Jag kände hur jag mjukt sjönk ner i madrassen och sedan hur någon la sig jämte mig. Jag slog upp mina trötta ögon och mötte Justins hassel bruna ögon. Han kanske ändå förkänar en andra channs. Vi kan vara vänner. Bara jag har honom nära mig, är allting perfekt.
''Vänner?'' Viskade jag sömntigt.
''Absolut, hjärtat.'' Sa han och pussade mig en sista gång på pannan innan jag föll i en djup dvala...
Jag öppnade sakta ögonen och blev träffad av dem få solstrålarna som smitit in genom glipan mellan fönster brädan och rullgardinen. Jag gäspade stort och gnuggade mig trött i ögonen och hävde mig sakta upp på armbågarna. Jag tittade förvirrat i det stora ljusa rummet och rynkade pannan. Vart var jag? Men snabbt slog det mig... Jag var hos Justin. Gjorde vi något vi inte borde igår? Jag kom knappast ihåg någonting. Bara de att vi hamnade hos honom. Jag hörde rösten från nedervåningen och gled ner för den höga sängkanten och hamnade på fötter innan jag smög mot dörren som var öppen med några centimeter. Jag lutade mig mot springan och tittade ut med ena ögat. Men jag kunde inte se mer än trappan och en vit vägg några meter bort. Jag antog att killarna var hemma, inkluderat Justin då. Jag skulle precis stiga ut ur hans rum då min mobil surrade till i bakfickan. Helt otroligt att den inte trillat ur fickan under natten då jag säkert rörde på mig. Jag fiskade upp den och tittade på den ljuga skärmen. Det var Jay, som skrivit något med att han var orolig och undrade vart jag var. Jag stoppade bara ner den utan att svara. Jag orkade inte förklara. Rösterna blev tydligare för varje trappsteg jag passerat och tillslut nådde jag trä golvet som jag sedan fortsatte att gå på till köket där alla satt. Dem hade inte sätt mig. Inte ens Justin som satt vid frukost bordet och proppade i sig en macka i munnen. Resten klunkade i sig juicen som deras glas var fyllda med och pratade i mun på varandra. Jag korsade armarna och harklade mig så allas blickar drogs åt mig som om jag vore en magnet. Ett brett leende spred sig på Justins läppar medans dem andra log vardagligt mot mig.
''Sovit gott?'' Undrade Justin och viftade med handen att jag skulle komma. Med en nick trippade jag fram till honom och log vänligt. Han sträckte sig efter en tallrik med en macka på och puttade fram den till mig. Jag antog han gjort den åt mig. Vad gulligt! Nej, skärp dig Summer! Sa en sträng röst i huvudet.
''Tack'' Mumlade jag tyst innan jag började tugga i mig den med hjälp och drack lite av juicen Justin även ställt fram till mig. Zack lutade sitt huvud i sina händer och masserade sedan sina tinningar med två fingrar.
''Baksmäll?'' Flinade jag.
''Om jag har'' Stönade han smärtsamt. Damon harklade sig mitt i allt vilket gjorde så min blick fördes mot honom.
''Så, eh... Ni är... Ni är vänner nu?'' Undrade han osäkert. Dem andra vände sina blickar mot mig och Justin och väntade på svar. Jag tryckte fram ett leende och nickade
''Jepp'' Sa båda i mun på varandra. Denna gången var vi bara vänner. Inget mer. Kanske, bästa vänner? Där går grännsen i så fall, bästa vänner and thats it. Alla hade nu ätit upp sin frukost. Tallrikarna hade endast smulor och glasen några få droppar i botten. Alla hjälptes åt att plocka undan innan vi samlades runt köks ön. Det var idag vi skulle ha det där mötet. Om någonting. Jag minns inte riktigt. Typ om 5L som är efter oss. Jag har ingen aning varför? Men killarna är väll rätt så igenkända när det gäller gäng. Justin slängde fram mappen jag fått se innan och slog upp första sidan.
''5 Lobos.'' Sa han högt och tydligt innan han gav var och en, en bestämd blick.
''Varför dem är ute efter oss vet vi inte'' La han till. Jag tittade förbryllat på mappen som var öppen så alla kunde läsa. Hur kunde dem hitta oss, känna igen oss och ens få intresse för oss? Vet dem ens om vem jag är? Vad jag har gått igenom? Vad jag gjort? Vad killarna gjort och inte gjort? Eller är vi bara ett gäng dem valt av ren slump att döda? För döda oss, det är de jag tror dem kommer göra, med andra ord... Vill göra.
''Men vad ska vi göra då?'' Undrade Tyler lätt förvirrat. Jag var själv förvirrad. Över hela situationen som vi hamnat i.
''Ingenting för tillfället.'' Svarade han allvarligt.
