’’Det är sent, jag borde gå hem.’’ Mumlade jag och drog mig långsamt ur hans famn. När jag ställt mig upp och trott att han sov - då han inte svarat - tog hans starka hand tag om min handled. Jag ryckte till och vände mig långsamt mot honom, rädd för att hans arga sida väckts.

’’Vill du berätta vad som hände idag, Noah?’’ Frågande han allvarligt. Mina ögonbryn trycktes ihop och rynkor bildades i min panna.

’’Jag vet inte vad du pratar om? Berätta du.’’ Jag drog loss min handled från hans hårda grepp och backade undan ett steg. Han satte sig långsamt upp och kollade surt på mig.

’’Du knullar honom, eller hur?! Säg bara sanning Noah.’’ For snabbt ur hans mun när han hamnat på sina fötter framför mig.

’’Vad i helvete pratar du om?’’ Grymtade jag förvirrat. ’’Din fucking slyna! Du vet vad jag pratar om. Jävla Jesse som du hänger med jämt!’’ Hans lugna ton försvann och blev mer argare ju längre tid det tog för mig att svara på hans fråga.

’’Jesse, är min bästa vän, Tyler.’’ Förklarade jag i en lugn, allvarlig ton. ’’Du ljuger. Du ljuger som in i helvete Noah!’’ Morrade han.

’’Du är helt borta Tyler. Du är helt ute och flyger! Jag sticker härifrån.’’ Skakade jag oförstående på huvudet och vände mig om och gick. Men när jag endast hade nått till början av hallen, kände jag ännu en gång ett hårt grepp om min handled.

’’Släpp mig.’’ Mumlade jag utan att vände mig om mig. Han kramade min arm hårdare och vägrade att lyssna på mig.

’’Släpp mig sa jag!’’ Höjde jag rösten och ryckte åt mig min arm innan jag drog åt mig min jacka som hängde på den silvriga kroken. När jag sträckte mig efter handtaget kände jag återigen hur han tog tag i min arm. Jag vände mig irriterat om och skulle precis till att skrika någonting fult åt honom som inte förstått vad släpp mig betytt. Men det ända jag kände var en hård smärta i huvudet innan allting blivit svart.

Smärtan bultade i bakhuvudet när jag långsamt försökte sätta mig upp. Men jag föll långsamt tillbaks i den mjuka sängen jag hade hamnat i. Mina ögon spärrades upp som var alldeles svullna och sved. Mina ögon gled runt i rummet och såg inget annat än mörker - men mina igen svullna ögon vande sig snabbt. Bredvid mig kände jag en sovande Tyler, utan kläder eller någonting. Jag tittade ner på mig själv som endast hade underkläder.

’’Din fucking slyna håll käften!’’ Röt hans raspiga ton som borrade sig igenom min hörsel jag försökt att stänga av. Smärtan ilade i bakhuvudet efter att han smällt till mig med strykjärnet som konstigt nog legat ute i hallen. Men det var inget jag klurade på nu, då rädslan hade tagit större del av alla tankar och känslor. Jag skrek högt och försökte sparka mig loss ur hans hårda grepp.

’’SLÄPP MIG!’’ Skrek jag så rösten nästan sprack. Tårarna trängdes ur mina ihop knipna ögon, syret i mina lungor tog näst intill slut när jag kände hur hopplöst det var att kämpa emot honom.

Jag grät mig ut till hallen och drog på mig jackan som låg på golvet efter att jag tappat den. Jag steg över den lilla blodpölen som bildats efter slaget jag fått. Tårarna vägrade att sluta, ångesten vägrade att avta och allting vi gått igenom… Kändes genast som ett enda stort misstag.

Han satte sig på min mage och satte sina stora händer om min hals innan han klämde åt min luftstrupe. Jag kippade panikslaget efter luft och använde mina händer för att försöka putta bort honom.

’’Du fucking ljuger för mig Noah!’’ Tårar gled ner för hans kinder medan han tittade in i mina syrelösa ögon som avtog sin blåa färg.

