’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Hans ord präglade mig likt Jakob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna. 

’’Vad hände mellan dig och Justin i morse?’’ Jenice rynkade pannan medans hon bläddrade bland klänningarna i hennes walk in closet.

’’Små bråk.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Det bråket såg inte så litet ut.’’ Hon höjde sina bryn och sneglade bak mot mig.

’’Jag vet faktiskt inte. Han blir bara sur så lätt.’’ Jag skyllde allt på honom, för att avslöja så lite som möjligt.

’’Det är bäst att ni löser detta innan vi ska iväg. Ashton kommer annars inte bli glad.’’

’’Jag vet, jag ska faktiskt in och prata med honom nu. Tar du fram en klänning till mig?’’ Helt plötsligt, från ingenstans, så hade Jenice själv tagit initiativet att ta med mig upp i hennes rum och hjälpa mig med klädseln för festen vi skulle på. Jag blev riktigt glad. Det var ett tecken på att jag lyckats med vad jag haft som mål. Hon nickade.

’’Lycka till!’’ Log hon försiktigt precis innan jag steg ut genom sovrumsdörren. Ett nervöst andetag tog sig förbi mina läppar och jag nickade precis som hon gjort innan. Mina steg ledde till vårt sovrum, där jag visste Justin befann sig. Med ett bestämt tag drog jag upp dörren, steg och och stängde den åter bakom mig. Han låg i en svart smoking på den maffiga sängen.

’’Justin.’’ Jag lät tanigare än förväntat. ’’Mm?’’ Hans ögon var stängda. Antingen för att slippa sig mig eller pågrund av sömnbrist. För jag antog att jag inte var den enda av oss två som inte kunde somna igår kväll. Det hade bara blivit för mycket på en och samma gång.

’’Är du arg?’’ Frågade jag tyst och vågade inte röra mig ur fläcken där jag stod vid dörren.

’’Vill du att jag ska vara ärligt?’’ Han öppnade ögat som var närmst mig för att kunna snegla mot mig.

’’J…- Nej.’’ Blev mitt svar. ’’Okej, jag är inte arg.’’ Han stängde återigen ögat och andades tungt ut. Jag suckade irriterat och tog därför mig bestämt fram till honom.

’’Jag står inte ut med detta Justin. Jag har inte gjort något fel, alls, och det gör mig mest upprörd. Sedan kommenterade du mina kläder tidigare idag för att de såg slampiga ut. Och du själv gillar mig i sådana kläder som jag då bar. Du till och med ber mig att bära korta shorts.’’

’’Jag kanske har ändrat mig?’’ Han höjde på sina bryn.

’’Och varför i hela världen ska du ändra dig i just den stunden som vi bli osams för?’’ Jag slog ut med armarna. Att han ska ha så många krav i så många olika tillfällen. Han öppnade suckandes sina ögon och satte sig raklång upp med sin blick inborrad i min.

’’Kanske för att jag inte tål att se dig överdrivet snygg i de stunder jag behöver allt annat än det. Kanske för att du gör mig svag och för att jag vet att rykten sprider sig snabbare än fan, det får fucking fart på killarna och helt plötsligt har inte det faktum att du är min flickvän någon betydelse längre.’’ Hans blick var upprörd, lika så hela hans kroppsspråk.

’’Allvarligt talat Justin. Har känslor börjat bli ett problem? För jag vet mycket väl att du annars inte brukar reagera så starkt på något sådant som hände med Ashton.’’ Jag höjde mina axlar i en ryckning.

’’Inte alls. Men att spela är en del av detta.’’ Fnös han.

’’Så du är inte sur, inte det minsta?’’ Frågade jag försiktigt. ’’Jag är jävligt sur, mestadels på Ashton. Men även på dig. Jag berättar om Amber när läget är inne utan att du ska pressa mig ur det.’’ Han tittade bort. Jag vet inte vad jag skulle tänka eller tycke. Men kanske detta bråket egentligen bara var pågrund av mig? 

’’Okej.’’ Svarade jag lugnt. Han rynkade pannan och kollade underligt på mig, han förväntade sig säkert en spydig kommentar tillbaks. Om det så var att jag skulle ta första steget för att få en bättre och mer pålitlig relation mellan oss så skulle jag göra det.

’’Okej?’’ Sade han chockat. Jag nickade, lade ena knäet på sängkanten, andra över hans höft och sedan rullade jag över på andra sidan av honom där en tom plats - min tomma plats - stod ledig. Jag andades tungt ut.

’’Du har rätt.’’ Viskade jag försiktigt. Efter det suckade han högt och vände sig mot mig.

’’Är du okej Abby?’’ Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta detta. Är du okej, låter mer som är du frisk i huvudet, eller behöver du hjälp?  Men jag förstod att det inte var så han menade, hoppades jag, då jag inte gjort någonting som är mindblowing och galet.

’’Vad menar du?’’ Jag mötte hans ögon. Det ryckte i hans mungipor. Men inget leende nådde helt fram.

’’Inget.’’ Han skakade på huvudet och harklade sig. ’’Det är nog bäst att du klär på dig. Vi åker om en halvtimme.’’ Sade han snabbt nog för mig att bli misstänksam. Jag nickade försiktigt och skulle precis sätta mig upp men blev neddragen igen. Han lutade sig över mig och placerade en mjuk kyss på läpparna. Och inte förns i den stunden, just den kyssen och platsen, så kände jag hur den var så mycket mer än bara skådespeleri. Kalla mig galen, men jag tyckte om det.

