Handling: 

              

Jag drog ut alla kläder från väskan innan jag la dem, ihop knölat, i byrån. Jag orkade vara noggran eller prydlig just nu. Jag orkade knappast andas eller leva. Mitt liv var en ända röra. Det har jag insätt, för länge sedan. Men aldrig riktigt hoppats på att det stämde. Men vad trodde jag när ett gäng, som alla i hela världen känner till, är ute efter mig, Justin och killarna. Då var det bara att inse de faktum att jag faktisk aldrig kommer få ett normalt liv. Aldrig. Höga röster kunde höras från nedervåningen. Vad bråkade dem om nu? Eller med andra ord, vad var det Justin var sur över? För det mesta är det han som börjar bråken. Jag tittade mig om i rummet, som jag inte orkat göra innan då jag var fullt inne i mina deprimerade tankar. Det var stort, med vita väggar som var prydda med blanda annat speglar, hyllor och även en stor platt teve. En kunglig säng stod på andra sidan väggen, rakt mittemot teven och två övriga dörrar som jag antog ledde till badrummet och wicen stod på den högra väggen. När jag tömt hela väskan på alla saker ställde jag den i ett hörn innan jag steg ur dörren och började gå ner för den långa trappan. Jag kände mig inte sugen på att möta Justins blick. Han hade tilltalat mig med en irriterad ton innan. Jag antog han var sur, efter våran lilla konversation. Inte för han hade någon anledning till att vara det. Killarna satt fullt inne i deras samtals ämne. Jag hängde inte riktigt med i vad dem sa. Något med ett vitt hus. Och fem killar. Dem hade inte märkt att jag kommit ner. Speciellt Justin som stod med med en mördande blick och tittade ner på en dator skärm. Han kanske inte brydde sig om att jag kommit ner? Utan försökte ignorera mig? Jag förstod mig verkligen inte på honom. Hur han ville ha det. Varför be mig flytta hit när han sedan ska frysa mig ute?

''Vad gör ni?'' harklade jag mig vilket gjorde så allas blickar drogs mot mig, som om jag vore en magnet. Zack svalde hårt innan han smällde igen skärmen.

''Inget.'' Sa hans snabbt. Jag tittade misstänksamt på honom. Hur smart får man vara? Att säga ''inget'' är det sämsta man kan göra i en sådan situation som denna, det avslöjar helt klart att det är något på gång. Men jag lät det passera, bara denna gången.

''Okej.'' Försökte jag låtsas som ingenting och gick steg fram till dem. Jag kände hur tystnaden la sig över rummet och hur Justins blick brände på mig. Jag stönade irriterat innan jag lät min blick glida mot Justin.

''Vad?'' Jag korsade armarna framför bröstet och brydde mig inte just nu om att killarna hade sina blickar fast på oss. Han stod någon meter ifrån mig tills han närmade sig mig och tog tag om min handled innan han ledde mig ut på deras terrass. Han stod ett tag och bara stirrade på mig. Det fick mig att känna mig...- Det finns inga ord att beskriva. Men, ni vet när man plötsligt i en obehaglig omgivning känner sig naken eller lättklädd... Well, jag kände mig så, just nu. Jag började dra i tröjan, i en obehaglig gest medans jag väntade på att han skulle säga något. För jag antog att det var de han ville, eftersom han drog mig till en avlägsen plats.

''Är du okej?'' Undrade han och tog ett kliv närmre mig. Hur många gånger har han inte frågat det, efter att vi blivit ovänner? Hur många fler gånger ska jag bli tvungen att svara på den frågan?

''Justin, ställ inte den frågan om du inte bryr dig.'' Suckade jag.

''Varför skulle jag inte bry mig?'' Han rynkade pannan och tog mina händer i sina. Fjärilar flög vilt runt i min magen när han kramade dem, mjukt.

''Ser du inte de Justin!? Du fullständigt fryser ute mig, om du inte gör det... Då är du bara irriterad på något som knappast är mitt fel!'' Tjöt jag och drog mina händer ur hans grepp även fast jag mer än gärna ville slänga mig i hans underbara famn. Jag var nära på att gråta, även fast detta var hur jävla mesigt som helst. Det ät inte värt att ödsla en tår på. Han tittade chockat på mig, utan att svara, innan han slog ner sin blick i marken. Nu ville jag hem. Hem till New York, där pappa finns, där han kan krama mig. Fan. Jag skaka bort tankarna. Ju mer jag tänker så... Ju mer vill jag att det ska hända. Han suckade innan han riktade sin känslolösa blick mot mig och tog några bestämda steg ännu närmre mig. Magarna var denna gången tryckta mot varandra och våra näsor snuddades. Våra andetag krockade med varandra medans våra blickar var fast i varandras. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det när som helst skulle ploppa ur bröst korgen. Mina knä var skakiga och svaga, som om jag snart skulle falla ihop. Och jag lovar, om inte Justin slingrat sina muskulösa armar runt min kropp hade jag minst sagt fallit ihop. 

''Jag bryr mig, om dig. Mer än vad jag gör om någon annan. Vet du varför?'' Viskade han mot mina läppar. Jag stod alldeles stilla och väntade på att han skulle fortsätta sin mening medans jag samtidigt var rädd. Över vad svaret skulle vara. 

''För att jag älskar dig.'' Meningen fick mig att sluta andas. Bokstavligen. Jag tittade halvt chockat på honom medans jag kupade efter luft. Det var som om jag andades genom ett sugrör. Ett sugrör som hade stopp. Jag fick nästan panik över vad jag skulle göra, springa därifrån, bara stå där som ett fån och stirra på honom, eller helt enkelt erkänna att det han känner för mig, är de jag känner för honom. Jag drog mina händer om hans nacke innan jag pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss. Våra läppar rörde sig synkat mot varandra ett långt tag tills jag lutade mig några centimeter från honom och flåsade högt, lika så han. Jag var först chockad över vad jag gjort. Men förstod sedan att det var rätt. 

