Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Forever and Always © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 28. Holdback
''Tack, nu ska jag se vad jag kan göra åt saken.'' Sa han och tvingade fram ett leende. Jag kan inte bara låta denna channsen passera såhär. Jag har nu lovat att skydda henne. Och det är vad jag ska göra. Hon var inte den ända som såg vem A var. Hon har ett vittne... Mig. Jag gick efter Bruce tills han märkt att jag följt efter honom. Vilket inte dröjde så värst länge.
''Vad vill du?'' Frågade han en aning iriterat. Jag suckade högt och drog in honom avlägset så bara han skulle höra.
''Jag vet vem A är.'' Viskade jag.....
Jason Walker – Cry (lyssna för att leva dig in i storyn bättre)
Presic när jag skulle berätta för konstapel Bruce vem A var,skymtade jag A vid buskarna en bit bort. Så fort jag öppnade munnen drog hon fram en pistol och riktade den mot Bruce.
''Så.. vem är det?'' frågade Bruce otåligt.
''Se...-'' Jag hann inte avsluta mig meningen då ett skott av lossades och träffade Bruce's ben. När jag vände blicken mot henne var hon redan försvunnen. Poliser kom springandes mot oss för att hjälpa honom.
Efter några få sekunder kunde jag skymta en ambulans i full fart komma mot oss. Ambulans männen kom in springandes med en bår och lastade på Bruce. Det kändes som allting gick i slowmotion. Jag rusade in till vardagsrummet där Ashley satt med Lola i famnen. Lolas ögon var rödsprängda. Jag sprang fram till dem och omfamnade dem båda i en kram. Då brast Lola ut i tårar. En polis kom in till oss och bad oss följa med till polis stationen. Vi kunde inget mer än att bara nicka och följa med. Vi ställde oss upp och började gå mot hallen för att sedan gå ut till polisbilen. Lola greppade tag om min hand och kramade den hårt. Jag vände blicken mot henne och tvingade fram ett leende. Ett litet sorgset leende skymtes på hennes rosa läppar. Vi gick sakta ut mot bilen och hoppade sedan in. Sakta men säkert började bilen rulla mot stationen. Min blick vilade på den svarta himmlen. Månen som lyste i den mörka natt himmlen. Träden som åkte förbi gång på gång. Klockan var något runt kanske två, tre? Jag hade inte ork att kolla. Jag sneglade smått på Lola som satt med blicken fast på vägen. Jag kunde se på henne att hon var orolig. Jag kunde förstå det. Jag är orolig. Rädd. Och arg. Hur kan någon änns tänka tanken att göra såhär? Pågrund av - vad jag då tror att det är - svartsjuka. Sinnes sjuka människa som har hjärta att göra såhär. Skjuta en polis och nästan dödat Lola flera gånger?
Jag ställer samma fråga gång på gång. Varför just jag? Varför var det jag som var tvungen att få detta eländiga liv? Min pappa finns inte - inte vad jag då vet -, det har han aldrig gjort. Han har aldrig funnits för mig. Jag vet inte hur han ser ut. Vart han är. Om han änns lever? I sådana här fall skulle man behöva en pappa som skulle vara överbeskyddande och säga ''Om någon krossar ditt hjärta kommer jag krossa hans knä''. Men jag har ingen pappa som kan säga så. Mamma är den ända jag har kvar i mitt liv. Hon är såklart beskyddande. Men ingen kan ta ens pappas roll. Det är något unikt. Dem kan få en så trygg genom att bara finnas. Hur jag vet allt detta som inte har någon pappa vet jag inte. Men långt innom mig känns det bara så. Jag sneglade ner på våra ihop flätade fingrar. Justin. Ja, det var han som ändra på saker i mitt liv. Han som fick min mamma att faktiskt bry sig. Otroligt va? Han fick mig att falla för honom. Vem kan inte göra det? Han är så underbar. Hur han beter sig runt folk. Hur han behandlar mig. På ett alldeles unikt sätt. Jag vet inte hur jag kom att tänka på det här. Men all oro inom mig suddades snabbt ut. Jag var knappt rädd längre. Men gråta. Det kunde jag göra nu. Tanken om att min pappa - typ - inte finns. Att han bara övergav mig och mamma och att jag har ett psyko efter mig. Bilen saktade in. Jag tittade ut genom fönstret och såg att vi var framme. På parkeringen kryllade det om polisbilar. Vi steg ur bilen och började gå mot ingången. Nu gäller det. Jag kan inte hålla det inom mig. På förhöret måste jag berätta vem det är.
-
Justin satt just nu inne på förhör. Han gick nyligen in. Mamma satt och pratade med någon polis om dem fått reda på vem som sköt konstapel Bruce och om dem vet vart A tagit vägen. Jag satt på den hårda och obekväma stolen med mobilen i handen. Jag svepte med tummen över den svarta skärmen. Jag funderade om Justin visste vem A var? Om han kanske såg henne ansikte? Kanske... Kanske inte. Plötsligt kom jag att tänka på roliga minnen jag och Justin skapat tillsammans. Den gången vi skulle sova över för första gången (flashback)...
'Jag drog på mig hans stora t-shirt som luktade Justin. Det var det ända jag hade på mig. Jag smög ut ur badrummet och gick in i hans stora rum. Han låg i sängen med täcket upp till midjan och mobilen i handen. Han hade inte märkt att jag kommit in. Så jag fortsatte att smyga. Hans blick vändes mot mig och ett snett leende spred sig på hans läppar. Jag log och gick sedan mot sängen och kröp in under täcket. Jag lät täcket sluta vid mina axlar och sneglade på hans mobil. Han smsade med någon som hette... Pattie? Och vem var det? Hans flickvän?