5 timmar senare

Med händerna om mitt tjocka blöta hår vred jag ur allt vatten som samlats under tiden jag spolat de varma vattnet över mitt huvud. Att duscha var självklart i detta läget. Dessutom var jag en sådan person som nu för tiden duschade mer eller mindre varje dag. Dock vet jag att det kanske inte är det bästa att göra då huden blir uttorkad och håret mycket lättare fett och slitet. Trots det så gör jag det ändå. Dåligt av mig. Jag vet. Tillslut steg jag ur den stora duschkabinen och virade en bred vit handduk runt min blöta kropp. Jag andades tungt ut och drog fingrarna igenom mitt blöta hår. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaks till händelsen i kväll. Jag kunde inte släppa deras ord och deras ansikten. Det var precis som om de visste att i just den sekunden, så skulle de dö. Jag hatade den känslan så fruktansvärt mycket. Jag var en av orsakerna till att dessa personer dog. Jag var tvungen att skaka på huvudet och knipa med ögonen, samtidigt tvinga mig själv att försöka glömma det som endast satt sår i mig. Klockan var ett på natten. Och vi kom hem för drygt tre timmar sedan. Alla hade bara gått raka vägen till sina sovrum och inte sagt så mycket mer än godnatt. Både jag och Justin hade lagt oss. Men jag var den enda som inte kunde somna, vilket ledde mig till anledningen att jag nu stod i badrummet alldeles fräsch och nu mer trött. Jag vände mig om och ledde mina steg emot sovrumsdörren. När jag stigit in så lade jag märke till att han fortfarande sov, vilket jag från början också trott. Dock hade det funnits en baktanke om att han skulle vänta på mig att ge entre i rummet igen. Men för att vara på säkra sidan så höll jag handduken på när jag drog på underkläderna över min kropp. Jag slängde handduken i smutskorgen och vände mig om för att mötas av den stora sängen. Istället så möttes jag av nakna - om man bortser från hans boxers - Justin framför mig. Jag fick panik och slutade att andas. Han sa ingenting. Dock sade hans ögon mycket mycket mer. På något konstigt vis så skrämde det mig en aning.

’’Är du okej?’’ Hans vanliga fråga. Jag nickade försiktigt. Han tog ett steg närmre mig och fattade tag om mina höfter.

’’Vill du sova?’’ Han kollade djupt in i mina ögon och bet sig i underläppen. Jag var trött. Väldigt trött. Men det stoppade mig inte från att tycka att den frågan i just den stunden var jävligt onödig och slöseri med tid. Det fanns något mycket intressantare att göra som en natt som denna. Och som svar på hans fråga pressade jag våra läppar samman.

’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

’’Har ni sätt Abigail?’’ Jag steg in i köket med ett frågande ansiktsuttryck. 

’’Inte sedan igår kväll nej.’’ Skakade JC på huvudet. Jag suckade högt. 

’’Fråga Ashton, han kanske vet?’’ Ryckte Jenice på axlarna. Jag nickade och gjorde precis som hon sagt. Men jag ångrade att jag faktiskt lyssnat på henne. När jag öppnade upp hans dörr så fick jag syn på personen jag letat efter. Inte riktigt som jag ville finna henne.

’’What the fuck Abigail!?’’ Röt jag argt vilket fick henne att rycka till och slå sina bruna ögon vakna. Hon slängde blicken mot mig och tittade sedan ner på armen Ashton hade runt hennes midja.

’’Det är inte som det ser ut.’’ Skakade hon panikslaget med huvudet. ’’Vad fan är det då?!’’ Skrek jag aggressivt. Jag hade inte tänkt mig att vara så fasansfull arg när jag sätt henne där. Men jag kunde inte hålla tillbaks de känslor som virrade runt inom mig.

’’Hon har rätt Justin. Det är inte vad du tror.’’ Satte sig Ashton lugnt upp. ’’Jag pratade fucking inte med dig!’’ Morrade jag argsint mot honom. Abigail steg upp ur sängen så snabbt hon bara kunde och började lugnt gå mot mig.

’’Snälla Justin.’’ Sade hon med en gråtfärdig röst. Ett enda snedsteg och hennes tårar skulle komma som en flod.

’’Du fucking låg med honom!’’ Sa jag med en väldigt hög röst. ’’Justin lyssna på mig’’ Hon snyftade tyst och kramade mina händer med sina som var alldeles skakiga.

’’vi har inte gjort någonting. Du måste lita på mig!’’ Hennes ögon tårades snabbare än anat. Jag blev förvånad att hon reagerade så illa så snabbt. Det hade jag inte förväntat mig, och att jag själv skulle reagera som jag gjorde var heller inte förväntat.

’’Fuck it Abigail!’’ Röt jag upprört och slet mig ifrån henne innan jag begav mig ut för - idiot - Ashtons rum.

’’Wow bro, vad fan hände där uppe?’’ Carter kom ut mot trappslutet för att ge mig en förvirrad blick. Jag bara skakade på huvudet med en stel blick och försvann vidare mot hallen och sedan ut för ytterdörren. Med ett hårt drag så hade jag smällt igen den igen och var i nästa sekund påväg mot våran svarta Range Rover.

’’Fucking…’’ Jag pausade mig själv mitt i meningen. Du är en fucking drama queen, Justin. Varför ens lägga tid på henne? Jo, fucktard hjärna. Hon är min fucking flickvän. Min, flickvän. Men enligt Abigail själv och Ashton så var det inte så.