''Jag...'' Mumlade jag nervöst. Jag har fallit för honom. Hur mycket jag än kämpat emot. Men resultatet var att det hjälpte inte. Han tittade förväntansfullt på mig, redo att höra orden tillbaks. ''älskar dig också.'' Pep jag till innan jag tryckte våra läppar mot varandra igen. Där var det sagt. Direkt från hjärtat.

 

---

 

Äntligen fick hon det sagt. Vet att många av er ville att dem snarast skulle bli ihop igen, så... Tadaaa! Nu är dem det, men kommer hemligheterna hållas hemliga? Om inte... Då är det goodbye to Jummer. (haha fail med namnet :'D)

 

 

             

Hur fucking långt tid ska det ta att packa en väska? Hon gick mig på nerverna. Jag trummade otåligt på ratten med mina fingrar medans jag varannan sekund blickade mot dörren ihop om att hon när som helst skulle stiga ut. Det hade gått 10 minuter sedan vi lämnade henne själv i huset. Skulle det gå yttligare 10 minuter för henne att göra sig redo? Jag skakade trött på huvudet. Precis när mitt tålamod tagit slut och jag var på väg att skicka Tyler för att hämta henne, steg hon ur ytterdörren med en svart resväska i handen. Den värkade tung då hon kämpade sig fram till bilen och slängde den i bakluckan utan att vara rädd om den. Sedan steg hon runt bilen och hoppade in i baksätet där den enda lediga platsen fanns. Inget gick för tillfället som planerat. Inte överhuvudtaget. Gänget hade hittat oss, inte för att jag tvivlade på att dem inte skulle göra det. Men jag hade hoppats att det skulle tagit dem tid att spåra oss då vi inte är lika efterlysta som dem var, resulterat att det var svårt att spåra oss. Men tydligen inte, då dem hittat oss, inte bara fått reda på i vilket land vi befann oss i, utan verkligen spårat oss till max. Hittat vart vi bor, säkert fått reda på hela våran bakrund. Jag tvivlade inte ett dugg på det. Jag hade min blick fast på vägen som vi snabbt körde på. Jag tryckte min fot hårdare mot gaspeddalen då jag var desperat över att få stiga ur bilen. För tystnaden hade lagt sig som ett tjockt lager över oss alla. Ingen hade ork eller lust att bryta den. Oturligt nog var det en obehaglig tystnad. Då Summer surade med blicken ut mot fönstret och killarna som heller inte verkade på humör gjorde detsamma. Och andra sidan hade jag inget att klaga över då jag själv inte var på humör. Jag ville stänga in mig i ett rum, där tystnad endast existerade. Jag och en stor säng, med ögonen stänga, kunna sova ut som jag inte gjort på länge. Men jag visste mycket väl att det aldrig skulle ske. Det kommer alltid något emellan. I detta fall, Summer. Jag körde upp på våran uppfart innan jag vred om och drog ut nyckeln som gjorde att motorn slutade brumma. Alla steg ur bilen och började gå in i huset där vi samlades som en klunga när alla skulle ta av sig skorna samtidigt. När jag slutligen hade fått av mig mina Supra steg jag in mot vardagsrummet med Summer strax efter mig. Det kom att tänka på allt som hänt idag. Hur vi först var sura på varandra, hennes hårda ord som verkligen sårade mig - jag är en sådan mes - och sedan dem fjäder lätta pussarna jag fått. Var det en dröm? För mig var det overkligt, jag hade aldrig trott att sura, som jag gjorde, skulle få henne att visa sina känslor för mig. Eller det kanske bara var för att få mig på humör igen? Men jag struntade i det just nu, det viktigaste var att hon var här, i trygghet med oss. Hon steg fram till mig, vad jag trodde skulle innebära något liknande en kram, ett leende. Något som skulle tyda på att hon inte var arg på mig längre. 

''Vart ska jag sova?'' Undrade hon istället med blicken nerslagen. Jag suckade, vad fan trodde du Justin? Att efter vad jag gjort - tvingat henne hit, att bo med oss - skulle hon tycka att allt var okej. En idioit, det är vad jag är.

''Upp för trappan och rummet längsat ner till höger.'' Sa jag så irriterat som jag förmådde mig att vara. Inte ens ett tack kunde hon säga då hon gick förbi mig med en knuff på axeln och vidare upp för trappan som jag förklarat för henne. Jag suckade ännu en gång och damp ner i fåtöljen. Jag hann inte slappna av i en sekund förrns min mobil surrade till i bakfickan. Jag lyfte på rumpan någon centimeter för att kunna slinka under med handen och greppa tag om den innan jag kunde svara, dolt nummer.

''Justin?'' Svarade jag hest.

''Remeber me?'' Jag stelnade till. Rösten var bekant, allt för bekant.

---

Kan ni gissa vem det är? Tror ni kanske gjort det ;)♥ Its love in the air... Tills Justin förstörde allt med sin bitterhet, typical Justin ;)♥

 

                            

 

 

             

Vad fan höll nyligen på att hända? Jag, som intalat mig att det inte var något mellan oss, höll på att kyssa honom... Det är inget mellan oss, inget mer än vänskap. Han kände inget för mig... Och jag inget för honom. Men att neka att jag ville kyssa honom, det kunde jag inte. Då jag suktat efter att göra det, i timmar. Stirrandes på honom. Fått känna hans närhet, doft, värme... Omsorg. Jay, idioten, hade jag för ett tag sedan glömt, okej, för kanske några minuter sedan... Men jag har glömt honom, kanske för stunden, på grund av Justin som fått mig på andra tankar. Och på tal om Justin, vart var han? Damon som fått honom att hastigt lämna rummet hade stirrat på honom, med en konstig blick. Det kändes som om något var fel. Jag var allt för nyfiken för att sitta kvar här och vänta på att han skulle komma tillbaks, så jag steg ner för sängen och började ett litet äventyr ut från rummet och mot den lilla inne balkongen strax vid trappan som man hade utsikt över vardagsrummet, där dem tur nog befann sig. Jag hörde mummel, upprörda röster och några få svordomar.

