Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
9 - Confused
''Och inte ljuga för mig?'' Hon tittade väntade på mig. Snyftade och försökte möta min blick som sjunkit ner i sängen. Ljuga. Jag svalde hårt. Att ljuga, det var på något sätt min grej. Jag ljög för folk, dagligen. Först och främst, för att skydda Summer. Sen, för att sådan är jag. Jag mötte hennes röd sprängda ögon. Fan. Jag kan inte ljuga för henne. Inte när hon blir sviken av nästan varenda i hennes liv.
''Nej, inte det heller, babe.'' Skakade jag på huvudet och drog henne tätt intill mig så hennes ansikte låg tryckt mot min bröst korg. Men det värsta var... Att det var precis det jag gjorde för henne, just nu.
Hon hade nästan somnat. Men att låta henne sova var inget val jag ville ta, det innebar att hon inte skulle få någon sömn alls inatt.
''Summer, byt om så åker vi till mig.'' Harklade jag mig och gled undan hennes slöa kropp som låg lutad mot mig. Hon stönade trött till innan hon vände på sig och la sig bekvämare.
''Kom igen'' Drog jag det tjocka dun täcket från hennes kropp med ett ryck.
''Vad gör du?'' Mumlade hon med fortfarande stängda ögon.
''Upp med dig'' Jag drog i hennes armar så hon slutligen satt upp. Inte förrns då slog hon upp sina tunga ögon lock och tittade surt på mig.
''Byt om, vi drar till mig.'' Sa jag nu mer bestämt och slog mig ner på en av köks stolarna som jag gått fram till.
''Nej, jag orkar inte'' Skakade hon på huvudet och korsade armarna framför hennes bröst. Jag suckade irriterat och gick med raska steg in i hennes stora wic. Den var full med kläder. Tröjor, byxor, linnen, exakt allt. Jag bläddrade bland dem olika tröjorna som hängde på rad i galjor och drog slutligen fram ett vitt, lite genom skilningt linne och ett par slitna shorts innan jag raskade vidare mot Summer, som nu låg ner igen med stängda ögon. Hon hade blivit sårad, hjärter krossad och gråtit. Det kunde jag tåla, trösta henne, vara mjuk och vänlig. Men när det kom till att hon inte lyssnade utan bara gjorde tvärtemot. Då var mitt tålamod slut.
''Summer!'' Sa jag med en hög allvarlig röst. Hon ryckte till och ögonen slogs snabbt upp. Jag slängde kläderna bredvid henne och tittade menande på henne.
''Inte den...'' Stönade hon och höll linnet framför sig.
''Bara klä på dig, jag väntar i bilen.'' Suckade jag och började gå mot hallen i en lugn takt. Drog på mig skorna och vidare ut mot bilen jag satte mig i väntan på att hon skulle klä på sig. Klockan tickade... 4 minuter gick, 6...8... När mitt tålamod var på väg att ta slut igen slogs dörren upp och ut steg Summer i kläderna jag valt åt henne. Hennes hår var utsläppt och hängde fritt över hennes ena axel. Hon vägrade titta på mig utan gick hela vägen fram till bilen med blicken ner slagen i marken. Väl inne började jag köra från uppfarten och vidare hem mot mig. Det var alldeles tyst. En ganska obekväm tystnad. Varken hon eller jag ville säga något. Inte ett knyst. Jag sneglade på henne som hade sin blick riktade ut mot fönstret med korsade armar. Det ända som nu hördes var radion jag satte igång för att liva upp stämningen. Inte gjorde det saken bättre. Nästan tvärt om. Jag hade ett hårt grepp om ratten och hoppades bara att vi snart skulle vara hemma. Men efter en stund kände jag hur skuldkänslor bubblade upp inom mig. Hur jag kände mig som en idiot nu. Jag visste mycket väl att hon mådde dåligt, men ändå behandlade jag henne på de sättet jag gjorde. Jag skakade besviket på huvudet när jag parkerat bilen på uppfarten. Summer hoppade lättat ur bilen och var på väg mot dörren, men hann inte längre då jag hunnit stoppa henne. Tagit ett hårt grepp om hennes handled och dragit in henne i min famn med en halv snurr. Nu krockade våra tunga andetag och våra blickar var som fast i varandras. Hennes ena hand låg på mitt bröst medans den andra hade jag i min hand. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. Det kändes nästan som om den skulle hoppa ur när som helst. Efter en stund i tystand tog mig samman och slingrade försiktigt mina armar runt hennes midja.
''Är du okej?'' Fick jag slutligen ur mig. Och de jag sa, det var inget jag bara sa, för att värka som om jag bryr mig. För jag bryr mig. Det gör jag. Alldeles för mycket. Hennes blick sjönk ner mot hennes fötter. Vad fan tänker du med Justin? Det var en jävligt dum fråga, klart hon inte är okej. Hon har nyss fått se sin - fucking - pojkvän hångla med en tjej framför ögonen på henne. Jag skakade suckandes på huvudet.
''Han var en idiot.'' Sa jag innan jag drog in henne i en omsorgsfull kram. Jag kunde höra hur hon snyftade smått innan hon nickade. Plötsligt kom jag tillbaks till den verkliga världen, bort från all dag drömande, då vi stod utanför huset och bara höll om varandra. Jag greppade tag om hennes hand igen efter jag lutat mig ifrån henne och ledde henne upp mot dörren vi sedan steg in genom. Ingen utan oss sa något när vi stigit in, vidare mot killarna i vardagsrummet.
''vart har du varit?'' Undrade Damon.
''Hos Summer.'' Ryckte jag på axlarna och hoppades innerligt att hon inte skulle ifråga sätta att Damon inte visste om det då jag egentligen skulle bjuda med dem... Men struntade i det, med flit. Killarnas blickar drogs åt Summer som hade slagit ner sin deppiga blick i golvet. Hon pillade med sina fingrar i en osäker gest. Jag ville inte att killarna ska fråga vad som hänt, hon skule säkert bryta ihop. Vilket jag inte vill, eller tillåter. Så istället för att ägna tiden med dem kramade jag mjukt om hennes hand jag ännu inte släppt och började gå mot trappan. Som tur var ifråga satte dem inte det och lät sina blickar glida tillbaks till teven så fort vi försvunnit ur deras syn. Vi fortsatte vidare mot mitt rum där vi gled in och slog oss ner på sängen, i tystnad. Jag visste varken vad jag skulle säga, eller göra. Hennes blick var fortfarande ner slagen. Jag orkade inte se henne ledsen. Det var det värsta jag visste. Hon la sig ner, sakta, med blicken så långt bort från mig. Hon gjorde allt för att undvika att möta min blick, då hon visste att jag genast skulle kunna läsa henne som en öppen bok. Veta hur hon mår, känner sig, i princip allt. Jag la mig ner på sidan med armbågen som stöd, jämte henne med huvudet lutat mot handflatan innan jag granskade hennes perfekta drag i ansiktet. Jag var desperat efter att få möta hennes blick. Tillslut fick jag som jag ville då hennes ögon hade mött mina. Mina fingrar började dra sig fjäder lätt i cirkel rörelser i hennes ansikte. Hennes ögon stängdes av njutning och andades tungt ut, som hon andades in. När hon öppnade dem igen hade jag hunnit byta ställning så jag lutade mig över henne, med våra nästippar nästan snuddandes mot varandra. Hennes blick for ner mot mina läppar. Kände hon kanske samma för mig? Samma starka känslor, samma iver över få vara med mig, hela tiden. Eller inte... Hon hade en pojkvän, som hon älskade. Hon sa det till mig, face to face. Varför skulle hon ljuga? Men nu tvivlade jag inte en sekund på att hon, för en sekund, kände något för mig då hon lutade sig fram för att kyssa mig...
''Justin.'' For dörren upp med en smäll. Båda ryckte till och jag slängde mig till andra sidan av sängen. Fucking idiot, förstörde mitt - troligen - enda tillfälle.
''Vad!?'' Tjöt jag en aning upprört med blicken spänd i Damon. Han tittade andfått på mig innan han gav mig en blick, som tydde på att något hänt, något mycket allvarligt.
''Jag kommer snart.'' Sa jag stelt utan att ge henne en sista blick innan jag försvann ut ur rummet...
Vad fan höll nyligen på att hända? Jag, som intalat mig att det inte var något mellan oss, höll på att kyssa honom... Det är inget mellan oss, inget mer än vänskap. Han kände inget för mig... Och jag inget för honom. Men att neka att jag ville kyssa honom, det kunde jag inte. Då jag suktat efter att göra det, i timmar. Stirrandes på honom. Fått känna hans närhet, doft, värme... Omsorg. Jay, idioten, hade jag för ett tag sedan glömt, okej, för kanske några minuter sedan... Men jag har glömt honom, kanske för stunden, på grund av Justin som fått mig på andra tankar. Och på tal om Justin, vart var han? Damon som fått honom att hastigt lämna rummet hade stirrat på honom, med en konstig blick. Det kändes som om något var fel. Jag var allt för nyfiken för att sitta kvar här och vänta på att han skulle komma tillbaks, så jag steg ner för sängen och började ett litet äventyr ut från rummet och mot den lilla inne balkongen strax vid trappan som man hade utsikt över vardagsrummet, där dem tur nog befann sig. Jag hörde mummel, upprörda röster och några få svordomar.
''Vad fan?'' Sa Justins upprörda röst.
''Hela jävla tiden, fattar du det?'' Stefans röst hördes plötsligt. Jag kunde se hur han gick fram till data skärmen framför dem.
''Jag ska fucking döda honom!'' Röt Justin och spände sin näve. Jag var förvirrad, väldigt förvirrad. En rynka spred sig i min panna innan jag fortsatte lyssna.
''Förrädare, jävla förrädare!'' Justin gick fram och tillbaks framför teve skärmen. Han var nästan panik slagen. Men mest av allt, arg.
''Hur ska vi berätta det då?'' Öppnade Damon sin mun. Jag tog mig mod att gå ner och steg fram till dem.
''Berätta vadå?'' Undrade jag lika förvirrad, om inte ännu mer. Dem vände sig hastigt mot mig och svalde hårt.
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
8 - No words can describe
''Du betyder mycket för mig, mer än vad du anar'' gäspade hon trött och stängde ögonen. Jag kände hur jag blev varm inom bords. Hur mitt hjärta gjorde en volt. Hur det pirrade i magen. Hur allting kändes perfekt i detta läge. Du betyder allt för mig, du är skälet till att jag lever, att jag orkar leva. You are my soulmate... Jag älskar dig. Men istället sa jag ett enkelt,
''Godnatt, hjärtat'' och kramade mjukt om henne.
Mina ögonlock öppnades, automatiskt denna morgonen, av en underbar doft som spred sig upp i näsan. Vilket var väldigt anorlunnda då jag alltd var jätte seg på mornarna. Jag rufsade till mitt hår med den ena handen och satte mig upp med hjälp av den andra och gäspade stort innan jag tittade mig omkring. Jag lutade mig tillbaks i den mjuka soffan och vila min blick på Summer som stod i köket och fixade med frukosten. I andra soffan låg Brook utslagen, med munnen öppen, och sov som en stock. Vilket jag inte direkt klagade över då jag mer än gärna ville att hennes käft skulle förbli stängd. Annars hade hon babblat på, om vad hon nu pratade om igår, idag igen. Summers blick drogs mor mig och log sedan snett.
''Godmorgon sömntuta'' Flög muntert ur hennes mun. Jag ställde mig upp och började sakta dra mina fötter trött mot det bruna trä golvet innan jag slog mig ner på stolen mitt emot henne med ett nyvaket men muntert leende.
''Godmorgon'' Sa jag samtisigt som jag lutade mitt huvud i mina ena handflata. Plötsligt började saker från igår spelas upp i mitt huvud. Den underbara meningen hon sagt till mig igår. Du betyder mycket för mig, mer än vad du anar. Det var ingen dröm. Hon hade sagt det. Fan, vad löjlig jag är. Blir uppspeld av en liten mening Summer sagt. Det är fånigt. Men jag kunde ändå inte undgå att undra om hon var medveten om vad hon sa? Kanske det bara var något hon sa i sömnen? Jag skakade bort tankarna. Det har ändå ingen betydelse.
''Sugen på frukost?'' Hon ställde fram en vit stor tallrik full med pannkakor i mitten av bordet innan hon dukade fram andra goda grejor som passade bra till de. Bland annat, nutella. Inte förrns då började min mage att skrika efter mat.
''Gärna'' Slickade jag mig runt läpparna och drog åt mig tallriken som nu stod framför mig. Jag började stapla några på min egna tallrik som stod snett jämte mig innan jag ställde tillbaks pannkaks tallriken på sin plats igen. Summer som nyligen stått upp på andra sidan bordet satt nu jämte mig med ett brett leende och proppade i sig maten hon hade på sin tallrik. Jag skulle precis till att stoppa en bit i munnen då hon stoppade mig.
''Vänta'' Hon sträckte sig över bordet och nappade åt sig en skål med jordgubbar, kletade på nutella på toppen av en hon höll i och sträckte den mot min mun. Jag tittade ner på den och funderade på vad hon ville att jag skulle göra, äta den?
''Smaka.'' Jag tvekade inte en sekund innan jag tog hälften av den i min mun och en sötma spred sig i min mun. Choklad blandat med jordgubbar, perfekt kombination. Resten av jordgubben stoppade hon i munnen och åt upp. Jag log snett mot henne och nickade
''Gott'' Sa jag kort. Hon fnittrade till och log nöjt innan hon fortsatte äta. Vilket jag också gjorde. Plötsligt kunde jag höra steg bakom oss. Jag vände mig sakta om och fick syn på Brook som nu vaknat. Ett socker sött leende spred sig på hennes läppar innan hon började gå med raska steg mot oss och slog sig ner bredvid mig. Fuck.
Brook satte sig gladligen ner jämte Justin innan hon började fylla sin tallrik med pannkakorna jag för en stund sedan gjort. Jag kunde skymta Justins irriterade blick bränna på Brook. Det gjorde ont, på något sätt, att veta att han inte gillade Brook, medans hon gillade honom. Men på något sätt kändes det ändå skönt, att veta att det inte kommer bli något mellan dem. Konstigt nog, vill jag inte det. Det skulle bara kännas konstigt. Och våran relation, hur skulle den bli då?