’’Ta det lugnt. Han kommer tillbaka. De kommer alltid tillbaka.’’ Ash ryckt på axlarna och sträkte bekvämt på sig i sin säng.

’’Vad fan pratar du om?’’ Jag rynkade pannan. ’’Det är ditt fucking fel Ashton!’’ Skrek jag mot honom och slet händerna från ansiktet för att kunna möta hans blick.

’’Shit, Abby. Han är en douchebag, han förtjänar inte dina tårar anyway, så fucking strunta i det och gå och skapa kärlek mellan er två igen.’’ Sa han med en äcklad min.

’’Du, är douchebagen här, okej? Det finns inget fel på honom, allt fel kommer från dig.’’ Jag skakade argt på huvudet och gick sedan med bestämda steg ut från hans mörka rum och ledde sedan min väg emot mitt och Justins sovrum. Bakom stängd dörr så tystnade mina snyftningar, tårarna avtog och just i den stilla sekunden så slog någonting mig. Varför gråter jag? Varför lägger jag energi på att få tillbaka honom? Varför ens försöka få tillbaka honom? För det första, jag har absolut ingen anledning att gråta. Och för det andra, han har inget val, ingen utav oss två har det, vi måste bli sams i vilket fall som helst pågrund av vårt uppdrag. Men sedan kan jag inte låta bli att såras av att han - fortfarande - inte tror på mig. Allting handlar om att tala sanning i en relation, att tro på varandra och komma överens, att båda ger 50% och att båda försöker förstå när någon ligger i underläge. Men inget av detta funkar mellan mig och Justin, än så länge. Dock så har detta inte riktigt varit rätt läge att försöka något utav detta. Trots uppdraget så måste vi ändå komma överens, för att bara klara av att bo under samma tak, och för att mesta dels kunna dela säng utan att döda varandra. En suck lämnade mina läppar. Vad är det jag försöker komma med detta? Jag har inte ens en aning själv, bortsätt från att jag vill få mig själv förstådd och trovärdig i hans ögon. Vad är det som får honom att tvivla så hårt?

Strunta i allas blickar Abby. Du är skit snygg, sa en övertygande röst i huvudet. Och jag höll med, för så länge jag tyckte om hur jag såg ut så räknades inga andras åsikter… Eller hur? Istället för att börja dra i den gråa magtröjan och i de rump korta shortsen så rätade jag istället på ryggen. Innan mamma blivit sjuk när jag var mindre, så brukade hon alltid säga att jag skulle ha en rak och sträkt rygg, hålla huvudet högt och le. På så sätt visade jag att jag var stolt. Och ingen skulle få ta den känslan ifrån mig. Ingen skulle få ta en utav de få bra minnena med min mamma ifrån mig. Jag hade ett mjukt och neutralt ansikte för att inte se kaxig ut. Jag ville ge vibbar om att jag var en bra tjej, trevlig och inte en wannabe Amber som ståtligt var bitchig. Nej, nej, jag var Abigail Pott. Inte någon wannabe eller bitchig tjej. Jag vek lugnt upp ärmarna på min jeansjacka och drog sedan min ena hand igenom mitt bruna korta hår.

’’Vad heter hon tjejen nu igen?’’ Kunde jag höra en kille säga på andra sidan väggen vid sitt skåp, medans jag stod med ryggen emot och tog de böcker jag behövde i min famn, med spetsade öron.

’’Hon där? Abigail Pott, tror jag det var?’’ Sade hans kompis osäkert. ’’Fast om jag var du så skulle inte jag stöta på henne. Det är Justins byte.’’ Varnade han snabbt. Jag rynkade pannan hastigt. Byte? Vad har killarna namngett sina tjejer nuförtiden? De ordvalen… Jag gillar det inte. Vi tjejer är inga ägodelar eller ’’byten’’, som dom i detta fall säger. 

’’Jag tyckte Amber redan paxat honom?’’

’’Har du inte hört? Det var Justin som valde Abigail, och ja, jo. Kanske har Amber paxat honom, men hon kom försent bro.’’

’’Jag tänker försöka i alla fall.’’ Trotsade killen. Hans kompis suckade. ’’Well, hoppas du inte går och dör. Justin är nog ingen att leka med.’’ Klappade han killen på axeln som ett lycka till. Jag stängde mitt skåp i samma sekund som killen stigit fram till mig. Han bar ett fint leende. Och helheten av honom var inte dålig heller. Allmänt snygg, om jag får säga min åsikt.

’’Abigail, inte sant?’’ Han följde mig med stegen då jag precis innan han dykt upp börjat att gå. Jag nickade med ett leende, men kunde inte undgå att tycka att det var en aning pinsamt att han varit tvungen att fråga sin kompis om mitt namn för att sedan låtsas veta det.

’’Precis, och du är?’’ Jag slängde en snabb blick mot honom.

’’Dylan Cooper.’’ Svarade han med ett snett leende. ’’Så du är en av Ashtons tjejer?’’ Frågade han plötsligt. Utan att kolla på honom rynkade jag pannan. Han visste själv svaret, för han hade precis fått reda på att jag redan var upptagen med Justin.

’’En av Ashtons tjejer?’’ Jag skrattade försiktigt, be nice Abby. ’’Inte direkt. Jag är mer Justins tjej. Men nära vän med Ashton, ja.’’

’’Ja, förlåt, jag menade vän, eller alltså om du var en i gänget. Jag ser dig komma med dom varje morgon.’’ Han log generat.

’’Jag bor under samma tak som dom så… Det kan man väl säga.’’ Nickade jag.

