’’Du ska veta att jag räddade dig den natten på gatan. Jag lämnade dig utanför sjukhuset för att jag var en brottsling som inte var bra nog för att existera som ett minne i ditt liv. Jag är inte värd dig Noah. Men jag älskar dig.’’

’’Du ska inte dö!’’ Tjöt jag gråtandes. ’’Jo, Noah. Jag kommer dö. Jag är tvungen att välja mellan att andas och älska dig, Noah. Jag väljer att använda mina sista andetag för att säga att jag älskar dig.’’ sedan lade han på.

’’Tiden startar nu Noah.’’

Tiden startar nu.

Och med det menar han vad? Att tiden för att kunna låta någon dö och någon överleva, startar nu? Att jag nu måste välja en av dom? Att jag måste välja? Paniken steg, den var så hög att den passerat maxlinjen. Och hände det, ja, då var det ingenting som kunde få mig att tänka klart. Tyler tog ytligare ett steg mot mig innan han kastade två små lappar på mig med avsmak. Jag försökte tyda de små kringliga bokstäverna, men det var svårare än förväntat.

’’Hayden.’’ vislade Tyler och försvann ut ur rummet för att sedan få mig att möta Hayden. Han tittade försiktigt på mig. Men lät inte känslorna gå emellan utan skar endast bort de breda banden av tejp som hållet mina händer fastbundna. 

’’Adresserna står på lapparna, det beror helt enkelt på vem du väljer.’’ han vände sig om för att gå, men jag hann stoppa honom kvickt.

’’Och om jag väljer båda?’’ mina ögon var fyllda med hopp. Jag bedjade om att kunna rädda båda. Men jag visste precis vad hans svar skulle vara. Så att få höra honom säga det skulle bara vara en bekräftelse om att jag hade rätt.

’’Det går inte Noah.’’ sade han kyligt och fortsatte att gå. Jag sjönk ihop på marken och tog upp de två lapparna. På den ena stod det Justin och en lång adress undertill, medan på den andra stod det Dallas och adressen som ledde till honom. Jag visste att jag inte kunde sitta här och vela. Jag fick inte tappa tid, så jag fick helt enkelt följa mitt hjärta. Men vad händer om hjärtat är i tusenbitar? Vilken del ska man då följa? Skulle jag följa den biten som sa att familjen gick först? Eller den biten som sa att jag älskade Justin och just därför skulle han räddas. Eller båda, riskera att båda dör men att jag försökte.

Jag skakade på huvudet och grät. Tårarna brändes ner för kinderna, rullade ner och stöp mot marken efter de tappat fästet om min haka.

Jag hade släppts ut ur den läskigt stora byggnaden jag befunnit mig i. Jag vågade inte blicka bakåt då jag fruktade att se någon utav killarna stå och glo på mig medan jag gick mot bilen som stod väntandes mot mig. De lät mig ringa någon för att hämta mig, de var förvånansvärt snälla, om man bortsåg från bomben och allt de gjort. Men de hade en baktanke, det fanns alltid en baktanke.

’’Hur fuck kunde detta hända Noah?!’’ Trenton drog in mig i bilen så fort jag öppnat bil dörren. Jag tittade med en skakande kropp på honom.

’’Tyler är mitt ex.’’ svarade jag viskandes.

’’Ditt fucking ex!?’’ tjöt han och körde där ifrån med en hård sväng. Jag svalde hårt. ’’Det går inte ihop Noah.’’

’’Han var inte snäll, vilket du förmodligen hade anat. Han behandlade mig dåligt, det är en anledning till att jag inte står vid hans sida längre.’’

’’Jag vet hur han är Noah, han låter inte bara någon lämna honom sådär.’’

’’Har jag inte berättat?’’ jag höjde mina båda ögonbryn. Självklart hade jag inte berättat, jag pratade aldrig om detta.

’’Tyler fick mig nästan dödad för fem år sedan. Han misshandlade mig så hårt att om inte Justin funnit mig på vägkanten… Hade jag dött.’’

’’Varför har du inte berättat någonting?’’ han såg försiktigt på mig. ’’För att jag skämdes.’’ det fick honom att tystna. Jag tänkte berätta för honom om bomben. Att Justin var så gott som död snart. Men det skulle krossa hans hjärta att jag fick dåligt samvete och lät bli.

’’Justin har berättat förresten.’’

’’Om detta?’’

’’Nej, att han räddade en tjej den natten. Det var anledningen till vadet han slog med dig, till allting som hänt. Han hade ångrat sig.’’ Trenton log mjukt.

’’Ångrat sig för vad?’’

