg på henne. Men det ändrade inte på de faktum att jag skulle hålla tyst om detta, precis som hon höll mig från saningen till något jag inte visste om. Även fast hennes oroliga röst försökte skära sig igenom min hårda skölld så tårkade jag bort tåren och skakade långsamt på huvudet.

''Jag... Jag bara, saknar Jazmyne.'' Mumlade jag och min blick vek sig. Hon tog snabba steg mot mig innan hennes armar drogs runt min skakiga kropp. Jag pressade mitt ansikte ner i hennes hals och kände tryggheten sakte återkomma.

''Jag förstår att det var svårt att släppa taget om henne, men jag lovar att du kommer få träffa henne snart igen.'' Sa hennes mjuka tröstsamma röst som nästan fick mig att vilja gråta ännu mer. Jag knep ihop med ögonen och nickade försiktigt.

Klockan tickade fem över tolv. Men tröttheten hade ännu inte kommit. Jag var inte trött, ett dugg. Jag hade legat i sängen någon timme i ett försök av att sova. Men varken att läsa eller att faktsikt blunda hjälpte. Det kanske var rösten i huvudet som skrek ''somna inte!'' som störde? För hur mycket jag än ville sova och glömma allt detta, så ville jag ändå inte det. Drömmar, var orsaken denna gången också. Jag erkänner, jag är rädd.

 

 Pausa - 3:05

---

Vad hände? Förstår ni, utan att bli alldeles för förvirrade? ;)

 

Nu var det ännu en ny dag. Jag var trött, på dåligt humör och helt enkelt inte pigg för att gå till skolan. Om jag visste att mamma skulle sagt ja, skulle jag bett henne om att stanna hemma för att må dåligt. Men efter att jag släppt ut min ilska på henne igår - och det konstiga samtalet om albumet poppade upp, hade vi inte pratat med varandra på hela dagen. Jag hade lagt mig med en magsmärta som nästan fick mig att gråta... Och att mardrömmarna anföll mig när jag slog igen ögonlocken hjälpte inte direkt. Jag kände mig skyldig till att mammas mungipor hade sjunkt ner till hakan när jag skrikt på henne. Men det var mitt fel. Jag kunde inte säga förlåt till mitt dåliga beteende när det både var för sent och att någonting inte stämde. Hon hade vägrat berätta för mig. Och den fighten hade jag inte orkat ta med pappa, så jag lät de ämnet vara och hade bara sprungit upp till mitt rum för att göra... Inget. Bara önskat att Justin höll om mig, med sina muskulösa mysiga armar. Jag suckade högt och satte mig raklång upp, kliade mig i hårbotten och slängde stelt mina ben över sängkanten innan jag lät dom nudda det kalla golvet som fick rysningar att gå genom hela min kropp. Jag släpade mina fötter i golvet när jag gick in i wicen där jag drog ut en vit blus med bruna knappar som fanns i mitten, från blusens början till halsens börja. Jag drog på mig den och knäppte ovanför där behån slutade och drog sedan på mig ett par normala, blåa jeans innan jag trött gick vidare in i badrummet. Mitt hår var i en ända röra, nästan så att jag knappt vågade röra de med en borste - då jag nästan helt säker visste att den skulle fastna. En hög suck lämnade min mun innan jag försiktigt kammade igenom det innan jag snabbt lockade det. Dte blev inte så bra, men jag hade ingen lust att bry mig om mitt utseende idag, förutom om jag verkligen skulle se riktigt hemsk ut, vilket jag inte riktigt gjorde just nu. Jag drog fram eyelinern och gjorde en vinge på det högra ögonlocket, innan jag gjorde det på de andra ögat och kletade sedan maskara på min svarta ögonfransar. Innan jag gick ut ur både badrummet och mitt rum, smörjde jag på en rosa glänsande lipsyl på mina läppar. Väl ute från båda rummen tog jag mig tyst ner för trappan som jag gjorde varje dag för att sedan ta mig till det stora vita köket. Jag var själv, ingen mindre än min spegelbild syntes till i det stora fönstret framför mig. Det var nästan så tyst att jag kunde höra mitt hjärta slå i bröstkorgen. 

Jag började dra fram de olika ingredienserna på köks ön innan jag fyllde skålen med flingor och yoghurt. Den svarta kniven framför mig använde jag för att smörja de grova brödet med smör och stoppade tillbacks allt i kylskåpet. När jag stängde dörren fick jag syn på en bild mig där jag och Jazmyne höll en arm runt varandras axlar och skrattade med stora leenden. Det fick min mage att knyta ihop sig till en knut. Jag fick genast ångest av att inte ha ringt henne. Det hade gått ungefär två veckor, knappt det - och jag hade inte hört av mig. Inte ens ringt henne när jag hade kommit fram. Skuldkänslor bara sköllde över mig. Jag ställde snabbt fram maten på köksön innan jag drog upp min mobil ur jeans fickan och skrollade bland mina kontaker och stannade till när jag äntligen hittade hennes namn. Jag klickade snabbt på det och hennes namn lyste starkt på skärmen innan jag tryckte luren mot örat i hopp om att få höra hennes underbara röst.

''Ja hallå?.'' Svarade en vänlig röst.

''Jazmyne!'' Sa jag lyckligt och ett brett leende spred sig på mina läppar. ''Holly?'' Sa hon förvirrat och chockat.

''Gud, vad jag har saknat att få höra din röst!'' Andades jag ut. Det var tyst ett tag... Endast hennes andetag hördes.

''Har det hänt något?'' Undrade jag på grund av att hon inte sa något. Var hon inte glad över att jag ringde? Eller är hon ledsen på grund av att det tog sådan tid för mig att ringa? Jag kunde höra snyftningar och suckningar.

''Jazmyne, snälla svara på min fråga...''