''Vad fan?'' Sa Justins upprörda röst.

''Hela jävla tiden, fattar du det?'' Stefans röst hördes plötsligt. Jag kunde se hur han gick fram till data skärmen framför dem.

''Jag ska fucking döda honom!'' Röt Justin och spände sin näve. Jag var förvirrad, väldigt förvirrad. En rynka spred sig i min panna innan jag fortsatte lyssna.

''Förrädare, jävla förrädare!'' Justin gick fram och tillbaks framför teve skärmen. Han var nästan panik slagen. Men mest av allt, arg.

''Hur ska vi berätta det då?'' Öppnade Damon sin mun. Jag tog mig mod att gå ner och steg fram till dem.

''Berätta vadå?'' Undrade jag lika förvirrad, om inte ännu mer. Dem vände sig hastigt mot mig och svalde hårt.

 

               

Brook satte sig gladligen ner jämte Justin innan hon började fylla sin tallrik med pannkakorna jag för en stund sedan gjort. Jag kunde skymta Justins irriterade blick bränna på Brook. Det gjorde ont, på något sätt, att veta att han inte gillade Brook, medans hon gillade honom. Men på något sätt kändes det ändå skönt, att veta att det inte kommer bli något mellan dem. Konstigt nog, vill jag inte det. Det skulle bara kännas konstigt. Och våran relation, hur skulle den bli då?

''Kan du skicka jordgubbarna?'' Avbröt hon mina tankar. Jag stängde mina ögon med ett djupt andetag innan jag slog upp dem med ett på tvingat leende och räckte henne skålen. En obehaglig pinsam uppstod då ingen hade lust att säga någonting. Just nu, kände jag att jag bara vill att Brook skulle gå. Lämna mig och Justin ifred. För det var inte planerat att hon skulle komma igår kväll. Utan hon bara dök upp. Visserligen brukar hon göra det. Och då är det okej. Men just igår ville jag verkligen inte ha henne med mig och Justin. Heller inte idag.

''Vad ska vi göra idag?'' Undrade Brook medans hon proppade munnen full med jordgubbar. En ursäkt. En snabb ursäkt som skulle få henne att gå, så snabbt som möjligt.

''Jag och killarna ska iväg'' Sa jag snabbt. Hon stannade till och vände sig mot mig,

''Jaha''

''Om en liten stund'' Kved jag till. Snälla läs av situationen, Brook! 

''När?'' Ville hon exakt veta.

''Om fem minter.'' Jag svarade alldeles för snabbt för att få det trovärdigt. Men så dum som hon var gick hon på det. En nick var det enda hon gav mig innan hon började gå mot hallen.

''Vi ses, gumman!'' Vinkade hon med ett leende innan hon steg ut genom dörren. Jag hade aldrig trott att hon skulle gå på det. Jag pustade lättat ut och sjönk ihop på stolen. Jag hade vid detta lag helt glömt bort att Justin satt jämte mig, med sin blick bränandes på mig. Jag vände min blick, sakta mot honom och höjde på ögonbrynen. Han skakade skrattandes på huvudet.

''Vad?'' Slog jag ut med armarna.

''Hur blondinig får man lov att vara?'' Han menade Brook. Jag höll med.

''Antagligen som Brook'' Log jag snett. Vi tittade djupt in i varandras ögon, bara si sådär. Och jag kunde inte vika undan min blick då jag hade blivit paralyserad av hans underbara ögon som var alldeles intensiva... Men så fort jag kunde höra dörren smällas upp avbröts det hela och båda ryckte till. Vi vände våra huven mot dörren och fick syn på... Jag kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Hur tårarna ville spruta ut ur ögonen och hur jag vill sjunka genom jorden. Tryckt mot väggen stod en tjej, väldigt lätt klädd, knappt några kläder alls med Jays läppar tryckt mot hennes i en kyss, mer som hångel. Jag svalde hårt och bara fortsatte stirra på dem, tills tjejen - som hade 'slampa' stämplat i pannan - fick syn på mig och Justin sittandes chockade med våra blickar fast på dem. Hon puttade undan Jay från sig och tittade förvirrat på oss.

''Vilka är dem?'' Pep hon till med korsade armar. Han stelnade till och vände sig sakta om. När han fick syn på mig, då smalnade hans ögon och munnen föll vidöppen.

''S-Summer?'' Stammade han nervöst fram. Jag skakade sårat på huvudet innan jag rusade in u badrummet. Smällde och låste dörren innan jag sjönk ner på golvet med knäna upp tryckta mot bröstet. Illa måendet spred sig i magen snabbt. Den knöt sig och halsen var grus torr. Maten jag nyligen fick i mig ville upp. Jag kröp snabbt fram till toa stolen innan jag öppnade locket och hukade mig över den i ett försök att få upp allt. Men inget ville ut. Jag grät, snyftade, huklade och satte mig slutligen ner, bredvid toaletten med tårarna som forsade ner för mina kinder. Ytterdörren smälldes till och snabba steg hördes komma mot mig. Jag spärrade upp ögonen och tittade på handtaget. Jag kunde se en skugga under dörr glipan som stannat utanför.