’’Att han lämnade dig den natten.’’ jag kollade chockat ner mot knäna. Jag hade inte tänkt på det så. Var det kanske därför han var så på den kvällen vi möttes på efterfesten hos killarna? Jag log, men kände hur det tonade bort snabbt. Han kunde dö. I kväll kunde vara hans sista kväll. Allting pågrund av mig. Pågrund av att min bror befann sig 30 minuter ifrån honom och i samma situation. Döende, precis som personen jag älskade var. Det hade gått lite mer en 20 minuter sedan tiden satts igång. Jag hade drygt 40 minuter på mig. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte säga till Trenton att både min bror och hans bror var fast i ett hus med en bomb. Bara det att de var en evighet ifrån varandra, att det bara gick att rädda en person. Han skulle självklart vilja att jag räddade Justin, då det var hans bror. Men nu var det så att min bror också befann sig i Justins sits och betydde mer för mig än vad Justin gjorde. Jag snyftade till. Men jag kunde inte tänka så, för Justin älskade jag på ett sätt som jag inte kan älska min bror, på och Dallas älskade jag på ett sätt jag aldrig kan älska Justin på.

’’Hur är det Noah? Är du okej?’’ han såg mina tårfärdiga ögon. Jag var inte okej, inte alls. Jag var förstörd, gråtfärdig, arg, splittrad i tusen bitar och katastrofalt rädd för vad jag skulle ta mig åt. 

’’Skulle du kunna köra mig till…’’ jag tittade ner på de två lapparna jag höll i mina två händer. Jag döljde dom smått så Tren inte skulle få syn på dom. Min blick pendlade mellan Justin och Dallas. Justin… Dallas… Justin… Dallas… Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta som den lilla 3 åringen jag just nu var inombords.

’’… Road Street 13?’’ jag ångrade mig genast trots att det var rätt. Men just nu fanns inget rätt. Allting var fel.

Bara fel.

Oh nej Noah. Vem valde hon nu då? ;) Vågar ni gissa?

Blogg.se strulade som jag sagt, men ÄNTLIGEN säger jag bara. Det tog hela dagen, men äntligen!

Q: Hur många här längtar till sommarlov?

A: Jag. Längtar. Otroligt. Mycket.

’’Adresserna står på lapparna, det beror helt enkelt på vem du väljer.’’ han vände sig om för att gå, men jag hann stoppa honom kvickt.

’’Och om jag väljer båda?’’ mina ögon var fyllda med hopp. Jag hoppades få ett svar om att kunna rädda båda. Men jag visste precis vad hans svar skulle vara. Så att få höra honom säga det skulle bara vara en bekräftelse om att jag hade rätt.

’’Det går inte Noah.’’ sade han kyligt och fortsatte att gå. Jag sjönk ihop på marken och tog upp de två lapparna. På den ena stod det Justin och en lång adress undertill, medan på den andra stod det Dallas och adressen som ledde till honom. Jag visste att jag inte kunde sitta här och vela. Jag fick inte tappa tid, så jag fick helt enkelt följa mitt hjärta. Men vad händer om hjärtat är i tusenbitar? Vilken del ska man då följa?

Det kommer i morgon, i promise. Har bara en del läxor och skolsaker att göra klart nu då det knappt är en vecka kvar (skoldagar) tills jag slutar :D

Men håll tålamodet så kommer förbättring av uppdatering så fort sommarlovet börjar!

’’Vänta… Känner du Justin?’’ jag höjde chockat på ögonbrynen. Justins ord ekade i huvudet. Var försiktig. Han sa det av någon anledning. Jag svalde hårt.

’’Noah…’’ Han suckade och vred sig obehagligt i fåtöljen han satt i. 

’’Jag har varit ledaren för Justin och hans bröders gäng.’’

Han skämtar

Han måste skämta med mig. Säg att han skämtar. Jag försökte le, för att kolla om han snart också skulle le och visa att det hela var ett enda skämt. Men han tittade allvarligt på mig. Och om han visste om att Justin och killarna hade ett kriminellt gäng, det kunde inte vara ett skämt då.

’’Förlåt Noah jag ville berätta.’’

’’Men du kunde inte.’’

’’Jag skyddade er.’’

’’Genom att lämna oss?’’

’’Det var det ända sättet Noah.’’

’’Vet du vad… Tack för att du lämnade oss. Med dig hade allting varit skam och lidande. När du stack fick jag ordning på mitt liv, och allt tack vare för du lämnade existensen från våra liv.’’ Jag försökte le och visa mig stark.

’’Men jag är tillbaka nu.’’ han tittade hoppfullt men sårat på mig. ’’Och vi behöver inte dig, Charlie. Du har gjort ditt, men du lämnade oss och det var tydligen menat för dig att hålla dig borta från oss. Vi mår bra och behöver inte dig. Inte längre.’’ jag ställde mig och drog på mig min svarta kappliknande jacka innan jag började gå mot utgången. Han satt kvar, precis som om han förstod och accepterade det. Jag har alltid trott att det var mitt fel till hans försvinnande. Jag har alltid trott att jag vill ha tillbaka min pappa. Men nej. Jag hade fel på båda mina teorier. Jag var inte orsaken. Han själv var orsaken. Jag ville inte ha tillbaks min pappa. Jag ville att han skulle lämna mitt liv, för gott. Han har satt spår i mitt liv och varit en av de som uppfostrat mig. Men det räckte nog för att förstå att han inte var en av de som jag behövde i mitt liv. Jag gick med snabba steg igenom stan. Klockan närmade sig kvällen och himlen hade dragit över det mörka täcket som fick alla butiker att lysa extra starkt. Jag drog upp mobilen för att ringa efter Justin. Signaler klingade i luren medan jag otåligt väntade på honom att svara.

