''Justin!'' Sa jag och skakade på honom. Han sov djupt.

''Justin! Vakna!'' Tjöt jag och fortsatte att skakade på honom. Han öppnade sakta sina ögon. Jag pustade lättat ut och sprang in till min wic. Jag drog på mig ett par slitna shorts och en vit blus. Jag sprang sedan in till badrummet och kletade på lite maskara på mina ögonfransar. Mitt hår fick vara som det var och sedan sprang jag ut till mitt sovrum igen.

''Varför så brottom?'' Frågade han och satte sig upp i sängen med en gäspning.

''Klockan är snart kvart över... Åtta!'' Sa jag. Han bara nickade lungt och lutade sig tillbaks i sängen. Sen kom han på sig sjäv.

''Shit!'' Sa han och flög ur sängen. Jag skakade på huvudet och sprang ner för trappan.

''Jag har hårgele i badrummet!'' Ropade jag.

''Tack!'' Ropade han tillbaks. Jag log för mig själv och joggade fram till kylskåpet. Jag drog fram fil, frusna jodrgubbar och blåbär. Sedan drog jag fram Smoothie maskinen och blandade i allt och satte igång den. Ett högt brummande ljud kom från den och efter några få minuter var smoothin klar. Jag hällde upp den rosa sörjan i två stora glas och ställde det på köksön. Justin kom gåendes ner för trappan med en perfekt frisyr, samma kläder som igår och ett brett leende fastklistrat på hans ansikte. Jag satte mig på en av dem vita barstolarna och satte i sugrör i våra glas. Han satte sig jämte mig och tog några klunkar av den så bara halva var klar. Jag drack snabbt upp den och satte mitt glas i diskon.

''Det var utsökt!'' Flinade han. Jag tog glatt emot hans tomma glas och stoppade den i diskon.

''Kom nu Biebs! Vi måste skynda oss!'' Sa jag och drog med honom till hallen.

''Biebs? I like it!'' Flinade han och tryckte sina läppar mot mina. Kyssen blev mer passionerad.

''Justin vi har inte tid med detta nu!'' Sa jag och avbrött kyssen. Han suckade högt.

''Visst.'' Sa han med en suck. Jag gav honom en mjuk kyss på läpparna innan jag satte på mig mina skor och min militärjacka och tog min väska i handen.

''Redo?'' Frågade jag.

''Jupp! Always babe!'' Log han. Jag öppnade dörren och steg ut med Justin efter mig.

.

Vi gick hand i hand genom koridoren som var full med elever i olika åldrar. Blick hit och blickar dit träffade oss. Dels för Justin var tillbaka. The girls and boys stog vid våra skåp och pratade förfullt. Justin vislade så han fick deras uppmärksamhet som önskat och vinkade glatt mot dem.

''Hey! Mannen, du är tillbaks!'' Sa Chaz och gjorde ett handlasg med Justin innan han kramade honom.

''Yeah, back on track.'' Log Justin.

''Vi har saknat dig!'' Sa Ryan som också gjorde ett handlag och kramade honom sedan.

''Och jag er!'' Sa han glatt.

''Åh... Lola har varit så deppig utan dig!'' Sa Aria och log.

''Jasså?'' Sa han och vände sig till mig. Jag log generat och satte en hårslinga bakom örat.

''Maybe...'' Log jag. Justin kollade ner på sin guldklocka han hade runt sin handled.

''Min lektion börjar nu. Vi ses.'' Log hon och kysste mig snabbt innan han tog sina böcker och började gå mot klassrummet.

''Fattar du hur lyckligt lottad du är?'' Log Aria. Em och Spence höll ivrigt med.

''Vadå?'' Sa jag.

''Vadå vadå? Klart du vet! Justin! Du är så lycklig i hans närvaro. Det går inte att missa. Dessutom är han ju hur underbar som heslt. Vem skulle tacka nej till att bli ihop med honom?'' Sa hon med ett flin.

''Vadå.... Så du menar om du hade haft chansen skulle du velat ha honom... Som pojkvän?'' Frågade jag med en rynka.

''Nej! Jag menar... Han är trevlig, rolig och han sjunger underbart! Men nej, han är inte min typ. Men du vet vad jag menar!'' Sa hon och slog ut med armarna.

''Jag vet.'' Log jag retsamt. Även fast detta lät egoistiskt så höll jag med. Jag var lyckligt lottad som hade honom. Det är många tonårs tjejer som önskat sig att bli ihop med självaste Justin Bieber. Men ändå så valde han mig - som inte var ett dugg intresserad av ett förhållande - Lola Monroe. Jag undrar ibland... Hur i hela världen blev det just jag? Jag såg hur Aria öppnade sin mun för att tilläga något men jag såg en lucka att smita härifrån innan hon skulle ösa på ännu fler komentarer och stoppade henne.

''Jag har lektion nu! See ya!'' Sa jag med ett smile och öppnade mitt skåp snabbt och drog ut mina böcker för att sedan stänga skåpet och gå med snabba steg mot klassrummet där matten skulle hållas. Jag pustade lättat ut och satte mig ner på en utav sofforna som fanns lite här och var i koridorerna. Min lektion började inte föränns om en kvart. Men att stå kvar med Aria + dem andra var inget val för mig just nu. Jag känner Aria och hon kan vara väldigt pratig. En kille satte sig jämte mig och jag sneglade upp på honom. Inte mindre än Zane satt jämte mig med ett leende. Zane och jag var ihop när jag träffade Justin. Han var och är ingen bra kille. Tackvare Justin kunde jag se klart och tydligt att Zane inte var bra för mig. Justin gjorde mig en tjänst även fast jag knappt kände honom då.

''Zane?'' Sa jag förvånat.

''Lola? Hej!'' Sa han och sken upp i ett ännu bredare leende. Han värkar ha förändrats. I både utseénde och personlighet.

''Hej! Det var... Länge sedan.'' Log jag. ''Hur är det?'' Tillade jag.

''Jo, det är bra. Själv?'' Frågade han.

''Det är bra. Jag har inte sätt dig på länge. Vart har du varit?''

''Jag har varit hos min pappa i Atlanta ett tag.'' Log han. Jag hade helt glömmt bort att hans föräldrar skilde sig strax innan vi gjorde slut.

''Åh... Jaha. Jag måste på lektion nu. Men... Det var trevligt att se dig igen! Sköt om dig.'' Log jag och ställde mig upp.

''Detsamma!'' Log han. Jag gav honom ett sista leende innan jag gick in i klassrummet där Mr Edwards stog med ett leende och skrev uppgifter på tavlan. Än sålänge var jag den ända i rummet. Om man inte räknar med Mr Edwards.

''Hej Lola! Det var ett tag sedan!'' Log han.

''Hej hej!'' Log jag och slog mig ner på en utav dem tomma plattserna.

 

                                                   Tre månader senare [Oktober] 

Snön hade laggt sig som ett tjockt lager på assfallt och gräs. Träd och växter. I princip överallt. Men himmlen var lika klarblå som den brukade vara på sommaren. För att vara i oktober så var det väldigt tidigt för snön att komma. Jag förväntade mig inte att det skulle snöa nu. Utan mer i November-December. Alla sommarkläder var nerpackade i en låda och vinterkläderna var upppackade och hängde som på nytt i wicen. Vinter jackor och vinterskor stog i hallen redo för att bara dra på sig. Jag var helt klar för en kall vinterdag. Här i Canada (stratford ontario) var det väldigt kalla vintrar. Jag satte mig trött upp i sängen och stönade. Jag ville inte stiga ur min varma säng för att sedan bege mig till skolan. Påvägen till skolan skulle jag ju få möta de kalla snövändret. Jag satte mig på kanten av sängen och satte ner ena foten på det iskalla golvet och sedan den andra. Jag rös och ställde mig upp och började trippa mot wicen. Väl inne i wicen som hade en heltäcks matta kunde jag slappna av och letade efter kläder att ha på mig. Jag har lika svårt varje dag att bara välja ett plagg. Hur svårt ska det vara? Jag drog på mig en rosa stickad tröja och ett par svarta skinjeans. Jag satte mig ner på skobyron och drog på mig ett par stickade varma strumpor. Jag steg ut till mitt rum och gick sedan till badrummet där jag snabbt sminkade mig änkelt - som vanligt - och lockade mitt hår snabbt innan jag begav mig ner till köket för att göra en änkelt frukost. Idag på länge var jag i tid nere och åt frukost som jag vanligtvist brukar strässa med. Te och en macka åt jag idag. Jag smuttade på det kokheta tet och brände min tunga. Jag svor inombords för mig själv och tog en tugga från mackan jag gjort. Jag drog upp mobilen medans jag tog ännu en tugga. Justin var på sin turné igen. Jag saknar honom varenda sekund i mitt liv. Jag bara längtar tills han ska komma hem igen. Det kommer inte dröja länge som tur var för han kommer om några dagar. Han har varit iväg nu i 2½ (två och en halv) månad och ska få komma hem för att fira jul och ha semester. Hans skiva - Believe Acoustic - ska släppas om drygt en vecka och han håller på att spela in en låt med Will.i.am. Jag har hört början av den och den värkar hur bra som hälst! När jag väl ätit upp mackan och druckit halva koppen te - den var alldeles för varm - så gick jag ut till hallen där jag drog på mig mina vinter skor som var svarta med nitar och en marinblå vinter jacka med - fake - päls på luvan. Jag satte på mig vantar, tog min väska och nycklarna i handen och steg ut och låste efter mig. Jag rös av den kalla vindpusten som träffade mig i ansiktet. Kallt var det värkligen. Jag gick mot min bil och satte mig med ett dunst i sätet. Next stop skolan.

 

Justins Perspektiv: 

           

''Bra jobbat Biebs!'' Log Will - Will.i.am - och gjorde give-me-five med mig när jag steg ur båsen.

''Nice låt alltså!'' Sa jag med ett snett leende. 

''Jag håller med!'' Skrattade han. Han steg in i båsen och satte på sig hörlurarna för att sedan börja sjunga. Min mobil började ringa och vibrera där den låg på det svarta lilla bordet. Jag greppade tag om den och klickade på svara innan jag tryckte den mot örat.

''Ja hallå?'' Svarade jag och gick ut till koridoren för att kunna prata avslägset med vem det nu var.

''Hej Justin...'' Sa en lugn röst som jag mer än väl kände igen. 

''Selena?'' Sa jag förvånat.