''Summer'' Suckade Justins sorgsna röst.

''Gå'' Snyftade jag

''Öppna dörren, Summer'' Uppmanada han mig med en bestämd röst. Jag skakade på huvudet, även fast jag visste att han inte såg.

''Bara gå, Justin!'' Grät jag och gömde mitt ansikte i mina händer. Att andas var tungt, att leva var jobbigt, att inte kunna försvinna var värst. Han suckade högt innan han gick därifrån. Med ens ångrade jag att jag bad honom gå, jag behövde honom här, nära mig.

Vad tycker ni om Jay, som bedrog henne?  Vad tror ni Justin ljuger om, guys? Lite svårt att gissa kanske? Det kommer - i nästa kapitel tror jag - bli spännande ;)♥ Dem kommer få reda på saker, som wow, kommer chocka dem. 

Puss och kram!♥

 

            

Jag sprutade på mig lite parfym innan jag rusade ner för den långa trä trappan.

''Jag sticker till Summer.'' Ropade jag från hallen där jag nu stod. Ingen svarade, men jag brydde mig inte utan drog på mig mina supra som jag alltid hade innan jag steg ur huset. Inte förväntade jag mig att hon skulle bjuda med killarna. Jag ville vara med henne, själv. Utan någon av killarna, eller hennes kille som jag inte hoppades var hemma vid detta lag. Jag började köra ut på den smala vägen och gasade en aning. Har hon börjat få känslor för mig? Så som hon beter sig i min närhet... Fast nej, lägg av Justin. Det är över. Hon har gått vidare med sin fucking Jay. Jag skakade suckandes på huvudet. Vad trodde jag? Att hon skulle vänta på mig? I ett helt jävla år? Varför tog jag inte kontakt med henne igen? Varför var vi tvungna att träffas på det sättet vi gjorde? Varför inte tidigare? Då hennes känslor ännu fanns... Nog om det, jag var trött på att ställa samma frågor hela jävla tiden medans jag inte fick något svar alls. Jag drog en hand genom mitt lena hår innan jag parkerade utanför det fina vita huset. Bete dig inte som en idiot nu, Justin. Var inte på trängande eller visa inte dina känslor för henne, dölj dem... Sedan steg jag ur bilen och började gå mot dörren som var av både glas och trä. Jag hann inte knackade förrns dörren öppnades och framför mig stod personen jag längtat efter, Summer. Hon ställde sig åt sidan så jag kunde stiga in med ett fånigt brett leende som tagit plats på mina läppar. En härlig doft spred sig upp i min näsa. Det luktade, gott. Jag kunde inte komma på vad det var. Men något jag kände igen, väldigt väl.

''Okej, jag har tänkt att... Vi kan titta på en massa filmer, tills vi somnar. Vilket jag verkligen inte kommer göra på timmar.'' Flinade hon. Jag skrattade hest innan jag följde med henne in till köket. På den bruna köks ön stod två bunkar med Ben & Jerry och en choklad kaka på ett vitt stort fat, det var de som doftade så gott. Jag slickade mig om läpparna innan sedan vände min blick mot vardagsrummet som stod i ordning. Jag hade aldrig varit inne i huset. Bara utanför då jag lämnat henne en gång. Det var väldigt fint. Kritvita väggar med några få tavlor hängandes på väggarna och en stor dubbel säng en bit bort som var snyggt bäddad med ljusa sängkläder.

''Det blir toppen'' Svarade jag efter ett tag. Vi tog med oss allt från köket till vardagsrummet som stod några meter bort. Vi dukade fram det på glas bordet och lutade oss tillbaks i soffan bekvämt. Hon drog fram några filmer som vi kunde välja mellan.

''Okej... This is 40, The Call, Taken eller Safe Heaven?'' Hon höll fram fyra fodral framför mitt ansikte och väntade på svar. Helt klart lätt beslut.

''Den sista'' Jag pekade på omslaget med ett par som kysstes. Romantiskt, perfekt. Fan, nej! Bort med känslorna, Justin! Vänner, bara vänner. Hon stoppade in skivan i dvd spelaren och satte sig sedan jämte mig med ett leende. Väldigt nära. Filmen började med att en kvinna sprang, alldeles blodig och rädd, in till en kvinnas hus... Plötsligt bankade det hårt på dörren. Summer som låg lutad mot mig ryckte smått till innan hon vände sin lite oroliga blick mot mig. Fan... Jag tänkte mig det värsta, 5L... Utanför hennes dörr, redo för att skjuta ihjäl oss. Utan att säga ett ord steg hon upp ur soffan och började långsamt gå mot dörren som hon sedan greppade tag om och öppnade. Jag spände min blick i personen som steg in, inte riktigt vem jag förväntade mig. 

''Brook?'' Harklade hon sig.

''Gud vad jag är glad att se dig!'' Tjöt hon och kastade sig runt Summers hals. Fan fan fan fan! Namnet kände jag inte ett dugg igen. Men kropps formen, utseendet, leendet, dem stora bruna ögonen, det var hon. Tjejen från hotellet, från nattklubben, från kvällen innan jag återförenades med gänget. Brook, som tydligen var hennes namn, slängde en blick mot mig innan hon kisade för att kunna se mig tydligare. Även känd som min stalker, fuck.

''Justin?'' Sa hon osäkert. Men när ett brett leende skymtes på hennes rosa röda läppar kunde jag sedan se hur hon nu blev säker på att Justin, det var jag. Vilket stämde väldigt bra.

''Du gav väl honom mitt nummer?'' Viskade Brook så tyst hon förmådde sig, antagligen för att jag inte skulle höra, men det var omöjligt att inte höra hennes försök till en viskning.