’’Hur gick det?’’

’’Varför berättade du inte?’’

’’Vaddå?’’

’’Att min pappa jobbat för er.’’ jag kunde höra honom sucka. ’’Jag visste inte att han var din pappa, förrens du berättade hans namn.’’

’’Och du kände inte igen honom?’’

’’Han jobbade inte med oss på det sättet. Han var bara en av de höga cheferna som talade om för oss vad vi skulle göra, via telefon.’’

’’Är ni säkra på att det är rätt tjej denna gången?’’

’’Det är Noah. Vi har dubbel kollat. Vi såg dessutom henne med Justin tidigare idag.’’

’’Jag känner henne och vet säkert att det är hon.’’

’’Har ni kontaktat honom?’’

’’Ja.’’

’’Har ni sagt som jag sa åt er att göra?’’

’’Ja, Tyler.’’

’’Bra. Då kan ni gå.’’ det var mörkt. Kallt. Läskigt. Oroväckande och smärtsamt där jag låg. Jag hade någonting över huvudet, någonting som kändes som en tygpåse. Vissa av de röster som nyligen talat, var bekanta. Den svarta tygpåsen som satt knuten runt min hals drogs plötsligt av. Jag kisade med ögonen då det var en lampa precis ovanför mig som lös ovanligt starkt. Jag blinkade några extra gånger och tittade mig omkring.

’’Noah gumman. Minns du mig?’’ sade en röst i mörkret som omringade mig förutom de lilla ljuset ovanför mig. En man steg in så jag kunde tyda hans ansikte. Jag skakade på huvudet och började gråta.

’’Är du inte glad att se mig igen Noah?’’ Tyler, min största rädsla och ex, stod framför mig med sina elaka svarta ögon vilandes på mig.

’’Vad vill du?’’ frågade jag snyftandes. Han flinade äckligt mot mig. ’’Vad jag vill Noah?’’ Han tog några steg närmre mig, böjde sig ner och lät sin hand smeka mitt ben. Med ens pressade jag mig närmre betongväggen och kollade äcklat på honom. Hans flin avtog läpparna. Han ställde sig åter upp.

’’Du gjorde ett misstag som lämnade mig.’’

’’Det var det bästa som kunde hända mig, Tyler.’’

’’Du ljuger.’’ förnekade han morrandes. ’’Jag säger sanningen.’’ stretade jag emot.

’’Du vet inte vad du pratar om Noah.’’

’’Jag är mycket medveten om vad jag pratar om, Tyler. Och nu, utan dig, är jag lyckligare än förr. Jag har Justin vid min sidan och jämfört mot dig så slår han inte mig.’’

’’Jag älskar dig Noah. Justin är ett vidrigt svin som kommer utnyttja dig Noah!’’

’’Som om du inte gjorde det!’’ spottade jag uppretat. ’’Jag varnar dig Noah. Följer du inte med mig tillbaks till Kanada kommer jag att döda Justin.’’ han höll fram sitt pekfinger.

’’Du kommer inte göra det.’’ skakade jag på huvudet. 

’’Du har rätt Noah. Jag kommer inte döda honom. Du, kommer döda honom.’’ han flinade återigen och viftade med sin hand. Ut kom Hayden med en telefon i handen, han kollade osäkert på mig och mimade ett förlåt medan han gav luren till mig. Jag kollade känslokallt på honom och tog emot telefonen för att pressa den mot örat.

’’Noah, är du där?’’ sade Justins lena men lätt oroliga röst. ’’Jag är här.’’

’’Tack gode gud, du är oskadd.’’ han andades lättsamt ut. ’’Inte länge till.’’ mumlade jag.

’’Lyssna inte på dom Noah. Hör du mig? Vad du än gör, lyssna inte på dom!’’ Tyler ryckte luren från mig och satte på högtalare.

’’Justin. Vill du vara snäll och berätta vart du är någonstans?’’ jag kunde höra Justin morra.

’’I ett hus.’’ svarade han ovanligt lugnt. ’’Och vad finns i huset?’’ Tyler njöt av detta. Justin suckade.

’’En bomb.’’ hans ledsna röst fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. ’’Berätta nu hennes två val.’’

’’Jag är fastbunden i ett hus med en bomb. 30 minuter härifrån sitter din bror fastbunden i ett likadant hus med samma bomb. Om exakt en timme kommer bomberna att utlösas, men du kan endast rädda en.’’ jag kunde höra hur smärtsamt det var för honom att säga det.

’’Justin. Snälla sluta.’’ jag bröt ihop. ’’Jag ber dig. Rädda din bror, Noah.’’

’’Nej, Justin, säg att du ljuger.’’

’’Du ska veta att jag räddade dig den natten på gatan. Jag lämnade dig utanför sjukhuset för att jag var en brottsling som inte var bra nog för att existera som ett minne i ditt liv. Jag är inte värd dig Noah. Men jag älskar dig.’’