''Ja, det är jag.'' Sa hon med en suck. Hon lät ledsen. Inte direkt med en elak hård röst som hon annars brukar tala med.

''Vad vill du?'' Sa jag med en lugn ton.

''Vi måste prata.'' Sa hon.

''Varsågod... Prata.'' Sa jag stelt.

''Nej, inte såhär. Möt mig på walstreet v 19 på köpcentrets tak om 5 minuter.'' Sa hon snabbt och la på. Jag drog bort mobilen från mitt öra och tittade på skärmen med en rynka i pannan och la på. Jag var tveksam om hon på något sätt kanske skulle göra mig illa? Eller lura mig? Men hon lät ledsen. Och jag vet inte varför men jag kände att jag var tvungen att träffa henne för att ta reda på vad det var hon ville. Jag gick med snabba steg in i studion igen och tvingade fram ett leende.

''Ehm... Kenny. Jag ska ta en paus. Vi ses om någon halv timme.'' Sa jag och vinkade.

''Vart ska du?'' Frågade han. ''Ska jag hänga med?'' Tillade han.

''Nej, det behövs inte. Jag ska bara köpa något att dricka.'' Log jag och gick ut igen för att slippa fler frågor. För när jag sa det kom jag på mig själv - och såg - att en liter cola stog på bordet med fyra glas. Smart Justin! Nu kommer dem värkligen inte tycka det är konstigt! Jag suckade åt mig själv och drog på mig min skin jacka. Här i LA var det inte så värst kallt. Men heller inte direkt varmt. Jag satte mig i den svarta jeepen och startade motorn och körde ut ur källaren där bilen stått parkerad. Jag hade tur att det inte var så långt bort. Inte mer än 5 minuter stod bilen parkerad utanför köpcentret och jag var redan påväg in. Jag drog på mig min luva - jag hade en luvtröja under skinjacka - för att dölja mitt ansikte och satte på mig ett par Ray Bans. Jag gick med snabba steg mot hissen och hoppades på att när hissdörrarna öppnades skulle jag vara den ända som åkte med upp. Men otruligt nog stog det mer än 2 personer i hissen. Jag steg in och klickade på nr 8. Jag drog luvan längre ner och tittade ner på mina fötter. Jag kände hur jag blev allt mer nervös av att åka hissen. Jag var nämligen rädd för trånga utrymmen. Men det var nästan helt otroligt att ingen hade märkt att det var jag Justin Bieber. Hissen plingade till och alla förutom jag gick ur den och gick oberört därifrån. När hissdörrarna åkte ihop igen kunde jag pusta ut och tog bort luvan. Våninig för våning närmade jag mig taket. 5....6....7....8 *pliiing*. Dörrarna öppnades och jag steg ur med snabba steg av ren lättnad att jag överlvet hissen. Jag tittade mig omkring men såg inget mindre än bara himmel och tak. Utsikten var otrolig här uppe. Men varför valde hon just takvåningen? Tänkte hon putta ner mig? Bara att tänka den tanken fick en obehaglig känsla krypa sig upp för min ryggrad.

''Du kom...'' Sa en ljus röst. Jag vände mig hastigt om och fick syn på Selena stående med ett litet leende. Jag antog att hon - som typ fortfarande gillar mig - var glad över att se mig. Men jag var inte ett dugg glad eller lättat av att se henne. Helt tvärtom. Mer närvös över vad hon planerat att göra.

Ron Pope – One Grain Of Sand [lyssna gärna!]

Well... En gång i tiden kunde jag kolla på henne och känna att denna tjejen kommer jag älska livet ut. Hon var den vackraste jag någonsin sätt och den underbaraste jag visste. Jag brukade behandla henne som en prinssesa och älskade henne över allt annat. 

''Nå... Prata.'' Sa jag nonchalant. Men en dag gjorde hon slut. Utav en anledning. Hon kände inget för mig längre. Jag fundera varje dag. Vad kan jag säga eller göra för att få henne tillbaks? Vad ska jag göra för att få henne att älska mig igen? Men sen en dag slutade jag kämpa. Varför försöka vinna hennes hjärta igen när hon inte vill veta av mig? Varför hålla henne tillbaks när hon vill gå? Så jag slutade kämpa och la allting bakom mig. Nu är det hon som kämpar att få tillbaka mig.

''Justin...'' Började hon och tittade ner på sina fötter. ''... Jag vet seriöst inte hur jag ska säga detta.'' Sa hon och tittade upp på mig med tårar i ögonen.

''Bara säg det!'' Sa jag och slog ut med armarna. Hon snyftade till och började gå mot kanten av taket för att titta ner och vände sig sedan om.

''Jag har gjort många, väldigt hämska saker som jag ångrat mig genom tiden. Men jag vet att du aldrig kommer kunna förlåta mig för allt jag gjort. Jag har värkligen ångrat mig Justin. Jag ångrat att jag änns föddes! Jag tål inte att leva med allt jag gjort. Bara jag hör ditt namn påmins jag av allt hämskt jag gjort mot dig och Lola. Och höra ditt namn gör man tyvärr ofta nu för tiden. Tidningar, tv, nyheter och musik. Du finns överallt! Tror du det är änkelt för mig då?! Har du någonsin tänkt på hur jag kanske mår? Varför jag beter mig så som jag gör? Jag mår piss! Dels för jag inte kan få den jag älskar och sen för allt jag gjort. Jag ska sluta kämpa Justin... Jag ska sluta försöka vinna tillbaks ditt hjärta. För jag vet att du älskar Lola. Och jag tänker inte försöka få dig att älska mig ifall du inte vill. Du ska bara veta hur ont det gör att se dig med en annan och veta att du inte känner nogåt för mig... Jag vet inte om du förstod poängen men... Kan du förlåta mig?'' Grät hon. Det hon sa. Hur ont det gjorde att jag inte älskade henne. Jag kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag vet inte om jag kommer ångra det här men nu för stunden kan jag det.

''Jag förlåter dig.'' Sa jag.

''Jag hoppas du blir lycklig, med Lola. Du ska veta att jag alltid har älskat dig.'' Log hon och bakade ut mot kanten.

''Hej då Justin...'' Grät hon och jag hann inte reagera innan hon hoppade ut från taket. 

_____________________________________________________________________________________________________________

 

Allting stannade för någon minut. Fri? Är hon fri?

''Vänta... Va?'' Sa Aria förvirrat och kollade på oss.

''Hon var ju nyligen på psykhem. Och nu är hon fri?'' Sa hon lika förvirrat.

''Selena Gomez 20 år som nu varit på psykhem i några månader har tillfrisknat och befriats. Vi har det ännu inte klart för oss varför hon behövt vård. Men en sak är klar. Hon står stabilt på båda benen och är redo att bege sig till Canada för att ha en gratis konsert som ursäkt till allt som hänt. Hennes fans som hon namngett Selenator har varit väldigt oroliga och har anklagat Selenas ex Justin Bieber 18 år att det var hans fel. Stämmer det? Var det kanske pågrund av deras bråk och uppbrott som det gick så här snett för Selena? TMZ.'' Läste jag högt. Nog med att hon var fri. Hon ska komma till Canada också!

''Den jäveln ska fan heller inte gå fri!'' Tjöt Emily och slog ut med armarna. Jag suckade och skakade besviket på huvudet.

''Jag antar att ingen vet vad hon gjort mot mig... Och Justin. Annars skulle hon suttit kvar på psykhemmet.'' Sa jag och stängde ner skärmen med en smäll. Jag var mer arg än rädd. 

''Låt inte henne förstöra vårat sista skol år som ska vara perfekt!'' Sa Spenc och kramade min hand. Jag log varmt och nickade.

''Nej. Den bitchen ska inte trycka ner oss. Right?'' Sa Aria och kramade mig.

.

Väckar klockan ringde för tredje gången. Jag stängde av alarmet med en smäll och kollade på klockan. 08:05. Mina ögon blev stora och snabbt flög jag ur sängen för att sedan springa in till wicen och slänga något plagg på mig. En rosa magtröja och svarta shorts fick det bli. Jag sminkade mig snabbt och fixade håret med hjälp av en locktong och sedan rusade jag ner till köket med mobilen i handen. Jag var så ovan att vara här. Lägenheten var stor. Riktigt stor. En fyra tror jag det var. Med balkong och allt. Min lägenhet var i två våningar. Så mitt rum var på övervåningen - där jag även hade en privat toalett. Perfekt! - där det även fanns ett vardagsrum mittemot mitt rum. En trappa ner som ledde till det stora köket och ännu ett vardagsrum - toalett i hallen - med en stor tv. Självklart var det redan möblerat och allt när jag fick den. Väggarna var kritvita och möblerna i passande färger. Jag tyckte det nästan var lite för snällt av dem.

Jag skulle nöjt mig med en vanlig lägenhet. En där jag hade ett rum och kök. Mer än så behöver jag inte. Men detta var ändå... Wow. Jag tog ett äpple i handen och tog några tuggor innan jag slängde den halväten i papperskorgen. Jag öppnade kylen som var proppfull med mat. Seriöst? Hur underbar får man vara? Jag stängde den med ett flin och sprang ut mot hallen där jag drog på mig min militär jacka och mina svarta converse. Jag packade ner allt jag behövde i mina svarta skin väska och tog nycklarna i handen innan jag steg ur lägenheten och låste efter mig innan jag begav mig till min röda cab. Jag startade motorn och fällde ner taket medans jag körde ut från den stora tomten där mer än bara min bil stog parkerade. Det som var så bra var att min lägenhet låg nära där tjejerna - Aria, Spencer o Emily - bor. Så att hämta upp dom tog inte alls långt tid.

''Första dagen i skolan.'' Sa Aria som satt jämte mig ivrigt. 

''Vi får väl hoppas på att det blir en bra dag då!'' Sa Emily glatt.

''Jupp!'' Sa både jag och Spencer med ett smile. Solen sken starkt och himmlen var alldeles klar blå. Inga som helst moln syntes till. Jag svängde in på skolans parkering och drog ut bilnyckeln med ett ryck. Vi alla tittade med väntansfulla ögon på skolgården som var full av elever.