''Jo, ja det är klart jag gjorde.'' Summer vände sig mot mig och gav mig en osäker blick innan hon fejkade ett leende mot Brook som log nöjt.

''Bra'' Viskade hon tillbaks innan hon började ta av sig sina ytterkläder och steg in i huset.

''Vad tittar ni på?'' Hon slog sig ner bredvid mig och tittade sött mot mig. Jag harklade mig och tvingade fram ett leende. Det var otroligt svårt, för mitt leende var nära på att tyna bort. Men jag höll masken och försökte se trevlig ut, men inte allt för trevlig.

''Typ, någon film.'' Jag ryckte på axlarna. Varför ens försöka? Jag vill inte vara trevlig, speciellt inte mot henne som jag mer än gärna är spydig mot. Filmen var ännu igång, ingen utan oss hade orkar att pausa medans Summer öppnat dörren. Nu var det bara jag och Brook i soffan, vilket kändes obehagligt då hon stirra som en idiot på mig. Jag ställde mig upp och började gå in mot köket där Summer befann sig, tack och lov. Jag granskade hennes perfekta kropp och dem få rörelserna hon gjorde där hon stod och försökte ta ner en skål från den högsta hyllan som hon oturligt nog inte nådde. Istället för att bara stå där som ett fån och titta på gick jag fram och satte mina händer på hennes höfter innan jag lyfte upp henne på den smala lilla baren nedanför vilket gjorde det enkelt för henne att nappa åt sig det hon var ute efter. Med ett snett leende tittade hon tacksamt på mig. Jag märkte inte förrns nu att jag fortfarande hade mina händer på hennes höfter och tittade fånigt in i hennes ögon. Hon skrattade generat till innan hon satte sin lediga hand på mitt huvud och rufsade till mitt hår. Hennes underbara skratt klingade glatt i mina öron. Det underbaraste ljudet jag hört på länge. Ovanligt nog skrattade jag också, vilket fick Brooks skeptiska blick att föras mot oss. Båda sluta skratta direkt och blev snabbt allvarliga innan vi gick tillbaks till vardagsrummet där vi tog plats i soffans mysiga hörn.

 

Mina ögonlock var tunga, den tredje filmen som vi nyligen på börjat spelades på den stora teve skärmen. Brook låg utslagen i soffan bredvid oss och vi i den andra som var en aning större, vilket bara var bra då vi låg raklånga i den. Hennes huvud låg lutad mot mitt bröst och min arm var virad runt hennes midja. Kvällen blev inte som jag hade tänkt mig, inte ett dugg. Brook förstörde det mysiga, vilket fick oss båda halvt allvarliga och kunde inte njuta ett dugg. Vad var det för fel på Brook som blev svartsjuk vartenda gång jag och Summer slängde blickar mot varandra? Var hon avundsjuk på våran relation? Hur vi var i varandras omgivning? Vad hade Summer sagt till henne? I alla fall inte att vi var ett par, annars skulle hon inte betet sig på det sättet. Plötsligt kände jag hur Summer rörde på sig, gäspade och vände sin blick upp mot mig som nu hade min blick riktad mot henne. Ett mjukt leende spred sig på hennes kyss vänliga läppar, jag kunde inte undgå att tänka så som jag gör. Att åtminstone kunna känna inom bords vad jag nu känner för henne, men sedan ändå inte visa det. Det var svårt. Men jag håller ut.

''Sover hon?'' Viskade hon och pekade sakta på Brook som andades tungt.

''Antagligen'' Viskade jag tyst och lekte med hennes små lockar som ännu fanns kvar. Hon vilade sin haka mot mitt bröst och granskade mig noga, undrar vad hon tänker nu? Vad hon tänker om mig, dåliga, kanske bra saker? Men vad bryr jag mig om det? Eller jag kanske bryr mig? Om hennes åsikter? Vad hon tycker och tänker?

''Du betyder mycket för mig, mer än vad du anar'' gäspade hon trött och stängde ögonen. Jag kände hur jag blev varm inom bords. Hur mitt hjärta gjorde en volt. Hur det pirrade i magen. Hur allting kändes perfekt i detta läge. Du betyder allt för mig, du är skälet till att jag lever, att jag orkar leva. You are my soulmate... Jag älskar dig. Men istället sa jag ett enkelt,

''Godnatt, hjärtat'' och kramade mjukt om henne.

Lite kärlek som yr runt i luften ;)♥ Vad tycks om kapitlet? Ber om ursäkt för att det kom ut sent, men ska försöka gott göra er babes!♥

Var bara tvungen att ställa den frågan - nyfiken häääär! - , haha, Kram på er fellas!♥

 

''Okej, jag har tänkt att... Vi kan titta på en massa filmer, tills vi somnar. Vilket jag verkligen inte kommer göra på timmar.'' Flinade hon. Jag skrattade hest innan jag följde med henne in till köket. På den bruna köks ön stod två bunkar med Ben & Jerry och en chocklad kaka på ett vitt stort fat, det var de som doftade så gott. Jag slickade mig om läpparna innan jag sedan vände min blick mot vardagsrummet som stod iordning. Jag hade aldrig varit inne i huset. Bara utanför då jag lämnat henne en gång. Det var väldigt fint. Kritvita väggar med några få tavlor hängandes på väggarna och en stor dubbel säng en bit bort som var snyggt bäddad med ljusa sängkläder.

''Det blir toppen'' Svarade jag efter ett tag. Vi tog med oss allt från köket till vardagsrummet som stod några meter bort. Vi dukade fram det på glas bordet och lutade oss tillbaks i soffan bekvämt. Hon drog fram några filmer som vi kunde välja mellan.

''Okej... This is 40, The Call, Taken eller Safe Heaven?'' Hon höll fram fyra fodraler framför mitt ansikte och väntade på svar. Helt klart lätt beslut.