''Kan du skicka jordgubbarna?'' Avbröt hon mina tankar. Jag stängde mina ögon med ett djupt andetag innan jag slog upp dem med ett på tvingat leende och räckte henne skålen. En obehaglig pinsam uppstod då ingen hade lust att säga någonting. Just nu, kände jag att jag bara vill att Brook skulle gå. Lämna mig och Justin ifred. För det var inte planerat att hon skulle komma igår kväll. Utan hon bara dök upp. Visserligen brukar hon göra det. Och då är det okej. Men just igår ville jag verkligen inte ha henne med mig och Justin. Heller inte idag.
''Vad ska vi göra idag?'' Undrade Brook medans hon proppade munnen full med jordgubbar. En ursäkt. En snabb ursäkt som skulle få henne att gå, så snabbt som möjligt.
''Jag och killarna ska iväg'' Sa jag snabbt. Hon stannade till och vände sig mot mig,
''Jaha''
''Om en liten stund'' Kved jag till. Snälla läs av situationen, Brook!
''När?'' Ville hon exakt veta.
''Om fem minter.'' Jag svarade alldeles för snabbt för att få det trovärdigt. Men så dum som hon var gick hon på det. En nick var det enda hon gav mig innan hon började gå mot hallen.
''Vi ses, gumman!'' Vinkade hon med ett leende innan hon steg ut genom dörren. Jag hade aldrig trott att hon skulle gå på det. Jag pustade lättat ut och sjönk ihop på stolen. Jag hade vid detta lag helt glömt bort att Justin satt jämte mig, med sin blick bränandes på mig. Jag vände min blick, sakta mot honom och höjde på ögonbrynen. Han skakade skrattandes på huvudet.
''Vad?'' Slog jag ut med armarna.
''Hur blondinig får man lov att vara?'' Han menade Brook. Jag höll med.
''Antagligen som Brook'' Log jag snett. Vi tittade djupt in i varandras ögon, bara si sådär. Och jag kunde inte vika undan min blick då jag hade blivit paralyserad av hans underbara ögon som var alldeles intensiva... Men så fort jag kunde höra dörren smällas upp avbröts det hela och båda ryckte till. Vi vände våra huven mot dörren och fick syn på... Jag kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Hur tårarna ville spruta ut ur ögonen och hur jag vill sjunka genom jorden. Tryckt mot väggen stod en tjej, väldigt lätt klädd, knappt några kläder alls med Jays läppar tryckt mot hennes i en kyss, mer som hångel. Jag svalde hårt och bara fortsatte stirra på dem, tills tjejen - som hade 'slampa' stämplat i pannan - fick syn på mig och Justin sittandes chockade med våra blickar fast på dem. Hon puttade undan Jay från sig och tittade förvirrat på oss.
''Vilka är dem?'' Pep hon till med korsade armar. Han stelnade till och vände sig sakta om. När han fick syn på mig, då smalnade hans ögon och munnen föll vidöppen.
''S-Summer?'' Stammade han nervöst fram. Jag skakade sårat på huvudet innan jag rusade in u badrummet. Smällde och låste dörren innan jag sjönk ner på golvet med knäna upp tryckta mot bröstet. Illa måendet spred sig i magen snabbt. Den knöt sig och halsen var grus torr. Maten jag nyligen fick i mig ville upp. Jag kröp snabbt fram till toa stolen innan jag öppnade locket och hukade mig över den i ett försök att få upp allt. Men inget ville ut. Jag grät, snyftade, huklade och satte mig slutligen ner, bredvid toaletten med tårarna som forsade ner för mina kinder. Ytterdörren smälldes till och snabba steg hördes komma mot mig. Jag spärrade upp ögonen och tittade på handtaget. Jag kunde se en skugga under dörr glipan som stannat utanför.
''Summer'' Suckade Justins sorgsna röst.
''Gå'' Snyftade jag
''Öppna dörren, Summer'' Uppmanada han mig med en bestämd röst. Jag skakade på huvudet, även fast jag visste att han inte såg.
''Bara gå, Justin!'' Grät jag och gömde mitt ansikte i mina händer. Att andas var tungt, att leva var jobbigt, att inte kunna försvinna var värst. Han suckade högt innan han gick därifrån. Med ens ångrade jag att jag bad honom gå, jag behövde honom här, nära mig.
Plötsligt slogs dörren upp och jag ryckte lätt till innan jag blickade upp på Justin som nyligen slagit in dörren.
''Vad fan gör du!?'' Tjöt jag gråtandes. Men han varken svarade eller brydde sig om dörren som nu låg på golvet utan rusade istället fram till mig. Slingrade sina muskulösa armar runt min taniga lilla kropp och bar sakta upp mig på fötter. Tårarna slutade inte, utan öste ner ännu mer nu. Jag drog mina armar om hans hals och kramade honom hårt. Snyftade, grät, snyftade grät. Allt om och om igen. Han vägrade att släppa mig. Och jag vägrade att gå ur hans mjuka famn. Vi stod där, ett långt tag. Med armarna om lindade runt varandra medans man kunde höra mina snyftningar då och då. Han släppte taget om mig med ena armen och satte den under mina knä väck innan han bar upp mig i hans famn. Tittade hjärter krossat in i mina ögon och började gå ur från badrummet, vidare mot sängen som han sakta la mig ner på. Han drog täcket om mig, la sig jämte mig och slingrade sin arm runt midjan innan han drog mig närmre sig.
''Du kommer inte lämna mig, eller hur?'' Snyftade jag. Jag behövde veta att någon skulle finnas för mig, när allting var som värst, och inte lämna mig. Han tittade med en tom blick in i mina ögon.
Mitt hjärta slog hårt i bröstet, om det ens var helt. Att den fucking idioten till kille stått och hånglat med en fucking tjej framför ögonen på Summer. Det var ofattbart. Hur han kunde behandla henne på det sättet som han gjorde och sedan brydde han sig knappast om att hon var förkrossad. Jag skulle aldrig göra något sådant mot henne. Inte ens tänka tanken.
''Nej, hjärtat, aldrig.'' Försäkrade jag henne med ett lugnande leende som inte nådde upp till öronen. En ynka tår rann ner för hennes kind, sakta, tills jag smekte bort den med min tumme.
''Och inte ljuga för mig?'' Hon tittade väntade på mig. Snyftade och försökte möta min blick som sjunkit ner i sängen. Ljuga. Jag svalde hårt. Att ljuga, det var på något sätt min grej. Jag ljög för folk, dagligen. Först och främst, för att skydda Summer. Sen, för att sådan är jag. Jag mötte hennes röd sprängda ögon. Fan. Jag kan inte ljuga för henne. Inte när hon blir sviken av nästan varenda i hennes liv.
''Nej, inte det heller, babe.'' Skakade jag på huvudet och drog henne tätt intill mig så hennes ansikte låg tryckt mot min bröst korg. Men det värsta var... Att det var precis det jag gjorde för henne, just nu.
Vad tycker ni om Jay, som bedrog henne? Vad tror ni Justin ljuger om, guys? Lite svårt att gissa kanske? Det kommer - i nästa kapitel tror jag - bli spännande ;)♥ Dem kommer få reda på saker, som wow, kommer chocka dem.
Fråga: Vilket är erat favorit land? Skulle ni tänka er att bo där?
Mitt svar: London eller Kanada, det värkar så mysigt i Kanada + så bor ju Justin där sometimes. London värkar så underbar, där det finns massvis med folk och det händer - tror jag - saker hela tiden.
Puss och kram!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
7 - Cuddle
Med fortfarande stängda ögon drog jag upp min mobil ur fickan innan jag sakta öppnade ögonen igen för att kunna se vad jag gör. Jag skrollade bland mina kontakter och klickade på ''Pappa''. Jag tvekade på om jag skulle ringa. Kanske bara höra hur det var med honom? Om han mådde bra? Eller jag kanske bara ska låta honom vara..? Det är kanske bäst att inte ringa, så han slipper tänka på mig. Det skulle bara göra det enklare för honom att glömma mig. För jag kommer aldrig tillbaks. Det var jag säker på.
Jag slog sakta upp mina ögon och vände min blick mot klockan som stod på nattduksbordet strax bredvid mig och såg att den var 20:00. Jag hade sovit från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Jag lär verkligen inte att somna senare ikväll. Jag satte mig sakta på säng kanten och gnuggade mig nyvaket i ögonen innan jag gick mot köket. Min mage kurrade. Eftersom jag sov, hade jag inte fått i mig någon mat på nästan hela dagen. Jag hade verkligen ingen lust att vara ensam ikväll. Inte efter mitt och Jays bråk. Inte överhuvudtaget. Utan att tveka drog jag fram min mobil och knappade in Justins nummer som jag enkelt lärt mig. Signaler hördes i luren och plötsligt kunde jag höra hans ljuva stämma.
''Ja hallå?'' Jag la huvudet på sned och log mjukt.
''Det är jag.'' Sa jag snabbt. Och med en gång förstod han vem det var, utan att ens fråga.
''Har du lust att komma över?'' Jag pillade nervöst med mitt hår och bet mig hårt i läppen, jag var redo att få ett nej. Blod smaken jag fått av att jag bitit hål på spred sig i munnen. Usch.
''Sure,'' Jag kunde höra hur han log.
''Killarna får gärna komma'' Han harklade sig i luren. Kanske inte vad han ville, eller förväntade sig.
''Jo, får se om dem vill, men... Vi ses om en stund.'' Sedan la han på. Jag nickade långsamt innan jag la ifrån mig mobilen på köks ön framför mig. Plötsligt slog det mig att jag kanske skulle fixa fram lite snacks, kanske bädda sängen eller något? Göra det fint, så det inte såg ut som värsta svinstian... Inte för att det gjorde det. Men varför inte liksom?
Jag sprutade på mig lite parfym innan jag rusade ner för den långa trä trappan.
''Jag sticker till Summer.'' Ropade jag från hallen där jag nu stod. Ingen svarade, men jag brydde mig inte utan drog på mig mina supra som jag alltid hade innan jag steg ur huset. Inte förväntade jag mig att hon skulle bjuda med killarna. Jag ville vara med henne, själv. Utan någon av killarna, eller hennes kille som jag inte hoppades var hemma vid detta lag. Jag började köra ut på den smala vägen och gasade en aning. Har hon börjat få känslor för mig? Så som hon beter sig i min närhet... Fast nej, lägg av Justin. Det är över. Hon har gått vidare med sin fucking Jay. Jag skakade suckandes på huvudet. Vad trodde jag? Att hon skulle vänta på mig? I ett helt jävla år? Varför tog jag inte kontakt med henne igen? Varför var vi tvungna att träffas på det sättet vi gjorde? Varför inte tidigare? Då hennes känslor ännu fanns... Nog om det, jag var trött på att ställa samma frågor hela jävla tiden medans jag inte fick något svar alls. Jag drog en hand genom mitt lena hår innan jag parkerade utanför det fina vita huset. Bete dig inte som en idiot nu, Justin. Var inte på trängande eller visa inte dina känslor för henne, dölj dem... Sedan steg jag ur bilen och började gå mot dörren som var av både glas och trä. Jag hann inte knackade förrns dörren öppnades och framför mig stod personen jag längtat efter, Summer. Hon ställde sig åt sidan så jag kunde stiga in med ett fånigt brett leende som tagit plats på mina läppar. En härlig doft spred sig upp i min näsa. Det luktade, gott. Jag kunde inte komma på vad det var. Men något jag kände igen, väldigt väl.
''Okej, jag har tänkt att... Vi kan titta på en massa filmer, tills vi somnar. Vilket jag verkligen inte kommer göra på timmar.'' Flinade hon. Jag skrattade hest innan jag följde med henne in till köket. På den bruna köks ön stod två bunkar med Ben & Jerry och en choklad kaka på ett vitt stort fat, det var de som doftade så gott. Jag slickade mig om läpparna innan sedan vände min blick mot vardagsrummet som stod i ordning. Jag hade aldrig varit inne i huset. Bara utanför då jag lämnat henne en gång. Det var väldigt fint. Kritvita väggar med några få tavlor hängandes på väggarna och en stor dubbel säng en bit bort som var snyggt bäddad med ljusa sängkläder.
''Det blir toppen'' Svarade jag efter ett tag. Vi tog med oss allt från köket till vardagsrummet som stod några meter bort. Vi dukade fram det på glas bordet och lutade oss tillbaks i soffan bekvämt. Hon drog fram några filmer som vi kunde välja mellan.
''Okej... This is 40, The Call, Taken eller Safe Heaven?'' Hon höll fram fyra fodral framför mitt ansikte och väntade på svar. Helt klart lätt beslut.
''Den sista'' Jag pekade på omslaget med ett par som kysstes. Romantiskt, perfekt. Fan, nej! Bort med känslorna, Justin! Vänner, bara vänner. Hon stoppade in skivan i dvd spelaren och satte sig sedan jämte mig med ett leende. Väldigt nära. Filmen började med att en kvinna sprang, alldeles blodig och rädd, in till en kvinnas hus... Plötsligt bankade det hårt på dörren. Summer som låg lutad mot mig ryckte smått till innan hon vände sin lite oroliga blick mot mig. Fan... Jag tänkte mig det värsta, 5L... Utanför hennes dörr, redo för att skjuta ihjäl oss. Utan att säga ett ord steg hon upp ur soffan och började långsamt gå mot dörren som hon sedan greppade tag om och öppnade. Jag spände min blick i personen som steg in, inte riktigt vem jag förväntade mig.
''Brook?'' Harklade hon sig.
''Gud vad jag är glad att se dig!'' Tjöt hon och kastade sig runt Summers hals. Fan fan fan fan! Namnet kände jag inte ett dugg igen. Men kropps formen, utseendet, leendet, dem stora bruna ögonen, det var hon. Tjejen från hotellet, från nattklubben, från kvällen innan jag återförenades med gänget. Brook, som tydligen var hennes namn, slängde en blick mot mig innan hon kisade för att kunna se mig tydligare. Även känd som min stalker, fuck.
''Justin?'' Sa hon osäkert. Men när ett brett leende skymtes på hennes rosa röda läppar kunde jag sedan se hur hon nu blev säker på att Justin, det var jag. Vilket stämde väldigt bra.
''Du gav väl honom mitt nummer?'' Viskade Brook så tyst hon förmådde sig, antagligen för att jag inte skulle höra, men det var omöjligt att inte höra hennes försök till en viskning.
''Jo, ja det är klart jag gjorde.'' Summer vände sig mot mig och gav mig en osäker blick innan hon fejkade ett leende mot Brook som log nöjt.
''Bra'' Viskade hon tillbaks innan hon började ta av sig sina ytterkläder och steg in i huset.