''Nu gäller det...'' Sa jag och steg ur bilen och började gå med tjejerna vid sidorna om mig. Folk stirrade på oss och viskade. Men jag var för spänd för att bry mig. Om Justin bara skulle varit här. Det skulle varit så mycket bättre. Allt skulle varit så mycket roligare och spännande. Jag vet heller inte när han kommer hem. Jag hoppas såklart på snart. Vi hade våra gammla skåp som fortfarande hade gammla bilder uppsatta på skåpdören. Det fanns en bild på mig och Justin. Den bilden var tagen då vi ganska nyligen hade träffats. Och så fanns det en annan bild där jag och Justin kysstes. Ungefär ett halvår efteråt. Jag strök bilden med min tumme och tittade på Justin med ett leende. En bit bort kunde jag höra ett klickande ljud komma närmre och närmre. Tillslut var det så nära att jag såg vem det var. Jag har nog med problem i mitt liv. Jag vill inte ha ännu ett.

''Lola. Vart är Justin?'' Frågade Alison med en pipig röst. Hennes två -vad dem nu är? - bekänter av något slag stog på var sin sida av henne.

''Inte här. Det ser du väl?'' Sa jag och himmlade med ögonen.

''Men eftersom du är hans såkallade tjej så antog jag att du visste vart han var... Inte sant?'' Sa hon och log kaxigt.

''Varför ska du bry dig om vart han är?'' Sa jag och smällde igen mitt skåp. Aria, Emily och Spencer stog och stirrade på oss där vi stog med mördande blickar.

''Och varför ska du bry dig? DU har inte med detta att göra!'' Försökte hon kontra. 

''Ursäkta men du sa - och jag är -, hans tjej. Jag har mycket med detta att göra.'' Fnös jag.

''Vad är problemet!?'' Tjöt hon.

''Jo, du är. Och jag har nog av problem. Så gå... Om du inte har något annat att tilläga.'' Sa jag och maserade min tinning. Hon öppnade munnen i ett försök att säga emot. Men stängde munnen igen utan någon framgång.

''Hejdå... Alison.'' Log jag - falskt - och vinkade bort henne. När hon gick iväg med hennes höga klickande klackar skor kunde jag pusta ut och luta mig mot skåpet.

''Snacka om dissad!'' Skrattade Aria. Jag log nöjt och nickade belåtet på huvudet. Jag sneglade på klockan som visade 08:25. Min lektion började om fem minuter.

''Ehm... Jag måste gå. Min lektion börjar snart!'' Sa jag och log mot dem innan jag gick med snabba steg mot lektionen. Precis utanför klassrummet plingade min mobil till.

 

          

                      

                              

        

 

Hon kollade djupt in i mina ögon och fällde en tår.

''Jag har saknat dig...'' Viskade hon.

''Och jag har saknat dig.'' Viskade jag med ett leende. Kvinnan bakom oss harklade sig och satte armarna i kors.

''Ehm... De här är Justin.'' Presenterade Lola mig. Hon nickade och tvingade fram ett leende.

''Jag är Jenna. Hennes mamma.'' Harklade hon sig. Jag kunde inte se om hon var ledsen och upprörd pågrund av att hon inte gillade mig eller efter allt som hänt idag. Jag gissade på det andra förslaget. Jag la en arm om Lolas midja och kollade ner på henne med en blick som tydde är-du-okej? Hon nickade smått. Jag kan föreställa mig hur jobbigt det måste vara. Men ändå inte. Jag försöker se från hennes perspektiv. Men det går inte. Hon ser bara så ledsen ut. Och rädd. Att uppträda ikväll efter allt som hänt kommer inte bli lika kul. Det kommer inte vara lika roligt att sjunga alla låtar och dansa runt på en stor scene framför tusentals skrikande fans. Jag får liksom låtsas vara glad. För deras skull. 

 

Jag var helt sprittlad. Justin var nu här men det kändes inte som om det hjälpte. Jag var fortfarande lika rädd över vad som kommer hända. Efter allt som hänt kan jag inte bara gå vidare. Och att sedan flytta tillbaka till Ashley är ju heller ingen bra ideé. Aldrig att jag bor med kvinnan som sepparerade mig från min familj. Men en reallation med Jenna och Alaric passade heller inte. Det måste dem förstå. Att en rellation i det hela inte kommer funka nu. Utan dem får låta mig tänka ett tag. Men att berätta för Ashley att jag vet om allt måste jag göra. Hon kommer annars undra varför jag inte hör av mig eller kommit tillbaks. Allt är i en hel jävlar röra! Jag står knappt ut! Nog med att Justin förredetta höll på ta död på mig och nu detta? Är det vad Gud planerat för mig? Att lida hela mitt liv? Jag kan knappt tänka klart och huvudet bulltar. Jag vill skrika och bara försvinna från världen. Glömma allt dåligt och bara inte finnas något mer. Jag vill dö. Där kom det. jag vill dö! Jag är lycklig. Men allt som hänt har blivit starckare och det har tagit över all lycka. Jag vill självklart inte lämna Justin. Han är det bästa som hänt mig. Tack vare honom är jag vid liv än idag. Annars skulle jag inte ha hopp nog att leva vidare. Ja. Justin var den som fick mig att fortsätta hoppas. Det är bara så. Och jag skulle nog inte klarat av att gå igenom allt det här jag gör idag utan honom. Men nog om det. Jag måste ta ett beslut om vad jag ska göra. Och det måste ske snabbt.

''Jenna... Det är ett svårt beslut det här men... Jag är inte redo för en realltion just nu. Det pågår så mycket i mitt liv och jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till. Den här gången kommer jag tillbaks. Det lovar jag! Men bara ge mig lite tid... Okej?'' Sa jag plötsligt och kände hur tårar började komma. Hon nickade med ett dolt leende och drog in mig i en kram plöstligt. Jag tstog där förvånat ett tag tills jag kramade henne tillbaka. Hon lättade på kramen och tittade mig djupt in i ögonen.

''Gör det som känns bäst. Jag vill inte att du ska känna dig tvingad till allt det här med rellation osv. Men du ska bara veta att vi saknat dig något så enormt och är så lycliga att du äntligen är tillbaks! Vi vill inte förlora dig igen...'' Log hon smått.

''Jag lovar... Jag kommer tillbaks. Och då har jag ett fast beslut.'' Sa jag och log innan jag gick tillbaks till Justin där han stog redo för att gå mot bilen med mina resväskor i händerna. Jag vände mig om och fick syn på både Zach och Alaric. Jag kunde inte bara gå utan en kram och farväl när jag inte vet när jag kommer tillbaks.

''Hejdå Zach. Ta hand om dig!'' Sa jag med ett leende och drog in honom i en kram. Han omfamnade mig hårt och snyfftade.

''Ta hand om dig. Lova att komma tillbaks!'' Sa han med tårar rinnandes ner för hans kinder. Jag nickade och gick fram till alaric.

''Hejdå... Pappa.'' Sa jag och log. Han log och fick tårar då jag sa pappa. Han drog in mig i en mjuk kram och strök mig mjukt på ryggen.

''Ta hand om dig.'' Log han och avslutade kramen. Jag nickade och gick mot dörren med ett leende. Jag vinkade smått åt dem och började gå mot bilen.

''Redo?'' Frågade Justin och öppnade dörren åt mig. En tår slank ur och gled sakta ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den och nickade.

''Alltid.'' Log jag. Han log mjukt och på några få sekunder satt vi båda i bilen redo att köra. Jag vinkade återigen åt dem och med ett leende vinkade dem tilbaks. Det var svårt att ta farväl. Det kändes så rätt att vara hos dem. Med dem. Men ändå inte. 

''Du... Det kommer ordna sig. Jag lovar.'' Sa Justin och kollade på mig med ett tröstande leende och vände sedan blicken mot vägen igen.

''Jag hoppas på det...'' Sa jag med en suck och lutade mitt huvud mot fönster rutan. Plötsligt började det regna. Droppe efter droppe slog mot fönstret. Tillslut var hela rutan alldeles full med droppar. Dem rann sakta. De påminde om tårar. Som om det var tårar som rann ner för en kind. Fast i detta fall var det regndroppar och dem gled ner för en fönster ruta. 

.

Musik spelades högt i mina hörlurar. Faktsikt en utav Justins låtar. Låten passar så bra. Och jag får väl hoppas på att ''everythings gonna be alright''. Batteriet var lågt men det struntade jag i just nu njöt av låten. Sittandes i planet påväg till Canda. Där Justins nästa konsert kommer hållas. Justin drog plötsligt av mig lurarna.

''Vad gör du?'' Frågade jag irriterat. Han suckade.

''Du... Jag har skrivit en låt till dig.'' Sa han och log prövande. Jag kände hur irritationen försvann och glädje spred sig sakta inom mig.

''En låt? Till mig?'' Frågade jag med ett brett leende.

''Jupp! Bara för dig.''

''Får jag höra då?'' Frågade jag hypert.

''Nehe du!'' Skrattade han.

''Meh! Varför? Du kan ju inte säga att du skrivit en låt till mig och sen så får jag inte änns höra den!'' Sa jag och slog ut med händerna.

''Du ska få höra den... Ikväll. På konserten.'' Flinade han.

''Du kunde ju sakt det då. Nu måste jag ju höra den!'' Sa jag med armarna i kors och irritationen kom tillbaka. Han flinade och skakade lätt på huvudet. Jag suckade högt och drog snabbt på mig lurarna igen och tittade surt på honom. Han vände blicken upp mot mig och flinade stort. Han ställde sig upp ur stolen och gick och satte sig jämte mig i den yttersta stolen. Han drog av mig lurarna ännu en gång med samma flin.

''Kom igen surpuppa! Inga sura miner!'' Skrattade han.

''Ha-Ha! Jätte kul.'' Sa jag ironsikt. Han böjde sig fram mot mig och pussade mig mjukt runt om i ansiktet. Jag kunde inte låta bli att lee satte en hand för hans mun.

''Justin... Sluta. Försök inte.'' Log jag. Han skrattade och drog väck min hand och tryckte sina sammets lena läppar mot mina i en mjuk kyss. Jag tänkte putta bort honom då han tog tag i mina händer så jag inte kunde göra motstånd. Men tillslut kunde jag inte motstå att kyssa honom så jag gav upp utan kysste tillbaks.

''Baby... You make me crazy!'' Skrattade jag.

.

''Han är grym!'' Skrek jag för att överrösta musiken och Justins röst.

''Alltid!'' Skrek Fredo och skrattade. Han var lika bra varje gång han uppträdde eller bara sjöng utan någon mikrofon eller scen. Men det var så högt att det fick mig att få huvudvärk. Men han var allt för bra för att kunna gå därifrån. Han sjöng precis klart Be Alright och gick en bit från på den enorma scenen.