’’Du ligger med Jesse! Jag fucking älskar dig, Noah! Hur kan du göra så!?’’ Han skrek nära mitt ansikte och släppte tillslut taget om min hals när jag nästan trott att syret skulle ta slut helt och min kropp skulle kollapsa. Men det gjorde det inte, vilket jag hoppats på för att slippa de eländiga lidandet.

’’Du lovade!’’ Försökte jag mig på att skrika, men det kom mer ut som ett andetag, precis som en viskning. 

Synen blev suddig ju längre ut på gatan jag kom, lyktorna som lös upp min väg var överallt. De snurrade och vred på sig. Benen var alldeles skakiga och ville ge upp all den lilla styrkan jag hade kvar i kroppen. Men all min vilja vägrade att få min kropp att ge upp mitt ute på gatan.

’’Hjälp…’’ Viskade jag och steg ut på gatan där endast några få bilar körde. Jag drog försiktigt mina kalla skakiga armar om mina axlar i ett försök att hålla värmen.

De äckliga händerna greppade tag om min vita blus och drog sönder det lena tyget.

’’Sluta Tyler!’’ Skrek jag och sparkades som en galning för att komma loss. Men verkligheten kom då ikapp mig, ingenting skulle fungera. Min - mördare till - pojkvän höll på att döda mig, han ville döda mig som den psykopaten han var. 

Illamåendet drog sig som ett virus i magen, de spred sig snabbt och tryckte sig upp för halsen. Men min mun vägrade att släppa ut något. Min mage drog smärtsamt ihop sig vilket orsakade ett tjut av smärta. Ett starkt ljus kom emot mig - jag trodde det var slutet för mig, om jag inte redan var död, men det starka ljuset från bilen stannade precis framför mig. Jag kände mer rädsla en lycka av att inte bli träffad av bilen då jag ville dö. Jag kände inte att jag behövde leva efter att blivit våldtagen och slagen av sin - inte längre - pojkvän. Jag stängde ögonen och öppnade de långsamt för att se en mörk gestalt komma emot mig.

’’Nej… Nej!’’ Jag backade och backade, för att snabbt ta mig ifrån mannen. Men jag var svag och alldeles för rädd för att kunna springa. Utan blev ståendes efter bara tre steg från honom. Hans muskulösa armar drogs runt min kropp innan jag föll in i hans famn. Det lilla jag såg var hans armar som var täckta med mörka tatueringar . Han bar en svart hoodie som han kravlat upp ärmarna på och bar mig försiktigt in i hans svarta bil.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sa hans lena röst. Jag förstod inte varför jag inte gjorde motstånd, jag förstod inte varför jag inte protesterade. Men, i hans armar, kände jag mig tryggare än att yra runt på gatan där Tyler lätt kunde hitta mig. 

När jag andades kände jag hur min bröstkorg darrade, när jag försökte se in i hans ögon blev allting bara suddigare. Jag låg ner i baksätet och kollade upp i taket som snurrade. Jag hörde dörren stängas - men det lät som på långt håll, sedan öppnade han förardörren och det lät precis likadant.

"Håll dig vaken och fokusera på min röst." Bad han och tittade bak på mig i backspegeln.

Tårarna brändes mot mina kinder efter ett tag av gråtande. Smärtan var kvar, allting i hela världen var kvar, hans äckliga händer på min kropp, paniken och mina kläder på golvet. Men ingenting kunde någonsin gå vidare, tiden stod stilla och gjorde mig så desperat av att få komma härifrån. Men någon gång för femton minuter sedan hade mitt hopp om att kunna fly, försvunnit med mina tårar. Jag var besviken på mig själv som inte sätt detta komma. Jag var besviken på mig själv som från början hade chansen att lämna honom, men jag tog den inte. Men det jag var mest besviken på, var att jag gav upp hoppet.

Andetagen saktade ner, ögonen flackade till trots hans ord han uttalade under hela resan... Vart vi nu var påväg. Men det förändrade ingenting. Jag var inte stark nog att hålla mig vaken. Jag var inte stark nog att hålla mig vid liv. Det sista jag såg var ett par bruna ögon, innan ett starkt ljus tog över min syn och allt försvann. Jag försvann. Han försvann. Min existens försvann.