’’Åh, jaha.’’ Han såg förvånad ut. ’’Förresten kan…-’’ Jag avbröt honom snabbt genom att plötsligt tvärbromsa mina snabba steg. Min blick hade fastnat på Justin och Amber som stod vid ett skåp några meter ifrån oss. Justin såg rasande ut medans Amber mer såg livrädd ut. Jag förstod absolut ingenting. 

’’Ursäkta mig, Dylan.’’ Höll jag upp ett finger mot honom innan jag försiktigt tog mig emot dom i mina vita Converse på fötterna.

’’Låt mig fucking vara nu.’’ Morrade Justin hårt mot henne innan han gick sin väg. Jag lade märke hur han sätt mig, men ändå så hade han gett mig ryggen. Jag gick snabbt ikapp honom.

’’Vad är ditt problem?’’ Sade jag smått upprört. ’’Du är mitt fucking problem.’’ Morrade han utan att ge mig en endaste blick.

’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Trots att han hade fel med att jag bar slampiga kläder så präglade hans ord mig likt Jacob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna.

’’Förlåt för att jag försöker vara en bra flickvän.’’ Viskade jag irriterat för ingen annan att höra. Hans händer pressade mina höfter närmre hans vilket fick mitt ansikte att komma närmre hans.

’’Din svartsjuka börjar nästan se verklig ut. Försiktig så jag inte går på den.’’ Han blinkade med sitt ena öga och gav mig en mjuk kyss på läpparna.

’’Så hur går det där borta?’’

’’En så länge, väldigt bra.’’

’’Och Jenice?’’ Jag kunde höra Tori le. ’’Hon tar det faktum att jag ska bo här förvånansvärt bra faktiskt. Jag trodde jag skulle få behöva kämpa mer för hennes vänskap.’’ Jag log stolt medans jag försiktigt, kota för kota, rullade ner i dubbelsängen.

’’Så ni är alla redan vänner?’’ Hon lät chockad. Med de beskrivningarna vi fått läsa om henne så dömde jag inte de faktum att hon blivit chockad.

’’Påväg att bli vänner, tror jag. Det är komplicerat.’’ Jag skrattade försiktigt och skakade på huvudet åt att knappast jag själv visste.

’’Ta hand om er, Abigail, och var försiktiga. Hälsa Justin.’’ 

’’Det ska jag.’’ Sedan klickade jag samtalet. I samma ögonblick så öppnades dörren och Justin steg in.

’’Tori hälsar.’’ Jag kröp längre upp i sängen och andades tungt ut. ’’Din mamma? Hälsa tillbaks.’’ Han rättade mig smidigt med en halvt hård halvt kärleksfull blick.

’’Nå, vad var det viktiga som killarna ville att du skulle veta?’’ Jag satte mig nyfiket upp i sängen och lutade ryggen emot sänggaveln.

’’Vi ska på uppdrag i morgon kväll. Du, jag och gänget.’’ Han gled ur sina pösiga skinnbyxor och drog den vita t-shirten över huvudet för att sedan bege sig mot sängen. Han var så jäkla snygg, det var de ingen tvekan om. För visst kan man tycka att en kille är snygg, utan att gilla personer något mer än vänskap? Sedan tvekade jag inte ett dugg om han behandlade mig bra eller inte. För det gjorde han. Om det var för uppdragets skull eller inte, jag hoppades på det bästa. För vad skulle hända när allt detta var slut? Skulle vi också vara slut då? Skulle vi ens vara vänner? Eller skulle det bli som med mig och Diego? Att vi skildes åt och det kanske var en på miljonen att vi skulle träffas igen? Vad jag ville visste jag inte ens. Och det gjorde ingenting bättre.

’’Vad för slags uppdrag? När? Vart?’’ Undercover gånger två. Det kunde bara inte bli mer komplicerande.

’’Vi ska på en fest hos styrelsens som har bjudit in oss.’’ 

’’Bjudit in oss?’’

’’Killarna har hållit på med detta ett bra tag. Fått kontakt med olika män från styrelsens insida och lyckats bli bjuden. Dock som ett par väldigt… Rika vänner.’’ Han log skyldigt.

’’Jag ser på dig att det finns något mer bakom allt detta.’’ Jag kollade misstänksamt på honom.

’’Jo… Styrelsen har ett väldigt bra band med MI9. De vill, ja, du vet. Döda Casper från styrelsen då MI9 just nu är väldigt beroende av honom. Det handlar bland annat om ekonomi och fler anställda.’’ Han harklade sig.

’’Och vad tjänar dom på att döda Casper och få MI9 mer maktlös än innan?’’

’’Låt oss ta det i morgon.’’

’’Varför?’’

’’För att det är Ashtons roll att berätta.’’

’’Vaddå, så det är också Ashtons roll att berätta om Amber då eller?’’ Jag spände blicken i honom och kände ilskan inom mig.

’’Lägg ner Abigail.’’ Han skakade på huvudet och vände ryggen mot mig. ’’Kan du snälla förklara vad ditt problem med henne är och varför det är så jäkla svårt att berätta om henne för mig?’’

’’Inte i kväll.’’

’’Jag måste ingenting Abby. Du har ingen rätt att veta!’’ Han vände sin hårda blick mot mig. Jag suckade, klev upp ur sängen och började långsamt att gå mot dörren när han stoppade mig med sin röst.

’’Vart ska du?’’ 