''Vad tittar ni på?'' Hon slog sig ner bredvid mig och tittade sött mot mig. Jag harklade mig och tvingade fram ett leende. Det var otroligt svårt, för mitt leende var nära på att tyna bort. Men jag höll masken och försökte se trevlig ut, men inte allt för trevlig.
''Typ, någon film.'' Jag ryckte på axlarna. Varför ens försöka? Jag vill inte vara trevlig, speciellt inte mot henne som jag mer än gärna är spydig mot. Filmen var ännu igång, ingen utan oss hade orkar att pausa medans Summer öppnat dörren. Nu var det bara jag och Brook i soffan, vilket kändes obehagligt då hon stirra som en idiot på mig. Jag ställde mig upp och började gå in mot köket där Summer befann sig, tack och lov. Jag granskade hennes perfekta kropp och dem få rörelserna hon gjorde där hon stod och försökte ta ner en skål från den högsta hyllan som hon oturligt nog inte nådde. Istället för att bara stå där som ett fån och titta på gick jag fram och satte mina händer på hennes höfter innan jag lyfte upp henne på den smala lilla baren nedanför vilket gjorde det enkelt för henne att nappa åt sig det hon var ute efter. Med ett snett leende tittade hon tacksamt på mig. Jag märkte inte förrns nu att jag fortfarande hade mina händer på hennes höfter och tittade fånigt in i hennes ögon. Hon skrattade generat till innan hon satte sin lediga hand på mitt huvud och rufsade till mitt hår. Hennes underbara skratt klingade glatt i mina öron. Det underbaraste ljudet jag hört på länge. Ovanligt nog skrattade jag också, vilket fick Brooks skeptiska blick att föras mot oss. Båda sluta skratta direkt och blev snabbt allvarliga innan vi gick tillbaks till vardagsrummet där vi tog plats i soffans mysiga hörn.
Mina ögonlock var tunga, den tredje filmen som vi nyligen på börjat spelades på den stora teve skärmen. Brook låg utslagen i soffan bredvid oss och vi i den andra som var en aning större, vilket bara var bra då vi låg raklånga i den. Hennes huvud låg lutad mot mitt bröst och min arm var virad runt hennes midja. Kvällen blev inte som jag hade tänkt mig, inte ett dugg. Brook förstörde det mysiga, vilket fick oss båda halvt allvarliga och kunde inte njuta ett dugg. Vad var det för fel på Brook som blev svartsjuk vartenda gång jag och Summer slängde blickar mot varandra? Var hon avundsjuk på våran relation? Hur vi var i varandras omgivning? Vad hade Summer sagt till henne? I alla fall inte att vi var ett par, annars skulle hon inte betet sig på det sättet. Plötsligt kände jag hur Summer rörde på sig, gäspade och vände sin blick upp mot mig som nu hade min blick riktad mot henne. Ett mjukt leende spred sig på hennes kyss vänliga läppar, jag kunde inte undgå att tänka så som jag gör. Att åtminstone kunna känna inom bords vad jag nu känner för henne, men sedan ändå inte visa det. Det var svårt. Men jag håller ut.
''Sover hon?'' Viskade hon och pekade sakta på Brook som andades tungt.
''Antagligen'' Viskade jag tyst och lekte med hennes små lockar som ännu fanns kvar. Hon vilade sin haka mot mitt bröst och granskade mig noga, undrar vad hon tänker nu? Vad hon tänker om mig, dåliga, kanske bra saker? Men vad bryr jag mig om det? Eller jag kanske bryr mig? Om hennes åsikter? Vad hon tycker och tänker?
''Du betyder mycket för mig, mer än vad du anar'' gäspade hon trött och stängde ögonen. Jag kände hur jag blev varm inom bords. Hur mitt hjärta gjorde en volt. Hur det pirrade i magen. Hur allting kändes perfekt i detta läge. Du betyder allt för mig, du är skälet till att jag lever, att jag orkar leva. You are my soulmate... Jag älskar dig. Men istället sa jag ett enkelt,
''Godnatt, hjärtat'' och kramade mjukt om henne.
Lite kärlek som yr runt i luften ;)♥ Vad tycks om kapitlet? Ber om ursäkt för att det kom ut sent, men ska försöka gott göra er babes!♥
Dagens/Kvällens fråga: Vilken är eran favorit attraktion/karusell på Liseberg?
Mitt svar: Helt klart Uppsvinget och Atmos Fear!♥ Älskar den pirriga känslan som uppstår när man åker dem :D♥
Var bara tvungen att ställa den frågan - nyfiken häääär! - , haha, Kram på er fellas!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Understand You ♥
☼
Förstår dig, Maria. Och jag tror det är många som känner så.♥ Även jag som själv läser många noveller känner detsamma. Så att kommentera gör jag ju inte på varenda deras kapitel, eller, jag gjorde inte det, tills jag själv började blogga och insåg då hur mycket varje kommentar betyder :)♥ Det är en av anledningarna till att jag började med dem små frågorna jag kommer ställa på varenda kapitel jag publicerar fram över. För att först och främst lära känna mina underbara läsare och sedan för att underlätta för er att kommentera :)♥ Hoppas det underlättar. Tack sötnos! Och ja, även om man bara skriver ''bra'' så betyder det mycket. Mer än vad ni anar :)♥
Många kramar till dig, Maria ♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
6 - Its a secret
Jag kände hur jag mjukt sjönk ner i madrassen och sedan hur någon la sig jämte mig. Jag slog upp mina trötta ögon och mötte Justins hassel bruna ögon. Han kanske ändå förkänar en andra channs. Vi kan vara vänner. Bara jag har honom nära mig, är allting perfekt.
''Vänner?'' Viskade jag sömntigt.
''Absolut, hjärtat.'' Sa han och pussade mig en sista gång på pannan innan jag föll i en djup dvala...
Jag öppnade sakta ögonen och blev träffad av dem få solstrålarna som smitit in genom glipan mellan fönster brädan och rullgardinen. Jag gäspade stort och gnuggade mig trött i ögonen och hävde mig sakta upp på armbågarna. Jag tittade förvirrat i det stora ljusa rummet och rynkade pannan. Vart var jag? Men snabbt slog det mig... Jag var hos Justin. Gjorde vi något vi inte borde igår? Jag kom knappast ihåg någonting. Bara de att vi hamnade hos honom. Jag hörde rösten från nedervåningen och gled ner för den höga sängkanten och hamnade på fötter innan jag smög mot dörren som var öppen med några centimeter. Jag lutade mig mot springan och tittade ut med ena ögat. Men jag kunde inte se mer än trappan och en vit vägg några meter bort. Jag antog att killarna var hemma, inkluderat Justin då. Jag skulle precis stiga ut ur hans rum då min mobil surrade till i bakfickan. Helt otroligt att den inte trillat ur fickan under natten då jag säkert rörde på mig. Jag fiskade upp den och tittade på den ljuga skärmen. Det var Jay, som skrivit något med att han var orolig och undrade vart jag var. Jag stoppade bara ner den utan att svara. Jag orkade inte förklara. Rösterna blev tydligare för varje trappsteg jag passerat och tillslut nådde jag trä golvet som jag sedan fortsatte att gå på till köket där alla satt. Dem hade inte sätt mig. Inte ens Justin som satt vid frukost bordet och proppade i sig en macka i munnen. Resten klunkade i sig juicen som deras glas var fyllda med och pratade i mun på varandra. Jag korsade armarna och harklade mig så allas blickar drogs åt mig som om jag vore en magnet. Ett brett leende spred sig på Justins läppar medans dem andra log vardagligt mot mig.
''Sovit gott?'' Undrade Justin och viftade med handen att jag skulle komma. Med en nick trippade jag fram till honom och log vänligt. Han sträckte sig efter en tallrik med en macka på och puttade fram den till mig. Jag antog han gjort den åt mig. Vad gulligt! Nej, skärp dig Summer! Sa en sträng röst i huvudet.
''Tack'' Mumlade jag tyst innan jag började tugga i mig den med hjälp och drack lite av juicen Justin även ställt fram till mig. Zack lutade sitt huvud i sina händer och masserade sedan sina tinningar med två fingrar.
''Baksmäll?'' Flinade jag.
''Om jag har'' Stönade han smärtsamt. Damon harklade sig mitt i allt vilket gjorde så min blick fördes mot honom.
''Så, eh... Ni är... Ni är vänner nu?'' Undrade han osäkert. Dem andra vände sina blickar mot mig och Justin och väntade på svar. Jag tryckte fram ett leende och nickade
''Jepp'' Sa båda i mun på varandra. Denna gången var vi bara vänner. Inget mer. Kanske, bästa vänner? Där går grännsen i så fall, bästa vänner and thats it. Alla hade nu ätit upp sin frukost. Tallrikarna hade endast smulor och glasen några få droppar i botten. Alla hjälptes åt att plocka undan innan vi samlades runt köks ön. Det var idag vi skulle ha det där mötet. Om någonting. Jag minns inte riktigt. Typ om 5L som är efter oss. Jag har ingen aning varför? Men killarna är väll rätt så igenkända när det gäller gäng. Justin slängde fram mappen jag fått se innan och slog upp första sidan.
''5 Lobos.'' Sa han högt och tydligt innan han gav var och en, en bestämd blick.
''Varför dem är ute efter oss vet vi inte'' La han till. Jag tittade förbryllat på mappen som var öppen så alla kunde läsa. Hur kunde dem hitta oss, känna igen oss och ens få intresse för oss? Vet dem ens om vem jag är? Vad jag har gått igenom? Vad jag gjort? Vad killarna gjort och inte gjort? Eller är vi bara ett gäng dem valt av ren slump att döda? För döda oss, det är de jag tror dem kommer göra, med andra ord... Vill göra.
''Men vad ska vi göra då?'' Undrade Tyler lätt förvirrat. Jag var själv förvirrad. Över hela situationen som vi hamnat i.
''Ingenting för tillfället.'' Svarade han allvarligt.
''Vadå, ska vi bara sitta och vänta på att dem en dag ska döda oss?'' Sa jag en aning upprört. Han suckade och skakade lätt på huvudet. Underbara, snälla och gosiga Justin var som bortblåst. Nu var den gamla kyliga personen som lätt blev uppretad tillbaka.
''Som chef för gänget har jag ansvar för dig, för alla här. Jag kan inte låta er riskera era liv för att försöka döda de mest farligaste gänget i världen, Summer.'' Han tittade allvarligt på mig innan han lät sin blick vandra runt i ringen vi stod.
''Förstår ni det?'' Alla nickade hastigt och tittade förstående på Justin. Zack tittade förvirrat på honom och öppnade sakta munnen...
''Men sa inte du att...-''
''Detta är vad som gäller. Uppfattat?'' Avbröt Justin honom och spände blicken i honom. Han gjorde inget mer än att nicka och lät sin blick glida ner mot bordet.
''Varför har vi ett möte, om vi ändå inte ska göra något?'' Undrade jag och förväntade mig ett ordentligt svar som skulle få mig nöjd och inte försöka tjafsa emot.
''Det är just därför vi har ett möte, för att få er att förstå att vi absolut inte ska göra någonting. Dra inte till er uppmärksamhet och gör inget ni inte får göra. Uppfattat?'' Han spände blicken i oss alla men stannade på mig, jag antog det gällde mig mest.
''Mötet är slut va?'' Mumlade jag medans jag drog upp min mobil. Fem missade samtal från både Brook och Jay och sedan några få sms. Utan att ens vänta på svar som jag inte fick rusade jag mot hallen.
''Jag sticker nu!'' Ropade jag men hann inte ut genom dörren då någon tog tag i min handled. Jag vände mig hastigt om och fick syn på Justin.
''Gör inget dumt nu, okej?'' Ville han ha försäkrat. Jag stönade till innan jag nickade irriterat.
''Bra'' Viskade han och drog in mig i en mjuk kram innan han lät mig gå.
Jag rusade in mot hallen och spände min blick i Zack som tittade skräckslaget på mig.
''Jag sa att vi inte skulle ta upp det framför henne!!'' Tjöt jag upprört.
''Ey! Ta det lugnt, bro'' Försökte Stefan lugna mig. ''Nej, Stefan. Det han gjorde kunde fått oss alla i fara! Fattar du det!? Hon får inte veta.'' Flåsade jag.
''När tänker du berätta då?'' Damon steg fram mot mig och väntade på svar. Jag suckade och riktade min blick ner mot golvet. När skulle jag? När allting var säkert igen? Och när kommer allting bli de? Om ett år? Om några månader? Jag försökte hitta ett bra svar, som inte skulle få mig mesig på något sätt.
''Inte nu i alla fall.'' Skakade jag på huvudet med en lugn ton.
''Hon är en del av gänget nu, Justin. Hon förtjänar att få reda på det.'' Suckade Damon. Förtjänar? Vad fan är det dem pratar om?
''Hon är en del av gänget, men förtjänar hon verkligen att veta när det angår henne? För jag vet att om hon får reda på det, kommer vi vara i fara. Det är just de jag vill undvika.'' Jag spände min blick i honom.
''Varför skulle vi?''
''Men vad fan tror du!? Det handlar fucking om henne! Hon kommer göra någonting åt det, där efter kommer vi vara i fara.'' Morrade jag. Trögfattade människor.
''Men för i helvete Justin! Vad fan är det för fel med att kanske vara i fara? Hur ofta har vi inte varit det Justin? Hu? Varför är det så farligt att vara det nu?'' Jag suckade irriterat och drog ena handen argsint genom mitt hår innan jag vände min blick mot honom.
''Om jag säger såhär... Om hon får reda på det, är vi i fara, då är han i fara på grund av att hon kommer vilja döda gänget och slutligen rädda honom. Låter det som en bra plan? Hu? Hur mycket kommer inte dem vilja döda oss efter det?'' Sa jag med samabitna tänder och lät var och en få en förstående blick.
''Det vi bestämt idag gäller tills jag säger något annat. Uppfattat?'' Morrade jag. Jag kände hur jag när som helst kunde explodera av ilska. Hur tröga får man vara? Kan dem inte läsa av situationen? Alla nickade tillslut. Sen bara stod vi där. I en obehaglig tystnad. Jag orkade inte tjafsa mer eller argumentera emot dem. Jag vill bara deras bästa. Och som chef, har jag det jävla ansvaret på dem.
''Var har du varit hela natten?! Fatta hur jävla oroliga vi var!'' Tjöt Jay upprört när jag steg in genom dörren.