’’Du ska inte dö!’’ Tjöt jag gråtandes. ’’Jo, Noah. Jag kommer dö. För jag är tvungen att välja mellan att andas och älska dig. Jag valde att använda mina sista andetag för att säga att jag älskar dig.’’ sedan lade han på.

’’Tiden startar nu Noah.’’

’’Nigel har planerat att döda Noah.’’

’’Är du fucking dum i huvudet Travis!? Varför i hela jävla världen skulle de välja Noah?’’

’’Tror du jag vet det!? Kanske för att det är din jävla tjej?’’

’’Fan vet jag!’’

’’Har du kanske tänkt att göra någonting nu pantade människa? Kanske ska du leta upp henne innan dom fucking dödar Noah?’’ Spottade han panikslaget.

’’Jag är där om fem. Och du, över min fucking döda kropp att de lägger ett finger på min tjej.’’

’’Varför, Travis?’’ 

’’Jag vet lika lite som du.’’

’’Nej, jag menar varför skulle de vilja döda Noah?’’

’’Ja, jag vet fortfarande lika lite som du har inte en aning om varför’’ han suckade ’’men jag gissar att det är för att hämnas på dig.’’

’’Och er andra då? Det var inte bara jag som gjorde det.’’

’’Han tror väl att det var din ide.’’

’’Vi gjorde det för att skydda dom’’ jag förstod inte. ’’Nigal försökte ju döda våran familj!’’

’’Han lyckades.’’ Travis skakade på huvudet. Jag såg att denna konversationen började bli jobbig för honom. Delvis för mig med, men jag ville få saker och ting klart för mig.

’’Han borde förstå varför vi gjorde som vi gjorde efter det.’’

’’Han är en fucking idiot utan hjärnceller. Jag förväntar mig inte att han ska förstå.’’ suckade jag. Han dödade vår mor, våra två små syskon och pappa. En hel - vår - familj, som sedan hittades i en flod några kilometer ifrån vårt gamla hus. Jag drog upp mobilen för att ringa Noah. Men jag nådde endast fram till röstbrevlådan.

’’Noah, vart fan är du? Jag är fucking orolig! Ring mig så fort du hör detta.’’ sedan klickade jag samtalet som endast nått fram till hennes röstbrevlåda. Och detta hade upprepats minst 20 gånger bara på 15 minuter.

’’Fuck!’’ morrade jag och smällde mobilen i bilsätet bredvid mig. Jävla fucking… Vart fan är hon? Vad fan gör hon? Vad fan tänker hon med!? Jag skakade frustrerat på huvudet och slog nävarna i ratten.

’’Ey! Ta det lugnt Bieber! Vi kommer hitta henne, okej?’’ försökte Travis lugna mig. 

Hon satt tyst på sängen och snyftade. Jag öppnade min famn för henne att dyka in, vilket hon gjorde utan att tveka.

’’Jag kommer inte låta någon skada dig, Noah.’’ viskade jag mot hennes öra ’’Och gör dom det, kan jag lova att de kommer ångra sig.’’ hon nickade försiktigt.

’’Du bor med Justin. Det kan inte bli säkrare.’’ sa Trenton stödjande. 

’’Vi kommer inte släppa dig ur sikte, vi lovar.’’ nickade både Tyson och Travis. Hon log och skrattade mjukt medan hon smekte bort en tår.

’’Tack killar. Jag uppskattar det’’ hon lutade sig ifrån mig ’’men det kommer inte hålla i längden.’’

’’Vi kommer hitta ett sätt att lösa det.’’ svarade Travis. 

’’De är döda män, Noah. De kan inte rymma denna gången, vi har dom på spår och låter dem inte stanna länge till på jorden.’’ jag strök henne bak på ryggen.

’’Jag vet inte Justin’’ jag stannade plötsligt. ’’det känns inte rätt.’’

’’Du ska träffa honom och du ska må bra av det Noah.’’ svarade han kvickt. Jag nickade försiktigt och bet mig löst i läppen.

’’Slappna av, det kommer gå bra.’’ nickade han. ’’berätta lite om honom.’’

’’Det finns inget att berätta.’’ svarade jag med en axelryckning.

’’Du kan väl börja med vad han heter.’’

’’Charlie Forth.’’ han tittade med uppspärrade ögon på mig. ’’De var aldrig gifta… Och jag antar att det var en av de skälen som lät honom sticka.’’

’’Noah’’ han tittade känslokallt på Charlie som dykt upp framför Starbucks några butiker bort.

’’Jag börjar tveka om det här faktiskt var en så bra ide.’’ harklade han sig och kramade min hand extra hårt. Jag kollade förvirrat på honom, men hann inte fråga då vi nått fram snabbare än väntat.

’’Noah.’’ andades Charlie ut med ett svagt leende. ’’Charlie.’’ jag svalde hårt och nickade lätt med huvudet.

’’Det här är Justin.’’ presenterade jag Justin för honom. Charlies svaga leende tonade helt ut när han mötte Justins nu kolsvarta ögon.

’’Ska han…-’’

’’Nej, jag ska gå.’’ svarade Justin tillräckligt snabbt för att klippa hans mening på mitten. Justin lutade sig mot mig och placerade sina läppar mot min kind.