Jag använde hans opersonliga ord emot honom, så att han fick smaka på de sårande orden själv. Jag tittade försiktigt upp och mötte ett stelt ansikte.

’’Är du okej Abigail?’’ Ashton kollade med huvudet på sned på mig där han stod med sina gråa mjukisbyxor en bit ner på höfterna än vart byxor normalt brukar sitta. Sedan bar han ingenting på överkroppen. Men det gjorde mig inget, han var vältränad och väldigt intressant att kolla på. Jag ville säga ja. Men en del av mig sa att han skulle tyda om jag ljög, och den andra delen kunde helt enkelt inte ens försöka att ljuga.

’’Nej.’’ Viskade jag tungt ut. ’’Vart har du tänkt ta vägen sådär mitt i natten?’’ Han log snett. 

’’Jag och Justin bråkade och… Jag stod inte ut med att dela säng med honom så, jag ska lägga mig där nere i soffan.’’ Viskade jag, för att inte väcka någon.

’’No way att du sover i soffan Abigail. Det finns plats nog för dig i min säng.’’ Utan att ens vänta på svar så tog han tag om min handled och ledde mig en bit bort från där Justin befann sig och vidare in i Ashtons sovrum. Jag svalde hårt när han stängde dörren bakom oss och steg sedan mot sängen, väldigt avslappnad. Jag däremot stod kvar vid dörren och kollade smått chockat på honom.

’’Jag kommer inte våldta dig om du tror det.’’ När han sa det så såg han för serie ut. Men sedan krökte det sig ett leende.

’’Vågar man lita på det?’’ Jag la huvudet på sned och kollade smått misstänksamt på honom med munnen som hade en början på ett leende.

’’Du får väl ta reda på det.’’ Han blinkade charmigt med ögat innan han sedan klappade försiktigt jämte sig.

’’Nej tack, vill helst inte ta reda på någonting här.’’ Skakade jag på huvudet. Dock gick jag och la mig i hans dubbelsäng. Väldigt stelt och nervöst. 

’’Har Justin berättat om planerna för i morgon?’’ Ash sneglade sin blick mot mig medans jag kröp in under duntäcket.

’’Kan vi snälla låta bli att prata om honom? Jag kom hit av en anledning.’’ Harklade jag mig obehagligt och vände ryggen emot honom. 

’’Kan du åtminstone försöka bli sams med honom i morgon? Jag behöver er två i morgon kväll, som paret ni kom hit som. Okej?’’ Han rörde försiktigt vid min axel. Jag nickade.

’’Låt gå för ett försök. Men jag kan säga direkt att detta’’ jag vände mig försiktigt på rygg och skiftade med fingret mellan oss två.

’’kommer inte göra saken enklare.’’ Sedan vände jag mig med ryggen emot honom igen.

’’Godnatt Abigail.’’ Sade han tyst och släkte nattduksbord lampan så att hela rummet förblev kolsvart.

’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

Har haft lite att göra under dessa två dagar. Men kapitlet är ute, och det är huvudsaken! Kommentarerna bara stiger och ni gör mig så himla glad! Tusen tack, kommentera nu lika bra på detta :')

Q: Tror ni att det kommer hända någonting mellan Ashton och Abby? Och vad tror ni Justin kommer säga om att Abby sov i Ashton säng? Tror ni han kommer reagera? x) Let me know what you think <3

’’Amber?’’ Sa Justin förvånat.

’’Shit vad länge sedan! Jag har saknat dig!’’ Hon sken upp i ett brett leende och kollade lyckligt på Justin som chockat log snett med sina läppar. Plötsligt drogs hennes blick mot mig och hennes ögon förstorades.

’’Åh, gud förlåt!’’ Hon slog händerna för sin mun. ’’Du måste vara hans flickvän.’’ Hon skrattade nervöst och räckte sin högerhand emot mig. Jag kollade ner på den, upp på henne och skakade den sedan leendes. Jag ville se minst lika trevlig ut som henne.

’’Precis, Abigail Pott.’’ Nickade jag och log så brett det bara gick. Justin grep snabbt tag om min hand och drog mig en aning närmre honom.

’’Så… vad tycker ni om Houston?’’ Hon följde med oss igenom korridoren precis som om vi kände varandra nu. Håll masken.

’’Jo, det är väl bra.’’ Nickade jag. ’’Du, Justin, vet ju redan hur det är här. Minns du strandfesterna vi  brukade gå på? Hur jäkla mysigt vi hade det.’’ Hon log flörtigt emot honom och gick väldigt väldigt nära honom.

’’Vi måste vidare nu, vi kanske ses senare.’’ Log Justin ursäktande efter att hon slutat babbla om ännu ett par minnen om dom två. Vem Amber var, det lös väl riktigt starkt om henne med en stämpel i pannan där det stod ’’se-upp-för-ett-desperat-ex-som-vill-ta-Abigails-pojkvän-tillbaks-igen’’.

’’Vi kan mötas vid lunch!’’ Sedan gick hon med ett gulligt leende ifrån oss och vidare mot några tjejer som stod vid ett skåp.

’’Amber Cher. Skolans diva och överdriver om precis allt. Damn god Justin, låt inte den tjejen komma nära dig. Du har en bättre tjej alla redan. Håll dig snälla till henne.’’ Skakade Ashton på huvudet.

’’Hon är från det förflutna Ash. Inte en chans att jag ger mig in på någonting som är ett misstag när jag dessutom har Abigail.’’ Skakade han på huvudet, släppte min hand men drog istället sin arm om min midja och drog mig närmre honom än vad som egentligen var möjligt.

