Hon kollade djupt in i mina ögon och fällde en tår.

''Jag har saknat dig...'' Viskade hon.

''Och jag har saknat dig.'' Viskade jag med ett leende. Kvinnan bakom oss harklade sig och satte armarna i kors.

''Ehm... De här är Justin.'' Presenterade Lola mig. Hon nickade och tvingade fram ett leende.

''Jag är Jenna. Hennes mamma.'' Harklade hon sig. Jag kunde inte se om hon var ledsen och upprörd pågrund av att hon inte gillade mig eller efter allt som hänt idag. Jag gissade på det andra förslaget. Jag la en arm om Lolas midja och kollade ner på henne med en blick som tydde är-du-okej? Hon nickade smått. Jag kan föreställa mig hur jobbigt det måste vara. Men ändå inte. Jag försöker se från hennes perspektiv. Men det går inte. Hon ser bara så ledsen ut. Och rädd. Att uppträda ikväll efter allt som hänt kommer inte bli lika kul. Det kommer inte vara lika roligt att sjunga alla låtar och dansa runt på en stor scene framför tusentals skrikande fans. Jag får liksom låtsas vara glad. För deras skull. 

 

Jag var helt sprittlad. Justin var nu här men det kändes inte som om det hjälpte. Jag var fortfarande lika rädd över vad som kommer hända. Efter allt som hänt kan jag inte bara gå vidare. Och att sedan flytta tillbaka till Ashley är ju heller ingen bra ideé. Aldrig att jag bor med kvinnan som sepparerade mig från min familj. Men en reallation med Jenna och Alaric passade heller inte. Det måste dem förstå. Att en rellation i det hela inte kommer funka nu. Utan dem får låta mig tänka ett tag. Men att berätta för Ashley att jag vet om allt måste jag göra. Hon kommer annars undra varför jag inte hör av mig eller kommit tillbaks. Allt är i en hel jävlar röra! Jag står knappt ut! Nog med att Justin förredetta höll på ta död på mig och nu detta? Är det vad Gud planerat för mig? Att lida hela mitt liv? Jag kan knappt tänka klart och huvudet bulltar. Jag vill skrika och bara försvinna från världen. Glömma allt dåligt och bara inte finnas något mer. Jag vill dö. Där kom det. jag vill dö! Jag är lycklig. Men allt som hänt har blivit starckare och det har tagit över all lycka. Jag vill självklart inte lämna Justin. Han är det bästa som hänt mig. Tack vare honom är jag vid liv än idag. Annars skulle jag inte ha hopp nog att leva vidare. Ja. Justin var den som fick mig att fortsätta hoppas. Det är bara så. Och jag skulle nog inte klarat av att gå igenom allt det här jag gör idag utan honom. Men nog om det. Jag måste ta ett beslut om vad jag ska göra. Och det måste ske snabbt.

''Jenna... Det är ett svårt beslut det här men... Jag är inte redo för en realltion just nu. Det pågår så mycket i mitt liv och jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till. Den här gången kommer jag tillbaks. Det lovar jag! Men bara ge mig lite tid... Okej?'' Sa jag plötsligt och kände hur tårar började komma. Hon nickade med ett dolt leende och drog in mig i en kram plöstligt. Jag tstog där förvånat ett tag tills jag kramade henne tillbaka. Hon lättade på kramen och tittade mig djupt in i ögonen.

''Gör det som känns bäst. Jag vill inte att du ska känna dig tvingad till allt det här med rellation osv. Men du ska bara veta att vi saknat dig något så enormt och är så lycliga att du äntligen är tillbaks! Vi vill inte förlora dig igen...'' Log hon smått.

''Jag lovar... Jag kommer tillbaks. Och då har jag ett fast beslut.'' Sa jag och log innan jag gick tillbaks till Justin där han stog redo för att gå mot bilen med mina resväskor i händerna. Jag vände mig om och fick syn på både Zach och Alaric. Jag kunde inte bara gå utan en kram och farväl när jag inte vet när jag kommer tillbaks.

''Hejdå Zach. Ta hand om dig!'' Sa jag med ett leende och drog in honom i en kram. Han omfamnade mig hårt och snyfftade.

''Ta hand om dig. Lova att komma tillbaks!'' Sa han med tårar rinnandes ner för hans kinder. Jag nickade och gick fram till alaric.

''Hejdå... Pappa.'' Sa jag och log. Han log och fick tårar då jag sa pappa. Han drog in mig i en mjuk kram och strök mig mjukt på ryggen.

''Ta hand om dig.'' Log han och avslutade kramen. Jag nickade och gick mot dörren med ett leende. Jag vinkade smått åt dem och började gå mot bilen.