''Ehm... Jag är li-te upptagen just nu, k-kan jag r-inga upp dig?'' Stammade hon nervöst. Utan att svara på hennes fråga la hon på och ett pipande ljud började höras i luren efter de att hon lagt på. Ska hon också börja betee sig konstig?

 

Jag steg ur bilen - och som vanligt gick mina syskon jämte mig med breda leenden. Jag försökte smällta in och klistrade ett leende på mina läppar innan jag vi steg in genom skoldörrarna. I korridoren kunde jag skymmta de alla olika grupperna. Cheerleaderna, hippiserna, fotbolls spelarna och Justin och hans gäng. Och sådan tur att få slippa Chanel hade jag inte. Jämte Justin, med hand på hans axel och kroppen tätt intill honom stod hon med ett belåtet leende. Jag kunde inte låta bli att fyllas av ilska, men lät mitt gäng gå innan jag tog raska steg mot gänget.

''Justin.'' Sa jag med en faikat leende innan jag vände mig mot Chanel och det falska leendet suddades bort.

''Vad gör du här Molly?'' Sa hon och himlade med ögonen. ''Holly.'' Rättade jag henne. ''What ever.'' Korsade hon armarna framför bröstet.

''Vad var det du inte förstod när Justin gjorde slut med dig?'' Sa jag kaxigt och höjde ögonbrynen.

''Ursäkta?'' Hon höjde chockat på ögonbrynen. ''Du hörde mig, Chantale.'' Sa jag för att göra henne irriterad.

''Chanel!'' Rättade hon mig ilsket. ''Ser det ut som om jag bryr mig?'' Jag tittade ett tag på henne med en blick som tydde: stick-innan-jag-slår-skiten-ur-dig. Även fast hon inte stack härifrån, så skulle jag inte slå henne. Men det var vad jag kände just nu.

''Låt mig förtydla en sak...'' Sa jag och drog ut mina armar ur de korsande-ställningen. Jag tog tag i hennes hand och drog bort den från Justins axeln, satte mina händer på hennes axlar och fick henne att backa några steg ifrån honom. Justin och resten av gänget stirrade chockat på mig.

''Han...'' Jag pekade på Justin och satte min hand på hans axel. ''Är min.'' Sa jag innan jag tryckte mina läppar mot Justins perfekt formade läppar. Maserade dom mot varandra och plötsligt kände jag hur hans armar slingrade sig runt min midja och drog mig tätt intill hans kropp, så våra magar var trykcta mot varandra. Jag lutade mig en bit ifrån honom innan jag nöjt vände min blick mot Chanel som tittade förkorssat på mig.

''Förstått?'' Log jag nöjt innan hon vände sig om och gick därifrån alldeles förudmjukad och hjärtekorssad. Jag gjorde bara precis vad hon hade gjort mot mig första dagen i skolan. Hon hade satt märke för vad som var hennes, nu hade jag visat vad som var mitt. Jag la mina händer mot Justins bröstkorg innan jag tryckte mig ur hans grepp.

''Är jag tvungen att jaga bort henne när hon står och klänger på dig?'' Korsade jag armarna och tittade argt på Justin. Han vaknade ur chocken han hade hamnat i från de att jag började prata med Chanel. 

''Hon klängde inte på mi...-''

''Vad gjorde hon då, Justin? Kan du förklara det för mig?'' Jag kände mig sårad inombords av att han inte svarade. Det var ett klart tecken om att han själv visste det. En suck lämnade min strupe. Jag var besviken... Till och med sårad.

''Antingen mig, eller henne.'' Mumlade jag och min blick vek sig innan jag gick därifrån. Både jag och Chanel hade gått från Justin, med mungiporna ner till hakan.

 

Jag slängde av mig mina skor och min väska på golvet innan jag steg in i köket, sträckte mig efter ett äpple ur fruktskålen och tog en stor tugga av den. Mina smak körtlar sattes igång och de olika smakerna bildade en och samma, till smak av detta äpple. Jag böjde på benen för att ta satts och hamnade på sten bordet - köksön - och kände min mobil vibrera i bakfickan. Jag byte äpplet till min vänstra hand och stoppade den högra i fickan och greppade tag i mobilen. Och på skärmen lyste Jazmynes namn. 

''Jazmyne.'' Svarade jag snabbt.

''Mamma... H-hon...'' Stammade hon, långsamt. Jag hörde hur hon svalde hårt och snyftade till.

''Hon är spårlöst försvunnen.''

---

Damm damm daaaaaamm! :D Kliff hanger, visst är jag elak ^^ 

Skälet till att det inte kom något i tisdags, eller igår - var för att jag hade ett prov idag som jag under veckan pluggade stenhårt inför. Så hata mig inte, utan det var ett vettigt skäl ^^ Haha...

 

 

Måste bara få säga att... Jag älskar er, tack för att ni stannar även fast min uppdatering inte är på topp utan rent ut sagt suger just nu. Puss ^^

 

Solen sken starkt mot min lagom bruna hud. Jag satte - med hjälp av handen, mitt bruna hår på min högra axel och kastade den vita handduken på den vänstra innan jag steg ut mot baksidan av trädgården. Det var första gången jag satt foten på baksidans trädgård, jag hade endast sätt den från fönstret, inte mer än så. Men idag för första gången så ska jag även använda poolen som var klar blått tack vare självaste golvet/inlägget i poolen som var blåmösntrad. Till höger om poolen fanns två solstolar som mamma och pappa för någon dag sedan köpt in. Dom stod någon meter ifrån poolen på en sten yta. Gräset var perfekt grönt och jag lovar att det inte kommer hållas så perfekt länge till, det är bara en tidsfråga om när gräset börjar växa och mamma och pappa måste sköta om det. Då är det hej då till det fina gräste. Tack vare den gröna höga häcken som befann sig några meter bort så var våran markdel, med andra ord trädgård, mer privat. Det var gränsen mellan våran mark och grannarnas. Jag hade ingen aning vilka det var, om dom var unga eller äldre... Jag visste inget om dom mer än att de var våra grannar. Jag behövde för den delen heller inte veta vilka de var. Jag satte mig ner på den ena sol stolen och la handduken bredvid för att sedan luta mig tillbaks och låta solen bränna mot min hud.