’’Var försiktigt.’’ Viskade han sedan i mitt öra för att sen vända sig om och gå.

’’Jag är glad att se dig, Noah.’’ sa han med ett leende. Justin hade tvingat mig hit, för att träffa min såkallade pappa. Jag var inte lika säker som Justin varit när han bett mig träffa honom, för att ge honom en chans att förklara allt. Jag ville veta sanningen, jag ville veta orsaken. Men hade jag kunnat välja att få reda på det utan att träffa honom, skulle jag hellre tackat ja till det. Men mamma vägrade att berätta eftersom hon för det första inte ville berätta hon själv och för det andra att hon ville få mig att träffa honom. Han är ju trots allt din pappa, hade han tjatat om flera gånger när jag sagt att jag inte velat träffa honom.

’’Jag är här nu och kom hit för att du skulle berätta, inget annat.’’ sa jag stelt. Han såg lätt besviken ut. Vad hade han förväntat sig? Att jag skulle springa in i hans famn? I sådana fall kunde han fortsätta drömma, för det kommer aldrig hända.

’’Jag ville inte detta, det ska du veta.’’

’’Men nu blev det så ändå.’’

’’Jag gjorde det för er skull.’’

’’Hur kunde detta vara för våran skull? Hu? Det var inte så att ditt försvinnande hjälpte direkt.’’ morrade jag.

’’Din mor och jag tog detta beslutet för familjens bästa.’’

’’Dra inte in mamma i detta, du kunde mycket väl sagt ifrån.’’

’’Hade jag sagt ifrån och stannat, hade det inte varit säkert att ni funnits idag.’’ han kollade allvarligt på mig. Jag tystnade och lutade mig försiktigt mot fåtöljens ryggstöd.

’’Noah. Det finns saker jag inte är stolt över. Det finns saker jag gjort som jag ångrar. Anledningen till att jag lämnade var i första hand för att skydda dig och din bror.’’ han kollade skärrat på mig.

’’Vet du verkligen vem denna Justin är? Har du verkligen koll på vad han sysslar med?’’

’’Eftersom du ställer den frågan, så antar jag att du vet svaret på den också. Och ja, jag vet mycket väl vad han sysslar med. Men jag accepterar honom för den har är, eftersom han behandlar mig rätt och visar att han har goda sidor han också.’’ 

’’Jag har sätt sidor av honom som jag hoppas att du aldrig kommer få uppleva.’’ han suckade. Jag kollade förvirrat på honom.

’’Vänta… Känner du Justin?’’ jag höjde chockat på ögonbrynen. Justins ord ekade i huvudet. Var försiktig. Han sa det av någon anledning. Jag svalde hårt.

’’Noah…’’ Han suckade och vred sig obehagligt i fåtöljen han satt i. 

’’Jag har varit ledaren för Justin och hans bröders gäng.’’

Im back guys! Sorry för en lång väntan, men kände verkligen att all skrivlust var borta hela förra veckan och även denna. Men gjorde så gott jag kunde för att skriva detta så bra som möjligt.

’’Du vill ha sanningen? Fine, du ska få höra fucking sanningen! Roxana James, tjejen de trodde du var. Det var inte henne de ville döda. De tog fel tjej! Okej, Noah? De dödade fel tjej när dom i själva verket skulle dödat dig!’’

För att inte överdriva.

Jag hade tappat andan. Bokstavligen, tappat förmågan att andas. Allting började snurra vilket fick mig att vingla till så jag damp ner på sängen. 

’’Vad fan Justin! Vi var överens om att hålla tyst om det!’’ Morrade Tyson och bröstade upp sig. 

’’Hon har för fan rätt att veta det!’’ Försvarade Justin sig. När det precis kom en våg av panik som talade om att jag snart skulle svimma, kom syret åter in genom mina läppar och jag började andas snabbare än vanligt.

’’Noah, ta det lugnt.’’ Trenton lade sin hand på min axel och satte sig jämte mig. ’’Du är okej, allting är bra, eller hur?’’ Han försökte lugna ner mig. Jag nickade osäkert trots hans övertygande röst. Jag behövde ta in detta. Någon mördade Roxana James. En tjej som liknade mig. De tog fel tjej. Och de skulle dödat mig egentligen? 

’’K-an ni snälla ta från början. Jag menar, allt ni vet om detta.’’ Jag svalde hårt och tittade smått tårögt på på. Jag kunde inte förstå att jag hade varit några sekunder från döden den natten. Hade jag tagit ett steg färre, eller om det skulle varit trafik, hade jag varit död nu.