''Jag har skrivit en låt... Till någon som betyder allt för mig. Hon är här någonstanns bland er. Istället för att säga det tänkte jag att jag lika gärna kunde göra det till en låt och sjunga den för er ikväll. I Would!'' Sa han och tittade på mig med ett leende. Hur han hittade mig bland all publik fattad jag inte men låten som han berättat om för mig. I Would.

Justin Bieber – I Would (lyssna gärna!)

''If I could take away the pain and put a smile on your face
Baby I would, baby I would
If I could make a better way, so you could see a better day
Baby I would, baby I would, I would...'' Låten var så... Perfekt! Om han kunde ta bort smärtan och sätta ett leende på mitt ansikte. Det är just det han är så bra på. Få mig att tänka på något annat så jag ler. Han släppte aldrig blicken från mig utan kollade på mig under hela låten. Glädje tårar ran ner för mina kinder.

 

           

 

För några sekunder stannande mitt hjärta. Jorden slutade snurra och jag slutade andas. Mina andetag blev tyngre och hjärtat slog saktare och saktare. Min bick vändes mot Zach. Där han stog alldeles förstelnad och förvånad över vad som händer. Och sedan vände jag blicken mot... Jenna och Alaric. Jag kom ihåg dem! Mina riktiga föräldrar. Kvinnan som sprang efter skåpbilen var min mamma. Min riktigta mamma! Och mannen som står jämte henne. Han var min pappa. Kunde detta stämma? Eller drömmde jag bara. Men detta kändes för värkligt för att kunna vara en dröm.

''Lola?'' Hörde jag Jenna säga. Hon sprang mot mig när hon såg hur svimmfärdig jag var. Allting snurrade och sakta men säkert blev allting suddigt. 

.

Jag öppnade ögonen sakta. Ett starkt sol ljus träffade mina ögon. Jag stängde dem snabbt igen och la handen för ögonen.

''Justin?'' Frågade jag och öppnade ögonen igen. Allting var en dröm. 

''Nej. Det är Zach.'' Sa han och satte sig jämte mig. Jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring. Jag... Drömmen? Värklighet? Jag var förvirrad. Värkligen förvirrad. 

''Lola... Ta det lugnt.'' Sa han och satte sin hand på mitt lår. Jag tittade in i hans bruna ögon och kände att jag sakta blev lugnare. 

''Vad är det som händer Zach?'' Frågade jag. Jag drog upp mina knä till hakan och virade runt mina armar om mina ben. Jag satt ihop kurrad och berädd på att höra vad som hänt. 

''Du svimmade. När vi steg in genom dörren. Du fick syn på mamma och pappa och jag vet inte vad som hände sen. Dem började gråta. Och du också.'' Sa han. Jag kunde se att han var lika förvirrad som mig. Även rädd över vad som händer.

''Zach... Jag-'' Jag han inte säga mer förens dem kom ingåendes i rummet. Hand i hand alldeles skakiga. Dem satte sig i soffan framför oss och tittade på mig en lång stund innan dem öppnade munnen och avbröt tystnaden.

''Lola... Känner du igen oss?'' Bröjade Jenna. Jag nickade försiktigt och svalde hårt.

''Så du vet att vi är dina föräldrar?'' Frågade Alaric. Jag nickade ännu en gång och tittade på dem båda två halvt tveksamt. Jenna började genast gråta igen. Hon satte sina händer för ansiktet och snyfftade.

''Jenna... Jag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har levt hos en familj som jag alltid trott var mina riktigta förläldrar. För.... Jag menar man brukar väl aldrig misstänka att man är ett kidnappat barn eller adopterat. Inte när man har det bra.'' Sa jag med tårar i ögonen. Hon tog bort sina händer från sitt ansikte och nickade medans hon tårkade bort tårarna.

''Inte föränns jag såg er började minnen från då jag var litet spelas upp. Och jag minns då jag försvann. Mer sakt kidnappad. Jag minns hur hon drog in mig i en vit skåp bil och jag kämpade emot men hon brydde sig inte. Jag såg dig gråta och springa efter bilen. Men det var försent. Jag var redan borta.'' Grät jag. Jag kunde inte hålla inne mina tårar. Vem kunde tro att jag var ett kidnappat barn. Att kvinnan som jag levt med tillsdess har varit personen som kidnappade mig för 12 år sedan? Kvinnan som jag trott varit min mamma. I själva värket var hon elak. Hon och Tom. Men att nu gå tillbaka - efter 12 år - till Jenna och Alaric kändes ändå lite konstigt. Du vet. Jag känner knappt dem. 

''Du ska bara veta hur länge vi letat efter dig. Hur många år vi spenderat att söka efter våran kidnappade dotter. Polisen gav upp två år efter det skedde. Sen dess har vi inte hört något från polisen eller dig. Vi trodde du var död!'' Sa Alaric tårögd. Jag nickade och tårkade bort tårarna med mina tröja. Jag visste seriöst inte vad jag skulle säga. Eller vad jag skulle tro. Dem båda tittade ororligt på mig. Men på något sätt lättade över att se mig igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde väl inte göra något. Jag ville inte flytta hit. För Justin han bor ju i Canada. Hur ska jag klara mig utan honom? Och vad ska Ashley säga när jag berättat att jag vet att dem kidnappat mig. Det hade dem nog inte tänkt ut. Att jag skulle få reda på det. Dem trodde att jag alltid skulle vara hos dem. Att jag aldrig skulle hitta min bror eller mina föräldrar. Dem hade så fel. Jag är här nu. Och dem kan inget göra.

''Förlåt... Jag måste bara...'' Sa jag och rusade snabbt mot en dörr som ledde till toaletten. Jag drog snabbt upp min mobil och tryckte in Justins nummer. 

''Hej babe!'' Svarade han glatt. Tårarna sprutade ut.

''Lola! Vad har hänt?'' Frågade han oroligt när han hört mig börja gråta. Jag försökte lugna ner mig innan jag skulle svara.

''J-Justin... Mina föräldrar. D-dem är h-här.'' Stammade jag fram.

''Va? Är Ashley och Tom där?'' Frågade han förvirrat. Jag tog några djupa andetag och tårkade tårarna.

''Nej J-Justin. Dem är inte mina föräldrar. D-dem kidnappade mig när jag var liten.'' Sa jag och gick runt i cirklar på det vita golvet.

''Vänta nu lite. Kidnappade... Dig? Ashley och Tom. Jag är förrvirad!'' Sa han osäkert.  Jag suckade och satte mig på golvet och lutade huvudet mot det blåa kaklet.

''Justin. Jag kan inte berätta det via telefon. Bara snälla skynda dig hit! Jag orkar inte med detta!'' 

''Jag sitter på planet. Jag kommer säkert vara där om en timme eller två. Stå ut. Jag är påväg!'' 

''Tack... Jag älskar dig!'' Sa jag och kände mig genast ett snäpp lugnare.

''Jag älskar dig också!'' Jag kunde höra hur han log och sedan la jag på. Jag tog ännu ett par djupa andetag och sedan gick jag ut ur toaletten och in mot vardagsrummet där alla fortfarande satt. Jag kände hur det nästan var pinsamt. Zach tittade på mig och detsamma Jenna och Alaric. Jag tittade ner på mina händer för att slippa möta deras blickar. Jag tittade sedan upp på Zach som satt med tårar i ögonen.

''Kom här...'' Sa jag men det blev mer som en viskning och drog in honom i en kram. Han kramade mig hårt och släppte ut tårarna.

 

Jag satt i planet otåligt på att så snabbt som möjligt landa i London. Jag ville bara hålla om Lola och lyssna på henne när hon berättar om vad som hänt. Kidnappad. Ashley och Tom kidnappade henne. Hur kan någon göra så? Att dem inte kan förstå att hon hade en familj. En familj som älskade henne över allt annat. Men frågan var: Varför gjorde dem det? Varför kidnappa Lola när dem kunde skaffa ett eget barn eller adoptera? Och varför just Lola? Jag la mig ner i den änkla lilla sängen och suckade högt. Jag la en hand på min panna och andades tungt. Det var tyst. Men motorerna från planet hörde man än. Men det var ett väldigt dolt brummade. Jag drog ett tunnt dun-täcke över mig och slöt mina ögon. Jag var förvånadsvärt trött och somnade på en gång.

.

Väl inne i bilen startade Kenny motorn och den började sakta rulla mot Crosswoods vägen där Lola befann sig. Även sinna såkallade ''riktiga'' föräldrar och bror. Det borde kännas konstigt. Att nu efter säkert mer än 10 år gå tillbaka till sin riktigta familj som man knappt känner. Man är antagligen som främlingar för varandra. En sitouation som man aldrig riktigt kommer kunna lösa. Man kommer alltid ha med det förflutna. Man kan inte bara glöma det. Om man bara tittar över axeln kommer hela änns förflutna spelas upp och alla minnen man försökt glöma kommer återskapas. Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste kännas. När vi körde förbi en massa gator tittade jag otåligt efter gatan i skulle svänga in på. Träd och gator svischade förbi och med en sväng var vi framme. Ett vitt hus skymmtades framför oss. Här var det. Kenny drog ut bilnyckeln och hoppade ur bilen medans jag redan var vid dörren och knackade lätt på den svarta trä dörren. En kvinna med orangt hår och röda läppar stod vid dörr öppningen. Hon hade gråtit. Det syntes. 

''Jag söker Lola. Är hon här?'' Frågade jag och harklade mig. Eftersom hon nyligen fått reda på att sin dotter lever och att hon då är här så kunde hon inte bry sig om att jag var Justin Bieber. Det lättade en aning.

''Ehm... Ja. Hon är här. Lola!'' Ropade hon. Snabba steg hördes komma mot oss och snart stog hon framför oss. Hon stannade en bit från hallen och tittade på mig med tårar och ett leende. Hon sprang in i min famn och kramade mig hårt. Jag kramade henne hårt och pressade mina läppar mot hennes i en mjuk kyss.

__________________________________________________________________________________________________________

          

               

           

        

Sleeping At Last – Turning Page - Instrumental   (lyssna om du vill)

Brunt hår och bruna fina ögon. Han såg så bekant ut. Som om jag sätt honom innan. Men det vorre omöjligt. Det är första gången jag är i London. Här värkade alla så... Öppna. Han kände inte mig men ändå helt random frågade han om jag var okej.