''Säg inte att du ska sola.'' Jag hade för någon sekund glömt bort att Justin fortfarande var här. Vilket jag i för sig visste, men bara hade glömt. Men det förändrade ingenting.

''Jo, jag ska sola.'' Flinade jag och drog ner solglasögonen en bit ner på näsan så jag kunde se Justin utan den mörka nyansen glasögonen gav.

''Kom igen, ett dopp!'' Manade han, slängde sin handduk på mig och korsade armarna framför bröskorgen. Jag lyfte ena ögonbrynet och gick fram till honom, gick med mina fingrar på hans bara bröstkorg och tryckte mina läppar mot hans. La min hand platt mot hans bröstkorg och tryckte honom hårt ifrån mig så han föll mot vattnet, men otruligt nog så greppade han tag i min hand innan han föll mott vattnet. Båda två dök in i det kalla vattnet och kom upp strax där efter. Han skrattade högt och pekade på mig. Jag tittade irriterat på honom och korsade armarna framför bröstkorgen. Började sakta simma mot trappan som ledde upp mot stenytan och slog mig istället ner på poolkanten och skådade Justin simma mot mig. Han dök under vattnet den sista biten och flöt upp framför mig innan han drog handen igenom hans blöta bruna hår.

''Du är så söt när du är arg.'' Flinade han och ställde sig rakt på sina ben så han var i min längd, särade lite på mina ben för att sedan ställa sig mellan dom och slingra sina armar runt min midja. Jag la mina armar om hans nacke och bara tittade in i hans ögon. Jag började tänka på hur våran relation skulle vara... Om det visar sig att Justin var en typisk player. En kille som leker runt med tjejer. Hur jag skulle jag reagera? Skulle vårat förhållande hålla då? Jag kände hur det gjorde ont i hjärtat, som om jag precis visste hur det kändes att bli lämnad... Övergiven. Men jag höll masken och lät inte mina tankar påvärka mitt humör och log mjukt mot honom innan jag tryckte mina läppar passionerat mot hans mjuka läppar.

Våra läppar passade så bra mot varandra, de var som menade för varandra. Fjärilar, det är vad tjejer brukar beskriva hur dom känner när dom är nära en kille dom gillar, eller kysser den killen dom älskar... Men när jag kysser Justin, när vi nuddar vid varandra eller bara tittar på varandra, så är det ett helt zoo som yr runt i magen, en orkan som aldrig slutar. När vi lutat oss ifrån varandra, för att kunna hämta andan så satte jag min hand ungefär under hans öra och min tumme mot hans kind. Jag strök hans kind sakta med tummen innan jag drog in honom i en kram. Om inte han kommit igår, om inte jag tackat nej till att följa med till festen, om inte Quinns mamma ringt... Så hade inget utav det här hänt. Igår kväll, innan allt detta hände... Kände jag inte alls så här. Jag kände, hat och rädsla för honom. Kanske var det tack vare att han först tvingade mig att kyssa honom som fick mig att ändra mina tankar om honom? Det var i alla fall något, som fick mig att ändra känslor för honom. Jag kände hur hans händer greppade tag om min midja och sedan bar mig ut mot vattnet. Jag vred mina ben runt hans midja för att inte trilla i vattnet som var några centimeter under mig. Men kände sedan hans händer vid min rumpa - som stöd - och fick mig en aning mer avslappnad. Jag sträckte på mina armar och lutade mig bakåt för att möta hans blicken med ett leende.

''Holly!'' Hörde jag en svag röst ropa. Alla muskler i hela min kropp stelnade till och mina armar och ben tappade greppet om Justin som fick mig att trilla i vattnet.

''Holly!'' Hörde jag rösten ännu en gång, men denna gången tydligare.

''Shit! Justin, du måste härifrån, nu!'' Viskade jag panikslaget, tog tag i hans hand och rusade upp för trappan, slängde en handduk på honom och kysste honom mjukt på kinden.

''Varför?'' Rynkade han pannan. ''Snälla bara gå, jag förklarar sen!'' Bad jag och puttade honom mot grinden som var öppen längre bort. Han sprang alldeles dyngsur mot utgången, gav mig en sista blick och rusade härifrån. Jag pustade lättat ut och när jag vände mig om kunde jag skymmta mamma stiga ut genom glasdörrarna. Hon bar en blå bikini på sig, med små vita prickar och sedan en handduk i sin hand. Med ett belåtet leende steg hon fram till mig och la huvudet på sned.

''Är du här alldeles själv? Skulle inte Quinn sova över?'' Undrade hon och steg sedan förbi mig och slog sig ned på en av solstolarna. Hon la en klick solkräm i sin handflata och började sedan smeta ut det på hennes ben.

''Jo, men det blev ändrade planer.'' Suckade jag och satte mig på poolkanten.

''Hej systeryster!'' Sa en glad röst bakom mig. Jag behövde inte vände mig om för att se vem det var. För jag både hörde och sedan fick se att det var Izzy. Hon steg långsamt ner för trappan och vattnet höjdes på några mikrosekunder upp till bröstkorgen när hon tagit sista steget ner.

''Är inte Qui..-''

''Hon har åkt hem.'' Tvingade jag fram ett leende. ''Jaha.'' Ryckte hon på axlarna innan hon dök under vattnet.

''Varför är ni hemma tidigt?'' Undrade jag och blickade ner mot mina ben. Dom hade förstört min och Justins perfekta stund. Jag var tvungen att skicka iväg honom i med att hela familjen tycker illa om honom. Det vore bara dåligt för mig om de fick reda på att vi var tillsammans. Jag förstod inte vad som var felet med honom? Inte kunde de veta att Justin var som han var? Att han var en varg, en kille med onaturliga krafter. Det visste ingen om, mer än jag och dom själva. Även dom elaka typerna.