''Vadå, ska vi bara sitta och vänta på att dem en dag ska döda oss?'' Sa jag en aning upprört. Han suckade och skakade lätt på huvudet. Underbara, snälla och gosiga Justin var som bortblåst. Nu var den gamla kyliga personen som lätt blev uppretad tillbaka.
''Som chef för gänget har jag ansvar för dig, för alla här. Jag kan inte låta er riskera era liv för att försöka döda de mest farligaste gänget i världen, Summer.'' Han tittade allvarligt på mig innan han lät sin blick vandra runt i ringen vi stod.
''Förstår ni det?'' Alla nickade hastigt och tittade förstående på Justin. Zack tittade förvirrat på honom och öppnade sakta munnen...
''Men sa inte du att...-''
''Detta är vad som gäller. Uppfattat?'' Avbröt Justin honom och spände blicken i honom. Han gjorde inget mer än att nicka och lät sin blick glida ner mot bordet.
''Varför har vi ett möte, om vi ändå inte ska göra något?'' Undrade jag och förväntade mig ett ordentligt svar som skulle få mig nöjd och inte försöka tjafsa emot.
''Det är just därför vi har ett möte, för att få er att förstå att vi absolut inte ska göra någonting. Dra inte till er uppmärksamhet och gör inget ni inte får göra. Uppfattat?'' Han spände blicken i oss alla men stannade på mig, jag antog det gällde mig mest.
''Mötet är slut va?'' Mumlade jag medans jag drog upp min mobil. Fem missade samtal från både Brook och Jay och sedan några få sms. Utan att ens vänta på svar som jag inte fick rusade jag mot hallen.
''Jag sticker nu!'' Ropade jag men hann inte ut genom dörren då någon tog tag i min handled. Jag vände mig hastigt om och fick syn på Justin.
''Gör inget dumt nu, okej?'' Ville han ha försäkrat. Jag stönade till innan jag nickade irriterat.
''Bra'' Viskade han och drog in mig i en mjuk kram innan han lät mig gå.
Jag rusade in mot hallen och spände min blick i Zack som tittade skräckslaget på mig.
''Jag sa att vi inte skulle ta upp det framför henne!!'' Tjöt jag upprört.
''Ey! Ta det lugnt, bro'' Försökte Stefan lugna mig. ''Nej, Stefan. Det han gjorde kunde fått oss alla i fara! Fattar du det!? Hon får inte veta.'' Flåsade jag.
''När tänker du berätta då?'' Damon steg fram mot mig och väntade på svar. Jag suckade och riktade min blick ner mot golvet. När skulle jag? När allting var säkert igen? Och när kommer allting bli de? Om ett år? Om några månader? Jag försökte hitta ett bra svar, som inte skulle få mig mesig på något sätt.
''Inte nu i alla fall.'' Skakade jag på huvudet med en lugn ton.
''Hon är en del av gänget nu, Justin. Hon förtjänar att få reda på det.'' Suckade Damon. Förtjänar? Vad fan är det dem pratar om?
''Hon är en del av gänget, men förtjänar hon verkligen att veta när det angår henne? För jag vet att om hon får reda på det, kommer vi vara i fara. Det är just de jag vill undvika.'' Jag spände min blick i honom.
''Varför skulle vi?''
''Men vad fan tror du!? Det handlar fucking om henne! Hon kommer göra någonting åt det, där efter kommer vi vara i fara.'' Morrade jag. Trögfattade människor.
''Men för i helvete Justin! Vad fan är det för fel med att kanske vara i fara? Hur ofta har vi inte varit det Justin? Hu? Varför är det så farligt att vara det nu?'' Jag suckade irriterat och drog ena handen argsint genom mitt hår innan jag vände min blick mot honom.
''Om jag säger såhär... Om hon får reda på det, är vi i fara, då är han i fara på grund av att hon kommer vilja döda gänget och slutligen rädda honom. Låter det som en bra plan? Hu? Hur mycket kommer inte dem vilja döda oss efter det?'' Sa jag med samabitna tänder och lät var och en få en förstående blick.
''Det vi bestämt idag gäller tills jag säger något annat. Uppfattat?'' Morrade jag. Jag kände hur jag när som helst kunde explodera av ilska. Hur tröga får man vara? Kan dem inte läsa av situationen? Alla nickade tillslut. Sen bara stod vi där. I en obehaglig tystnad. Jag orkade inte tjafsa mer eller argumentera emot dem. Jag vill bara deras bästa. Och som chef, har jag det jävla ansvaret på dem.
''Var har du varit hela natten?! Fatta hur jävla oroliga vi var!'' Tjöt Jay upprört när jag steg in genom dörren.