''Redo?'' Frågade Justin och öppnade dörren åt mig. En tår slank ur och gled sakta ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den och nickade.

''Alltid.'' Log jag. Han log mjukt och på några få sekunder satt vi båda i bilen redo att köra. Jag vinkade återigen åt dem och med ett leende vinkade dem tilbaks. Det var svårt att ta farväl. Det kändes så rätt att vara hos dem. Med dem. Men ändå inte. 

''Du... Det kommer ordna sig. Jag lovar.'' Sa Justin och kollade på mig med ett tröstande leende och vände sedan blicken mot vägen igen.

''Jag hoppas på det...'' Sa jag med en suck och lutade mitt huvud mot fönster rutan. Plötsligt började det regna. Droppe efter droppe slog mot fönstret. Tillslut var hela rutan alldeles full med droppar. Dem rann sakta. De påminde om tårar. Som om det var tårar som rann ner för en kind. Fast i detta fall var det regndroppar och dem gled ner för en fönster ruta. 

.

Musik spelades högt i mina hörlurar. Faktsikt en utav Justins låtar. Låten passar så bra. Och jag får väl hoppas på att ''everythings gonna be alright''. Batteriet var lågt men det struntade jag i just nu njöt av låten. Sittandes i planet påväg till Canda. Där Justins nästa konsert kommer hållas. Justin drog plötsligt av mig lurarna.

''Vad gör du?'' Frågade jag irriterat. Han suckade.

''Du... Jag har skrivit en låt till dig.'' Sa han och log prövande. Jag kände hur irritationen försvann och glädje spred sig sakta inom mig.

''En låt? Till mig?'' Frågade jag med ett brett leende.

''Jupp! Bara för dig.''

''Får jag höra då?'' Frågade jag hypert.

''Nehe du!'' Skrattade han.

''Meh! Varför? Du kan ju inte säga att du skrivit en låt till mig och sen så får jag inte änns höra den!'' Sa jag och slog ut med händerna.

''Du ska få höra den... Ikväll. På konserten.'' Flinade han.

''Du kunde ju sakt det då. Nu måste jag ju höra den!'' Sa jag med armarna i kors och irritationen kom tillbaka. Han flinade och skakade lätt på huvudet. Jag suckade högt och drog snabbt på mig lurarna igen och tittade surt på honom. Han vände blicken upp mot mig och flinade stort. Han ställde sig upp ur stolen och gick och satte sig jämte mig i den yttersta stolen. Han drog av mig lurarna ännu en gång med samma flin.

''Kom igen surpuppa! Inga sura miner!'' Skrattade han.

''Ha-Ha! Jätte kul.'' Sa jag ironsikt. Han böjde sig fram mot mig och pussade mig mjukt runt om i ansiktet. Jag kunde inte låta bli att lee satte en hand för hans mun.

''Justin... Sluta. Försök inte.'' Log jag. Han skrattade och drog väck min hand och tryckte sina sammets lena läppar mot mina i en mjuk kyss. Jag tänkte putta bort honom då han tog tag i mina händer så jag inte kunde göra motstånd. Men tillslut kunde jag inte motstå att kyssa honom så jag gav upp utan kysste tillbaks.

''Baby... You make me crazy!'' Skrattade jag.

.

''Han är grym!'' Skrek jag för att överrösta musiken och Justins röst.

''Alltid!'' Skrek Fredo och skrattade. Han var lika bra varje gång han uppträdde eller bara sjöng utan någon mikrofon eller scen. Men det var så högt att det fick mig att få huvudvärk. Men han var allt för bra för att kunna gå därifrån. Han sjöng precis klart Be Alright och gick en bit från på den enorma scenen.

''Jag har skrivit en låt... Till någon som betyder allt för mig. Hon är här någonstanns bland er. Istället för att säga det tänkte jag att jag lika gärna kunde göra det till en låt och sjunga den för er ikväll. I Would!'' Sa han och tittade på mig med ett leende. Hur han hittade mig bland all publik fattad jag inte men låten som han berättat om för mig. I Would.

Justin Bieber – I Would (lyssna gärna!)

''If I could take away the pain and put a smile on your face
Baby I would, baby I would
If I could make a better way, so you could see a better day
Baby I would, baby I would, I would...'' Låten var så... Perfekt! Om han kunde ta bort smärtan och sätta ett leende på mitt ansikte. Det är just det han är så bra på. Få mig att tänka på något annat så jag ler. Han släppte aldrig blicken från mig utan kollade på mig under hela låten. Glädje tårar ran ner för mina kinder.