''Mm'' Bryr jag mig? Nej, inte ett dugg. Jag orkar inte med någonting just nu. Jag gick med slöa steg mot sängen jag sedan slängde mig på. Hela huset var i ett enda rum. Nästan. Hallen, köket, sovrummet och vardagsrummet var ett rum medans toaletten och våra wicar var i enskilda rum. Jag kröp upp mot väggen som sängen stod mot och lutade mig mot den. En lång, utdragen suck lämnade min strupe innan jag vände min blick mot honom som tittade rasande mot mig. Den sidan av honom har jag aldrig sätt. Jag känner bara till den gosiga, snälla Jay.
''Vadå mm? Vart har du varit!?'' Tjöt han medans han slängde ut med armarna irriterat. Jag himlade med ögonen och stönade trött till. Jag var verkligen inte på humör idag. Inte efter en lång natt då jag knappast fått 4 timmars sömn och sedan att jag gått hela vägen från killarna till mig. En timma, i 25 grader, att jag ens hittade hem.
''Jag är inte på humör''
''Nehe! Synd.'' Morrade han. ''Vad fan är det med dig!?'' Tjöt jag plötsligt när jag irriterat mig på hans uppkäftiga ton.
''Vad fan är det med dig'' upprepade han min mening.
''Jo, jag ska berätta om du är så jävla nyfiken! Jag har knappt sovit 4 timmar, gått en timma i stek het sol och stör mig på dig. Du är det största problemet här.'' Morrade jag med spända käkar.
''Så du är arg på mig nu? För att jag bryr mig?'' Jag suckade och himlade med ögonen på samma gång innan jag masserade min högra tinning med mina fingrar.
''Du bryr dig för mycket'' Men egentligen gjorde han inte det... Det kändes som om jag ville bråka med honom, tjafsa, skrika. Mitt huvud dunkade hårt vilket kändes som om den skulle explodera när som helst. Hans skrikande gjorde det inte bättre.
''Vart var du?'' Undrade han lika arg som innan. Jag orkade inte med honom.
''Hos Justin!'' Tjöt jag och slog ut med armarna innan jag la mig ner suckandes.
''Är du otrogen?!'' For det ur hans mun. Jävla idiot som är så trög som han här. Jag steg ur sängen och gick med arga steg mot honom. Satte mina händer på hans bröstkorg och började putta honom ut mot hallen.
''Vad fan tror du?'' Sa jag utan att möta hans förvånade blick. Med ett ryck hade jag öppnat dörren och puttat ut honom med en knuff.
''Vad fan gör du?'' Han tittade chockat på mig. ''Bara stick härifrån'' Morrade jag och smällde igen dörren innan jag återgick till sängen jag slängde mig i igen. Hade jag ens någon anledning till att vara arg på honom? Han hade väl inte gjort något? Eller? Jag gosade ner mig i sängen och tittade upp i taket. Vad gjorde killarna nu? Tittade på tv? Planerade något för att döda 5L? Fast nej, varför skulle dem? Justin, ''chefen'' har ju förbjudit oss att göra det. Men varför? Dem är farliga, fine. Det håller jag med om. Men att inte dra till sig uppmärksamhet och göra saker vi inte får göra. Okej... Det förstår jag kanske också. Men på något sätt känns det som om Justin ger upp? Så som han uttrycker sig. Att vi inte ska göra någonting. Är inte det som att ge upp, som att säga: vi kommer ändå dö, låt dem döda oss? Jag skakade långsamt på huvudet och slöt mina ögon med en gäspning. Plötsligt kom jag att tänka på pappa. Vad gör han nu? Sitter hemma och glor på tv? Söker efter jobb? Med fortfarande stängda ögon drog jag upp min mobil ur fickan innan jag sakta öppnade ögonen igen för att kunna se vad jag gör. Jag skrollade bland mina kontakter och klickade på ''Pappa''. Jag tvekade på om jag skulle ringa. Kanske bara höra hur det var med honom? Om han mådde bra? Eller jag kanske bara ska låta honom vara..? Det är kanske bäst att inte ringa, så han slipper tänka på mig. Det skulle bara göra det enklare för honom att glömma mig. För jag kommer aldrig tillbaks. Det var jag säker på.
Nu börjar det bli spännande hu? Vad eller vem är det dom håller hemligt för Summer? Vad tror ni? :)
Fråga: Vilken låt av Believe är eran favorit? Och varför? :)♥
Mitt svar: Believe, är min favo, för att jag blir inspirerad av vad han säger :D + Så älskar jag texten!
Btw, bara 12 kommentarer på förra kapitlet :(? Vad händer hörrni? Jag vill inte vara en sådan som tjatar till sig kommentarer, det kommer jag heller inte göra. Men kommentarerna betyder sååååååå mycket för mig. För jag skriver kapitel varje dag, som tar långt tid att skriva medans en kommentar tar bara 3 ynka sekunder. Kommentera nu och skriv dina åsikter :)♥ LOVE YOU!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Q & A
☼
Åh, tack gumman!♥ Jag antar att du menar kapitel 1 till Devil In Disguise eftersom kapitel 1
till DNR är ju bara några kapitel ner. I alla fall... Till vänster finns det olika spallter/flikar. En bit ner står det Arkiv och under Arkiv finns det dem olika månaderna. Från månad 01 - 07. Om du klickar på 04 kommer du till dem första kapitlerna från DID. Men du får skrolla ner en bit innan du ser dem första kapitlerna. Hoppas det var svar på din fråga!♥ Kramiiiis!
Btw, har sätt att det är många bloggar som kör med att dem ställer en fråga efter varenda kapitel, om ni förstår vad jag menar? Frågor om allt möjligt :)♥ Tänkte börja med det för skoj skulle :) Börjar med det när nästa kapitel kommer upp!♥ Puss på er babes :*♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
5 - Maybe a second chance?
''Damon!'' Hörde jag en irriterad stämma ropa. Både jag och han vände oss om och fick syn på Justin en bit bort. Jag tittade länge på honom som sedan fastande med sin blick på mig men bara vände sig om och gick men arga bestämda steg.
''Kom hem till oss imorgon, det är viktigt.'' Och självklart stack han innan jag hann svara. Varför gör alla så!? Jag följde honom med blicken och fastande ännu en gång på Justin som började gå in bland all folk. Men innan han försvann helt, gav han mig en sista sorgsen blick...
''Gud, förlåt för det tog så lång tid!'' Tjöt Brook när han plötsligt dykit upp jämte mig med två drinkar i händerna.
''Jag träffade en kille på vägen, jag tror det var samma som jag träffade här om kvällen?'' Hon rynkade pannan och tittade fundersamt ner i sanden. Jag tittade känslolös på henne ett långt tag. Hon räckte fram det ena glaset mot mig och slog sig ner på sanden.
''Jag fick reda på att han hette Justin.'' Log hon nöjt. Jag nickade och stirrade med en tom blick ner i den blåa vettskan.
''Är det något fel?'' Undrade hon och vände sin förvirrade blick mot mig. Hon kanske märkt att jag blivit konstig så fort hon nämnde Justin?
''Känner du honom?'' Jag orkar inte ljuga. Inte för henne.
''Typ'' Ryckte jag på axlarna och mötte hennes intesiva blick. ''Seriöst, Summer!?'' Sa hon hypert.
''Ja, jag känner Justin.''
''Hur?'' Jo, aså jag var en agent och han var mitt uppdrag. Never att jag skulle säga det så. Jag tittade fundersamt ner i glaset igen och plötsligt slog det mig.
''En barndoms vän. Aså vi har inte bott här hela vårat liv.'' Det sista bara slank ur mig. Fan. Hur skulle jag förklara att vi råkade vara på samma ställe, i samma land samtidigt, om hon frågade? Att det var en ren slump var väll rätt så omöjligt.
''Lite creepy att ni är på samma ställe nu då'' Skrattade hon, inte ett dugg misstänksam. Jag kände hur lättnaden skälde över mig och för att inte se allt för konstig ut tryckte jag fram ett osäkert leende.
''Så, om du känner honom kan du väll ge honom mitt nummer?'' Hon tittade glatt på mig och förväntade sig ett ja. Jag tittade osäkert på henne.
''Vi har inte träffats på ett år.'' Och det stämmde. Det vore lite weird att gå fram till honom och ge honom Brooks nummer när vi både är ovänner och inte ett dugg sugna på att ens ge varandra en endaste blick. Men vad gör man inte för sina kompisar?
''Fine.'' Stönade jag. Hon log brett och räckte fram en liten lapp med hennes mobil nummer. Jag tittade ner på den och ställde mig sedan upp på fötter och gick mot folk massan där jag hoppades han var. Jag letade otåligt efter honom med min blick som granskade varenda lilla människa. Men jag kunde inte skymmta honom någonstans. Dem hade säkert gått. Då Justin ropade på Damon och sedan försvann. Men jag ville inte svika Brook som verkade stört kär i Justin. Så jag trängde mig in bland alla människor som dansade utan besvär. Min blick fortsatte leta efter honom. Men han kunde inte skymmtas någonstans. Jag suckade och vände mig hastig om då jag krockade med någon rätt så lång och muskulös. Jag tittade upp på personen och möttes av ett leende. Jag förväntade mig inte att hitta Justin som nu stod framför mig, verkligen inte en glad Justin. Förvånat tittade jag upp på honom utan att röra en muskel i kroppen men kunde inte låta bli att le då hans underbara leende smittade av sig. Men jag var fortfarande chockad över hur glad han plötsligt var då han gav mig en sorglig blick för ett tag sedan.
''Vi dansar'' Sa han plötsligt och drog mig ännu längre in bland all folk. Han började sakta röra på sig med ett brett flin. Jag stod där osäker på vad jag skulle göra. Dansa, eller kanske bara gå därifrån? Eller ett tredje alternativ, bara stå där osäker, som jag nu är. Han slutade dansa då han såg min osäkra blick bränna på honom. Precis då började en lugn låt. Nej nej nej nej. Hon flinade nöjt och drog mig närmre honom så våra magar var tryckta mot varandra. Även fast mitt hjärta slog i 180 av nervositet kände jag en gnutta pirr i magen. Jag kunde inget mer än att slingra mina armar runt hans hals och börja stirra in i hans hassel bruna ögon. Där vi stod, med armarna slingra runt varandra, kändes allting perfekt, hur mycket jag än ville neka det... Kunde jag inte. För allting var perfekt. Han var inte arg, jag kunde inte vara arg då allting var mitt fel. Till bråket, som gladligen är över. Han fuktade sina perfekta läppar och tittade frestat ner på mina. Nu kände jag paniken krypa upp för min ryggrad. Han fick inte kyssa mig. Där gick helt klart gränsen mot vad han fick och inte fick.
''Du är inte arg'' Sa jag nervöst i ett försök att stoppa det han höll på att göra. Han tittade återigen in i mina ögon och log mjukt mot mig.
''Varför skulle jag?'' Sa han i en lugn ton. Hur kunde han hantera detta så bra? Han som hade kort stubbin... Men är ändå så lugn nu. Jag fattade verkligen ingenting.
''Jag menar... Det som hände i bilen'' Viskade jag tyst. Hans varma mint andedräkt träffade mitt ansikte med en smäll. Jag svalde hårt och nöp mig själv i handen bakom hans nacke för att inte frästas av att kyssa honom.
''Summer, det är ditt val'' Han ryckte lätt på axlarna. Jag såg i hans ögon att mitt val var en besvikelse för honom. Så glad var han ändå inte.
''Jag kommer finnas vid din sida i vilket fall som helst.'' La han till. Jag log mjukt mot honom. Jag var inte helt övertygad. Men jag kanske skulle släppa det? Se honom som en kompis istället för Justin-som-fortfarande-har-känslor-för-mig.
''Tack'' Log jag och chockat nog kramade jag honom. Jag kunde höra hur han log innan han kramade mig tillbaks. Jag drog in hans underbara doft med näsan och borrade in mig i hans hals så han började skratta. Jag lutade mig tillbaka från honom och log generat.
Jag la mig ner och började garva åt det roliga Justin nyligen sagt. Jag har ingen aning om vad det är som händer med mig? Är det alkoholen som börjat verka? Eller är det bara så att jag har roligt? Han ställde sig upp skrattandes och räckte fram sina händer mot mig. Jag fortsatte skratta innan jag tillslut lugnat ner mig, greppat tag om hans händer och med hjälp av honom ställde jag mig upp. Automatiskt började våra ben röra sig mot parkeringen utan att vi tänkte på det. Snart så satt vi i Justins fisker karma och hade börjat köra därifrån. Det var tyst. Men konstigt nog en bekväm tystnad. Jag tittade ut genom fönstret och vände sedan min blick mot Justin som satt konsentrerad vid ratten.
''Jag är hungrig'' Sa jag plötsligt och väntade på hans reaktion. Jag förväntade mig att han skulle ge mig en konstig blick men istället nickade han,
''Jag med, är pizza okej?'' Sa han och vände sin blick mot mig. Jag nickade sakta och vände min blick ut mot fönstret igen. Klockan var 23:00. Men det hindrade inte min mage från att bli otroligt otålig med att få mat. Jag hade och andra sidan inte ätit någon kvällsmat då jag inte hade någon lust eller ork. Jag hade varken sätt Brook eller Jay under hela kvällen. Jay förvsann direkt i början medans jag och Brook höll ihop ett tag, tills jag stötte på Justin. Och vipps! Då var jag som fast. Jag hade ingen lust att gå tillbaks till Brook eller leta efter Jay. Han drog upp sin mobil och knappade in ett nummer innan han tryckte den mot örat. Det tog ett tag innan jag kunde höra en röst svara. Men rösten var otydlig, vilket gjorde så jag inte hörde något alls.
''Vi sticker hem, mm, vänner, jo det är vi... Imorgon? Ja, okej bra. Ses bro.'' Mummlade han innan han slutligen la på. Jag antog att det var någon av killarna han pratat med. Sedan knappade han in ett annat nummer som jag hoppades och antog var pizza budens nummer. Och tur nog så hade jag rätt.
''Ja, en hawaii och två cola. Mm... Ja, 15 minuter? Perfekt.'' Sedan la han på yttligare en gång. Jag slickade mig om läpparna och kände hur jag sakta med säkert blev otålig.
''Öppnar du dörren!'' Ropade Justin som stod i köket. Utan att svara gjorde jag som han sa och sprang mot hallen innan jag ryckte upp dörren. En ganska så ung kille tittade med ett leende på mig och räckte fram det vi beställt.