’’Justin Bieber och Abigail Pott. Välkomna till Houston High. Jag hoppas att ni kommer trivas här genom att följa våra regler. Vi har det väldigt strikt med att följa dom, och får vi höra att folk bryter mot dom så blir det raka vägen till mitt kontor. Förstått?’’ Rektor Rose lutade sig strikt fram emot sin disk framför sig.

’’Självklart.’’ Nickade jag med ett milt leende och Justins höll lugnt med. ’’Här har ni era böcker och scheman till lektionerna ni väntar. Det är bäst att ni går, den första lektionen börjar om fem minuter. Det är första dagen och ni vill inte komma försent.’’ Hon puttade fram två högar med böcker och pappren som vi sedan tog emot och lämnade hennes kontor.

’’Vad handlade det om?’’ Jag tänkte mer på reglerna hon pratade om, och hade kollat specifikt på Justin under de meningarna.

’’Några saker som står i mitt register. Saker jag inte är stolt över.’’ Han harklade sig hest och började gå med mig mot våra skåp. Peter hade fixat så vi fått skåpen jämte varandra, även fixat så att jag skulle kunna hamna i så många lektioner som Jenice sommöjligt. Justin fick killarna som mer huvuduppdrag och jag Jenice så vi båda var tjejer och enligt Peter skulle passa bättre tillsammans. Dock så vet jag inte riktigt om jag höll med där. Hon hade visserligen visat en del uppskattning igår när jag stod upp för henne. Men om hon fortfarande mindes vad jag gjort för henne och inte var en sådan person som glömde med vilje snabbare än blixten så skulle detta gå mer än bra.

’’Är du nervös?’’ Justin stängde sitt skåp med en smäll och lutade sig sedan mot det för att kunna tittade på mig som placerade allt iordning på de olika små hyllorna man hade inuti.

’’För att Amber ska ta min pojkvän? No way.’’ Jag stängde skåpet lagom hårt och höll mina böcker och schemat tryckt emot min bröstkorg. Han fnös och skakade på huvudet medans han tog tag om min höft och fortsatte vidare ner för korridoren. Han lutade sin närmre mitt höra och sa tyst:

’’För att klara detta så måste vi hålla rollerna. Och min roll är att vara din pojkvän. Även känd för att vara trogen dig. Så oroa dig inte. Amber är bara ett hinder vi måste ta oss runt.’’ Sedan kysste han min kind.

Jag drog min hand igenom mitt korta hår och hade nästan glömt bort att det var avklippt. En del av mig saknade håret, medans den andra delen av mig uppskattade att jag tagit styrka åt mig att klippa av det. Min syster har annars alltid varit anledningen till att jag behållit det, även mamma som i halva mitt liv inte haft något hår pågrund av cancern. Dock så tog jag min egna vilja i mina händer och gjorde det verkligt. Jag slängde den blåa handduken jämte solstålen som jag sedan slog mig ned på. Jag andades tungt ut och kände att jag för en gångs skull kunde slappna av på åratal. Och jag överdrev faktiskt inte. Detta var den första pausen jag fått från alla komplikationer i mitt - dåvarande - liv. Jenice slog sig ned på solstolen bredvid mig och placerade sina solglasögon på huvudet innan hon riktade blicken mot mig.

’’Så… Du och Justin. Hur länge har ni varit tillsammans?’’ Hon tittade med vänliga ögon på mig. Framsteg, Abigail, framsteg.

’’Och Amber då? Vad hade hon för roll i Justin liv innan du dök upp?’’ Hon var nyfiken. Men normalt tjejigt nyfiken.

’’För att vara ärlig, så har han faktiskt inte berättat om Amber alls.’’ Jag ryckte lätt på axlarna och slängde med blicken mot Justin som badade i den stora poolen med killarna.

’’Jag vill inte förstöra någonting för er. Men vad jag såg, så verkade Amber ha varit något mer än en vän.’’ Även hon ryckte på axlarna och kollade ut mot dom.

’’Vet du vad…’’ Hon bytte snabbt samtalsämne då hon kände att det kanske inte var riktigt rätt läge att prata om Justins förflutna tjejer.

’’Du är rätt okej du.’’ Nickade hon, men med ett fortfarande neutralt ansikte och förflyttade sin blick mot mig. Jag log.

’’Men ta inte åt dig för mycket. Jag är fortfarande emot alla typer av tjejer.’’ Höjde hon på sina bryn.

’’Det är en början åtminstone.’’ Jag log trots vad hon sagt, för jag kände mig faktiskt stolt över att ha brutit isen emellan mig och Jenice. För det var inte många som hade lyckats med det. 

’’Baby, kom hit.’’ Ropade Justin plötsligt mot mig medans han försökte vinka mig åt honom. För att inte avslöja den delen av mig som hatade honom, så gick jag kärleksfullt fram till honom och slog mig ned på poolkanten precis som han sedan visat med sin hand på kanten. Han bet sig i läppen medans han ögon fått rönka min kropp som var isatt en mörkblå liten bikini. Efter det ställde han sig ordentligt upp på den grunda delen av poolen, särade på mina ben och placerade sig själv där. Hans höfter nådde nästan upp till poolkanten. Dock pågrund av att poolen hade byggts med en lutning till botten. Sedan fanns det även ännu en liten pool som fortsatte en bit bort där det var djupare och hade ingen lutning alls. Hans händer sattes på mina höfter. Jag rös till av de blöta och kallade händerna han hade.