''Jag... Jag mår bra.'' Sa jag och tvingade fram ett leende. Han log och skakade lätt på huvudet medans han satte sig på huk framför mig.

''Du ser inte ut att må så bra.'' Log han. Jag log smått och tittade ner på mina händer.

''Nej... Jag mår... Bara en dålig start på dagen.'' Sa jag och tittade fram på honom. Han nickade lätt och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp. Jag tog tacksamt ett stadigt grepp om hans hand och ställde mig upp med hjälp av honom. Han stirrade på mig ett långt tag i tystnad.

''Ehm... Aså förlåt för jag stirrar! Men du känns så bekant. Har vi träffats förr?'' Frågade han med en rynka i pannan. Jag skakade på huvudet och skrattade snabbt.

''Nej. Jag är ny här. För tillfället bor jag hos min pappa.'' Log jag.

''Hos din pappa? Är dina föräldrar skillda?'' Frågade han. Omedvetet om att vi gick längs trottoaren mot stan fortsatte vi prata.

''Ja. Dem skillde sig för drygt fem år sedan. Men jag är van.'' Sa jag och stoppade mina händer i shorts fickorna.

''Åh. Jag beklagar.'' Sa han. Det blev tyst för en stund. Vi fortsatte att gå i tystnaden tills han öppnade munnen.

''Min föräldrar är inte skillda. Men... Jag vet inte för hur länge sedan det var. Jag tror det kanske var för 12 år sedan. Min syster som var lika gammal som mig. Hon försvann. Helt spårlöst. Poliserna letade i drygt två år tills dem gav upp letandet. Jag vet fortfarande inte om hon lever. Eller om hon är död. Jag bara hoppas på att hon har det bra just nu. Att någon hittade henne och tog hand om henne. Hon var bara 6 år.'' Sa han med blicken nere i marken. Jag kände hur hans ord värkligen rörde mig. Hans 6 åriga lillasyster försvann. Dem var lika gammla. Tänk som förälder hur orolig man måste ha varit. Hur rädd och ledsen man är att barnet man en gång hade inte längre finns. Kanske hon finns. Hos en annan familj. Att polisen gett upp letandet och bara lämnat fallet oklart bakom sig. Hemskt. Jag kände hur en tår slank ur.

''Jag beklagar, värkligen. Jag hoppas att hon har det bra just nu. Som du sa att någon familj hittade henne och tog hand om henne.'' Sa jag och satte en hand på hans axel. Han vände blicken mot mig och nickade med ett dålt leende. Det blev sådär tyst igen. Men denna gången var det en skön tystnad. Det kändes nästan som om vi redan kände varandra. Som om vi alltid kännt varandra. Ibland känns det bara så rätt med vissa personer. Att man bara klickar direkt. På något sätt hamnade vi utanför mitt - Toms - hus. Jag stannande och gav honom ett mjukt leende.

''Här bor jag.'' Log jag och vände blicken mot det stora huset. Man kan tro att vi var rika. Dem. 

''Wow! Bor du här?'' Sa han förvånat.

''Jepp'' Skrattade jag.

''Ehm... Väldigt. Stort!'' Flinade han.

''Ja. För stort typ!'' Log jag. Han skrattade hest och vände sedan blicken mot mig igen.

''Men... Jag antar att vi kanske ses någon gång.'' Log han och vände sig om för att börja gå hem. Ha gick en bit bort innan jag tittade efter honom.

''Vänta!'' Ropade jag efter honom och sprang mot honom.

''Mitt nummer. Ifall du vill prata. Eller om du bara vill träffas.'' Log jag.

''Tack... Det lär jag använda.'' Skrattade han och började sedan gå igen.

''Lola förresten!'' Ropade jag efter honom.

''Zach!'' Ropade han. Jag log och gick sedan tillbaka till tommten. Jag vände mig om och på något underligt sätt han också. Han vinkade med ett snett leende. Jag vinkade glatt tillbaks innan jag sprang mot yttedörren. London är väl inte så pjåkigt? Jag tog tag i handtaget och öppnade dörren hastigt och mötte en arg blick. Jag tittade med en rynka på Tom.

''Hej? Värst vad tidiga ni var då.'' Log jag. Allt för glatt än vanligt. 

''Lola. Jag är väldigt besviken på dig!'' Sa han med en sträng blick. 

''Va?'' Sa jag med en rynka i pannan. Besviken? På mig? Vad har jag nu gjort? 

''Låtsas inte som om du vet! Att hota Kate eller någon överhuvudtaget är inte okej!'' Sa han och tog några steg mot mig. 

''Jag har inte hotat någon!'' Tjöt jag och slog ut med armarna. Jag har inte hotat någon. Möjligtvist varit kaxig mot Kate. Men absolut inte hotat henne!

''Sluta ljug Lola! Vi båda vet att du gjort det! Två veckors uteförbud!'' Sa han och vände sig om och gick med raska steg mot vardagsrummet. Där kunde jag skymmta Kate sitta och gråta. Jag fattade absolut ingenting. Men arg. Ja. Det kan man lungt säga att jag var.

''Fan ta dig Kate! Och dig med Tom som inte tror på sin ända riktigta dotter! Jag må vara sur. Jag kanske inte ville komma hit. Av just denna anledningen! Jag visste precis hur det skulle bli. Och jag önskar innerligt att du aldrig kom till Canada! Då skulle du sluppit mig. Det är ju det du vill. Eller hur?'' Tjöt jag med tårar rinnandes ner för mina rosen röda kinder. Jag såg hur han kom med raska steg mot mig. Ledsen eller arg. Jag kunde inte läsa av honom.

''Aldrig att jag vill slippa dig Lola. Du är min dotter och jag älskar dig!'' Sa han med en höjd röst.

''Jo. Du värkar ju värkligen älska mig så som du hållit kontakt med mig dem senaste fem åren och träffat mig! Nej. Inget utav det var sant. Om du skulle älskat mig skulle du vilja veta av mig. Då skulle du själv velat träffa mig utan att mamma skulle bett dig att hämta mig!'' Tjöt jag. Ja. Där kom sanningen fram. Det var ju såklart inte pappa som ville träffa mig. Varför skulle han vilja det nu? Efter fem hela år? Nej. Mamma bad honom att hämta mig så han för en gång skull skulle få träffa mig eftersom han är min pappa och jag är hans dotter. Han bara tittade på mig utan att säga någonting.

''Säg något då!'' Sa jag argt. Om det inte stämmde skulle han ha sagt emot. Men tydligen var det sant. Han ville inte veta av mig.

''Tack för svaret. Det är lungt. Du kommer slippa mig snart. Jag åker hem imorgon förmiddag. Du fick som du ville...'' Sa jag lungt. Tårarna rann fortfarande. Jag gick förbi honom och undvek att möta hans blick. Med snabba steg sprang jag upp för trappan och in i mitt - tillfälliga - rum. Jag stängde dörren med en smäll och kastade mig i sängen. Tårarna forsade ner. Vad trodde jag? Att pappa faktiskt skulle vilja ta kontakt med mig efter fem år? Nej. Han är lyckligare utan mig. Och utan mamma. Om någon frågar om pappa då är mitt svar: ''Han dog när jag var liten.'' För mig är han död. Det har han alltid varit och kommer alltid vara.....

__________________________________________________________________________________________________________

 

Jag stog med blicken in i hans hazzelnöts ögon en lång stund innan Tom kom och avbröt allt.

''Och vem är det här?'' Harklade han sig. Jag vände mig mot honom med en suck och tittade iriterat på honom.

''Detta är Justin. Min kille.'' Sa jag och tvingade fram ett leende.

''Justin Bieber? Din kille?'' Skrattade han. Han trodde inte på mig. Men jag ville inte bevisa något för honom. Han får tro vad han vill. Men det var ju sanningen. Han är min kille.

''Tro vad du vill. Jag vill inte bevisa någonting för dig. Men, han är min kille.'' Sa jag iriterat och tog tag om Justins hand och började gå in. 

''Trevligt att träffas!'' Log Justin innan vi försvann upp för trappan och sedan in i mitt rum. Jag stängde dörren bakom oss med en smäll och pustade lättat ut.

''Vad var det där om?'' Frågade han med en rynka i pannan. Jag gick mot sängen där han satt och satte mig jämte honom.

''Jo, jag och... pappa är lite osams om saker och ting. Vi kommer inte överrens.'' Sa jag med en suck.

''Pågrund av..?'' Frågade han medans han drog mig närmre honom.

''Jag ville inte till London från första början. Igentligen startade det hela för fem år sedan... (flash back)

 

 

''Så... Jag förlorade min pappa medans han förlorade både mig och mamma.'' Snyfftade jag fram.

Och här är jag. Jag sitter i min bästa vän och pojkväns famn och berättar då han förlorade sin ända - riktigta - dotter och jag. Jag förlorade min pappa. Jag kunde valt att fortsätta leva som vanligt. Strunta i det förflutna. Han en pappa. Men nej. Jag är inte sådan. Jag tror ingen skulle kunna göra det. Det värsta var att berätta för mamma. Då hon brast ut i gråt. Det värsta jag någonsin gjort mot någon jag älskade. Jag kunde bara inte hålla det innom mig. Jag kunde inte låtsas som ingenting och låta mamma stå och vara glad runt Tom då han varit otrogen och låtsat som ingenting. Det skulle inte heller vara rätt. Det känns som allt detta var mitt fel. Att jag änss föddes. Det var kanske också ett misstag?

''Lola...'' Började han häpet efter min långa story om hur allt detta startade. ''... Jag visste inte att... Jag är ledsen.'' Sa han sedan och kramamde hårt och omsårgsfullt om mig.

''Det är lungt. Jag har kommit över det. Nästan.'' Sa jag och tårkade bort tårarna som var halvvägs ner för min kind och tog några djupa andetag för att lugna ner mig. Jag sneglade på honom och tvingade fram ett leende.

''Du... Jag ska iväg till New York idag. Jag ska ha två konserter där. Jag kommer hem om två dagar och då lovar jag dig att jag kommer hit och hämtar dig. Du följer med några dagar om inte en vecka på min tour. Och sedan om du vill kan jag antingen lämna dig här eller i Canada. Okej? Låter det bra?'' Frågade han med en vamt leende. Kunde det bli bättre? Jag nickade hastigt med ett leende. Jag får väl försöka att överleva i dessa två dagar.