''Låter som du hade velat att vi stannat iväg längre?'' Hon satte på sig sina solglasögon och log mystiskt mot mig.

''Nej'' Jo, definitivt! ''Jag bara undrar.'' Ryckte jag på axlarna.

''Jag och din pappa behövde inte jobba något mer, det räckte med igår.'' Log hon och lutade sig tillbaks mot ryggstödet. Bättre föräldrar kunde man inte få, men båda hade brister på saker och ting. Att komma hem tidigare än sagt, är väl kanske inte en dålig sak... Men nu när jag behöver all tid i världen - ensam, så är det en dålig egenskap. Att störa när man har vänner över - är en av de sämsta sakerna med dom. Det är som om de övervakar, hela tiden. Som om mina vänner ska döda mig eller något. De är inte några föräldrar som mer än gärna vill att jag ska leva livet, festa och ha kul. Utan vill hellre att jag spenderar mina helger med en skål godis och en film - med familjen, eller några vänner. Jag suckade åt mina tankar. Jag hade konstanterat att de var överbeskyddande. Kanske var det på grund av bilolyckan? Då jag var nära på att dö. Kanske var det från den dagen, de lovade sig själva att inte släppa blicken från mig? Vad skälet än är, så är det patetiskt. Det fick mig att tänka på den konstiga boken - albumet - i mitt rum.

''Mamma.'' Sa jag fundersamt. ''Ja, hjärtat?'' Hon låg kvar i samma ställning med stängda ögon, vad jag kunde se från mitt håll.

''Är det något ni håller hemligt för mig?'' Det fick henne att sätta sig upp och dra bort sina tona glasögon så jag kunde möta hennes ögon.

''Varför skulle vi det?'' Sa hon förvirrat. Jag kunde känna Izzys blick brännas mot min kind men vek sedan undan för att simma vidare.

''Jag antar att de blåa albumet är erat, visst har jag rätt?'' Jag höjde ögonbrynen och korsade armarna framför bröstkorgen.

''Vilket album?'' Hon såg nervös ut men försökte dölja det av att dra på sig glasögonen. ''Mamma, titta mig i ögonen och säg att den inte tillhör er.'' Sa jag bestämt och väntade på att hon skulle ge upp. Hon drog hastigt av sig sina glasögon igen och tittade mig rakt in i ögonen.

''Det är inte våran.'' 

''Men för i helvete mamma! Sluta ljug!'' Tjöt jag agressivt och ställde mig upp. ''Holly, snälla hjärt...-'' 

''Fattar du inte att jag ser att något är konstigt!? Du beter dig helt konstigt, även du Izzy!'' Vände jag mig mot henne, hon stirrade tyst på mig och visste inte vad hon skulle säga.

''Vad är det du pratar om?'' Frågade mamma förvirrat. ''Sluta låtsas som om du inte vet... Du beter dig konstig när jag säger Justins namn, det var som om ett minne flashade förbi eller något så bara gick du därifrån. Sen så reagerar Alec också så på hans namn. Vad är det för fel på den här familjen!?''

''Holl...-''

''Sluta försöka lugna ner mig! Jag vet att ni håller något hemligt för mig. Och om du inte berättar, tar jag reda på det själv.'' Spännde jag blicken i henne innan jag vände mig om och gick.

---

Vad tror ni? Är det något de håller hemligt för henne, i så fall... Vad?

 

Puss!<3

''Slår vad om att det är fler söta bilder på dig.'' Log hon, gick över till mig och räckte mig albumet. Jag drog handen över den, för att få bort dammet. Jag har aldrig sätt denna boken, i hela mitt liv. Jag satte fingrarna på första bladet och öppnade den... Men blev helt steld när jag såg att det inte var det jag hade förväntat mig. Åh, gud. 

 

Jag svalde hårt och stängde genast boken för att sedan lägga den överst på min höga hylla.

''Vad var det där?'' Undrade Quinn häpet. En bok, med allt annat än söta bilder. Vapen, okända personer och glödande saker. 

''Pappas... Fotografier, han fotat.'' Mumlade jag osäkert och satte mig jämte henne igen. ''Varför tar han kort på vapen?'' Jag visste att jag inte kunde slingra mig ur detta utan att ljuga för mycket. Men så blev det, när mina föräldrar höll saker hemligt för mig.

''Han... Ehm, gillar action scener. Och blev erbjuden för flera år sedan att få fotografera, sånt...'' Ljög jag och pillade osäkert med mina händer. Världens sämsta lögn, någonsin!

''Okej?'' Rynkade hon pannan och kröp ner under täcket. Klockan var 2 på natten, men jag kände inte alls någon trötthet. Jag var fortfarande pigg, men kröp ändå ner under täcket och släckte lampan. Det spelade ingen roll, för det var ändå dags för att sova nu. Jag kunde höra hennes djupa andetag. Som om hon nästan redan somnat, men det hade hon inte, för jag kunde se hennes fina ögon.

''Så... Hur går det med Justin?'' Viskade hon med blicken upp i taket. ''Va?''

''Ja, alltså jag har sätt er tillsammans, flera gånger. När han lägger armen runt dig och du ler... Är ni på g?'' Viskade hon med ett litet skratt.

''Det är inget mellan oss, jag lovar.'' Jag tänkte mer på att hon var gravid och att pappan var Justin. Det vore hur konstigt som helst om jag vore tillsammans med Justin medan Quinn är min bästa vän. Dessutom så hade jag inga känslor för Justin. Han betydde inget för mig, inte mer än att jag var tvungen att vara vän med honom tack vare att jag fick syn på att han dödade en kille.

''Alltså, Holly... Bara för att jag bär hans barn, så betyder det inte att jag älskar honom och att han är min'' Hon vände sitt huvud mot mig.