’’Någon som skaffat sig en vän’’ Han log nöjt ’’vad pratar ni tjejer om då?’’ Nyfiken. 

’’Vi båda undrar faktiskt vem denna Amber Cher är. Du kanske har lust att förklara?’’ Jag lyfte på mina ögonbryn. Han skrattade nervöst men skakade på huvudet.

’’Låt bli att ta in Amber i mitt liv igen. Det finns många anledningar till att hon inte längre är en del av det, och jag tar helst inte upp anledningarna just här.’’ Han gav mig en sträng blick. Jag suckade och himlade med ögonen.

’’Förlåt för att jag försöker vara en bra flickvän.’’ Viskade jag irriterat för ingen annan att höra. Hans händer pressade mina höfter närmre hans vilket fick mitt ansikte att komma närmre hans.

’’Din svartsjuka börjar nästan se verklig ut. Försiktig så jag inte går på den.’’ Han blinkade med sitt ena öga och gav mig en mjuk kyss på läpparna.

Då välkomnar vi Amber in i novellen :) Ville helst inte påpeka det, men jag fick bara 10 kommentarer på förra kapitlet. Vilket var dåligt. Det var en av anledningarna till att ni inte fick kapitlet igår som jag sagt. Kände inte att jag behövde stressa med att lägga ut det i med att ni inte visade att ni uppskattade kapitlet innan...

Q: Varför tror ni att Justin är så negg med att Abigail frågar om Amber? Kan ni gissa till er någon anledning till varför Amber inte är en del av Justins liv ännu? x) Kul att höra era tankar hihi

’’Hon är snygg.’’ Nickade Ash med ett imponerat leende.

’’Och hon är min.’’ Sade Justin medan han drog mig närmre honom.

’’Du klargjorde det där ute.’’ Blinkade Ash med sitt högra öga mot Justin.

’’Bäst att vara på säkra sidan.’’ Ryckte Justin lugnt på axlarna. Jag stod där tyst, inte riktigt medveten om vad jag skulle säga eller göra. 

’’Abigail, inte sant?’’ Brandon kom gåendes mot oss och nickade mot mig.

’’Fan tror du idiot?’’ Carter himlade bakom honom med blicken i mobilen.

’’Jämfört med dig så kom han ju fram, så du ska väl ändå inte säga någonting?’’ Jag tittade förbi Brandon och flinade mot Carter. Han tittade upp mot mig och log.

’’Good choice Justin. Vi behöver tjejer som henne här.’’ Han blinkade charmigt mot mig och gav Justin tummen upp. Om detta bara vore äkta, tänkte jag i huvudet. Justin skrattade hest och kysste mjukt min kind.

’’Och du måste vara… Brandon?’’ Jag vände mig mot Brandon igen och log frågande, trots att jag visste. Men för vetande funkade inte, så att vara lite ovetande om killarna - och Jenice - skulle inte skada.

’’Låt mig gissa, Justin har försökt pressa in alla namn i huvudet på dig, hu?’’ Han tryckte upp sina bryn och log brett.

’’Något sådant ja.’’ Nickade jag och skrattade vagt. Plötsligt kom Jenice framgåendes, ställde sig jämte Brandon och grep tag om hans hand.

’’Och jag är Jenice, Brandons flickvän.’’ Hon betonade ordet flickvän mycket tydligare och högre, just för mig att förstå att jag inte skulle stöta på honom. But no way sweetie, jag har - framför henne - Justin.

’’Trevligt att träffas, Brandons flickvän. Som du kanske hört så är jag Abigail, Justins flickvän, och är inte ute efter att stöta på din. Bara för att rensa luften mellan oss två.’’ Log jag gulligt. Killarna fylldes med skratt, vilket fick Jenice att bli sur.

’’Jag gillar henne redan.’’ Sa Brandon han själv. Jag var lite chockad, men tänkte sedan tillbaks på beskrivningen av Brandon jag fått. Han var mån om Jenice och var henne väldigt trogen. Men de behandlade henne som de behandlade varandra. 

’’Abigail Pott. Äntligen får man ett ansikte framför sig.’’ En mycket mörk och raspig röst närmade sig oss. Jag vände mig försiktigt om, som även Justin gjorde, och fick syn på en lång kroppsbyggnad. Jackson Teller. Proffset som kunde manipulera personer. Justin tog tag om min hand och kramade den hårt under en sekund, innan han slappnade av. Det lutade åt någonting som att jag skulle vara försiktigt, det var i alla fall vad han hade sagt och förmodligen ville säga under den spända sekunden. Men jag förstod honom, det var Jackson Teller vi hade framför oss. Dock igenkänd i Justins ögon, men okänd i mina.

’’Och du är… Jack?’’ Jag låtsades - som den professionella agent jag var (dock inte riktigt professionell) - vara osäker över hans namn, för att inte värka för vetande och förbered. Det skulle ändats vara för misstänksamt.

’’Nära där, Jackson.’’ Han log manligt och korsade sina armar framför bröstkorgen, rönkade mig med blicken och vände sig sedan mot Justin.

’’Sa inte du att hon var långhårig?’’ Väldigt misstänksam var han. Och hade jag varit han - manipulerar proffs som förmodligen var väldigt uppmärksam om saker och ting folk vanligtvis inte skulle lägga märke till - så hade jag också varit väldigt misstänksam.

’’Ett tag höll väl det, tills hon plötsligt bestämt sig för att klippa av allt.’’ Justin skakade på huvudet med en tyst suck, dock log han efteråt.