     

''Men när kan jag åka då?'' Frågade jag ännu en gång. Scooter var så envis att jag skulle träna på koregrafin exakt i fyra timmar. Och inte då ta någon lång paus. Jag fick inte gå och träffa Lola som var här i London utan var tvungen att ta min 15 minuters pauser här i danssalen. Wiho! Jätte kul! Not. Kunde jag inte få träffa min såkallade tjej just för denna gången? Hur offta gör jag något sånt? Aldrig! Att han inte förstår sig på kärlek. Vänta. Vad förväntade jag mig? Att Scooter Braun skulle förstå sig på kärlek? Pfft! Vad tänker jag med?

''Det får bli efter träningen. Alltså om två timmar.'' Sa han med en nickning mot klockan som hängde på den gråa tråkiga väggen. Klockan visade 08:30. Alltså skulle jag inte få åka härifrån förens 10:30. 

''Men komigen! En paus nu, längre en bara 15 minuter och jag lovar att vara mer konsentrerad! Snälla!'' Bad jag snällt. Han suckade och maserade lätt sin tinning.

''Fine! En timme max! Okej? Om du kommer försent får du en timmes extra träning. Deal?'' Sa han med en suck och räckte fram sin hand. Jag tittade på den en stund. Det kan ta en kvart att åka till henne. Vilket får oss att umgås i en halvtimme innan jag måste åka igen. Hellre det en inget.

''Deal.'' Sa jag och skakade hans hand. 

''Okej. Stick nu så du hinner vara tillbaka halv 10!'' Sa han medans han gick mot utgången.

''Oh right!'' Ropade jag efter honom innan jag sprang till min loge där jag kunde byta om till andra kläder som inte var dränkta av svett.

 

Med tunga steg klampade jag ner för trappan och in i köket där mamma som vanligt satt och drack sitt morgon kaffe medans hon stirrade tomt på datorn som hon vanligt vist inte brukade ha framme vid frukosten.

''Godmorgon.'' Log jag och satte mig trött på ena stolen.

''Sovit gott?'' Frågade hon och gav mig ett mjukt leende. Jag nickade lätt ooch drog åt mig ett glas som var fyllt med jordgubbs smoothie. Jag smörjde ett knäckebröd med smör och började sakta knapra på de. Vi satt i tystnad och åt. Jag klunkade i mig det sista som fanns i botten av den tjocka smoothin.

''Så... Har du hört att Justins turne börjar snart?'' Frågade hon för att bryta tystnaden som lagt sig som ett lager i rummet. Jag skakde lätt på huvudet med en rynka i pannan.

''Ska den? Eller jo, jag visste det! Men inte att det var snart.'' Sa jag och stoppade in sista biten av knäckebröd i munnen.

''Jaså? Trodde han kanske berättat det? Men ska iväg nu och ta en fika med en kompis.'' Sa hon glatt. Justin hade inte berättat något. Men om det är snart så antar jag att det kanske är om någon månad. Då är det inte panik.

''Okej... Med vem?'' Frågade jag nyfiket. Hon stelnade till men försökte slappna av och gav mig ett leende.

''Bara en vän. Ingen du känner till.'' Sa hon coh började plocka undan tallrickar och glas.

''Mamma, jag känner till alla dina vänner. Är det någon från jobbet?'' Frågade jag. Hon log nervöst.

''Nej, ingen från jobbet. Det är en kille.'' Log hon prövande. Min haka föll till golvet. Mamma... Träffar en kille. Som i en dejt. Mamma har inte dejtat eller träffat någon sen dem skilde sig. Pappa var otrogen. Det fick vi inte reda på ett år efter han varit det. Då var han redan ihop med Isabell - som hans fru nu heter - som han är gift med nu. Jag har aldrig kunnat förlåta honom för det. Mitt hjärta brast och jag blev lika sårad som mamma blev då vi fick reda på det. Hur kan man göra någon sådant? Och sedan gifta sig med personen som fick ens relation förstörd. Sen den dagen mamma och pappa skilde sig har jag inte bott hos dem varannan vecka eller knappast träffat honom. Utan har varit hos mamma standard. Pappa bor ändå så långt bort. Ändan i London. Jag har ändå ingen lust att träffa honom och hans så kallade familj. Han har barn och allt. Det hängde med på köpet när han gifte sig med Isabell. En tjej i samma ålder som mig. Tillbaka till saken... Mamma? Träffar en kille? What?

''Vah? Dejtar du?'' Frågade jag förvånat med ett brett smile på läpparna. När hon såg hur glad jag blev slappnade hon av.

''Nja... Inte direkt en-''

''Klart det är en dejt mamma!'' Avbröt jag henne hypert. Jag var så glad att mamma äntligen försökt gå vidare i sitt liv. Det glädjer mig... Värkligen! 

''Ja, okej då. En dejt är det väl.'' Gav hon upp med ett snett leende och sneglade på klockan. ''Nu måste jag värkligen gå! Jag vill inte han ska vänta.'' Log hon och skyndade sig ut i hallen.

''Ha det så trevligt!'' Hann jag ropa innan hon stängde dörren efter sig. Jag sjönk glatt ner på stolen med ett stort leende. Tanken av att mamma träffar en annan kille och försöker gå vidare är bra. Dem skilde sig för cirka fem år sen så jag tycker det är på tid att hon faktsikts hittar en kille. Nog om de nu. Jag drog upp mobilen ur fickan och messade Justin snabbt:

 

''Kommer över <3 Xoxo'' Knappade jag snabbt in utan att fråga om det var okej. Jag tar liksom förgivet att det går bra. Efter några få sekunder fick jag ett svar som lydde:

 

''Okey! Sitter på baksidan. Xoxo <3!'' Stog det. Jag skyndade mig mot hallen och drog på mig mina converse och joggade snabbt över till honom. När jag kom in i huset stog det stora svarta resväskor i hallen. Säkert propp fulla med kläder. Men varför? Skulle dem iväg? Utan att säga något till mig? Jag gick med snabba steg igenom huset och ut till baksidan av trädgården där Justin låg i hängmattan dem hade satt upp mellan dem två stora träden.

''Vart ska ni?'' Frågade jag utan något 'hej'. Han satte sig hastigt upp så han nästan trillade ur.

''Va?'' Frågade han förvirrat.

''Du vet vad jag menar, Justin.'' Sa jag med blicken spännd i honom. Han satte sig på kanten av hängmattan men både jag och han märkte att det inte gick någon vidare så han gick fram till mig istället och förblev stående.

''Jag... Jag har inte berättat att jag ska iväg till London ikväll. Min tour börjar imorgon. Jag har velat säga det länge men varenda gång jag skulle göra det kom något ivägen.'' Sa han och stog tätt intill mig med sin hand på min kind. Jag tittade djupt in i hans ögon att det inte var med mening att han glömm det. Jag la min hand på hans hand och tvingade fram ett leende. Jag var såklart arg på honom att han inte berättat tidigare. Men jag förstår honom. Han har mycket att göra. Han är fortfarande känd. Bara för att vi är vänner betyder det inte att han inte är känd längre. Jag liksom glömmer bort det och tar förgivet att han ska göra allting rätt och komma ihåg saker och ting hur änkelt som helst. Nu fick jag nästan skuldkänslor.

''Förlåt... Jag bara. Jag vill inte att du åker.'' Sa jag och tittade ner. Han satte sin tumme under min haka och lyfte upp mitt huvud och kollade mig rakt in i ögonen.

''Ey. Det betyder inte att vi inte kommer kunna träffas. Right? Vi kan skypa och ringa varandra via telefon. Okej? Vi kommer lösa det.'' Sa han tröstsamt och kramade om mig. Han böjde sig ner och kysste mina läppar mjukt.

 Jag satt i soffan redo för att snabbt svara på hans nästa sms. Fast jag visste att han nu var på scenen. Dörren öppnades och in kom mamma. I alla fall vad jag trodde.

''Hej Lola.'' Sa en hes och bekant röst. Jag stelnade till och vände mig hastigt om. I en vit t-shirt och blåaktiga jeans stog Tom - jag gillar inte att kalla honom för pappa - med ett snett leende. Så glad som ha blev av att se mig kommer jag aldrig bli av att änns höra hans namn. Jag tittade allvarligt på honom. Inga som hälst känslor visade jag. Jo, kanske hat. 

''Vad gör du här? Spottade jag surt fram. Hans leende försvann nästan helt men han höll masken.

''Jag är här för att hämta dig.'' Log han. Jag hamnade i chock. Var detta en dröm? Skulle jag hem till Tom? Som bor i London med kvinnan - och henne barn - som gjorde att mamma och Tom skilde sig? Det kommer absolut inte på frågan! 

''Vah? Du skojar va?'' Sa jag med hopp om att det skulle vara ett skämt. Att han bara skulle hämta något som han glömt för fem år sen eller något. Bara det inte var sant. Vad som helst... Bara inte bo hos Tom.

''Nej, Lola. Det är inget skämt. Du ska till London.'' Sa han allvarligt. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det värkar inte så farligt men jag vet precis hur det kommer bli i London. Tom kommer glömma mig. Totalt! Han kommer ändast bry sig om sina jävlar fru och hennes jävlar unge! Han är ingen pappa för mig! Han kommer aldrig bli det för den delen!

''Va? Nej. Nej! Jag tänker inte följa med dig till London! Aldrig!'' Skrek jag argt med tårar rinnandes ner för kinderna. Han tittade strängt på mig.

''Lola Monroe. Du följer med till London här med basta!'' Sa han med en hög och bestämd röst. In kom mamma med en rynka i pannan över vårat bråk. Hon hade förmodligen hört en del av det vi sakt. Hon tittade på mig med en menande blick som tydde Lola-kom-igen-nu. Så hon var med på det?!

''Mamma... Hur? Hur kunde du? Jag tänker inte åka till London! Aldrig! Fattar ni? Inte en channs att jag bor i samma hus med personen som fick er att skiljas, som pappa var otrogen med!'' Skrek jag i full hals. Dem båda tittade på mig chockat. Jag tänkte stå här och vänta på något svar som skulle innehålla: ''Du följer med till London!''. Jag tänker inte följa med! Jag tittade på dem en stund för att ge dem en channs att ändra sig men ingen av dem sa något. Jag skakade besviket på huvudet och sprang raka vägen upp till mitt rum. Min tårar sprutade ut. Den mäst underbaraste personen jag visste och som kunde få mig att må bättre bara jag hörde dens röst var Justin. Jag behövde honom mer än något annat. När jag är ledsen finns han alltid här för mig. I vilka lägen det än är finns han alltid här. Men nu... Nu är han på sin tour. Inte förrens nu ser jag hur beroende jag är av honom. Hur mycket jag faktiskt behöver hononm....