''Det blir 85 kronor, tack'' Log han vänligt. Jag lutade mig in en bit mot krokarna där Justins jacka hänge, jag rotade med handen i hans ena ficka och nappade slutligen åt mig hans plånbok som jag sedan drog ut en hundralapp ur.
''Varsågod.'' Log jag sött och räckte fram sedeln till honom. Han tog snabbt emot den och började leta fram växel, men jag stoppade honom.
''Nej, behåll du växeln.'' Han gav mig ett tacksamt leende innan han jag stängde dörren och började gå mot vardagsrummer där det var dukat för oss två. Jag ställde fram pizza kartongen och dem två flaskorna jag balanserat ovanpå kartongen på glas bordet och slog mig ner i soffan med ett trött stön. Strax efterår kom Justin gående mot mig och slog ner sig bredvid mig med ett leende. Det var verkligen jätte länge sedan jag såg honom le så mycket. Det var som om han läst mina tankar, att han inte vågade visa sin glada sida. Men tydligen gjorde han det. Han slog på tven och sedan började vi proppa i oss pizza slitsarna som dem skärt på plats. Jag öppnade cola burken och drack klunkade sakta i mig ungefär halva på en gång. Jag kände hur kolsyran brände i min hals vilket fick mig tårögd. Justin tog burken ur min hand och klunkade i sig det sista innan han ställde den tom på bordet med ett flin. Jag hade inte ork att kommentera det så jag, utan att ens tänka mig för, la mig ner med huvudet mot hans bröstkorg. Jag gespade stort och tittade trött på den stora plasma tven.
''Jag är trött'' Jag kände att jag bara använde sådana korta meningar som bara småttingar brukade göra. Men jag hade verkligen inte styrka att bygga på med fler ord. Han tryckte sina mjuka läppar mot mina panna och nickade långsamt.
''Ska vi lägga oss?'' Jag nickade med en gäspning och sakta, utan att plocka undan, började vi gå mot Justins rum som låg på övervåningen. Han hade sin arm slingrad runt min höft under hela resan till övervåningen som varade i några få sekunder innan jag utslaget slängde mig på den underbart mjuka sängen. Jag kände hur jag mjukt sjönk ner i madrassen och sedan hur någon la sig jämte mig. Jag slog upp mina trötta ögon och mötte Justins hassel bruna ögon. Han kanske ändå förkänar en andra channs. Vi kan vara vänner. Bara jag har honom nära mig, är allting perfekt.
''Vänner?'' Viskade jag sömntigt.
''Absolut, hjärtat.'' Sa han och pussade mig en sista gång på pannan innan jag föll i en djup dvala...
Det dröjde några dagar, sorry!♥ Men nu är den äntligen ute!♥ Har även kämpat med trailern till DNR i timmar nu! Och känner äntligen att jag blivit nöjd! Så här är den:
Puss, love you guys! Glöm inte det! KOMMENTERA nu om vad ni tyckte, bra eller dåligt att dem blivit vänner igen? Och vad tycks om trailern? (stör mig bara på den lilla texten i mitten av hela videon, suck) Puss puss!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
4 - It's complicated
''J-Justin... Det brukade vara du och jag. Men nu har det gått ett helt åt. Jag trodde du inte ville veta av mig, så jag gick vidare...'' Stammade jag fram. En tår rann ner för hans kind. Jag bet mig i kinden för att själv inte börja gråta.
''Det bordet du också.'' Pep jag till och steg snabbt ur bilen och rusade in i huset. Jag smällde till dörren efter mig och sjönk ner på golvet. En tår rann ner för min kind. Jag har Jay... Och jag älskar honom, Eller?
Jag tittade upp på Brook som nu stod framför mig med en orolig blick. Jag tårkade snabbt bort den enstaka tåren som runnit ner för min kind och tryckte fram ett leende.
''Har det hänt något?'' Undrade hon oroligt och böjde sig ner så hon kom ner i min nivå. Jag lutade min haka mot mina knän jag dragit upp tätt mot mig och skakade försiktigt på huvudet.
''Vill du prata om det?'' Hon såg givetvist att jag ljög. Och andra sidan hade jag inte försökt ljuga för henne eller ens slänga ihop en lögn. Jag skakade ännu en gång på huvudet. Jag ville inte, kunde inte och orkade inte.
''Du behöver inte.'' Sa hon och tryckte fram ett vänligt leende innan hon hjälpte mig upp på benen.
''Ska vi titta på en film?'' Undrade hon och gick med mig till soffan. Jag hade inte lust att prata. Knappt titta på en ynka film som hon gett som förlsag. Men jag valde att bara nicka i alla fall och slog mig ner på den mjuka, vita soffan i väntan på att hon skulle sätta igång filmen hon höll på att välja. Jag drog den ljus rosa filten om mig och bytte till en mycket bekvämare ställning innan jag vände blicken mot tv skärmen igen.
Jag smuttade försiktigt på den kokheta tet jag hade i en röd kopp mellan mina händer. Jag fattade inte varför jag drack något varmt när solen sken extremt mycket där ute. Men det lugnande mig från allt jag fått ta in på bara en dag. Men jag kunde inte släppa tanken om Justin. Hans ledsna ögon som kollade på mig och ville höra att mina känslor ännu var kvar för honom. Att de han kände för mig, kände jag för honom. Men det var omöjligt i detta fall. Så som vi splittrades, jag minns inte riktigt hur, eftersom jag aldrig ägnat mig tid till att tänka tillbaks, men jag minns bara att Justin plötsligt inte fanns vid mina sida. Utan var helt borta. Först i började reagerade jag inte. Jag antog att han hänge med killarna. Men när han aldrig kom tillbaks... Då var jag krossad. Krossad som i förstörd, sårad, ensam... Övergiven. Men vad trodde han? Att jag skulle lotsas som ingenting efter ett år? Att jag skulle vänta på honom tills jag en dag skulle få träffa honom igen? Men om 5 Lobos aldrig skulle funnit oss... Vad skulle då hänt? Jag skulle förmodligen fortsatt med mitt fridfulla liv medans Justin med sitt. Vi skulle nog aldrig träffats igen... Jag skulle kanske glömma Justin för gott? Jag vill inte ha en relation med Justin igen, för jag känner inte så för honom. Men jag vill heller inte förlora honom, igen. Jag kände mig splitrad om hur jag skulle hantera hela situationen. Hur jag skulle fixa Justins brustna hjärta och samtidigt försöka att inte bli dödad av 5L.
''Hej babe!'' Hörde jag en hes stämma en bit bort från mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag tvingade fram ett muntert leende och började gå mot hallen där han befann sig. Han log mjukt mot mig innan han drog mig tätt intill honom och kysste mig mjukt på läpparna. Jag ville känna den pirriga känslan i magen, känna fyrverkerierna smälla runt om oss... Men inget hände. Jag kunde varken känna fjärilarna i magen eller den underbara känslan som annars brukade uppstå. Jag lutade mig ifrån honom och log mjukt innan jag gick mot köket.
''Hur var det hos killarna då?'' Försökte jag prata bort mitt plötsligt, konstiga beteende. Han började sakta gå in i köket och slog sig ner på en utav stolarna.
''Bra, som vanligt.''
''Vad gjorde ni?''
''Värst vad många frågor du ställer, Summer.'' Sa han med en gnutta klageri i rösten medans resten var med den vanliga glada tonen.
''Jag är bara nyfiken.'' Sa jag och ryckte på axlarna.
''Det är fest ikväll.'' Sa han plötsligt. Jag tittade frågande på honom. ''Och vad vill du få sagt med det?''
''Jag tänkte att vi skulle gå.''
''Nej, nej inget festande för min del.'' På senaste tiden hade jag blivit tråkig. Hellre stannat hemma än att hänga med mina vänner och festa. En del av det är på grund av Justin och mitt splittrande. Resten har jag faktiskt ingen aning om?
''Kom igen'' Bad han. ''Det kommer bli roligt.'' Försökte han att övertala mig. Jag skakade sakta på huvudet och gick fram till honom.
''Inte ikväll.'' Jag satte min hand på hans lena kind och strök den med min tumme. Dörren smälldes upp och in steg Brook med ett brett leende.
''Jo, Summer. Vi ska på fest. Med vi, menar jag alla tre.'' Sa hon bestämt och gick raka vägen till min wic. Hon bara dök upp, sådär plötsligt så man nästan ryckte till. Jag suckade men kunde inte hålla emot leendet som sedan sprack upp på mina läppar.
''Kom igen nu, Summer!'' Ropade hon ivrigt. Jag lyfte ögonbrynen mot Jay som log finurligt mot mig.
''Fine.'' Mumlade jag tyst fram innan jag styrde mina steg mot wicen som nu skramlade av att hon letade som en galning efter ett fint plagg.
''Seriöst, Brook.'' Stönade jag. ''Seriöst, Summer. Ja'' Sa hon och vände sig mot mig med ett leende.
''Vi festar lite så du glömmer vad det än är som fått dig ledsen, okej?'' Hon släppte kläderna hon hade i sina händer och omfamnade mig mjukt. Jag log tacksamt och kramade mjukt om henne. En sådan som Brook är just den sorten vän jag behöver. En sådan vän behöver alla.
''Så... Låt oss piffa upp dig lite.'' Flinade hon och fortsatte med sitt letande.
''Vilken färg?'' Hon höll fram en stor ögonskuggs pallet med massor av färger. Jag tittade fundersamt på alla dem fina färgerna men valde ändå den lite beigea färgen som hon sedan duttade på mina stängda ögonlock. Hon satte på eyeliner, maskara och slutligen ett rosa rött lepstift som hon smetade på bådas läppar. Jag hade ingen lust att klä upp mig. Så någon klänning valde jag inte. Utan klädde mig bara enkelt i ett vitt kort linne som visade min mage ändan upp till naveln och ett par vita slitna shorts. Jag satte slutligen på mig ett par rosa sandaler och granskade mig i hel kropps spegeln.
''Nå?'' Jag vände mig om och förväntade mig att Brook skulle stå där men istället mötte jag Jays breda leende.
''Så vacker du är, Shawty'' Jag stelnade till tittade chockat ner i golvet. Shawty, just vad Justin kallat mig några få gånger. Vilket påminner mig om honom. Jag vände snabbt min blick upp mot honom och tvingade fram ett leende. Han gick sakta fram till mig och pussade mig på pannan. Jag vände mig om och granska oss i spegeln där vi stod. Han slingrade sina armar om min midja bakifrån och pussade sedan min kind. En del av min kropp skrek av ånger, att han skulle hålla sin händer borta från mig medans den andra delen ville ha honom nära mig. Jag gick ur hans grepp och letade efter Brook med blicken.
''Vart är Brook?'' Undrade jag med min blick som ännu inte kunde sluta leta.
''Här!'' Sa hon och steg fram med ett brett leende. En grå magtröja och ett par rosa shorts prydde hennes kurviga kropp och ett par vita sandaler satt på hennes fötter. Jag log brett mot henne innan jag gick fram med hastiga steg.
''Enkelt men fint.'' Log hon och lät sin blick granska mina kläder.
''Och likt.'' Skrattade jag. När jag granskade hennes kläder ännu en gång fick jag syn på en liten stjärna in tatuerad på magen strax vid shortsens kant. Det fick mig att tänka på kvällen vi var fulla och gjorde något hysteriskt galet. Nämligen tatuerade oss. Jag hade aldrig, aldrig gjort det om jag var nykter. Men den kvällen var vi extremt packade och visste antagligen inte riktigt vad vi gjorde. Båda två har stjärnor på ungefär samma ställe. Den tyder på evig vänskap, i alla fall vad vi hittade på. Kanske ännu en anledning till att jag inte vill festa?
''Nog om beröm, vi sticker nu.'' Sa Jay och steg förbi oss. Ett fnitter lämnade bådas läppar innan vi gjorde som han sa och följde med ut till bilen. I Cancun är det fester varenda kväll. Diskotek, nattklubbar, strandfester. Allt möjligt. Men vanligast här är strandfester eftersom Cancuns stränder är underbart vackra. Denna kvällen var det något väldigt speciellt. Och självklart skulle man hålla festen på stranden då det fanns mest plats där. Egentligen visste jag inte vad som skulle hända ikväll eller vad som var så speciellt som fick alla att åka till festen. Jag var heller inte nyfiken. Inget jag behövde veta. Jag ville inte ens gå. Så varför ens anstränga sig att få reda på saker om festen? En stor parkering prydde den breda asfalten som var smäck full av bilar. Parkeringen var vad man kan säga överallt. Bilar hade kört upp på gräsplättar och parkerat där medans andra till och med parkerat en bit ner på stranden.
''Hoppas ut så fixar jag parkering.'' Sa Jay fullt upptagen av att leta efter en ledig parkering.
''Tack babe'' Log jag och pussade honom mjukt på kinden innan både jag och Brook försvann ut ur bilen och styrde våra steg ner mot den proppfulla stranden. Det kryllade med dansande, fulla skrattandes folk. Det skrämde mig en aning. Jag krokade ihop våra armar för att vara säker att vi inte skulle tappa bort varandra när vi trängde oss förbi all folk. Jag kände hur folk puttade på oss och tryckte sina armbågar - säkert omedvetet - mot våra kroppar. Det fick mig irriterad. Att folk inte kan visa lite respekt och låta oss gå förbi. Men jag höll mig lugn och när vi väl tagit oss ut på andra sidan kände jag hur havet snuddade vid mina fötter. De svala vattnet gjorde mig lugn igen och jag kunde låta all ilska inom mig blåsas bort.
''Stanna här så hämtar jag något att dricka'' Sa Brook utan att ens vänta på ett svar och försvann bort bland folk massan. Där stod jag, nu ensam, i hopp om att hon snart skulle komma tillbaks och inte fastnat vid någon snygg kille hon flörtat med på vägen. Jag gick en bit bort från all dunkade musik, dansande folk, skrattande ljud och slog mig ner på den fina sanden vid havets slut. Med försiktiga drag drog jag av mig mina sandaler och la dem vid sidan så jag kunde strecka ut mina ben mot det ljumma vattnet. Om jag skulle haft en bikini och handduk skulle jag mer än gärna hoppat i. Det frestade mig att hoppa in med kläderna på. Men ville inte att galna Summer skulle hoppa fram, utan höll mig lugn. Vinden smällde till mig i ansiktet och havets vatten smekte mina ben.
''Varför sitter du här, ensam.'' Sa en röst plötsligt. Jag ryckte till och vände hastigt på huvudet. En lång välkänd person stod bakom mig. Jag vände huvudet återigen mot havet och ryckte lätt på axlarna.