Jag kände mig skyldig. Faktiskt. Till att hon nu mådde dåligt. Hade jag inte sagt någonting hade allting varit bra, och hade inget utav detta hänt, hade det allting varit ännu bättre. Men jag kunde inte gjort någonting åt det. Det var bara försent för att ändra ödet när jag fått reda på det. Hon ville att vi tog det från början? Från början… Då allting hände…

De lämnade huset. Nu var det jag, ensam. Med de alla känslorna blanda i ett. En och samma känsla fastän det finns tusen intryckt i mig. Jag log halvt. Hade jag sagt att jag älskade henne? Hade jag det, och menade jag det? Mina käkar trycktes samman när frågan dök upp i huvudet. Det kanske bara var någonting jag sa för att få hennes att sluta gråta? För att jag hade skuldkänslor av att döma henne av sitt utseende? Hon var ju perfekt, i alla lägen. När jag gissade hur hennes liv var, trodde jag att det var så, det var ingenting jag sa för att såra henne. Vem trodde att den perfekta och populära tjejen skulle vara förstörd på insidan av sin barndom? Tillbaks till ämnet. Älskade jag henne? Älskade jag alla hennes sidor, även de stunden hon inte kan älska sig själv och även när hon gör misstag? Det var ingenting jag kunde avgöra just nu. Jag bara hoppades att jag kunde hålla vad jag sagt. Att älska henne när hon gör misstag. Jag skakade långsamt på huvudet. Att kunna älska henne om hon gör ett misstag så stort att jag blir sårad, vet jag inte om jag kan hålla. Jag fick väl vänta och se.

’’Det började när din mor ringde mig…’’

Det var tyst och ängsligt. Jag undrade vad som hände mellan Noah och hennes familj just nu. Jag förstod redan när Noah inte ville åka hem, att det var någonting som stod fel. På bordet framför mig befann sig min mobil jag stirrat på ett långt tag. Jag hoppades på att samtal från Noah som skulle be mig att hämta upp henne, eller åtminstone berätta vad som försegår. Istället fick mig ett samtal från någon helt annan, någon jag inte förväntade mig skulle ringa.

’’Ja hallå?’’ Svarade jag förvirrat. ’’Justin. Hej.’’ Svarade hon andfått. ’’Cassandra?’’ Rynkade jag pannan. Cassandra - Noahs mor - hade ringt mig förutom. Det var självklart om Noah det handlade om då. Noah hade berättat sin ursäkt för att bo hos mig, ett skolprojekt, sedan hade Cassandra ringt och sagt att jag skulle ta hand om henne väl eftersom att hon visste att det inte var något skolprojekt. Jag förstod inte hur hon fick tag på mitt nummer, eller hur hon visste vem jag var. Det var bara någonting som jag fick strunta i att få svar på just då. Men jag lovade henne att ta hand om Noah. Detta var någonting mellan mig och hennes mor då jag inte skulle vilja berätta vad Cassandra säger till mig. Jag antog också att det var någonting hon ville hålla mellan oss två, endast, så jag behöll det hemligt.

’’Justin. Jag behöver din hjälp.’’ Hon lät panikslagen. Att prata med min flickväns - vad jag antog Noah var för mig - mamma om saker och ting, liksom saker man vanligtvis inte pratade om, var bara någonting jag antog jag skulle få vänja mig vid. Noah var inte normal - på ett positivt sätt - vilket jag älskade. Det var någonting jag drogs åt, sedan att hon hade hemligheter om sin familj som var näst intill omöjliga att få höra om, fick jag respektera. Trots att det skulle underlätta för mig en hel del om jag visste varför hon betedde sig som hon gjorde i vissa situationer med hennes mor till exempel.

’’Vad har hänt? Är Noah okej?’’ Var det första som dök upp i huvudet.

’’Det är problemet, Justin. Jag har inte en susning om vart hon är! Hon bara stack, och var väldigt upprörd när hon lämnade. Jag är rädd att hon hittar på någonting farligt, du vet hur Noah är.’’ Hennes röst darrade och hela hon lät gråtfärdig. Att tveka om hon brydde sig om sin dotter, var inte en tanke som slog mig. Det var bara så självklart. Precis som att jag skulle göra vad som helst för Noah. I detta fall, ta hem henne i säkerhet.

’’I många fall, ja. Jag lovar Mrs McCall. Jag ska hitta henne, oroa dig inte.’’ Jag försökte låta lugn. Vilket jag i första hand inte var. Jag hade panik och ångest. Tanken om att Noah var försvunnen var ren en mardröm. En fucking mardröm som blivit verklig.

’’Jag uppskattar din hjälp Justin Bieber.’’ Sedan lade hon på. Trots att en del av mig ville ta åt mig, så var jag allt för upptagen med att hitta ett sätt att hitta Noah som kunde befinna sig vart som helst. Snabbt knappade mina fingrar in Travis nummer. Jag ringde upp honom och väntade otåligt på att han skulle svara.

’’Jag var precis påväg att ringa dig.’’ Svarade han lätt allvarligt. ’’Är Noah med dig?’’ Frågade han sedan. Jag var tyst ett tag.

’’Justin, säg snälla att Noah är med dig.’’ Han lät rädd för en sekund. Jag ville inte veta varför han tänkt ringa mig, vilket antagligen innebar att det var någonting viktigt han velat berätta. Och ville jag veta ännu en dålig nyhet? Absolut inte.

’’Hon är inte med mig.’’ Jag bet mig i kinden. ’’Hon är försvunnen.’’

’’What the… Justin. Det är någonting du måste veta.’’