_________________________________________________________________________________________________________

 

 

     

Jag kände hur någon jämte mig rörde på sig. Allting var sedan stilla. Och plötsligt kände jag andetag träffa mitt ansikte, sekund för sekund. Jag öppnade sakta ögonen och fick syn på ett par glada hazzel bruna ögon. Då visste jag direkt vart jag befann mig. Hos Justin. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

''God morgon...'' Sa jag hest.

''Nej, God eftermiddag!'' Skratta han. Jag tittade förrvirat på honom med en rynka i pannan.

''Klockan är halv två...'' Log han. 

''Aha.'' Jag satte mig på sängkanten och sträckte på mig.

''Sugen på frukost?'' Frågade han medans han gick fram till sin wic och drog fram ett par andra kläder. Han drog av sig sin tröja och slängde den i en korg. Hans mage... Oh my good! Han drog sedan på sig den andra t-shirten med ett flin.

''Vad stirrar du på?'' Skrattade han. Jag log generat...

''Dig, vem annars pucko!'' Flinade jag. 

''Jag vet... Jag är het!'' Flinade han.

''Jo... Vi säger så!'' Skrattade jag. 

''Här! Ta på dig det...'' Sa han och kastade en t-shirt och ett par mjukisbyxor - som då var hans - som var alldeles förstora. Men jag hade inget val. Så jag drog på mig dem utan att säga något. När jag väl bytt om gick vi ner för att äta något. Frukost var alldeles försent så luch av något slag fick det väl bli. Jag satt mig på den ena barstolen med mobilen i handen.

''Så... Vad vill du ha?'' Frågade han medans han rönkade kylskåpet. Jag tittade upp från skärmen och funderade ett tag.

''Vad finns det att äta då?'' Frågade jag efter en stunds tänkande. Jag hade ingen aning om vad jag var sugen på. Jag ville bara ha mat. Det spelade ingen roll vade det var. Bara jag fick mat. Han drog ut en kartonglåda med stora bokstäver där det stog 'Pizza'.

''Går detta bra?'' Frågade han med ett smile. Jag nickade ivrigt och drog åt mig hela paketet så det stog framför mig som en tallrick.

''Chilla tiger!'' Skrattade han när jag gluffsade i mig pizzan.

''Spara lite till mig'' Log han medans han drog åt sig en skiva pizza. 

''Sorry, är bara så hungrig!'' Skylde jag. Han bara skrattade. Jag gick med lätta steg mot deras kylskåp och drog fram en 2L cola och två glas. Jag ställde fram det på bordet och hällde upp till oss båda.

-

Jag stog hemma i mitt rum med blicken i min wic. Justin låg på min säng med mobilen i handen och spelade temple run. Vi skulle nämligen till en studio. Han skulle spela in låtar för Believe Acoustic och jag som då är hans - jag har faktiskt ingen aning vad jag är för honom? Flickvän? Bara bästa vän? - flickvän fick hänga med. Jag är så spännd att få höra låtarna. Dem är säkert lika bra som dem sakt. Jag har ju såklart hört dem innan... Men nu är det med gitarr. Just idag då vi hade lite bråttom visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Typiskt mig! Jag drog på mig en militärmönstrad shorta och ett par slitna jeans shorts. Jag lät håret vara som det var och kletade snabbt på mig maskara. Jag tog mina svarta converse i handen och gick ut till mitt rum.

''Så! Jag är klar!'' Sa jag och pustade lätt ut.

''Bra... Det tog bara, hm... 15 minuter! Kom igen nu! Vi måste värkligen gå... Nu!'' Sa han strässigt och skyndade sig ner för trappan. Jag suckade trött och sprang efter honom. Jag satte snabbt på mig skorna och knöt dem snabbt och gick ut till honom där han satt i sin mustang. Han hade på sina svarta Raybans. Jag sprang mot bilen och satte mig ner med en dunst. 

 

      

Jag ställer samma fråga gång på gång. Varför just jag? Varför var det jag som var tvungen att få detta eländiga liv? Min pappa finns inte - inte vad jag då vet -, det har han aldrig gjort. Han har aldrig funnits för mig. Jag vet inte hur han ser ut. Vart han är. Om han änns lever? I sådana här fall skulle man behöva en pappa som skulle vara överbeskyddande och säga ''Om någon krossar ditt hjärta kommer jag krossa hans knä''. Men jag har ingen pappa som kan säga så. Mamma är den ända jag har kvar i mitt liv. Hon är såklart beskyddande. Men ingen kan ta ens pappas roll. Det är något unikt. Dem kan få en så trygg genom att bara finnas. Hur jag vet allt detta som inte har någon pappa vet jag inte. Men långt innom mig känns det bara så. Jag sneglade ner på våra ihop flätade fingrar. Justin. Ja, det var han som ändra på saker i mitt liv. Han som fick min mamma att faktiskt bry sig. Otroligt va? Han fick mig att falla för honom. Vem kan inte göra det? Han är så underbar. Hur han beter sig runt folk. Hur han behandlar mig. På ett alldeles unikt sätt. Jag vet inte hur jag kom att tänka på det här. Men all oro inom mig suddades snabbt ut. Jag var knappt rädd längre. Men gråta. Det kunde jag göra nu. Tanken om att min pappa - typ - inte finns. Att han bara övergav mig och mamma och att jag har ett psyko efter mig. Bilen saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg att vi var framme. På parkeringen kryllade det om polisbilar. Vi steg ur bilen och började gå mot ingången. Nu gäller det. Jag kan inte hålla det inom mig. På förhöret måste jag berätta vem det är.

-

Justin satt just nu inne på förhör. Han gick nyligen in. Mamma satt och pratade med någon polis om dem fått reda på vem som sköt konstapel Bruce och om dem vet vart A tagit vägen. Jag satt på den hårda och obekväma stolen med mobilen i handen. Jag svepte med tummen över den svarta skärmen. Jag funderade om Justin visste vem A var? Om han kanske såg henne ansikte? Kanske... Kanske inte. Plötsligt kom jag att tänka på roliga minnen jag och Justin skapat tillsammans. Den gången vi skulle sova över för första gången (flashback)...

En väldigt rolig men pinsam stund. Det kommer jag förmodligen aldrig glömma. Det fick mig på så mycket bättre humör. Jag började plötsligt - åt minnet - skratta. 

''Vad skrattar du åt?'' Frågade mamma -som jag då inte märkt kommit och satts sig jämte mig - allvarligt. Jag slutade genast skratta och blev snabbt allvarlig.

''Detta är inget att skratta åt'' Sa hon bittert. Pfft! Klart jag vet! Detta är inget skämt. 

''Jag vet! Men kan du inte låta mig njuta av minnen åtminstånde? Jag har lidit nog!'' Sa jag surt. Hon tittade på mig argt. Men gav mig sedan en mjuk blick.

''Förlåt... Jag bara... Jag vet inte hur jag ska reagera i sånna här lägen.'' Sa hon och kramade mig mjukt. Hon hade fått skuldkänslor. Det märktes. Jag log och besvarade hennes kram mjukt. Vi blev avbrutna då någon harklade sig bakom mig. Jag släppte mamma och vände blicken bak. Justin stog där med ett litet leende. Jag ställde mig snabbt upp och kramade honom hårt. Han slöt sinna armar om mig.

''Hur gick det?'' Frågade jag och la mina armar om hans nacke så jag kunde se hans hazzel bruna ögon.

''Bra... Jag ska bara... Ringa ett samtal.'' Sa han med ett leende och gick en bot bort.

 

 

Nu hade jag värkligen panik! Jag stog här alldeles maktlös och kunde närsom helst bli skjuten av henne.

''Vad fan gör du här?'' Skrek jag. Tydligen så var det ganska osmart att säga det för hon riktade vapnet mot.

''Hej då Lola...'' Skrattade hon och avlosade skottet innan jag hann säga något.

Ett högt skrik for ur mig. Men då vaknade jag och märkte att det bara var en dröm. Jag var alldeles andfodd. Svett droppade från min panna. Jag pustade lättat ut. Det smällde till på nedervåningen. Jag kände hur paniken sakta kröp sig upp för ryggraden. Jag nöp mig i armen för att se om jag var vaken. Jag hoppades på att jag plötsligt skulle vakna och märka att detta också var en dröm... Men jag hade fel. Detta var värkligt. Jag for ur sängen och sprang mot garderoben där jag hade gömmt en kniv. Eftersom jag varit så rädd att somna - i början då allting startade - hade jag den i garderoben i fall att hon kom mitt i natten. Som nu. Eller jag vet ju inte om det var hon. Det kan bara vara mamma som kommer hem. Jag smög ut ur mitt rum. Svett droppar bildades i min panna. När jag smög ner för trappan knakade det i trappstegen. Innom bords skrek jag ''TYYYYYST''. Men tystare än såhär kunde man tydligen inte bli. Precis som i drömmen var tavlan krossad och log på golvet. Detta var bara för läskigt. Det var som om drömmen var en varning. Om det var det så kommer hon stå i köket med ett vapen. Jag smög sakta ut till köket och låtsades ta en kniv i handen - då drog jag fram kniven jag haft med mig - och vände mig om. Men ingen stog där. Bara jag i ett mörkt kök. Jag fortsatte ut mot vardagsrummet. Inget där. Jag kände hur någon boxade mig i magen och plötsligt så låg jag på golvet. Smärtan spred sig i magen. Allting började att snurra och jag kunde knappt andas. Jag kände mig svim färdig men vägrade att svimma nu. Jag ställde mig upp även fast smärtan bulltade något så förfärligt!

''Vad. Vill. Du. Mig?!'' Skrek jag ord för ord med ihop knipta ögon. Jag visste exakt vad hon ville. Hon ville döda mig. 

''Du vet vad jag vill...'' Sa hon med ett flin och gick sakta runt mig med en mördande blick. Tänk att en människa som hon kunde bli så här psykist och mentalt sjuk. Att bara det att jag och Justin blev vänner fick henne att bli såhär. Det är sjukt! Och nu så vill hon döda mig. 

''Nej, jag vet inte vad du vill...''Sa jag och följde henne med blicken. Hon stannade framför mig med en arg blick.