''Väntar på min vän som tar allt för god tid på sig att hämta dricka. Vad gör du här, Damon?'' Han gick sakta fram till mig och satte sig sakta jämte mig.
''Vad hände mellan dig och Justin?'' Frågade han utan att svara på min fråga. Jag suckade högt och vände min blick mot honom. Jag ville inte prata om det. Men jag visste att han inte skulle ge sig förrän jag sagt det. Bäst att inte försöka smita då...
''Det är komplicerat.''
''Så komplicerat är det nog inte.''
''Efter vi stack från New York, då splittrades alla. Men jag antar att resten av er höll ihop medans jag och Justin höll ihop... En tidsperiod... Tills allting blev komplicerat. Även vi splittrades. Han hörde aldrig av sig, jag hörde aldrig av mig. Och plötsligt så har ett helt år gått.'' Andades jag sorgset.
''Men än idag har Justin känslor för mig...''
''Vilket du inte har för honom?''
''De är problemet.''
''Vadå? Att du inte har känslor för honom?'' Han tittade förvirrat på mig. Jag skakade snabbt på huvudet.
''Nej, utan under hela året som gått har jag trott att han inte ville veta av mig. Men i själv värker var det tvärtom. Och han har haft det hela tiden. Vilket jag var osäker på. Förrän han skjutsade mig hem och en hel diskussion sattes igång vilket fick oss att skiljas åt som ovänner, igen.'' Suckade jag.
''Men ge honom en chans till då?''
''Nej, nej det går inte. Du förstår inte. Jag har redan en kille. Jag gick vidare.'' Jag ryckte på axlarna och hoppades innerligt på att Brook snart skulle dyka upp.
''Damon!'' Hörde jag en irriterad stämma ropa. Både jag och han vände oss om och fick syn på Justin en bit bort. Jag tittade länge på honom som sedan fastande med sin blick på mig men bara vände sig om och gick men arga bestämda steg.
''Kom hem till oss imorgon, det är viktigt.'' Och självklart stack han innan jag hann svara. Varför gör alla så!? Jag följde honom med blicken och fastande ännu en gång på Justin som började gå in bland all folk. Men innan han försvann helt, gav han mig en sista sorgsen blick...
Skriv gärna era osikter om DNR. Tycker ni den är bra en så länge?♥ Och fortsätt kommentera! Era kommentarer betyder mycket för mig. Puss älskar er!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
This is a story I never told - Warrior
Gud vad jag älskar denna låten! På något konstigt sätt inspirerar den mig, i dont know how? Men den gör verkligen det, haha ♥
Och ett plus i hörnet så tycker jag den passar rätt så bra till mina två senaste noveller. Det kanske också är lite weird? Men om man lyssnar noga på texten så typ hör man att den påminer om DID och DNR... Eller så är det bara - konstiga - jag som hör det! Haha!♥ Men hon sjunger om en historia hon aldrig berättat för någon, hon - Summer då - är krossad och vet inte vad hon ska göra, så finns det en kille - som i detta fall är Justin - som är kriminell och har krossat hennes hjärta med lögner. Som han i detta fall har gjort. Ni får gärna lyssna på den där nere↓, eller nej, det är ett MÅSTE! Nej, skojar bara. Men kände bara för att få det sagt. Och ja, nu är det sagt.
Btw, håller på med kapitel 4 right now! Fattar inte att jag ens håller denna hyfsat bra uppdateringen på topp? Hur jag ens har tid till att skriva så ofta? Kanske inte blir lika bra uppdatering efter sommarlovet då jag börjar 6an. Dessutom så gör era underbara, motiverade kommentarer det lättare att skriva, det tar ju drygt två timmar att skriva ett helt kapitel. Så ja, två timmar om dagen - kan man säga - högst skriver jag varje dag. Det tar sin lilla tid. Så jag uppskattar verkligen varenda kommentar jag får! Och det vore ännu roligare om jag visste vilka alla var, så istället för att skriva anonym så skriv gärna ditt fina namn!♥ Så fortsätt kommentera på kapitel 3 i inlägget under ↓↓↓↓↓ Kärlek till er alla!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
3 - It used to be you and me
Jag steg ner för stolen och skyndade mig mot nattduskbordet. Jag nappade åt mig den, satte mig på sängen och utan att se vem det var tryckte jag luren mot örat.
''Ja hallå?'' Sa jag och la mig ner raklång med mina ben hängandes över sängkanten.
''Summer...'' Jag kände hur hjärtat hoppade till och hur jag plöstligt slutade andas. Pullsen ökade till 180 och jag frös snabbt till is och tittade chockat upp i taket.
''J-Justin?'' Stammade jag fram.
Han harklade sig i andra änden och plötsligt var det alldeles tyst. Skärp dig, Summer.
''Vad vill du?'' Sa jag och lät min normala, oberörda röst tala.
''Vi måste prata.''
''Om vad?''
''Inte via telefon.''
''Nehe...''
''Vi hämtar upp dig.'' Jag suckade högt och sneglade mot Brook som log mot mig.
''Inte nu, jag har besök.''
''Nu eller aldrig, Summer.'' Sa han med en irriterad ton. Jag kunde inte berätta för Brook om att killen hon mötte igår nyligen ringt mig och ville träffa mig. Hur ska jag förklara att jag måste gå?
''Fine! Hämta mig om 15 minuter.'' Morrade jag irriterat och la snabbt på.
''Vem var det?'' Var hon snabb med att fråga. Längtan efter Justin var för länge sedan borta. Glöden vi haft har slocknat och kommer nog aldrig tändas. Jag har Jay. Justin har... Brook. Om han ens bryr sig om henne.
''Brook... Ehm... Jag måste iväg.'' Sa jag och väntade på hennes reaktion.
''Måste du?'' Jag tittade bekymrat ner i golvet och suckade.
''Ja. Men det tar nog inte så långt tid.'' Log jag och skyndade mig in mot min WIC. Jag tittade ner på mina kläder och sedan upp mot tröjorna som hängde i en metall stång. Snabbt drog jag av mig den stickade tröjan och drog på mig en slags septs tröja. Halva min mage syntes. Men jag brydde mig inte. Fort som tusan sprang jag vidare in i badrummet där jag fixade till mitt hår, satte på lite puder och flera lager med lipsyl på mina läppar. Jag la huvudet på snedden och tittade fundersamt på mig själv innan jag nöjt gick mot hallen.
''Du kan stanna här tills jag kommer tillbaks, om du vill?'' Sa jag medans jag började krongla på mig mina låga Converse skor.
''Varför fixa du till dig? Du ska väll inte träffa någon annan!?'' Hon tittade misstänksamt på mig.
''Nej! Varför skulle jag?'' Fan. Jag hade själv inte tänkt på det. Hur jag piffade upp mig, för Justin!?
''Struntsamma.'' Log hon och slängde sig i den vita stora soffan. Jag log nervöst mot henne innan jag steg ur huset med telefonen i handen. Dem hade ännu inte kommit. Så jag satte mig ner på den nedersta trappan strax utanför dörren. Det hade slutat regnat för en stund sedan och nu sken ennbart den starka solen. På den smala vägen kom en svart bil körandes och stannade framför huset. Jag tittade upp mot bilen och svalde hårt innan jag ställde mig upp och började gå mot bilen. Jag greppade tag om dörrhandtaget och öppnade dörren med ett klickade ljud. I baksätet där jag skulle sitta satt även Justin oturligt nog. När jag hörde hans röst via telefonen så kändes det som om jag skulle spricka av glädje. Jag saknade honom... För stunden, tills hans irriterade ton hördes. Då var all längtan som bortblåst.
''Ska du med eller?'' Sa han nonchalant. Jag himmlade irriterat med ögonen innan jag steg in i bilen och knäppte fast bil bältet. Damon som satt i förar sätet satte riktning mot vart vi nu skulle och sneglade via backspegeln på mig. Det var en obehaglig och pinsam stämning. Jag hade lust att be dem vända så jag kunde kliva av bilen för att gå hem igen. Men valde att vara tyst istället då alla värkade på dåligt humör.
''Vad är det som är så viktigt då?'' Jag korsade amrarna ovanför bröstet och tittade allvarligt på Justin. Han ignorerade mig helt och låtsades som ingenting. Idiot.
''Om det inte är så akut att berätta - som det inte verkar vara - så kan ni stanna bilen. Jag sitter inte här inne och slösar tid på er i onödan när jag har andra saker att göra.'' Morrade jag irriterat. Han suckade högt och vände sakta sin irriterade blick mot mig.
''Inte här och inte nu. Ha tålamod, Summer.'' Sa han med sammabitna tänder. Det kändes som om han kollade rakt igenom mig. Nu kände jag mig... Naken på något sätt. Lurad. Jag hade - uatn att ens tänka på det - bytt om och fixat mig för honom. Helt i onödan. Jag vände suckandes min blick ut mot fönstret. Barn sprang runt och lekte medans föräldrarna sprang efter dem och säkert sa till dem att inte leka på gatan... Som vanligt. Vart vi skulle hade jag ingen blekaste aning om. Men jag ville hem. Ingen utav killarna värkade på något sätt glad över att se mig. Visserligen så var det endast Justin, Damon och Stefan i bilen. Dem allvarligaste. Om jag visste att stämningen i bilen skulle vara såhär, skulle jag tackat nej och mer än gärna stannat kvar hemma. Nog om det, vi kan inte vända nu. Damon roterade på ratten några få gånger och svängde in mot ett vitt hus som såg på ett ungefär ut som mitt. Bara de mycket längre bort från mitt hus. Jag fattar inte att jag inte mött dem när vi alla befinner oss på samma avlånga ö. Så svårt kunde det väll inte vara? Men jo, tydligen. När killarna hade stigit ur började jag göra detsamma fast mycket långsammare. Dem väntade inte på mig en sekund utan steg bara in i huset och lät dörren vara öppen för mig. Jag tittade besviket på Justin som fullt nonchalant steg in som dem andra utan att ens bry mig om jag kanske blev kidnappad framför deras hus. Även han har förändrats. Jag stängde dörren efter mig och började gå in mot köket där alla befann sig. På dem två bar stolarna kunde jag skymmta Zack och Tyler sitta som nu fått syn på mig och log brett. Tänk att bara de kan få mig på bättre humör. För att vara med i ett gäng så är dem väldigt prat glada och har inga problem att visa se glad till skilnad mot dem andra som är kalla som is. Jag gick med ett leende fram till dem och utan att ens vara beredd på det slingrade Zack sina armar runt min lilla kropp och gav mig en varm kram.
''Fattar du hur mycket vi saknat dig?'' Sa han och lutade sig ifrån mig.
''Mm, jag har märkt det.'' Sa jag och tittade menande på Justin som gav mig en iskall blick tillbaks. Sedan vände jag återigen min blick upp mot Zack och gav honom ett mjukt leende.
Damon slängde plötsligt fram två bilder framför mig och lutade sig mot väggen. Jag tittade förvirrat på honom men tog sedan upp dem.
''Vilka är de?'' Undrade jag och granskade dem med blicken. Dem hade markerade konturer och väldigt kraftiga kroppar.
''Mexicos mest farligaste mafia gäng, 5 Lobos, som betyder dem 5 vargarna.'' Sa Justin som nu stod på andra sidan bordet rakt framför mig. Jag svalde hårt och la ifrån mig bilderna.
''Då antar jag att det finns 3 till.'' Sa jag allvarligt, satte handen på bilderna och hasade fram dem till Justin. Damon gick fram till mig och la en mapp framför mig på bordet. Med stora bokstäver stod det ''5 LOBOS''. Jag öppnade den sakta och fick syn på en massa bilder och texter. På alla fem.
''Josehp Gonzales, ledaren för gänget.'' Andades Damon. Det stod inte mycket om honom. Jag antar att dem är rätt så duktiga på att dölja det mesta dem gör. Alltså får folk inte mycket information om dem.
''George Malik, Josehps högra hand.''
''Riley Shankovski är data geniet.''
''Alehando McFury och Tay Dazel är dem två nyaste medlemmarna. Det finns ännu ingen information om dem.'' Harklade Damon sig. Alla tittade storögt på bilderna och försökte läsa den lilla texten under det hela.
''Varför var detta så viktigt för mig att veta?'' Jag tittade frågande på dem och stängde mappen.
''Dem är konkuränter till oss, Summer. Vi är fortfarande ett gäng.'' Sa Stefan som steg fram.
''Ni må vara ett gäng, men inte brottslingar som dem.'' Sa jag övertygat och nickade mot bilderna.
''Det är inte bara de...'' Sa Taylor. Jag vände min blick mot honom och väntade på att han skulle fortsätta. Men istället öppnade Justin sin munn,
''Dem är ute efter oss.'' Andades Justin allvarligt. Jag svalde hårt och tittade ner i det svarta sten bordet. Jag skakade snabbt på huvudet.
''Nej, nej jag flyttade hit för att kunna leva utan att oroa mig över att behöva riskera mitt liv varje gång jag stiger ut genom dörren.'' Sa han förtvivlat. Då valde jag inte det tryggaste stället... Mexico. Det mest farligaste landet i världen. Där folk kidnappas dagligen och dör.
''Du kan inte backa ur det nu...'' Suckade Damon. ''Nej, jag valde inte det här. Ni kunde låtit mig vara utanför allt det här.'' Stönade jag.
''Nej, Summer. Dem är ute efter dig också.'' Sa Justin och tittade allvarligt på mig. Jag tittade ner i golvet och skakade på huvudet. Jag ville slippa allt det här. Kunna leva ett normalt liv utan faror som kretsade runt sig hela jävla tiden.
''Snälla... Bara håll mig utanför det här.'' Bad jag med en tanig röst och började gå mot hallen. Jag hade startat om på nytt. Hittat en kille som inte är kriminell. Det innebär att jag måste lämna både Jay och Brook. Jag tänker inte låta dem ungås med mig om det riskerar att dem hamnar i fara. Jag tillåter ingen skada dem, inte så som det hände med Cece, just på grund av att hon skulle hjälpa mig. Och nu är hon döv, kanske för livet? Jag började gå från deras hus och visste inte vilket håll jag skulle ta för att hitta hem. Jag var helt borta hela bilturen och såg inte vart vi svängde... Jag stannade upp och pendlade med blicken mellan vägen åt höger och vägen åt vänster. Jag stönade irriterat och slog mig ner på en bänk som stod några meter ifrån mig. Deras svarta bil kom sakta körandes framför mig. Bilrutan hissades ner och i framför ratten satt Justin.