’’Kom till fucking saken då.’’ Jag rusade ut till hallen för att dra på mig min skinnjacka och skor.

’’Nigel.’’ Han suckade. ’’Nigel vaddå?’’ Jag blev allt mer upprörd. Nigel, det fucking gänget som förstörde allt och alla. De gänget som fick mig i fängelse. Och andra sidan hade Tay hamnat i fängelse han också. Pågrund av mig. Men nu hade hela hans gäng tänkt att gå på oss. Jag hade ingen aning om varför. Denna gången hade jag och killarna inte gjort någonting för att göra dem upprörda. De var väl bara ett gäng med fuckade psykopater som inte visste bättre än att ge sig på oss.

’’Nigel har planerat att döda Noah.’’

’’Är du fucking dum i huvudet Travis!? Varför i hela jävla världen skulle de välja Noah?’’

’’Tror du jag vet det!? Kanske för att det är din jävla tjej?’’

’’Fan vet jag!’’

’’Har du kanske tänkt att göra någonting nu pantade människa? Kanske ska du leta upp henne innan dom fucking dödar Noah?’’ Spottade han panikslaget.

’’Jag är där om fem. Och du, över min fucking döda kropp att de lägger ett finger på min tjej.’’

Lycklig, var ordet jag sökte.

Mina ögon var tunga. 

Det var inte konstigt. Inte alls. Inte hade jag fått någon sömn i natt. Då jag faktiskt vart på fest - som jag inte kommer ihåg någonting av - mesta dels av natten, men också inte kunnat somna pågrund av huvudvärk och illamående.

’’Vill du att vill lägger oss?’’ Frågade han vänligt. Det tog tid för hjärnan att ta in det han nyligen sagt, trots att meningen han uttalat var soppas enkel att ett litet barn skulle förstå på nolltid. Men jag var halvt väck vilket inte hjälpte mitt medvetande. Jag nickade tillslut. Hans ena arm fattade tag under mina benväck och den andra under min rygg. Långsamt bar han mig till sovrummet, la mig ner på den mjuka dubbelsängen och la sig slutligen jämte mig för att kunna skeda sig bakom mig med sina armar virade runt min kropp.

’’Du’’ Viskade han tyst nära mitt öra. Jag gav ifrån mig ett litet ljud, som tydde på att jag lyssnade.

’’Jag är inte så bra på det här.’’

’’På vaddå?’’ Frågade jag som spetsade öronen. ’’Att vara snäll. Det är inte min grej.’’ Mumlade han och kysste min kind med ett leende.

’’De flesta har nog märkt det.’’ Skrockade jag med ett leende. ’’Så ta inte åt dig när jag beter mig dåligt, jag vill inte det, okej?’’

’’Lite svårt.’’

’’Men gör inte det, förstår du Noah?’’ Han lät skärrad. Precis som han gjort någonting.

’’Varför pratar vi om det här just nu, Justin? Har det hänt någonting?’’ Jag drog väck hans armar för att kunna vände mig med ansiktet mot honom. Han tittade med sina känslokalla ögon som inte speglade någonting alls. Kanske var det bra, för att inte avslöja vad han faktiskt kände.

’’Du minns inte.’’ Viskade han. ’’Allting är riktigt suddigt för mig just nu, så verkligen inte.’’ Jag lät inte ögonkontakten brytas för en sekund.

’’Vill du kanske berätta?’’

’’Det kommer bara såra dig, trots att det inte var någonting jag gjorde.’’ Mumlade han vagt. Jag väntade på att han skulle berätta. Även fast han sa att jag skulle bli sårad. Jag fick ta den smällen.

’’Du stack igår, från dina föräldrar. Du var borta i princip hela kvällen och natten. Vi var oroliga för dig, så din mor bad mig att leta upp dig. Hon hade inte behövt säga det, då jag redan börjat.’’ Han andades tungt ut. Jag såg att det var plågsamt för honom att berätta.

’’Jag och Travis hittade dig på en nattklubb. Full. Med…’’ Han stoppade sig själv från att fortsätta.

’’Med vaddå?’’ Jag satte mig hastigt upp och tittade oroligt på honom. Han skakade på huvudet och satte sig upp med benen över sängkanten. Jag sjasade mig ner bredvid honom för att förtvivlat kollade på hans sammanbitna ansiktsuttryck.

’’Med en kille. Ni stod och höll på i ett hörn.’’ Morrade han när bilden dykt upp i huvudet på honom.

’’Det värsta var att den tjejen han trodde att du var, blev mördad i samma sekund som du steg in i nattklubben.’’ Han vägrade att kolla på mig. Och jag, vad gjorde jag? Jag satt där tyst, med blicken vilandes i mitt knä. Och hade han rätt om att jag skulle bli sårad. Jag blev det, med tanke på att han blivit det. Han fick mig att må dåligt av vad jag gjorde, vilket jag ska göra. Jag suckade.

’’Förlåt.