Ljudet av… Tystnad, var allt jag kunde höra. Inte för att tystnad var ett ljud. Jag öppnade mina ögon och möttes av en vit suddig vägg. Min bröstkorg hävde upp, sedan ner. Allting var ljust, nästan för ljust för att kunna hålla ögonen öppna. Min hörsel blev skarpare - precis som min syn - ju längre jag fokuserade på det pipande ljudet som satts igång. Jag rörde på min tunga i munnen och svalde för att få igång spottkörtlarna. Jag försökte sätta mig upp, men kunde inte röra på en enda kroppsdel. Jag kämpade - och gjorde allt, för att få kroppens muskler att fungera. Men ångesten över att det inte fungerade, fyllde mig inifrån och ut innan tårar bildades i mina ögon.

’’Mrs McCall, du får tyvärr inte anstränga dig.’’ Kom en kvinna instigandes i rummet. Jag blinkade till och kände tårarna fall mot mina kinder.

’’Vad är det som händer? Varför kan jag inte röra på mig?’’ Frågade jag gråtandes. Hon steg fram till apparaterna vid min högra sida och började att trycka på knappar.

’’Du har tyvärr hamnat i en tillfällig koma från axlarna och ner, Mrs McCall.’’ Uttalade hon mitt namn, beklagande.

’’M-men killen som hjälpte mig. Vart ä-r han?’’ Jag struntade plötsligt i att min kropp var i koma när jag fått tankarna på den ansiktslösa killen. Jag ville vet vem den mystiska killen var, men jag kom inte ihåg att jag såg något ansikte. Jag kom inte ihåg något annat - än de tatuerade armarna, trots att jag mött hans ögon som jag sedan glömt hur de såg ut.

’’Vi hittade dig avsvimmad utanför sjukhuset. Du måste ha tagit dig hit på något sätt och sedan svimmat.’’

’’Nej, du förstår inte. Jag blev hittad av en kille.’’ Försökte jag att skaka på huvudet, men inte ens de ville fungera. Jag snyftade till och tittade väntade på henne.

’’Kan du förklara för mig han såg ut?’’ Frågade hon och ställde sig vid dörrkarmen.

’’Jag… Jag minns inte. Jag såg inget ansikte.’’

’’Alltså fanns det ingen kille, du inbillade dig bara Mrs McCall. Du lever trots allt, utan någons hjälp.’’ Förklarade hon och försökte sig på ett leende. Hon verkade inte ens vilja försöka höra på vad jag hade att säga.

’’Jag är inte ett syko! Det var en kille, han räddade mig.’’ Tårarna sipprade sig ner för mina kinder och droppade ner för min haka.

’’Ta och vila dig nu.’’ Stängde hon dörren efter sig. 

Att det funnits en kille som räddat mig, jag började tro att jag kanske ljög för mig själv? Jag ville antagligen inte erkänna sanningen utan hade hittat på. Men djupt där inne, visste jag att det jag nu försökte intala mig - att det aldrig varit någon som hjälpt mig - var fel. Sjuksköterskan som - tros ha hjälpt mig - fick de lilla hoppet om att någon plötsligt brytt sig om mig, att försvinna. Det fanns ingen hjälte, det fanns inga tatuerade armar, inget ansikte, ingenting. All lycka var borta, den lilla glöden som funnits kvar innan övergreppet hade försvunnit. Noah McCall var förvarad i ett evigt mörker i väntat på att någon skulle rädda henne. Ingen kom då, varför skulle någon komma nu?

Jätte spänd om vad ni tycker ^^ 

Fråga: Vad tycker ni om Dylan O'Brien?

Svar: IM TOTALLY IN LOVE! Han är bäst, snygg, bäst... och bäst. Älskar honom i The First Time och i Teen Wolf. Lite av ett O'Brien fan här ^^

KOMMENTERA