''Ey! Summer, hoppa in i bilen.'' Bad han och sträckte sig till andra sidan och öppnade bildörren. Den öppnades sakta så jag kunde se in i bilen, där Justin satt med ena handen på ratten och andra på fönsterrutans öppning. Jag vände min blick ner i marken och försökte ignorera hans plötsliga vänlighet.
''Hoppas in i bilen, Summer.'' Sa han denna gången väldigt bestämt. Jag orkade inte argumentera eller sitta på bänken som heller inte skulle visa mig vägen hem. Så jag hoppade motvilligt in i bilen och stängde dörren med en smäll. Han började sakta köra därifrån och sneglade på mig. Jag korsade armarna och vände min blick ut mot fönstret.
''Varför så snäll plötsligt?'' Undrade jag och vände min blick sakta mot honom. Han släppte inte blicken med vägen och suckade.
''Varför så chockad?''
''Jo, kanske för du tilltalade mig med en kall, irriterad ton innan. Har jag gjort något fel, Justin?'' Jag ville möta hans blick. Hans hassel bruna ögon. Kunna se in i hans ögon och se om jag fortfarande kände något för honom efter ett helt år.
''Nej, du har inte gjort något.''
''Så varför är du så nonchalant och arg på mig?'' Jag ville ha ett ärligt svar. Förstå varför han plötsligt beter sig om han inte bryr sig om mig... Eller han kanske inte gör det längre?
''Summer.'' Suckade han och stannade utanför mitt hus.
''Vi har inte sätts på ett helt år, okej? Jag vet inte hur jag ska bete mig.'' Han vände sin blick mot mig och tittade in i mina bruna ögon.
''Var bara dig själv.'' Sa jag och med en lite axelryckning.
''Det är de som är problemet! Jag vet inte vem jag är längre! Utan dig har allting varit så... Tomt. Att ringa dig har varit så jävla svårt att stå emot. Och sedan få höra din underbara röst... Summer.'' Han tittade tårögt på mig. Fan. Fan. Fan. Han har fortfarande känslor för mig. Nu önskar jag att jag inte tog upp alltihop. Utan lät honom vara kall mot mig. Det skulle göra allting mycket enklare... Men nu, när jag vet att hans känslor för mig inte försvunnit. Hur ska jag förklara att jag gått vidare? Att jag har en kille? Att jag älskar honom och inte känner något för Justin längre?
''Justin...'' Jag kände hur det knöt sig i magen. Hur halsen blev alldeles grus torr och hur det plötsligt blev varmt i bilen. Orden ville inte komma ut. Jag ville inte såra honom. Det var de sista jag ville göra.
''J-Justin... Det brukade vara du och jag. Men nu har det gått ett helt åt. Jag trodde du inte ville veta av mig, så jag gick vidare...'' Stammade jag fram. En tår rann ner för hans kind. Jag bet mig i kinden för att själv inte börja gråta.
''Det bordet du också.'' Pep jag till och steg snabbt ur bilen och rusade in i huset. Jag smällde till dörren efter mig och sjönk ner på golvet. En tår rann ner för min kind. Jag har Jay... Och jag älskar honom, Eller?
Mer än 2000 ord!! :O Dramatiskt, hu? ;)♥ Kommentera nu vad ni tyckte om kapitlet!♥ Love you guys!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
2 - My second half
Huset var fall färdigt. Som om man skulle luta sig mot väggen, skulle hela huset rasa ihop. Så kändes det när man såg huset. Dem fortsatte knackade ännu hårdade och otåligare. Irriterat ställde jag mig upp och gick med snabba steg, tog hastigt tag om dörr handtaget och ryckte upp dörren. Med en arg blick tittade jag upp på dem fyra blöta ansikterna framför mig. Men snabbt förvrängdes mitt ansikte då jag kände igen dem...
''Damon..? Stefan, Zack, Tyler?'' Jag tittade förvirrat på dem men kände hur glädjen spred sig innom mig. Hur jag ville skutta runt av glädje som ett litet barn. Men höll mig lugn och log brett mot dem. Han såg inte alls lika glad ut som mig. Ingen utav dem.
''Åh, eh... Kom in.'' Harklade jag mig och lät dem stiga förbi mig. Dem var självklart dyngsura eftersom regnet inte direkt slutat utan helt tvärt om, det öste ner mot taket vilket fick det att låta en massa.
''Vart har du varit hela morgonen?'' Undrade Damon medans han drog av sig sin dyngsura tshirt och drog på sig den jag hade lagt fram för honom. Dem andra gjorde detsamma och slog sig ner på dem få stolarna som fanns och resten på min säng.
''Hos en brud som jag mötte på någon nattklubb.'' Sa jag och ryckte på axlarna.
''Var hon snygg?'' Frågade Zack hastigt med ett snett flin.
''Om hon var!'' Flinade jag och lutade mig mot bordskanten.
''Killar, vi kom inte hit för att prata om tjejer.'' Stoppade Damon vårat spontana samtalsämne. Dom tittade allvarligt på honom och nickade med en suck.
''Det är något mycket, mycket allvarligt som hänt'' Allas blickar drogs åt Stefan som nu tagit sig tid att hitta på en bra förklaring till varför dem var här.
''Har Rick hittat oss?'' Frågade Taylor nervöst. Jag antog att ingen mer än Damon och Stefan visste. Damon skakade långsamt på huvudet.
''Vi har inte tid att diskutera det här.'' Sa Damon. Stefan vände sin blick mot mig och suckade...
''Vi måste kontakta Summer.'
Denna morgonen vaknade jag vid 10 av att det ös regnade. Konstigt nog så sken solen ändå. Jag satte mig sakta upp i den stora dubbel sängen och gnuggade mig trött i ögonen. Jämte mig låg en utmattad Jay som fortfarande sov och hade inte märkt av regnet. Jag drog bort täcket från min kropp och satte mig på sängkanten innan jag långsamt satte ner den ena foten på det iskalla golvet innan jag satte ner den andra. Med trötta, långsamma steg tog jag mig till WICen som stod vid öppen i väntan på att någon ska stiga in. Nu kommer det svåraste av allt, välja kläder. Det är något jag kan lägga ner extremt mycket med tid på. Inte för att jag har ont om kläder, utan tvärt om. Alldeles för mycket. Jag bläddrade bland alla tröjor som hängde i galjor och drog ut en tröja jag tyckte dög. En svart stickad tröja och ett par jeans shorts som jag sedan drog på mig. Jag matchade ett färgglatt armband till kläderna och fortsatte vidare in mot badrummet. Jag satte båda händerna om handfatet och tittade mig själv i ögonen via spegeln framför mig. Sedan vandrade blicken vidare mot min kropp och ner tills jag slutligen såg mina fötter. Jag kände mig annorlunda. Som om jag var en annan person. Mexico hade självklart förändrat mig. En hel del. Denna delen av Mexico var inte den fattiga. Men jag hade sett dem städerna som hade människor som knappt hade råd att köpa kläder. Det gjorde ont att se. Vilket fått mig starkare. Det fanns en hel del gäng här. Vädligt farliga gäng. Inte som Slyders. Utan värre. Jag har sätt vad dem gjort. Hur dem dödar. Synen var hemsk. jag skakade bort tankarna och satte igång kranen som spolade iskallt vatten. Jag kupade mina händer under kranen och när händerna var full av vatten lutade jag mig ner och skvätte det i mitt ansikte. Genast kände jag hur jag sakta piggades upp. Jag var snabb med att torka ansiktet med handduken som hängde strax bakom mig.
''Summer?'' Hörde jag en dold, isolerad röst ropa. Jag ropade ett lätt kom in innan jag snabbt satte på mig maskara och steg ur badrummet. I hallen kunde jag skymmta personen jag längtat efter i veckor, kanske till och med månader?
''Brook?'' Sa jag förvånat och började springa mot henne med ett brett leende innan jag kastade mig om hennes hals. Galet nog kramade hon hårt om mig och pep till av glädje. Hon lutade sig ifrån mig och log stort.
''Hur mår du? Hur mår Jay? Gud vad jag har saknat dig!'' Tjöt hon och kramade om mig ännu en gång.
''Du fattar inte hur tråkigt det varit utan dig här.'' Sa jag och denna gången lutade jag mig bak så jag kunde se in i hennes bruna vänliga ögon.
''Well... I New York var det inte så tråkigt. Jag har shoppat en massa och träffat många underbara människor! Synd att du inte följde med... Det skulle varit så mycket roligare med dig.'' Suckade hon. Roligare? Kanske... Om jag inte skulle varit efterlyst bland alla DID agenter som säkerligen söker efter oss just nu.
''Jag skulle gärna gjort det. Men... Jag mådde inte riktigt bra då. Du vet ju, min mamma som nyligen dött och min syster.'' Lite var jag tvungen att ljuga. Jag hatade det. För jag var trött på att ljuga för folk på grund av allting som hänt. Men en del sanning var det ju.
''Jag förstår gumman.'' Sa hon med ett vänligt leende.
''Vart är Jay?'' Harklade hon sig och bytte snabbt samtalsämne när stämmning sakta blev pinsam. Jag nickade mot sängen där han låg utslagen.
''Har du ätit frukost ännu?'' Undrade jag och började gå mot köket. Sakta kom hon efter mig och satte sig vid köks ön.
''Nope!'' Log hon. ''Så... Vad är du sugen på? Pannkakor? Ägg?'' Gav jag henne förlsag. Hon sken snabbt upp.
''Pannkakor!'' Sa hon snabbt. Jag nickade och drog ut den färdiga smeten vi hade stående i kylskåpet. När alting stod upplagt vid köks bordet så hällde jag i smeten i stekpannan och sakta, sakta började den stekas.
''Hur är det mellan dig och Jay?'' Undrade hon och klunkade i sig vattnet jag ställt fram.
''Allting är jätte bra. Nästan för bra.'' Log jag. Men att Justin plötsligt kan dyka upp i huvudet kan förstöta våra mysiga stunder... Men det berättar jag inte för henne. Hon vet inte om Justin och resten av dem. Hon vet inte ens att dem existerar. Inte ens att jag bott i New York för ett år sedan. Hon tror liksom jag bott här hela mitt liv typ? Jag kommer inte berätta hela min bakrund för henne. Det räcker med att hon vet vad jag heter. Bara de är för riskabelt. Jag vill inte att det ska hända henne något.
''Han värkar så... Snäll. Eller, aså jag känner ju honom. Det var ju jag som fixade ihop er'' Log hon nöjt. Knappt efter jag och Justin splittrades träffade jag Brook som sedan tog hand om mig. Jag hade visserligen detta huset redan då. Men jag valde att bo med henne ett tag för allting kändes så ensamt då. När jag och hon blivit tighta presenterade hon Jay för mig. Och då vi möttes klickade vi på en gång. Kärlek vid första ögonkastet kan man säga.
''Och sedan dess har ni varit tillsammans.'' Hon lutade sitt huvud mot sin handflata och andades ut.
''Är det inte på tid att du hittar en kille då?'' Jag ställde fram talricken med en hög med pankakor innan jag ställde fram sirap och smör vid sidan om. Hon ryckte på axlarna och la upp några på sin talrick.
''Jag vet inte? Jag föredrar att vara singel.'' Jag satte mig ner bredvid henne och la upp några på min talrick, satte en klick smör och hällde sirap på det hela.
''Vill du inte ha en kille som är din andra halva. Som du nästan kan göra allt med. Som även är din bästa vän?'' Det gjorde ont att säga. Jag har Jay. Men det känns ändå som om något saknas.
''Det är vad bästa vänner är till för. Du är mina andra halva, Summer. Jag behöver ingen kille för att må bra.'' Hon vände sin blick mot mig och log menande.
''Du är också min andra halva.'' Fnittrade jag och stoppade in gaffeln med pannkakor i munnen.
''Fast... Jag träffade ju faktsikt en kille igår kväll då jag kom hem.'' Flinade hon. Jag tittade stort ögt på henne.
''Hur såg han ut? Vad hette han? Hur träffades ni? Vart träffades ni!? Detaljer tack!'' Tjöt jag överlyckligt. In i köket kom Jay med en ruffsig morgon frisyr.
''Godmorgon tjejer.'' Log han och öppnade kylen.
''Godmorgon'' Sa jag helt nonchalant och stirrade väntansfullt på Brook som fortsätta.
''Vi träffades på en pubb. Nej, en nattklubb var det. Vi typ dansade. Länge, tills han frågade om vi skulle sticka.'' Hon flinade brett.
''Och!?''
''Vi stack till mitt hotellrum... Sedan vaknade jag upp ensam i sängen dagen därpå.'' Hon ryckte lätt på axlarna. Som om det inte bettyde något för henne.
''Berätta, hur han såg ut. Var han snygg? ögonfärg? Hårfärg? Allt!'' Öste jag med frågor. Jag vara bara allt för glad för hennes skull. Men att han stack på morgonen var väll inte lika roligt.
''Jag fick aldrig reda på hans namn. Men han hade brunt hår, kammat uppåt och du skulle sätt hans underbara, hassel bruna ögon.'' Log hon dagdrömmande. Jag tittade allvarligt på henne. H-hassel bruna ögon? Uppåt kammat, brunt hår. Är inte det...-
''Jag sticker till grabbarna, babe.'' Han kysste mig mjukt på kinden innan han gick vidare mot hallen.
''Hej då tjejer!'' Ropade han innan jag hörde hur dörren stängdes med en smäll.
''Är det något fel?'' Hon tittade förvirrat på mig. ''Ehm... Nej, jag bara. Försöker se honom framför mig.'' Jag tvingade fram ett leende och fortsatte äta i tystan tills min mobil började ringa. Jag steg ner för stolen och skyndade mig mot nattduskbordet. Jag nappade åt mig den, satte mig på sängen och utan att se vem det var tryckte jag luren mot örat.
''Ja hallå?'' Sa jag och la mig ner raklång med mina ben hängandes över sängkanten.
''Summer...'' Jag kände hur hjärtat hoppade till och hur jag plöstligt slutade andas. Pullsen ökade till 180 och jag frös snabbt till is och tittade chockat upp i taket.
''J-Justin?'' Stammade jag fram.
Kommentera vad ni tycker! Är det spännande? KOMMENTERA!♥ Älskar er, puss!