''Sluta spela dum! Jag har varit tillräckligt tydlig dem senaste månaderna! Lämna. Justin. IFRED!'' Skrek hon åt mig. 

''Men för i helvete! Jag har ju gjort det! Är du blind eller?'' Skrek jag. Hon hotade mig att om jag inte lämnar Justin - låta honom vara ifred - så skulle hon döda honom. Tror hon att jag hade hjärta att låta henne döda honom? Nej. För jag visste att om inte jag skulle göra det skulle han vara död innom dem närmsta timmarna.

''Precis... Nu har jag fått som jag vill... Nu vill jag något annat. Se dig död!'' Röt hon och flög på mig. Jag flög in i väggen med en smäll. Hon började slå mig i ansiktet och i magen. Jag kunde inget mer än att försöka försvara mig. Jag slog henne hårt i bröstet så hon tappade andan. Nu kunde jag inte spela snäll. Hon som försökt att döda mig fler tals av gånger och även dödat min bästa vän! Jag försökte få mig själv arg så jag inte skulle få skuldkänslor av att slå henne. Hon föll mot golvet och slog i huvudet hårt. Hon skrek av smärta. Men jag var för arg för att bry mig om henne. Jag sparkade henne i magen och när hon såg tillräckligt blåslagen ut så sprang jag mot köket för att sedan ringa polisen. Men sen ångrade jag mig. Jag slog istället in Justin nummer och klickade på 'ring'. 

''Kom igen! Svara då!'' viskade jag otåligt för mig själv.

''Ja hallå?'' Svarade han med en hes stämma. Han lät ledsen. Nu svämmade skuldkänslorna över igen. Men jag puttade väck dem tankarna och skulle komma till saken då jag blev attackerad bakifrån.

''JUSTIN! Snälla! Hjälp!'' Skrek jag. Jag hörde hur hans hesa röst skrek mitt namn i luren. Men jag kunde inte svara. Jag ströps av henne...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

      

Med gitarren i famnen och blicken ut mot hennes hus rann tårarna. Ja. Jag, Justin Bieber grät. Men någon som betyder allt för mig bara dumpade mig plötsligt. Varför vet jag inte. Hon var min bästa vän... Min flickvän. Min syster - Att vara ihop med sin syster värkar lite konstigt men hon var värkligen som en syster för mig - och mitt allt. Jag var förstörd. Bokstavligen. Jag har inte lämnat mitt rum på fem dagar. Vinden susade i mina öron. Solen värmde min hud. Sittandes på min hyfsat stora balkong blev jag. Min bok framför mig - där jag brukar skriva mina låt texter - och pennan i min hand. Gitarren ställde jag åt sidan för en stund. Jag tårkade bort en tår som slank ut. Varför? Varför blev det såhär? Hur kunde det bli såhär? Det var så bra tills hon fick det jävlar smset! Hon blev rädd och började gråta. Så började det. Och såhär värkade det sluta. Att jag ruttnar här på balkongen med en gitarr och en bok. Olycklig. 

''Gubben...'' Hörde jag en vänlig röst säga från rummet. Jag orkade inte bry mig.

''Kan du åtminstånde komma ner och äta? Klockan är halv åtta.'' Sa hon och gick mot mig. 

''Bara snälla... Låt mig vara. Jag kommer ner när jag har lust.'' Svarade jag en aning kaxigt. Det var inte meningen att det skulle låta så kaxigt. Hon suckade och gick ut igen. Jag släppte en tår men torkade bort den lika snabbt. Jag drog åt mig boken och började smått sjunga på den.

''Lately I've been thinking, thinking about what we had And I know it was hard, it was all that we knew, yeah Have you been drinking, to take all the pain away? I wish that I could give you what you deserve Cause nothing can ever, ever replace you Nothing can make me feel like you do, yeah You know there's no one, I can relate to I know we won't find a love that's so true.....'' Det var en del av min låt: Nothing like us. Den handlar om mig och Lola. Jag har inte skrivit klart den ännu. Jag hörde skratt från trottoaren. Skrattet var så likt någons... Jag kände igen det så väl! Jag ställde mig upp och tittade mot personerna som skrattade. Aria och... Lola. För en sekund stannade hela världen. Jag satte mig ner igen med en dunst... Hade hon gått vidare?

     

''Ja! Det är sant!'' Skrattade Aria så hon var alldeles röd i ansiktet. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Men skrattadet upphörde då jag fick syn på honom. Justin. Han satt på sin balkong alldeles förstörd. Mitt stora leende försvann snabbt och mina ögon blev tårfyllda. Tårar rann ner för hans kinder. Har jag gjort detta? Fått honom att gråta? Att bli sårad? Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Skuldkänslorna kom tillbaka. Han förstår inte varför jag gjorde det. Om han bara visste skulle han kanske förstått. Men jag kan inte säga. Jag kan bara inte! Han tittade på mig med en ledsen blick och mimade ''Why?''. Men jag kunde inte svara på den frågan. Svar hade jag, ja. För att jag älskar honom. Jag skyddar honom på detta sätt.

''Lola?'' Sa Aria med en rynka i pannan och tog tag i min hand.

''Mm, Va?'' Sa jag och torkade bort mina tårar. 

''Vad är det? Varför gråter du?'' Frågade hon.

''Jag...'' Började jag. Men jag tyckte hon hade hört nog om allt som hänt och förkänade att ha like kul ändå. ''... Bara glädje tårar'' Sa jag istället och tvingade fram ett brett leende. Hon tittade på mig misstänksamt men nickade sedan. Vi började gå igen och innan vi höll på gå förbi hans hus gav jag honom en snabb blick.

-

Vi stog utanför affären och gick in helt random. I pjamas och solbrillor. Killen som stog i kassan stirrade på oss med en konstig blick men vi låtsades som ingenting. Jag gick til en hylla full med bara chips. Jag kastade ner tre olika påsar i den blåa korgen och fortsatte mot godiset. Jag fyllde en påse med en massa godis. Jag mötte Aria vid kassan. Hon hade lastat sin korg med en massa läsk, filmer och tidningar. Jag flinade stort och betalade sedan. Det blev tre kassar fulla med en massa chips och godis. Läsk och filmer. Vi sprang hem med påsarna och ställde dem i mitt rum. Vi fixade iordning min säng med en massa kuddar och satte igång en komedi. Vi hade framme fyra olika skålar med allt vi köpte. Läsken stog på mitt lilla bord där även glas fanns. Filmen var rolig. Vi skrattade en massa. Men jag kunde inte slappna av. Jag tänkte på Justin. Hur sårad han var. Hur jag sårade honom. Skuldkänslor stänkte över mig. Jag skulle mer än gärna springa över till honom och säga förlåt och berätta allt. Men så lätt är det inte. Om jag gör det så är det ju inte så att 'Bitchen' kommer låta mig vara ifred. Snararsakt tvärt om.

-

''Är du säker på att du klarar dig själv?'' Frågade hon för femte gången. Mamma hade åkt för nån timme sen. Hon skulle till jobbet. Något hade hänt och dem behövde henne.

''För femte gången ja!'' Log jag.

''Okej... Men ring om det är något!'' Hon kramade mig hårt och log sedan.

''Jadå...'' Jag vinkade hejdå innan jag stängde dörren efter henne och sprang upp till mitt rum. Jag sneglade på klockan som visade prick 23:00 och kastade mig sedan i sängen. Med en suck drog jag täcket över mig och tittade upp i taket. Den ända jag kunde tänka på nu var Justin. Med honom i tankarna somnade jag snabbt.

-

Jag vaknade hastigt av att något nerifrån slängdes i - väggen eller - golvet. Jag for ur sängen och smög ut ur mitt rum. Klockan visade 00:15. Jag smög ner för trappan med hjärtat i halsen. Det var alldeles kol svart i hela huset. Golvet i hallen var full med massor av glasbitar. På golvet låg även en tavla. Jag smög fram till hallen och tog upp den. Det var en bild på mig och Justin tillsammans. Jag ställde den på den vita möblen och fortsatte ut mot köket.

''Hallå? Mamma? Är det du?'' Ropade jag. Osmart om det vore någon tjuv. Jag bet mig nervöst i leppen. Jag smög fram till vasken där det låg en köks-kniv. Jag tog den i handen och vände mig om. Jag blev alldeles chockad när jag såg vem som stog där. Paniken steg.

''Du minns väl mig..?'' Flinade hon. En pistol skymdes i hennes högra hand.....

__________________________________________________________________________________________________________

                     

Jag kunde inget mer än att bara lee. Plötsligt så lutade han sitt ansikte längre fram och kysste mig mjukt på leppärna. Det kom faktiskt som en chock men jag har känslor för honom... Vilket innebär att detta var något jag velat göra länge! Jag besvarade kyssen och avslutade den sedan. Jag vet inte vad som flög i oss? Men detta kändes rätt. Mer än rätt! Han log nöjt detsamma gjorde jag. Han tryckte sinna läppar ännu en gång mot mina vilket var det underbaraste! Hans läppar var så mjuka att kyssa. Jag ville aldrig sluta men gjorde det när någon harklade sig. Bakom oss stog Aria med ett flin och armarna i kors.

''Men oj! Vad händer här?'' Frågade hon. Jag bara log generat. Hon har alltid trott att det var något mer mellan mig och Justin. Det har det aldrig! Inte förrens nu.

''Ehm... Jag går och hämtar dricka...'' harklade jag mig och steg upp. Allt för att få bort den pinsamma tystnaden! Selena, Nessa och Zack hade åkt. Dem hade någon konsert eller vad det nu var. Så bra timeing för min kidnappning hu? Dem hade kommit förbi snabbt till sjukhuset och sedan åkte dem. Mamma har inte fått reda på någonting ännu. Vilket var bra. För det kommer bara göra henne orolig. Jag vandrade ut i köket och gjorde några drinkar. Något att svalka sig med. Igentligen visste jag inte riktigt vad jag hällde i men det smakade gott! Jag gick ut med tre glas på den blåa brickan och ställde den sedan på det lilla bordet på terassen.

''Varsågod!'' sa jag och räckte fram det ena glaset till Aria. Han log som ett tack och tog glatt emot den. Jag gick sedan mot poolen med min och Justins drinkar. Jag la dem på kanten för att sedan hoppa i. Justin simmade mot mig med ett brett leende och tog tacksamt emot glaset.

.

''Så... Du och Justin? hu?'' frågade Aria och smuttade lätt på sin choklad frapino.