''Först och främst, det hände på en fest, vi var fulla och jag har ingen blekaste aning om vem han är, förutom att det går rykten om att han är farlig. Sen är Justin tyvärr Chanels. Fast synd nog så bryr vi oss inte, eller hur?'' Hon flinade brett och höjde på ögonbrynen.

''Mm, jag antar det... Men det är fortfarande inget mellan oss!'' Skakade jag på huvudet och log. Jag såg på henne att hon inte trodde mig. Men jag brydde mig inte utan stängde mina ögon och i nästa sekund hörde jag en telefon ringa, vilket fick mina ögon att öppnas igen.

''Sorry, måste ta det...'' Ursäktade hon sig och nappade åt sig sin mobil som låg på de vita nattduksbordet bredvid henne.

''Hej, varför ringer du så sent mamma?'' Hon blickade ner i täcket, gjorde några mönster med sitt pekfinger mot tyget och suckade högt.

''Snälla... Bara för ikväll.'' Jag rynkade pannan och satte mig upp. ''Okej. Ja, jag kommer.'' Mumlade hon besviket innan hon la på.

''Vad har hänt?'' Undrade jag oroligt.

''Jag har ingen aning, förlåt... Men jag måste hem.'' Mumlade hon, började packa ner sina saker och drog på sig kläder. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om mot mig.

''Förlåt, Holly... Det var inte mening att kvällen skulle sluta såhär. Godnatt.'' Hon tvingade fram ett leende och steg ut genom dörren och stängde försiktigt den efter sig. Jag tittade besviket ner i täcket och drog en slinga bakom örat innan jag smög ur sängen. Vi hade hela huset för oss själva. Mamma och pappa skulle iväg hela helgen, något med jobbet, Izzy skulle till en kompis och killarna vet jag inte vart dom var. Antagligen också hos någon kompis. Men nu var jag helt själv. I ett stort nytt hus som faktsikt skrämmde mig lite. Jag drog en stor, slapp tröja över hvudet och stack ut armarna i dom långa vita ärmarna. Jag smög sagta ut ur mitt rum, genom den kolsvarta korridoren som påminde om drömmarna jag haft, när flickan sprang igenom en lång hall för att gömma sig. Jag fortsatte ner för trappan för att sedan gå mot hallen. Jag hade tänkt säga hejdå till Quinn som synd nog redan hade hunnit gå. Jag suckade högt och låste istället dörren, vände mig om och började gå tillbaks när jag hörde höga bankningar mot dörren. Jag stelnade till och knep ihop med ögonen. 

''Snälla säg att det är Jace eller Alec...'' Viskade jag tyst för mig själv innan jag slog upp ögonlocken, vände mig mot ytterdörren och smög sakta dit. Mitt hjärta bulltade hårt och mina andetag var lika snabba som när man sprungit en maraton. Jag förde min darriga hand mot dörrhandtaget, vred om låset och smällde upp dörren... Jag kastade ut mina armar mot honom och hans tunga kropp föll in i mina arm. Hela jag stapplade bakåt men hittade tillslut ballansen igen. Jag satte mig ner på golvet och drog hans överkropp närmre mig. 

''Justin, vad har hänt?'' Frågade jag panikslagen. Hans ögon flackade till och pullsen var låg. Hans ansikte - samtidigt kropp, hade blåmärken, sår och skador som skulle ta tid att läka. Han sa inget, utan värkade fokusera på att få tillbaks sina normala andetag. Jag strök min hand mot hans panna och upp mot hans hår som var kammad uppåt.

Jag doppade den vita bomullstussen i de rena vattnet och började sedan dutta den mot hans sår på kinden, käkbenet, näsan och läppen.  Hans vackra ögon var stängda och hans fylliga läppar var fuktiga av tussen jag strykt mot huden. Jag hade dragit av honom tröjan och rengjort såren sedan satt några bandage lite här och var. Där jag tyckte att det behövdes. Och nu hade jag tvättat klart ansiktet. Att bära upp hans tunga kropp, för trappan och genom alla långa gångar, fick mig andfodd och trött. Men det hade inte stoppat mig från att sköta om hans sår. Han låg fridfullt på min säng, utan tröja och sårad. Jag satt på den andra sidan av sängen och bara skådade honom, medan jag kunde. Dun täcket under honom hade skrynklat sig, fast jag hade ändå inte orkat bädda innan jag steg ur den, dessutom hade jag ändå bara tänkt lägga mig igen strax efter jag gått ner till hallen... Men det blev ändringar. Jag suckade och skakade på huvudet... Och plötsligt, slogs hans bruna ögon upp på en mikrosekund. Han drog in syre genom näsan, djupt... Och blåste sedan ut det genom munnen för att sedan sätta sig upp, dra av bandagen och det chockade mig... Såren var läkta, allt var borta. Jag borde förstått det, eftersom detta hände förra gången han var livlös och sårad.

''Du hade inte behövt...'' Viskade han hest, tittade på vatten skålen som nu hade färgen röd och sedan på mig. Jag förstod att när han sa det, så menade han inte av tacksamhet. Utan de faktum att det verkligen inte hade behövts, han läker av sig själv. Vad jag verkligen hade förstått nu. Jag kände mig dum, idiotisk... Att jag inte fattat det tidigare utan lagt min tid på att plåstra om honom.

''Men tack, ändå.'' Mumlade han stelt när han läst av min kroppsuttryck.

''Du och... Chanel, jag såg er.'' Harklade jag mig. ''Det är slut mellan oss.'' Sa han utan att svara eller ens kommentera vad jag sagt.

''När hände det? Efter ni hånglat klart?'' Retades jag och höjde ögonbrynen. Han tittade med en mördande blick på mig och spännde käkbenen.