''Mm'' Bryr jag mig? Nej, inte ett dugg. Jag orkar inte med någonting just nu. Jag gick med slöa steg mot sängen jag sedan slängde mig på. Hela huset var i ett enda rum. Nästan. Hallen, köket, sovrummet och vardagsrummet var ett rum medans toaletten och våra wicar var i enskilda rum. Jag kröp upp mot väggen som sängen stod mot och lutade mig mot den. En lång, utdragen suck lämnade min strupe innan jag vände min blick mot honom som tittade rasande mot mig. Den sidan av honom har jag aldrig sätt. Jag känner bara till den gosiga, snälla Jay.
''Vadå mm? Vart har du varit!?'' Tjöt han medans han slängde ut med armarna irriterat. Jag himlade med ögonen och stönade trött till. Jag var verkligen inte på humör idag. Inte efter en lång natt då jag knappast fått 4 timmars sömn och sedan att jag gått hela vägen från killarna till mig. En timma, i 25 grader, att jag ens hittade hem.
''Jag är inte på humör''
''Nehe! Synd.'' Morrade han. ''Vad fan är det med dig!?'' Tjöt jag plötsligt när jag irriterat mig på hans uppkäftiga ton.
''Vad fan är det med dig'' upprepade han min mening.
''Jo, jag ska berätta om du är så jävla nyfiken! Jag har knappt sovit 4 timmar, gått en timma i stek het sol och stör mig på dig. Du är det största problemet här.'' Morrade jag med spända käkar.
''Så du är arg på mig nu? För att jag bryr mig?'' Jag suckade och himlade med ögonen på samma gång innan jag masserade min högra tinning med mina fingrar.
''Du bryr dig för mycket'' Men egentligen gjorde han inte det... Det kändes som om jag ville bråka med honom, tjafsa, skrika. Mitt huvud dunkade hårt vilket kändes som om den skulle explodera när som helst. Hans skrikande gjorde det inte bättre.
''Vart var du?'' Undrade han lika arg som innan. Jag orkade inte med honom.
''Hos Justin!'' Tjöt jag och slog ut med armarna innan jag la mig ner suckandes.
''Är du otrogen?!'' For det ur hans mun. Jävla idiot som är så trög som han här. Jag steg ur sängen och gick med arga steg mot honom. Satte mina händer på hans bröstkorg och började putta honom ut mot hallen.
''Vad fan tror du?'' Sa jag utan att möta hans förvånade blick. Med ett ryck hade jag öppnat dörren och puttat ut honom med en knuff.
''Vad fan gör du?'' Han tittade chockat på mig. ''Bara stick härifrån'' Morrade jag och smällde igen dörren innan jag återgick till sängen jag slängde mig i igen. Hade jag ens någon anledning till att vara arg på honom? Han hade väl inte gjort något? Eller? Jag gosade ner mig i sängen och tittade upp i taket. Vad gjorde killarna nu? Tittade på tv? Planerade något för att döda 5L? Fast nej, varför skulle dem? Justin, ''chefen'' har ju förbjudit oss att göra det. Men varför? Dem är farliga, fine. Det håller jag med om. Men att inte dra till sig uppmärksamhet och göra saker vi inte får göra. Okej... Det förstår jag kanske också. Men på något sätt känns det som om Justin ger upp? Så som han uttrycker sig. Att vi inte ska göra någonting. Är inte det som att ge upp, som att säga: vi kommer ändå dö, låt dem döda oss? Jag skakade långsamt på huvudet och slöt mina ögon med en gäspning. Plötsligt kom jag att tänka på pappa. Vad gör han nu? Sitter hemma och glor på tv? Söker efter jobb? Med fortfarande stängda ögon drog jag upp min mobil ur fickan innan jag sakta öppnade ögonen igen för att kunna se vad jag gör. Jag skrollade bland mina kontakter och klickade på ''Pappa''. Jag tvekade på om jag skulle ringa. Kanske bara höra hur det var med honom? Om han mådde bra? Eller jag kanske bara ska låta honom vara..? Det är kanske bäst att inte ringa, så han slipper tänka på mig. Det skulle bara göra det enklare för honom att glömma mig. För jag kommer aldrig tillbaks. Det var jag säker på.
Nu börjar det bli spännande hu? Vad eller vem är det dom håller hemligt för Summer? Vad tror ni? :)
Fråga: Vilken låt av Believe är eran favorit? Och varför? :)♥
Mitt svar: Believe, är min favo, för att jag blir inspirerad av vad han säger :D + Så älskar jag texten!
Btw, bara 12 kommentarer på förra kapitlet :(? Vad händer hörrni? Jag vill inte vara en sådan som tjatar till sig kommentarer, det kommer jag heller inte göra. Men kommentarerna betyder sååååååå mycket för mig. För jag skriver kapitel varje dag, som tar långt tid att skriva medans en kommentar tar bara 3 ynka sekunder. Kommentera nu och skriv dina åsikter :)♥ LOVE YOU!♥