''Den sista'' Jag pekade på omslaget med ett par som kysstes. Romantiskt, perfekt. Fan, nej! Bort med känslorna, Justin! Vänner, bara vänner. Hon stoppade in skivan i dvd spelaren och satte sig sedan jämte mig med ett leende. Väldigt nära. Filmen började med att en kvinna sprang, alldeles blodig och rädd, in till en kvinnas hus... Plötsligt bankade det hårt på dörren. Summer som låg lutad mot mig ryckte smått till innan hon vände sin lite oroliga blick mot mig... Fan.

 

 

Dam dam daaaaam!!! Well guys, som jag sagt innan kommer kapitlet bli försenat. Så, ni som frågat vet nu :)♥ Men tänkte ändå att jag kunde ge er en sneak peak på kapitel 7 då jag bara skrivet hälften. Men imorgon kan jag nog lova att den kommer ut - eftersom jag ska iväg idag - massor av kramar till er babes!!♥

            

 

Jag öppnade sakta ögonen och blev träffad av dem få solstrålarna som smitit in genom glipan mellan fönster brädan och rullgardinen. Jag gäspade stort och gnuggade mig trött i ögonen och hävde mig sakta upp på armbågarna. Jag tittade förvirrat i det stora ljusa rummet och rynkade pannan. Vart var jag? Men snabbt slog det mig... Jag var hos Justin. Gjorde vi något vi inte borde igår? Jag kom knappast ihåg någonting. Bara de att vi hamnade hos honom. Jag hörde rösten från nedervåningen och gled ner för den höga sängkanten och hamnade på fötter innan jag smög mot dörren som var öppen med några centimeter. Jag lutade mig mot springan och tittade ut med ena ögat. Men jag kunde inte se mer än trappan och en vit vägg några meter bort. Jag antog att killarna var hemma, inkluderat Justin då. Jag skulle precis stiga ut ur hans rum då min mobil surrade till i bakfickan. Helt otroligt att den inte trillat ur fickan under natten då jag säkert rörde på mig. Jag fiskade upp den och tittade på den ljuga skärmen. Det var Jay, som skrivit något med att han var orolig och undrade vart jag var. Jag stoppade bara ner den utan att svara. Jag orkade inte förklara. Rösterna blev tydligare för varje trappsteg jag passerat och tillslut nådde jag trä golvet som jag sedan fortsatte att gå på till köket där alla satt. Dem hade inte sätt mig. Inte ens Justin som satt vid frukost bordet och proppade i sig en macka i munnen. Resten klunkade i sig juicen som deras glas var fyllda med och pratade i mun på varandra. Jag korsade armarna och harklade mig så allas blickar drogs åt mig som om jag vore en magnet. Ett brett leende spred sig på Justins läppar medans dem andra log vardagligt mot mig.

''Sovit gott?'' Undrade Justin och viftade med handen att jag skulle komma. Med en nick trippade jag fram till honom och log vänligt. Han sträckte sig efter en tallrik med en macka på och puttade fram den till mig. Jag antog han gjort den åt mig. Vad gulligt! Nej, skärp dig Summer! Sa en sträng röst i huvudet. 

''Tack'' Mumlade jag tyst innan jag började tugga i mig den med hjälp och drack lite av juicen Justin även ställt fram till mig. Zack lutade sitt huvud i sina händer och masserade sedan sina tinningar med två fingrar.

''Baksmäll?'' Flinade jag.

''Om jag har'' Stönade han smärtsamt. Damon harklade sig mitt i allt vilket gjorde så min blick fördes mot honom.

''Så, eh... Ni är... Ni är vänner nu?'' Undrade han osäkert. Dem andra vände sina blickar mot mig och Justin och väntade på svar. Jag tryckte fram ett leende och nickade 

''Jepp'' Sa båda i mun på varandra. Denna gången var vi bara vänner. Inget mer. Kanske, bästa vänner? Där går grännsen i så fall, bästa vänner and thats it. Alla hade nu ätit upp sin frukost. Tallrikarna hade endast smulor och glasen några få droppar i botten. Alla hjälptes åt att plocka undan innan vi samlades runt köks ön. Det var idag vi skulle ha det där mötet. Om någonting. Jag minns inte riktigt. Typ om 5L som är efter oss. Jag har ingen aning varför? Men killarna är väll rätt så igenkända när det gäller gäng. Justin slängde fram mappen jag fått se innan och slog upp första sidan. 

''5 Lobos.'' Sa han högt och tydligt innan han gav var och en, en bestämd blick. 

''Varför dem är ute efter oss vet vi inte'' La han till. Jag tittade förbryllat på mappen som var öppen så alla kunde läsa. Hur kunde dem hitta oss, känna igen oss och ens få intresse för oss? Vet dem ens om vem jag är? Vad jag har gått igenom? Vad jag gjort? Vad killarna gjort och inte gjort? Eller är vi bara ett gäng dem valt av ren slump att döda? För döda oss, det är de jag tror dem kommer göra, med andra ord... Vill göra.

''Men vad ska vi göra då?'' Undrade Tyler lätt förvirrat. Jag var själv förvirrad. Över hela situationen som vi hamnat i. 

''Ingenting för tillfället.'' Svarade han allvarligt. 

''Vadå, ska vi bara sitta och vänta på att dem en dag ska döda oss?'' Sa jag en aning upprört. Han suckade och skakade lätt på huvudet. Underbara, snälla och gosiga Justin var som bortblåst. Nu var den gamla kyliga personen som lätt blev uppretad tillbaka.

''Som chef för gänget har jag ansvar för dig, för alla här. Jag kan inte låta er riskera era liv för att försöka döda de mest farligaste gänget i världen, Summer.'' Han tittade allvarligt på mig innan han lät sin blick vandra runt i ringen vi stod.