''Innan jag kom till dig.'' Morrade han. ''Var du tvungen att komma just till mig?'' Himmlade jag med ögonen innan jag såg hur han flög mot mig, kom tätt intill med sin kropp och tryckte upp mig mot vägen, med hjälp av sin bara överkropp. Mina hjärtslag ökade på en gång och rädslan spred sig i min kropp.

''Jag är inte rädd... För dig.'' Viskade jag mot hans läppar. Hans varma andetag slog mot mina läppar som sakta men säkert blev fuktiga. Jag slickade mig om läpparna och kollade in i hans arga ögon.

''Om jag vore du, skulle jag akta mig.'' Morrade han. ''Vem var det som kom hit? Inte jag, för jag bor här... Utan du, Justin.'' Jag försökte putta bort hans tunga kropp, men han var allt för stark. Han spännde blicken i mig och tryckte sedan sina läppar, hårt mot mina. Jag slängde huvudet åt sidorna för att försöka få bort hans läppar från mina. Men jag misslyckades. Istället slutade jag kämpa emot, jag började sakta dra mina armar runt hans nacke och känslan av att vilja få bort honom från mig, försvann. Han tryckte mig hårdade mot väggen och mina ben slingrade sig runt hans midja.

''Säg att du behöver mig.'' Flåsade han mot mina läppar. 

''Varför?'' Flåsade jag och kysste honom lätt.

''Säg det.'' Sa han bestämt, men fortfarande flåsande och upphetsad. Jag tittade osäkert på honom och visste inte riktigt om jag skulle göra som han sa... Men struntade i rösten som desperat skrikit nej flertals av gånger.

''Jag behöver dig.'' Viskade jag innan han tryckte sina blöta läppar mot mina.

 

Jag slog försiktigt upp mina ögon, gnuggade dom och tittade mig omkring för att sedan möta Justins ansikte som låg bredvid mig. Panik uppstod när jag fått flashbacks av igår natt. Jag lyfte på täcket och såg att mina underkläder var på, tack gud. Sa jag innombords, inget hade hänt, förutom några kyssar... Mer minns jag inte. Men inget hade hänt, det var huvudsaken. Jag drog av täcket, helt och hållet från min kropp innan jag slog benen över sängkanten. Rullade nacken, sträckte pår ryggen och ställde mig på det kalla golvet. Jag tog ett djupt andetag oc log mjukt innan jag gick bort mot balkongdörren. Jag slöt mina fingrar runt handtaget innan jag försiktigt tryckte ner den och öppnade dörren så en vindpust slog mot min kropp. Jag tog in syret genom näsan och pyste ut det genom munnen, alldeles avslappnat. Sedan steg jag ut mot den lagom stora balkongen och tänkte tillbaks till den kvällen då Justin tagit sig upp hit. Då han tryckt mig mot järnräcket och nästan kysst mig. Den gången sov Quinn över, denna gången hade hon i för sig redan hunnit gå hem innan Justin kommit. Men som vanligt så hade jag och Justin små tjaffsat om något. Förra gången höll det på att hända saker och denna gången... Då hände det. Jag log smått åt de faktum att Justin och Chanel inte längre är ett par och att jag vaknat med honom, bredvid mig i min säng.

''Godmorgon babe.'' Sa en raspig morgon röst och ett par starka armar slingrade sig runt min mage, strax under min behå. Jag kom sedan på mig själv att jag endast stod i mina rosa underkläder. Vilket fick mig nervös, men jag skakade bort tankarna om att visa mig - nästan naken, för honom och kunde sedan slappna av.

''Vad hände med: Lova att inte falla för mig.'' Flinade jag och vände huvudet halvt mot honom för att kunna se hur han log brett. Jag kom på mig strax därefter att det var en bekännelse på att jag fallit för honom... 

''När sa jag det?'' Flinade han och kysste min hals mjukt och försiktigt.

---

:D Lite Jolly/Hustin moment!

Fangirlar över hur grymt det vore att vara Holly just nu! Gaaaash xD Vad tycker ni?! Bomba med kommentarer nuuu babes!!

 

 

Jag suckade högt och låste istället dörren, vände mig om och började gå tillbaks när jag hörde höga bankningar mot dörren. Jag stelnade till och knep ihop med ögonen. 

''Snälla säg att det är Jace eller Alec...'' Viskade jag tyst för mig själv innan jag slog upp ögonlocken, vände mig mot ytterdörren och smög sakta dit. Mitt hjärta bulltade hårt och mina andetag var lika snabba som när man sprungit en maraton. Jag förde min darriga hand mot dörrhandtaget, vred om låset och smällde upp dörren...

 

Mathew och Cody greppade tag om Justin för att sedan kunna bära in honom till vardagsrummet. Mitt hjärta klappade hårt i bröstkorgen. Jag såg en livlös Justin ligga på soffan framför mig och ingen av killarna gjorde något. De bara stirrade på honom, som om de väntade på något skulle hända av sig själv.

''S-ska ni inte göra något?'' Pep jag till och vände mig mot Cody som var en av de snällaste. Vad jag trodde och hoppades på... 

''Vi får vänta.'' Sa han lugnt. Och jag hade alldeles rätt, han var den snällaste. Jag vet inte om jag jämförde med Justin nu, men i alla fall med resten av dom. Jag tittade förvirrat på honom, sedan på Justin och kunde se det breda såret på hans mage, sakta... Sakta läka ihop. Mina ögonbryn drogs ihop, jag förstod ingenting. Men jag borde egentligen inte bli förvånad... För allt är möjligt när denna killen framför mig - även alla andra här inne, kan bli till ett djur - en stor varg. Jag kunde plötsligt se hans bröst åka upp... Sedan ner, upp igen och ner igen. Han började andas och hans ögon fladdra hastigt upp. Jag flög oroligt fram till honom och mötte hans blick.

''Är du okej?'' Viskade jag. En långsam nickning blev som svar till min fråga. ''Du skrämde livet ur mig...'' Suckade jag lättad och kramade mjukt om hans hand.