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
1 - One year later
Jag satte mig långsamt upp och satte handen för ögonen i ett försök att kunna titta utan att bli bländad av den extremt varma solen. Suckandes drog jag istället på mig ett par sol glasögon som fick solen att dämpas. Min hud var torr jämfört med vad den var för drygt 10 minuter sedan då jag stigit upp ur de ljumma, turkosa havet. Ett år utan pappa, utan gänget, vänner och underbara New York. Hur klarade jag mig ens? Frästande tittade jag på mobilen bredvid mig, kanske ska jag ringa honom? Höra hur Justin mådde? Han hade antagligen glömt mig, för gott. Med tanke på att han inte hört av sig. För den delen har resten av killarna inte heller gjort det. Jag var säkert bara en tillfällig tjej dem få månaderna vi var tillsammans tills han tröttnade på mig. Tills han hittade en annan tjej som dög bättre än mig. Eller... Så har han bara glömt bort mig, för stunden. Jag kände hur ett par mjuka läppar trycktes mot min kind och sedan ett hest skratt.
''Hey babe.'' Sa en hes stämma bredvid mig. Jag vände på huvudet och log mjukt mot honom.
''Jay...'' Viskade jag tyst fram, knappt hörbart. Han satte sig i sol stolen bredvid mig och satte på sig sina sol brillor.
''Saknat mig?'' Flinade han.
''Ja, de är klart... Men, skulle inte du komma hem förräns om en vecka?'' Jag tittade förvirrat på honom. Saknat honom? Om jag har! Fyra veckor utan honom var som att inte få vatten på dagar. Och att han kommit hem tidigare än förvänntat var bara ett under med tanke på hur hans chef är noga med att dem jobbar exakt dem timmar han beodrat. Justin var vid denna tidpunkten helt bort glömd. Jag kunde inget mer än att gå vidare. Som jag i detta fall gjorde. Han log nervöst och sträckte sig efter min hand som han sedan kramade mjukt och varsamt.
''Jay? Är det något som hänt?'' Sa jag en aning oroligt och satte mig upp innan jag vände mig mot honom. Han suckade nedstämmt och satte sig upp.
''Dem fick in en ny kille för några dagar sedan.'' Började han.
''Och..?'' Jag väntade otåligt på att han skulle komma till saken.
''Det visade sig att han var ett under. Vilket sedan ledde till att jag fick sparken.'' Hans besvikna blick slog han ner i den kritvita sanden och en lång, utdragen suck lämnade hans strupe.
''Babe.'' Andades jag ut och kröp fram till honom dem få centimeterna som var mellan oss. Jag satte mina händer om hans kinder och letade otåligt efter hans blick som slutligen mötte min. Hans blåa underbara ögon borrade sig in i mina ögon vilket fick mig att lee mjukt och lugnande mot honom.
''Synd för honom... Han går misste om en underbra kille.'' Smilade jag. Han fnös till och höjde på ögonbrynen.
''Underbar? Fantastisk!'' Flinade han och innan jag ens hann blinka hade våra läppar tryckts mot varandra och han kysste mig mjukt. Jag log mot hans läppar och skulle precis till att kyssa honom tillbaks då en plingade ton hördes strax bakom mig. Jag avbröt kyssen och nappade åt mig min mobil som surrade och lät. Med stora bokstäver stod det Marilyn på displayen. Vågade jag svara? Rick kanske skulle spåra upp mig. Hitta mig och ta mig hem igen? En del av mig tjöt av glädje, medans den andra delen ville slänga mobilen i vattnet och se den gå sönder.
''Ska du inte svara?'' Han tittade frågande på mig.
''Ehm...'' Var det ända som kom ut ur min munn. Och andra sidan så var min mobil ospårligt. Tack vare Zack som för länge sedan hade fixat det.
''Jo'' Pep jag till innan jag klickade på den gröna knappen.
''Marilyn?'' Svarade jag snabbt och började sakta gå därifrån för att kunna prata ostört.
''Summer!'' Tjöt hon överlyckligt. Jag skrattade nervöst och harklade mig sedan.
''Gud, vart är du!? Fattar du hur oroliga vi är!'' Tjöt hon andfott. Jag stannade vid en stor palm som gav mig skugga, slog mig sedan ner på sanden och lutande mig sedan mot palmen.
''Mm...'' Jag försökte låta så oberörd som möjligt. Men igentligen ville jag säga hur mycket jag saknat henne, hur mycket jag vill hem, men ändå stanna här där allting är perfekt. Det finns inget att bekymmra sig för. Allting är bara så lugnt och fridfullt.
''Vadå 'mm'? Vart är du?'' Hon lät träffad. Sårad och besviken.
''På semester.''
''Jag vet att du inte är det.''
''Oroa dig inte.'' Försökte jag lugnande. ''Tror du att det är enkelt att sluta bry sig så plötsligt?''
''Jag sa inte att du skulle sluta bry dig. Utan bara inte vara så orolig. Jag mår bra.'' Suckade jag.
''Är Justin där?''
''Hurså?'' Nej, han är långt borta? Eller vad vet jag? Han lämnade mig, vi skildes åt, jag har ingen susning!
''Jag vill bara veta...''
''Han är här.'' Ljög jag suckandes. ''Han är inte elak mot dig va?'' Han stack, från mig och killarna.
''Nej då!''
''Lova att komma tillbaks.'' Fan. Jag kan inte lova något. Inte ens att jag ringer tillbaks. För jag kommer inte göra det. Jag kommer inte tillbaks. Inte idag, inte imorgon, aldrig.
''Lovar du?'' Upprepade hon. Jag suckade tyst.
''.'' Var det sista jag sa innan jag hastigt la på och pusta ut. En aning lättad men samtidigt besviken. På både mig och Marilyn. För jag visste att hon inte undrade. Självklart gjorde hon det. Men... Denna gången var det inte hon. Utan personen som ljög för mig rakt upp i ansiktet på mig. Som svek mig. Rick. Han letar ännu efter oss. Mer efter killarna än mig. Varför är han så övertygad om att han måste hitta dem. Måste ta fast dem och måste straffa dem? Vad har dem gjort som berör honom? Inget. Det ända fel dem gjorde - nu menar jag mest Justin - var antagligen att... Döda mamma och Maddie. Men det är bort glömt och förlåtet. Inget jag ödslar tid på i onödan.
Jag tog mig långsamt ut genom hotellets dörr och började sedan jogga förbi alla människor som blivit blöta på grund av regnet som öste ner. På inte mer än 10 sekunder hade hela jag blivit dyngsur. Kläderna klibbade fast sig på kroppen och håret var klistrad mot min panna. Även fast det regnade sken solen starkt vilket bildade en regnbåde långt upp på himmlen. Jag började närma mig det lilla huset som nu mer var mitt hem. Om man ens kunde kalla det för ett hem. När jag väl kunde skymmta det lilla, vita trä huset började jag springa ännu snabbare för att slippa bli ännu blötare, om man ens kan det. Jag skyndade mig in och stängde dörren med en hård smäll. Där jag stod, vid dörren med alla kläder fortfarande på, lämnades en stor pöl med vatten under mig. Jag suckade högt innan jag började dra av mig kläderna. Vattnet gled emellan plankorna som skulle föreställa ett golv. Huset var mer som en stuga. Trångt och litet. Hela kroppen var is kall. Varenda lilla kroppsdel. Utan att ens torka av dem få vattendropparna som stannat kvar på min kropp drog jag otåligt på mig nya kläder som värmde min kropp. Den vanliga kropps temperaturen började sakta återkomma. Jag tittade mig omkring. Från att bo i ett lyxigt, stort hus i New York, till att bo i en liten skit stuga var en extrem skilnad. Jag saknade allt med huset. Killarna som kunde gå mig på nerverna. Den underbara sängen som jag varje natt sov i, mitt rum. Allt. Och när jag menar allt, är Summer en del av det. Men allt de är då tid. Jag har ingen blekaste aning om vart Summer är, vart killarna befinner sig. Det ända jag är säker på är att jag är övergiven. Jag känner mig övergiven. Killarna stack. Medans jag och Summer höll ihop en tidsperiod. Med andra ord, någon vecka. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Hon började göra saker för sig själv, jag gjorde saker för mig själv. Och sakta började vi glida isär tills jag nu sitter här och Summer är..? Vart hon nu är någonstanns. Hon hör aldrig av sig. Hon har säkert sluta bry sig, glömt mig och förträngt alla minnen om oss. Varför? Kanske jag ska ringa? Jag kanske är den som ska ta första steget. Ta kontakt. Fråga hur hon mår, vart hon är... Eller så låter jag bara henne vara. Som jag gjort under hela året som hunnit passera. Jag slängde mig på den hårda sängen som stod intryckt i ett hörn. Jag suckade fundersamt och drog fram min mobil. Slog in min kod och började bläddra bland mina kontakter tills jag såg Summers namn. Jag funderade ett tag. Om jag ska ringa... Eller bara gå vidare. Jag har gjort det. Försökt gå vidare. Träffat tjejer, festat, druckit. Men inget kändes rätt. Istället fortsatte jag bläddra och såg Damons namn. Honom tvekade jag inte ens en sekund att ringa, så jag klickade på den gröna knappen på skärmen innan jag tryckte luren mot örat och väntade på att hans hesa stämma skulle svara. Otåligt trummade jag med den lediga handen på min mage i väntan på att han skulle svara.
''Personen du försöker nå kan tyvärr inte svara just nu. Lämna gärna ett meddelande efter tonen... *piiiii*'' En kvinnas röst hördes. Fucking telefon svarare. Jag suckade besviket och slängde mobilen, utan att ens bry mig om den går sönder eller inte, en bit från sängen. Det dunstade till i golvet men inget såg ut att ha förstörts från de avståndet jag såg det ifrån. Men jag brydde mig inte. Jag ville igentligen inget mer än att bara få tillbaks mitt liv. Livet jag hade förr. Innan jag var tvungen att fly från jävla Rick. Suckandes satte jag mig upp och tittade mig omkring. En trasig liten lampa som hängde i taket. Den såg ut att ner som helst trilla. Det bästa med huset är väl att det är vid stranden. En ynka bit bort från stranden. Plötsligt hörde jag hur det bankade hårt mot trä dörren. Huset var fall färdigt. Som om man skulle luta sig mot väggen, skulle hela huset rasa ihop. Så kändes det när man såg huset. Dem fortsatte knackade ännu hårdade och otåligare. Irriterat ställde jag mig upp och gick med snabba steg, tog hastigt tag om dörr handtaget och ryckte upp dörren. Med en arg blick tittade jag upp på dem fyra blöta ansikterna framför mig. Men snabbt förvrängdes mitt ansikte då jag kände igen dem...
Vad tycker ni om första kapitlet? Och att Summer hittat en anna kille... ;)♥ Let me know what you think! Som sagt så är det ett år senare. Saker och ting har ju förändrats om ni märkt det. Det är inte på något sätt så att jag fortsatte skriva direkt där det slutade, jag tror ni märkt det. Men hoppas verkligen ni gillar det och inte är förvirrade eller något :)♥ Puss och kram!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Dark Night Rises
Summer Paris som nyligen flytt med gänget The Outlowers är nu på väg att falla över kanten. Efter ett långt år i Mexico har saker och ting trasslat till hennes liv ännu mer än förväntat. Justin hade börjat ta sin egen väg och detsamma med resten av killarna. Hennes och Justins relation varade inte länge. Saker och ting kompliserade allting vilket fick dem båda att gå skilda vägar. Summer lever på en liten ö, Cancun som ligger i Mexico. Att leva utan oro och rädsla är som att gå på moln. Men efter att fått ett samtal av killarna så ändras allting. Ett gäng som dem fruktat, ett gäng med förmågan att kunna göra vad dem vill, när dem vill, vart dem vill, 5L har dragit åt sig deras uppmärksamhet. Då blir Summer tvungen att slå ihop sig med killarna igen. För att ta tillbaks det som är deras och få ett stopp. Natten är kommen... Dark Night Rises.
Karaktärer:
Summer Paris - Lisa Olsson
Justin Bieber
Damon Salvatore - Ian Somerhald
Stefan Salvatore - Paul Wesley
Zack Morez - Steven R McQueen
Tyler Adams - Michael Trevino
Jay McDonold - Riley Smith
Joseph Gonzales - Channing Tatum
Geroge Malik - Cam Gigandet
Riley Shankovski - Alex Pettyfer
Alehandro McFury - Daniel Gillies
Tay Dazel - Kellan Lutz
Josh Paris - Alexander Skarsgård
______________________________________
(Det kommer fyllas på med karaktärer) Vad tycker ni? Verkar den spännande? Det var handlingen och karaktärerna till Dark Night Rises. Hoppas verkligen ni kommer tycka om fortsättningen :)♥ Ska skriva på kapitel 1 så fort jag kan! Puss & Kram!♥
Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 2: Dark Night Rises © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Two Worlds One Reality
Two Worlds One Reality är den nya novellen jag kommer skriva på efter DID är avslutad :)♥ Fast det är ju inte förränns om några kapitel.
Handling:
Justin Bieber. Popstjärnan alla pratar om. Killen med den underbara rösten. Med det snygga utseendet. Ja, Justin Drew Bieber, killen från lilla staden Stratford. Han är iväg på sin Tour. Vilket han tycker ska bli spännande. Men... Kvällen då han vaknar upp i ett, vitt litet rum. Med en läskig liten järn säng och en stor vit metall dörr. Då är det något som är fel. Kläderna hade hade på sig innan dess var inte längre på honom. Utan vita pösiga kläder täcker hans kropp. Ororligheten stiger. Panik är till max och vid denna tid punkten vet han inte vad han ska göra. Tills... En kvinna kommer in. En okänd lång kvinna. Med glasögon som vilar på hennes nästipp.
''Du heter Jason. Inte Justin. Du har aldrig varit känd.'' Var det första hon sa när han började ställa frågor. Och vad tror du han då tänker? Jason? Inte Känd?
''Det var bara en dröm.'' La hon till. En dröm? Var hela hans liv, en dröm? Eller var detta en dröm? Vad är verkligt och vad är en dröm. Det mystiska är att ingen letar efter honom. Det gör så att han blir ännu mer fundersam. Kanske till och med övertygad? Och Reachel... Tjejen som ska vårda honom. När hon faller för honom. Vad händer då? Och vad kommer hända med Justin? Kommer han någonsin få reda på vad det är som händer? Varför dem gör som dem gör och varför han hamnde där?
Two Worlds One Reality (TWOR)
Jaou... Jag tänkte liksom, eftersom jag inte kommee hinna med att lägga upp ett kapitel så kan jag lägga ut typ, handling på den nya novellen. Eller, inte riktigt handling. Men åtminstone typ lite utav handlingen. Puss! Love you all!❤❤❤❤
