Så dum. Så svag. Så… Skör.

Att någon så stark kan känna sig så svag. Osynlig. Alldeles borta. Skuggad av alla som tar all ens kraft. Förvirrad, egentligen. Inte medveten om vad jag vill. Eller inte vill. Så himla osäker. Jag suckade högt. Omedveten om att Justin skulle reagera, tills han väl gjorde det.

’’Är någonting fel?’’ Undrade han i en len ton. Är någonting fel? Inte riktigt meningen någon vill höra efter ens bror börjat slå på killen man gillar. Jag blinkade chockat till åt min egna tanke. Killen jag gillar. Var det så jag kände? Jag tittade försiktigt på honom, för att se hans nyfikna ögon målöst stirra in i mina. Kanske gjorde jag det. Eller inte. Just nu kändes det mer som om jag var tvingad till att känna så, då jag nästan hade skuldkänslor för att jag sagt nej i natt. Men varför, egentligen, ska alla tjejer vara så olyckliga och tankspridda hela tiden? Och när man äntligen blir lycklig, ska lyckan vara så stark att man blir full av ångest, för att allting man har inte är tillräckligt, eller bara för att allting är för perfekt. Jag himlade inombords åt de faktum hur extrema vi tjejer är och sedan att mina tankar bara flyger iväg.

’’Nej.’’ Skakade jag försiktigt på huvudet och vände min blick ut mot fönstret istället. Nu är jag varken dela, lycklig, olycklig. Ett mellanting. En känsla som bara inte går att sätta ord på.

’’Noah…’’ Andades han tungt. ’’Jag ser det på dig.’’ Lade han till.

’’Jag är bara trött.’’

’’Största lögnen en tjej säger.’’ Sa han direkt i en allvarlig och hård ton. ’’Berätta nu, hjärtat, vad är fel?’’ Hans röst var åter sammetslen, alldeles vänlig, nästan så vänlig att jag trodde i en sekund att jag skulle berätta.

’’Det är inget, verklige Justin, sluta fråga nu.’’ Muttrade jag smått irriterat. Han varken svarade eller tittade på mig. Vilket jag i detta läge uppskattade. Det fick mig själv att kunna tänka en stund.

Jag såg det på henne. Att hon inte mådde någon vidare. Alldeles för tydligt. För att vara kille, är jag väldigt uppmärksam till saker och ting. Aldrig att jag skulle se när en tjej klipper sig då de knappast toppar en halv millimeter, men alla känslor är bara en sådan självklar sak att märka. Jag är bara trött. Den lögnen har man hört minst hundra gånger. Jag suckade inombords. Att tjejer aldrig kan tala ut, säga vad de känner. En av de alla orsaker till att killar tröttnar. Att behöva gissa, smyga på tå, för att tjejen inte ska få ett utbrott, just pågrund av att man är omedveten varför hon beter sig som hon gör. Men jag visste att den del av hennes humör var pågrund av mig. Idioten som fått ännu ett ADHD utbrott pågrund av ett ynka nej. Ett nej. Jag tål inte ett nej. Ett svagt, kort ord, som nej hade fått min humör att byta på en sekund. De humöret jag faktiskt i vissa lägen kunde skämmas över. Men vad skulle man göra om man inte kunde styra över det? Nej, just deal with it. Jag var en kille med humörsvängar värre än kvinnor som hade PMS. Fuck vad det kändes fel att behöva sticka igår när jag inte kunde behärska mig. Lämna henne och tro att det var hennes fel att jag blev arg. Vilket det och andra sidan var… Men det var ändå inte rätt att låta henne tro och känna så. Jag hade varit alldeles kåt när hon stoppat oss mitt i allt att jag inte bara kunde ligga där utan att inte röra henne. Och jag ville heller inte göra någonting hon inte ville, för jag är ingen fucking våldtäcksman. Så jag stack…

’’Justin fucking Bieber!’’ Sa en mörk väldigt igenkänd röst strax jämte mig. Jag slängde med huvudet åt hållet jag hört det komma ifrån och kände hur ett leende spred sig på mina läppar, trots alla omständigheter.

’’Mick, så fucking länge sedan!’’ Jag grep tag om hans hand och gjorde det gamla hedliga handslaget. Han instämde med en nick.

’’Lite business.’’ Ryckte jag på axlarna och slog mig motvilligt ner på stolen medan min blick vilt letade bland all dansade folk efter personen jag sökte efter.

’’Borta i fem år? För lite affärer? Det luktar lögner.’’ Retades han nyfiket. ’’Thats it, affärer. På lite andra ställen, Vegas, Hollywood, Mexico.’’ Att ljuga var det ända sättet att hålla tyst om sanningen som egentligen var att jag befunnit mig i ett fängelse i fem år. Inte för att jag skämdes, utan för att slippa de alla frågorna, om varför eller hur det gått till. Jag var inte här för att prata om hur jag hamnade i finkan. Jag var här för nöjens skull.

’’Letar du efter någon speciell?’’ Frågade han när jag alldeles för länge haft ögonen sökandes bland människorna.

’’Aubrey. Aubrey Donald.’’ Jag snurrade på barstolen och mötte hans ögon. ’’Aubrey? Så du känner henne?’’ Skrattade han fram. Jag visste inte hur jag skulle tolka hans skratt, på ett bra eller dåligt sätt? Hur som helst, så tog jag det dåligt, vare sig det kanske skulle visa sig vara på ett gott sätt.

’’Något fel med det?’’ Sa jag stött. Hans leende bleknade bort medan han långsamt, rätt chockat, skakade på huvudet.

’’Hon är i loch 5.’’ Harklade han sig. En strippa. Aubrey Donold. Mitt först ligg. Och om vårt ligg blivit den ända, kunde jag inte hålla med om. Jag reste mig kvickt, började med hastiga steg kryssa mig förbi de ihop pressade människorna som insisterade att de skulle dansa så nära varandra det bara gick. Men så väl så att de sätt mitt ansikte, drog sig folk långt ifrån mig och bildade automatiskt en gång för mig att komma fram. Med ett stolt, maktfullt leende, stegade jag fram tills jag nått loch 5. Rummet hon och hennes stripp-vänner delade för att kunna göra sig iordning för sina halvnakna danser runt stolparna de hade till. Jag ryckte upp dörren, lät blicken glida över det nu tomma rummet, tills jag fann personen jag letat efter. Aubrey låg i endast ett par rosa underkläder i den svarta skinnsoffan som knarrade undertill när hon leendes satte sig upp.

’’Justin.’’ Inhalerade hon glatt och for upp på fötter. Med en kraftig smäll drämde jag igen dörren och tog tre stora steg emot henne. Lät mina händer gripa tag om hennes höfter och sedan dra henne intill mig. Hon bet sig i läppen och flinade nöjt innan våra läppar hungrigt pressades emot varandra. Medan jag kysste henne, och medan hon tog kontrollen och kysste mig över mina käkben, kunde jag inte låta bli att inbilla mig Noahs mjuka läppar sträva emot mina käkben. Precis som hon tidigare denna natt gjort. Fuck, Justin. Glöm henne nu. Försökte jag intala mig. Men vad jag än gjorde, såg jag bara Noah framför mig. Det kändes så fel, när jag visste att det inte var hon, för ingen av Aubreys kyssar kunde klå Noahs. Inga utav Aubreys beröringar kunde klå Noahs beröringar. Ingenting kunde klå vad Noah kunde få mig att känna. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så hel som när hon kysste mig. Ingen.