 

Killarna längs korridoren kollade med ett snett flin på mig, som fick mig totallt äcklad. Jag dryckte mina böcker hårdare mot bröstet och försökte undvika deras blickar. Jag såg en kille komma gåendes mot mig, precis som om han ville säga något till mig.

''Fortsätt gå.'' Mumlade någon mot mitt öra och en arm slingrade sig runt min höft. Jag sneglade försiktigt mot killen jämte mig och såg att det var Justin.

''Jame McDone... Ingen bra kille.'' Skakade han på huvudet när killen som var på väg mot mig, bara gick förbi oss. 

''Ska du - som är kriminell, en varg och mystisk, säga vilka killar som är bra för mig?'' Jag höjde ögonbrynen och tittade frågande på honom.

''Skulle inte tro de!'' Fnös jag och drog mig ur has grepp för att gå till mitt skåp. Han suckade högt och följde motvilligt med mig. Han lutade sig mot skåpet jämte och granskade varje rörelse jag tog.

''Du hänger med mig och gänget på Chanels fest, ikväll.'' Sa han bestämt. Jag drog ut min väska och stängde sedan skåpet.

''Nepp!'' log jag och steg förbi honom. ''Kom igen! Det blir kul.'' Manade han och rusade efter mig.

''Jätte kul, Chanel kommer inte gilla att jag följer med, dessutom är jag upptagen.'' Jag drog en hårslinga bakom örat och letade med blicken efter min bil som någonstanns var parkerad bland alla andra bilar.

''Sluta vara så tråkig.''

''Sluta vara så tjatig.'' Mumlade jag. ''Jaja, skyll dig själv.'' Suckade han irriterat.

''Det är faktiskt din flickväns fest, du borde vara med henne då. Och jag vet att hon hatar mig.'' Jag fick syn på bilen några få meter bort och började röra mig åt de hållet. Självklart hängde Justin efter.

''Hon hatar dig inte och vem har sagt att vi var ihop?'' Är han dum eller?

''Jo, hon hatar visst mig... Hm, ja vem kan ha sagt de, just det! Chanel hon själv!'' Himlade jag med ögonen innan jag öppnade bil dörren och hoppade in, stängde dörren och hissade ner bilrutan när han knackade på rutan. Jag satte in nyckeln och vred om så motorn brummade till.

''Säker på att du inte vill med?'' Ville han verkligen ha bekräftat. Han var ju dum i huvudet om han inte förstått att allt jag sagt, har varit ett nej hela tiden. Jag suckade högt och tittade upp på honom.

''Helt säker.'' Tvingade jag fram ett leende.

''Well, då hemsöker jag dig Ms Lightwood.'' Flinade han mystiskt innan jag snabbt körde därifrån. Justin var... Vad man kan kalla, konstig - jag vet inte om det är på ett positivt sätt, mystisk, underlig, jag fattar inte att jag erkänner detta för mig själv - men han är snygg och har även världens humörsvängar. Jag trummade med fingrarna på skinratten och tittade allvarligt på vägen. Jag hade - redan imorse, fått reda på att det var Chace fel att Justin blev sårad, typ vad man kan kalla... Dog. Jag förstår mig inte på deras relation. För vad jag hade förstått så var de två bröder, riktiga bröder. Så att dom försöker ta livet av varandra kunde jag inte förstå. Har dom verkligen ingen känsla för vad gränsen går? Jag skakade suckandes på huvudet. Jag la alla tankar om Justin och Chace åt sidan för att sedan börja planera vad jag och Quinn kunde hitta på ikväll.

 

Båda hade ett par vanliga shorts, även magtröjor fast i olika färger. Jag en rosa och hon en vit turkos. Hon hade sitt hår i en hög toffs och hennes små blonda lockar hade snurrat ihop sig till en och samma. Hennes vänliga ögon blickade in i mina och båda började genast skratta. Klockan hade redan hunnit bli 10. Jag hade inte hunnit handla något godis eller chips, inget som vi kunde äta under filmen vi skulle titta på. Så vi hade bestämt oss för att gå till affären - som inte befann sig så långt bort än några gator - och handla saker vi kunde behöva. Medan vi drog på oss våra Vans så pratade vi om Chanel, jag har ingen aning om varför, men de ämnet bara poppade upp.

''Har du pratat med henne ännu?'' Undrade jag nyfiket och steg ur genom ytterdörren. ''Nej, inte om 'flytta på dig' räknas.'' Suckade hon. Men jag märkte att det inte direkt var något bekymmer. Hon verkade inte bry sig om Chanel längre, kanske de hon sagt var sant, att deras vänskap inte betydde något längre? Jag skakade av mig tankarna och tittade ner på hennes mage. Man kunde ännu inte se bebis bulan. Men de hade ändå inte gått mer än några veckor sedan händelsen inträffat. Så det var inte direkt konstigt. Men... Jag började oroa mig över att efter ett tag, så kommer magen synas. Folk kommer förstå att hon inte bara gått upp i vikt, utan att magen beror på att hon är gravid. Jag inbillade mig många saker som kunde få henne sårad, saker som kunde komplicera hennes liv.

''Jag... Jag vet inte om jag vill behålla barnet.'' Sa hon plötsligt, nästan som om hon läst mina tankar.

''Vad menar du?'' Jag fattade precis, men jag ville att hon skulle förklara, varför.

''Jag tror inte jag ska behålla, barnet... Justin är inte redo, han vet inte ens om att jag är gravid! Dessutom, jag vet knappt vem han är?'' Hon ryckte på axlarna och tittade skamset bort. Jag tror att detta skulle nog vara det bästa, även om det är sorligt. Jag menar... Hon bär på ett litet liv, i sin mage. Hur hemskt vore inte det att döda de, genom att göra abort?