''Förstår ni det?'' Alla nickade hastigt och tittade förstående på Justin. Zack tittade förvirrat på honom och öppnade sakta munnen...

''Men sa inte du att...-''

''Detta är vad som gäller. Uppfattat?'' Avbröt Justin honom och spände blicken i honom. Han gjorde inget mer än att nicka och lät sin blick glida ner mot bordet.

''Varför har vi ett möte, om vi ändå inte ska göra något?'' Undrade jag och förväntade mig ett ordentligt svar som skulle få mig nöjd och inte försöka tjafsa emot.

''Det är just därför vi har ett möte, för att få er att förstå att vi absolut inte ska göra någonting. Dra inte till er uppmärksamhet och gör inget ni inte får göra. Uppfattat?'' Han spände blicken i oss alla men stannade på mig, jag antog det gällde mig mest.

''Mötet är slut va?'' Mumlade jag medans jag drog upp min mobil. Fem missade samtal från både Brook och Jay och sedan några få sms. Utan att ens vänta på svar som jag inte fick rusade jag mot hallen.

''Jag sticker nu!'' Ropade jag men hann inte ut genom dörren då någon tog tag i min handled. Jag vände mig hastigt om och fick syn på Justin.

''Gör inget dumt nu, okej?'' Ville han ha försäkrat. Jag stönade till innan jag nickade irriterat.

''Bra'' Viskade han och drog in mig i en mjuk kram innan han lät mig gå.

          

☼

Åh, tack gumman!♥ Jag antar att du menar kapitel 1 till Devil In Disguise eftersom kapitel 1

till DNR är ju bara några kapitel ner. I alla fall... Till vänster finns det olika spallter/flikar. En bit ner står det Arkiv och under Arkiv finns det dem olika månaderna. Från månad 01 - 07. Om du klickar på 04 kommer du till dem första kapitlerna från DID. Men du får skrolla ner en bit innan du ser dem första kapitlerna. Hoppas det var svar på din fråga!♥ Kramiiiis!

Btw, har sätt att det är många bloggar som kör med att dem ställer en fråga efter varenda kapitel, om ni förstår vad jag menar? Frågor om allt möjligt :)♥ Tänkte börja med det för skoj skulle :) Börjar med det när nästa kapitel kommer upp!♥ Puss på er babes :*♥

 

 

---

Tycker verkligen ni ska in och läsa denna bloggen! Det lilla jag läst har väckt mitt intresse. Så jag ska minnsan börja läsa den och glöm inte kolla in hennes grymma trailer hon gjort. Den är fantastisk!

Btw, förlåt för dålig uppdatering! Men det är ju sommar, right? Men ska försöka få upp ett idag :)♥ Puss på er♥

Damon slängde plötsligt fram två bilder framför mig och lutade sig mot väggen. Jag tittade förvirrat på honom men tog sedan upp dem.

''Vilka är de?'' Undrade jag och granskade dem med blicken. Dem hade markerade konturer och väldigt kraftiga kroppar. 

''Mexicos mest farligaste mafia gäng, 5 Lobos, som betyder dem 5 vargarna.'' Sa Justin som nu stod på andra sidan bordet rakt framför mig. Jag svalde hårt och la ifrån mig bilderna.

''Då antar jag att det finns 3 till.'' Sa jag allvarligt, satte handen på bilderna och hasade fram dem till Justin. Damon gick fram till mig och la en mapp framför mig på bordet. Med stora bokstäver stod det ''5 LOBOS''. Jag öppnade den sakta och fick syn på en massa bilder och texter. På alla fem.

''Josehp Gonzales, ledaren för gänget.'' Andades Damon. Det stod inte mycket om honom. Jag antar att dem är rätt så duktiga på att dölja det mesta dem gör. Alltså får folk inte mycket information om dem.

''George Malik, Josehps högra hand.''

''Riley Shankovski är data geniet.''

''Alehando McFury och Tay Dazel är dem två nyaste medlemmarna. Det finns ännu ingen information om dem.'' Harklade Damon sig. Alla tittade storögt på bilderna och försökte läsa den lilla texten under det hela.

''Varför var detta så viktigt för mig att veta?'' Jag tittade frågande på dem och stängde mappen.

''Dem är konkuränter till oss, Summer. Vi är fortfarande ett gäng.'' Sa Stefan som steg fram.

''Ni må vara ett gäng, men inte brottslingar som dem.'' Sa jag övertygat och nickade mot bilderna.

''Det är inte bara de...'' Sa Taylor. Jag vände min blick mot honom och väntade på att han skulle fortsätta. Men istället öppnade Justin sin munn,

''Dem är ute efter oss.'' Andades Justin allvarligt. Jag svalde hårt och tittade ner i det svarta sten bordet. Jag skakade snabbt på huvudet.

''Nej, nej jag flyttade hit för att kunna leva utan att oroa mig över att behöva riskera mitt liv varje gång jag stiger ut genom dörren.'' Sa han förtvivlat. Då valde jag inte det tryggaste stället... Mexico. Det mest farligaste landet i världen. Där folk kidnappas dagligen och dör. 

''Du kan inte backa ur det nu...'' Suckade Damon. ''Nej, jag valde inte det här. Ni kunde låtit mig vara utanför allt det här.'' Stönade jag.

''Nej, Summer. Dem är ute efter dig också.'' Sa Justin och tittade allvarligt på mig. Jag tittade ner i golvet och skakade på huvudet. Jag ville slippa allt det här. Kunna leva ett normalt liv utan faror som kretsade runt sig hela jävla tiden.