Om Justin nu hade rätt. Att Roxana James, tjejen eller kvinnan, jag låtsades vara var död. Varför skulle någon vilja döda henne? Varför? Svaret skulle jag aldrig få. Eftersom jag inte kände henne. Jag visste knappast hur hon såg ut. Jag drog på mig mina slimmade jeans och tittade nöjt på min spegelbild innan jag steg ut ur sovrummet. Fast nu var det så att jag var alldeles för splittrad för att låta detta passera. Det kändes inte rätt. Kanske var det ren slump att tjejen jag låtsades vara blev mördad, men det skulle varit alldeles för konstigt. Så rent slumpmässigt var det inte. Det måste ha funnits någonting bakom allt detta. Justin hade somnat efter snacket. Självklart blev det en tystnad ingen ville bryta. Vi båda la oss ner i sängen och somnade då vi inte ville veta av varandra. Han med ryggen mot mig, och jag i detsamma ställning. Efter att ha berättat, hade i princip allting klarnat, jag kom då ihåg gårdagens händelse. Nu var det bara för mig att granska fallet. Fallet som Justin inte ville att jag skulle få reda på. Trots att han sagt sanningen, så fanns det mer han döljde bakom sin lilla mur. Om det var för att skydda mig, jag brydde mig inte.

’’Jacklyn Pott.’’ Hon skakade hand med mig mjukt. Hon såg ut att ha gråtit. Det förvånade mig inte.

’’Hellen Corth.’’ Jag log mjukt mot henne och lutade mig mot den hårda stolen. Att låtsas vara en reporter, det var det enklaste sättet att få prata med Jacklyn som stod nära Roxana. Hon stirrade ett långt tag på mig innan hon kom på vad hon höll på med, hon vek undan blicken och log generat.

’’Förlåt, jag kunde bara inte undgå att tycka att du är så lik Roxana.’’ Snyftade hon innan hon tog en klunk från de kokheta kaffet. Jag log endast.

’’Är det okej om jag ställer några frågor?’’ Jag höll i mitt block i vänstra handen och pennan i den högra för att skriva ner de saker jag skulle få reda på. Hon nickade.

’’Innan Roxana dog, märkte du något annorlunda med henne?’’

’’J-ag tror inte det… D-et var in-get jag tänkte på direkt.’’ Skakade hon på huvudet.

’’Hade hon en pojkvän, eller dejtade hon någon som verkade misstänksam?’’ Frågade jag, trots att jag visste att hon hade det. Killen jag hånglat med i det där äckliga hörnet i samma sekund som Justin fått syn på mig.

’’Chris, henne pojkvän. Ingenting misstänksamt alls. H-an är per-fekt.’’ Stammade hon.

’’Ursäkta, men jag förstår inte vad detta har med en intervju att göra, det känns mer som om du undersöker mordet.’’ Hon torkade några tårar.

’’Frågorna är tyvärr inte utvalda utav mig.’’ Jag försökte le. Men det gick ingen vidare. 

’’Roxana… Vi skulle träffas på nattklubben. Och det gjorde vi. Jag förstår inte vad folk pratar om! Jag vet inte vad polisen försöker få mig att tro! De säger att hon blivit mördad innan festen ens startade, hur kunde hon då vara där med mig?!’’

’’Travis. Kan du snälla berätta för mig!’’ Tjöt jag upprört. Han suckade förtvivlat.

’’Jag vet att du vet, precis allting! Sluta behandla mig som ett jävla barn! Jag klarar av sanningen!’’ Jag blev allt mer otålig. Jag förstod tillslut att få fakta om Roxana inte skulle hjälpa ett dugg, det skulle inte få sanningen att komma fram då Jacklyn inte visste varför. Resten av gänget var i vardagsrummet. Jag hoppades att de inte hörde då Justin aldrig skulle gå med på att berätta, eftersom han också visste till hela sanningen.

’’Nej! Noah, du klarar inte av fucking sanningen! Jag vet att det kommer krossa dig, jag vet att du inte vill detta och jag vet att du inte ska få gå igenom det här igen!’’ Höjde han rösten. Hela gänget, inklusive Justin, kom in i rummet. Jag gav ifrån mig ett lågt tjut.

’’Vad är det som pågår hörni?’’ Frågade Justin som rynkade pannan.

’’Kan någon vara snäll och förklara varför hon dog samma natt som jag befann mig på samma ställe, varför hennes bästa vän sa att vi var som kopior och varför det kunde varit jag som dött den natten!?’’

’’Noah, sluta. Du vill inte veta.’’ Skakade Justin på huvudet som tagit Travis sida. Resten av dom verkade göra detsamma.

’’Snälla! Killar, jag vet seriöst inte vad jag sak göra! Det ända jag vet är att det är någonting som är riktigt fel, det är inte ren slump att någon dör samma natt som jag sticker, det är heller inte ren slump att hennes bästa vänner tror att jag är Roxana. Det är bara… Helt fucked up!’’ Jag slängde med armarna åt varsitt håll. Justin suckade och tog ett steg mot mig.

’’Du vill ha sanningen? Fine, du ska få höra fucking sanningen! Roxana James, tjejen de trodde du var. Det var inte henne de ville döda. De tog fel tjej! Okej, Noah? De dödade fel tjej när dom i själva verket skulle dödat dig!’’

Oh my god, vad kommer nu hända!? x)