''Vem är det du messar med?'' frågade jag nyfiket. Han skickade ett sms där det stog: Godnatt! Älskar dig <3.
''Jaså? Din flickvän?'' Frågade jag osäkert. Han började skratta och stoppade undan mobilen.
''Flickvän? Du skojar va? Det är min mamma!'' Skrattade han. Jag kände hur en röd nyans spred sig på mina kinder. Det blev så mycket varmare. Pinsamt!
''Det är lungt... Du behöver inte skämmas.'' Skrattade han. Pfft! Lätt för honom att säga! Det är inte han som blir utskrattad! Jag gömmde mig generat under det blåa täcket för att gömma mitt tomatröda ansikte. Han kröp under täcket och mötte min blick. Det var mörkt där under men jag kunde fortfarande se hans hazzelnöts bruna ögon.
''Hej på dig röda tomat!'' Flinade han. Tack Justin! Det hjälpte ju!
''Lägg av!'' Tjöt jag men kunde inte låta bli att skratta.'
En väldigt rolig men pinsam stund. Det kommer jag förmodligen aldrig glömma. Det fick mig på så mycket bättre humör. Jag började plötsligt - åt minnet - skratta.
''Vad skrattar du åt?'' Frågade mamma -som jag då inte märkt kommit och satts sig jämte mig - allvarligt. Jag slutade genast skratta och blev snabbt allvarlig.
''Detta är inget att skratta åt'' Sa hon bittert. Pfft! Klart jag vet! Detta är inget skämt.
''Jag vet! Men kan du inte låta mig njuta av minnen åtminstånde? Jag har lidit nog!'' Sa jag surt. Hon tittade på mig argt. Men gav mig sedan en mjuk blick.
''Förlåt... Jag bara... Jag vet inte hur jag ska reagera i sånna här lägen.'' Sa hon och kramade mig mjukt. Hon hade fått skuldkänslor. Det märktes. Jag log och besvarade hennes kram mjukt. Vi blev avbrutna då någon harklade sig bakom mig. Jag släppte mamma och vände blicken bak. Justin stog där med ett litet leende. Jag ställde mig snabbt upp och kramade honom hårt. Han slöt sinna armar om mig.
''Hur gick det?'' Frågade jag och la mina armar om hans nacke så jag kunde se hans hazzel bruna ögon.
''Bra... Jag ska bara... Ringa ett samtal.'' Sa han med ett leende och gick en bot bort.
Jag gick längs koridoren och ut från stationen mot den ljumma vidstilla parkreringen. Jag drog upp mobilen och slog in hennes nummer. Tre signaler gick innan hon svarade...
''Ja hallå?'' Svarade hon glatt.
''Vad fan är det med dig? Hur kan du göra så!? Är du helt sjuk i huvudet?'' Tjöt jag argt. Jag kunde inte låta henne komma undan så lätt.
''J-Justin?'' Stammade hon nervöst fram.
''Vem annars?'' Sa jag iriterat. Jag kunde höra hur rädd hon var.
''Vad har jag gjort som berör dig?'' Sa hon halvt kaxig,halvt rädd.
''Mycket! Du har skadat någon jag älskar! Du har nästan fått henne död! Och du har hotat henne med att döda mig! Är du trög eller? Mycket av detta berör mig!'' Sa jag argt.
''Du ringer väl inte polisen?'' Frågade hon med hopp om att jag skulle säga nej.
''Du tror att jag inte skulle ringa polisen? Låta dig gå fri och vem vet du kanske hoppar på Lola igen? Nej, så dum är jag inte. Jag har sakt vem A är. Jag har berättat allt jag vet. Så tyvärr. Det är försent.'' Sa jag nöjt. Jag kunde höra hur hon började snyffta och gråta. Men jag hade värkligen inga som hälst skuldkänslor.
''Justin nej! Hur kunde du!?'' Tjöt hon medans hon grät.
''Tyvärr, jag älskar Lola. Och har helt och hållet kommit över dig för länge sedan. Jag har inga skuldkänslor av detta. Så det var enkelt.'' Sa jag allvarligt.
''Förädare!'' Tjöt hon.
''Hejdå... Selena.'' Sa jag lungt och la på...
________________________________________________________________________________________________________
Blev ni förvånade? Att det var Selena? ;D♥ Eller hade ni redan listat ut det? Detta kapitlet har jag skrivit med min kompis Emilia! Tack för hjälpen!
Kommentarer
Giiiirl säger:
Så bra!!! Jag trodde det var Alison!!?? Mer snälla mer!!!!!!!!!!!<3
MyyBieberStoory säger:
sv; Jag har svarat på den kommentaren på din blogg 2 gånger förut, jag undrar varför du inte sett den kommentaren. Iallafall så gör JAG (en av tjejerna) bilderna i ett program som heter Gimp! Kramkram. :)
Svar:
Handling
Hanna Hoflin säger:
Såg att du hade frågat om bilderna som görs på MBS. I alla fall när jag gör mina bilder så använder jag mig av GIMP. När jag använder det så tar jag verktyget som ser ut som ett lasso och markerar sen feather layers- tror jag det heter, drar upp "stapeln" till mellan 80-100 och markerar en bit utav bilden.
Du kan alltid testa dig fram om du inte fattar eller bara fråga så kan jag förklara bättre! :) om du inte redan har gimp så är det helt gratis att ladda ner :) men var noga med att inte markera för långt ut, för då kommer kanten på bilden med också, och det är inte så fint ;)
Hoppas du fattar, annars kan jag försöka förklara bättre sen! :)
Svar:
Handling
Trackback