''Snälla... Bara håll mig utanför det här.'' Bad jag med en tanig röst och började gå mot hallen. Jag hade startat om på nytt. Hittat en kille som inte är kriminell. Det innebär att jag måste lämna både Jay och Brook. Jag tänker inte låta dem ungås med mig om det riskerar att dem hamnar i fara. Jag tillåter ingen skada dem, inte så som det hände med Cece, just på grund av att hon skulle hjälpa mig. Och nu är hon döv, kanske för livet? Jag började gå från deras hus och visste inte vilket håll jag skulle ta för att hitta hem. Jag var helt borta hela bilturen och såg inte vart vi svängde... Jag stannade upp och pendlade med blicken mellan vägen åt höger och vägen åt vänster. Jag stönade irriterat och slog mig ner på en bänk som stod några meter ifrån mig. Deras svarta bil kom sakta körandes framför mig. Bilrutan hissades ner och i framför ratten satt Justin.

''Ey! Summer, hoppa in i bilen.'' Bad han och sträckte sig till andra sidan och öppnade bildörren. Den öppnades sakta så jag kunde se in i bilen, där Justin satt med ena handen på ratten och andra på fönsterrutans öppning. Jag vände min blick ner i marken och försökte ignorera hans plötsliga vänlighet.

''Hoppas in i bilen, Summer.'' Sa han denna gången väldigt bestämt. Jag orkade inte argumentera eller sitta på bänken som heller inte skulle visa mig vägen hem. Så jag hoppade motvilligt in i bilen och stängde dörren med en smäll. Han började sakta köra därifrån och sneglade på mig. Jag korsade armarna och vände min blick ut mot fönstret.

''Varför så snäll plötsligt?'' Undrade jag och vände min blick sakta mot honom. Han släppte inte blicken med vägen och suckade.

''Varför så chockad?''

''Jo, kanske för du tilltalade mig med en kall, irriterad ton innan. Har jag gjort något fel, Justin?'' Jag ville möta hans blick. Hans hassel bruna ögon. Kunna se in i hans ögon och se om jag fortfarande kände något för honom efter ett helt år.

''Nej, du har inte gjort något.''

''Så varför är du så nonchalant och arg på mig?'' Jag ville ha ett ärligt svar. Förstå varför han plötsligt beter sig om han inte bryr sig om mig... Eller han kanske inte gör det längre?

''Summer.'' Suckade han och stannade utanför mitt hus. 

''Vi har inte sätts på ett helt år, okej? Jag vet inte hur jag ska bete mig.'' Han vände sin blick mot mig och tittade in i mina bruna ögon.

''Var bara dig själv.'' Sa jag och med en lite axelryckning.

''Det är de som är problemet! Jag vet inte vem jag är längre! Utan dig har allting varit så... Tomt. Att ringa dig har varit så jävla svårt att stå emot. Och sedan få höra din underbara röst... Summer.'' Han tittade tårögt på mig. Fan. Fan. Fan. Han har fortfarande känslor för mig. Nu önskar jag att jag inte tog upp alltihop. Utan lät honom vara kall mot mig. Det skulle göra allting mycket enklare... Men nu, när jag vet att hans känslor för mig inte försvunnit. Hur ska jag förklara att jag gått vidare? Att jag har en kille? Att jag älskar honom och inte känner något för Justin längre?

''Justin...'' Jag kände hur det knöt sig i magen. Hur halsen blev alldeles grus torr och hur det plötsligt blev varmt i bilen. Orden ville inte komma ut. Jag ville inte såra honom. Det var de sista jag ville göra.

''J-Justin... Det brukade vara du och jag. Men nu har det gått ett helt åt. Jag trodde du inte ville veta av mig, så jag gick vidare...'' Stammade jag fram. En tår rann ner för hans kind. Jag bet mig i kinden för att själv inte börja gråta.

''Det bordet du också.'' Pep jag till och steg snabbt ur bilen och rusade in i huset. Jag smällde till dörren efter mig och sjönk ner på golvet. En tår rann ner för min kind. Jag har Jay... Och jag älskar honom, Eller?

 

''Damon..? Stefan, Zack, Tyler?'' Jag tittade förvirrat på dem men kände hur glädjen spred sig innom mig. Hur jag ville skutta runt av glädje som ett litet barn. Men höll mig lugn och log brett mot dem. Han såg inte alls lika glad ut som mig. Ingen utav dem.

''Åh, eh... Kom in.'' Harklade jag mig och lät dem stiga förbi mig. Dem var självklart dyngsura eftersom regnet inte direkt slutat utan helt tvärt om, det öste ner mot taket vilket fick det att låta en massa.

''Vart har du varit hela morgonen?'' Undrade Damon medans han drog av sig sin dyngsura tshirt och drog på sig den jag hade lagt fram för honom. Dem andra gjorde detsamma och slog sig ner på dem få stolarna som fanns och resten på min säng. 

''Hos en brud som jag mötte på någon nattklubb.'' Sa jag och ryckte på axlarna.

''Var hon snygg?'' Frågade Zack hastigt med ett snett flin.

''Om hon var!'' Flinade jag och lutade mig mot bordskanten.

''Killar, vi kom inte hit för att prata om tjejer.'' Stoppade Damon vårat spontana samtalsämne. Dom tittade allvarligt på honom och nickade med en suck.

''Det är något mycket, mycket allvarligt som hänt'' Allas blickar drogs åt Stefan som nu tagit sig tid att hitta på en bra förklaring till varför dem var här.

''Har Rick hittat oss?'' Frågade Taylor nervöst. Jag antog att ingen mer än Damon och Stefan visste. Damon skakade långsamt på huvudet. 

''Vi har inte tid att diskutera det här.'' Sa Damon. Stefan vände sin blick mot mig och suckade...

''Vi måste kontakta Summer.'