''Jag tror nog det är bäst så, men det är ditt val, du har tid att tänka på vad du verkligen vill, okej?'' Jag log mjukt mot henne och mötte hennes blick, men bröt den då jag hörde hur musik dunkade högt. Mitt huvud flög snabbt åt det hållet jag hörde musiken komma ifrån. När vi gått några meter fram, kunde jag se ett hus fyllt med dansande ungdomar, folk som badade i en stor pool och personer som stod och hånglade. Jag spännde blicken i de personerna som inte stod så långt bort från oss, innanför stängslerna - som hånglade, nästan såg ut att äta upp varandra. Gissa vem de var. Jo, Justin och Chanel - såklart! Jag blängde äcklat på dom och mötte sedan Justins blick. Inte slutade han, utan fortsatte och blev vildare.

''Peddo...'' Viskade jag tyst och hoppades på att Quinn inte hörde. Vilket hon inte gjorde.

Jag satte en burk med Nutella ovanför chips påsen och tittade efter något annat gott bland alla hyllor som var fyllda med onyttiga varor.

''De här, detta och oh god! Det här måste vi ha!'' Hon slängde i en stor godispåse, en 2 liter cola flaska och en låda med flertals av choklad munkar.

''Vi... Kommer dö, efter vi ätit detta.'' Skrattade jag och drog upp korgen vid armväcket. Vi gick snabbt bort mot kassan, satte alla varor på rullbandet och betalade innan vi snabbt tog oss hem igen. Och självklart passerade vi Chanels hus, men denna gången såg jag ingen Justin.

 

Jag tryckte in min andra munk i munnen och kände bara att jag ville spotta ut den igen, av att ha ätit i princip allt vi köpt, fick mig att känna mig spy färdig. Jag slängde mig trött på sängen och stönade högt.

''Åh, shit... Min mage.'' Mumlade jag. ''Åh! Gud vad söt!'' Tjöt Quinn och slängde en bild på mig. En liten, Holly med ett brett leende befann sig på bilden i min hand. Jag tror jag aldrig sätt den bilden, hur kommer de sig? Jag satte mig sakta upp och vände mig mot Quinn som satt med en låda framför sig. I den antog jag att det fanns bilder på mig, eftersom det fanns några få på golvet.

''Vad är det här?'' Frågade hon och drog fram ett blått album. Jag tittade med en rynka i pannan och ryckte lätt på axlarna.

''Slår vad om att det är fler söta bilder på dig.'' Log hon, gick över till mig och räckte mig albumet. Jag drog handen över den, för att få bort dammet. Jag har aldrig sätt denna boken, i hela mitt liv. Jag satte fingrarna på första bladet och öppnade den... Men blev helt steld när jag såg att det inte var det jag hade förväntat mig. Åh, gud.

 

 

Dagen efter vaknade jag med ett leende, hela natten hade känst som en evighet, som om de aldrig skulle ta slut. Men drömmen jag drömde var kort, knappt en minut lång. Så hur kunde natten vara så lång? Det underliga, eller kanske... Underbara var att jag inte drömmde om samma dröm som jag gjort under alla andra nätter under dom senaste veckorna. Kanske var det ett tecken på att mardrömmarna var på väg bort? Jag log mjukt och lutade huvudet mot handflatan. 

''Holly?'' Sa mamma och viftade med sin hand framför ansiktet på mig. Jag vaknade ur mina tankar och tittade frågande på henne.

''Mhm?''

''Vem är den där killen du umgås med?'' Undrade hon nyfiket och slog sig ner framför mig. Jag tittade ner i flingskålen, rörde om lite och tog en skopa i munnen innan jag mötte hennes blick igen.

''Aha... Eh, bara en kille.'' Ryckte jag och försökte undvika de faktum att nämna hans namn, eftersom alla verkar känna till vem har är, även ha något emot honom.

''Har han ett namn?'' Ett leende spred sig på hennes läppar. ''Justin...'' Mumlade jag ''Bieber.'' Hennes leende tonades sagta bort och hennes blick vek sig.

''Vad är det med honom?'' Jag försökte fånga hennes blick, få henne att titta mig i ögonen igen. Men istället så resten hon sig upp och gick därifrån.

''Inget.'' Sa hon innan hon försvann ur min syn.

 

En hel skoldag, utan en skymt av Justin eller hans gäng. Det kändes tomt, men ändå som en lättnad. Jag kunde inte låta bli att kolla efter honom, hela tiden. Men gav sedan upp och insåg att dom helt enkelt inte var i skolan.

''Hänger du med mig hem idag?'' Log Quinn mjukt mot mig. Det kändes elakt att säga nej, men jag kunde inte.

''Tyvärr, har andra planer... Men imorgon, du jag, övernattning och en läskig film.'' Flinade jag. Hon nickade hastigt och kramade mig mjukt.

''Ring mig ikväll för detaljer.'' Sa hon leendes innan hon gick mot sin bil som stod en bit bort. Jag kände att jag helt enkelt behövde ränsa tankarna, så en tjejkväll skakade inte? Dessutom inte när jag visste att Quinn behövde detta lika mycket som jag gjorde de. Jag satte mig i min bil och började köra hem, när jag sedan skymtade Justins hus en bit framför mig. Jag kunde inte undgå att stanna utanför huset. Jag stirrade ett långt tag på det vita stora huset. Innan man körde in på deras uppfart, med andra ord - parkeringen, så fanns det en hög grön häck som täckte det mesta av huset. Man såg endast taket och lite av övervåningen. Jag hade inte varit på baksidan utan bara på nedervåningen, deras trädgård kanske var lika galen som deras hus var. Då tänkte jag på rummet som var inrätt som en djungel, vänta nej... Rummet som var en djungel. Utan att ens tänka mig för steg jag ur bilen och började gå runt det stora huset. På baksidan fanns en stor nergrävd pool med knall blått vatten. Fina blommor och andra möbler. Sedan en liten stig - gjord av något sten kakel - som ledde in i en ljus skog.