’’Jo… Faktiskt.’’ Hon bröstade upp sig och blev den självsäkra tjejen jag fått syn på i soffan tidigare. Ett vagt leende spred sig på hennes läppar. Kanske kunde jag få bli den första tjejen att bli vän med henne?

’’Vi hade inte behövt döma om tjejer gjort som vi velat.’’ Ashton flinade och slog sig ned i skinnfåtöljen.

’’Ja, tyvärr så är vi ju inga hundar. Och framförallt inga robotar.’’ Svarade jag med skinn på näsan.

’’Då är vi tillbaka på ruta ett, vi dömer och ni lider.’’

’’Synd att göra dig besviken, men jag och många andra tjejer tar inte åt oss. Så… Ruta två, inga hundar. Inga robotar.’’

’’Okej… Pizza någon? Hungrig? Inte? Eller? Spela roll, pizza blir det.’’ Brandon ställde sig emellan oss och tog upp sin mobil. Jag flinade nöjt mot Ashton som enbart kollade på mig.

’’Hon passerade testet, bra.’’ Ashton lutade sig bekvämt bakåt och log ett väldigt nöjt leende. Jag rynkade pannan och skiftade med blicken mellan Justin och Ashton.

’’Vilket test? Diskussionen?’’

’’Honey, för att platsa i vårt gäng så måste man ha lite skinn på näsan och kunna stå upp för sig. Vi kan inte ha ynkliga typer här, som Jenice. Hon är ett undantag.’’

’’Well, det var taskigt sagt Ashton.’’ Jag kollade förvånat på honom och sedan sneglade jag mot Jenice, som synd nog verkade van vid det. Men jag såg - som bara tjejer kunde i många fall - se i hennes ögon att hon blev sårad.

’’Här får man tåla sådant.’’

’’Alltså, dina små tester eller regler funkar inte så bra va? Ta emot taskiga kommentarer, men ändå stå upp för sig själv? Sounds like someone can’t decide.’’ Den sista meningen sa jag tystare. Jag var glad att han inte blev upprörd så snabbt som Justin förklarade det. Han satt där lugnt, kanske påverkad av knark eller alkohol? Men borde man inte bli lättare upprörda då? Jag himlade med ögonen inombords. 

De gråa mjukis shortsen drogs över midjan och de vita linnet som nådde över naveln drog jag över huvudet. Jag var tvungen att smälta in i rollen både fysiskt och psykiskt. Och vem visste vad som kunde hända under natten. Inte kunde jag visa mig i mormor trosor och en långärmad tröja. Notera att det var Justins ord. Inte mina. Så det blev ett par matchande spets underkläder i svart. Jag drog lite i shortsen som var rump korta. Precis vad jag alltid velat undvika. Jag försökte se så självsäker ut som möjligt i kläderna när jag la mig i den gigantiska kunga sängen. Justin kom utgåendes med en vit handduk runt midjan och med håret som var alldeles blött och droppade vatten från duschen han nyligen tagit. Jag drog täcket över mig kropp och försökte undvika de faktum att han ställt sig med ryggen emot, släppt handduken och sedan trätt på sina boxers rätt framför mina ögon. Efter det tog han upp handduken, rufsade till håret för att få det torrare, slängde in den i badrummet och hoppade sedan i sängs, precis intill mig.

’’Du skötte dig bra idag.’’ Viskade han och placerade täcket jag hade över mig på honom då det var gjort för dubbelsängar. Jag andades tungt ut, med en väldigt darrande och nervös bröstkorg.

’’De gillade dig, till och med Jenice verkade göra det.’’ Han log stolt mot mig innan han klappade på den tomma ytan mellan oss.

’’Jag bits inte Abs.’’ Abs, smeknamnet som tydde på att gulliga Justin var tillbaka, tänkte jag för mig själv.

’’Men jag gör.’’ Jag försökte se allvarlig ut. ’’Synd att jag inte bryr mig. Men kom igen nu Abs, din pojkvän har behov av att mysa med sin tjej.’’ Han klappade återigen på den tomma platsen. 

’’Baby, har du blivit svag för mig eller?’’ Jag skakade på huvudet och himlade med ögonen samtidigt som jag lät meningen lämna mina läppar. Jag gjorde dock som han velat och lade mig i skedställningen med honom. Hans nakna överkropp pressades mot min rygg som hälften täcktes av det tunna tyget och hälften inte. Hans arm lades runt min mage och hamnade på den delen av magen som inte var täckt med något alls. 

’’Om jag är.’’ Viskade han i mitt öra. Hans trygga stora hand började smeka min mage i försiktiga cirklar medan hans läppar pressades mot min hals. Jag slöt ögonen, både av njutning och trötthet.

’’Mins du hur killarna såg på dig när vi steg in i vardagsrummet?’’ Frågade han plötsligt. Jag rynkade pannan, med fortfarande stängda ögon, och nickade. De hade klätt av mig med blicken. Obehagliga rysningar for igenom min kropp.

’’Jag såg vad deras hungriga blickar betydde när de först såg dig. Och jag vet att du själv vet. Men den ända personen som får röra dig på de sättet de vill, är jag. För du är min, Abigail. Och jag menar det.’’

Nu fick ni en liten bild av hur killarna var :) Och tusen tack till alla söta kommentarer! Ni gör verkligen mina dagar! Fortsätt så, så fortsätter jag uppdatera regelbundet som jag gör nu :)

Q: Vem utan killarna - Asher, Carter, Jackson eller Brandon - tycker ni mest om, en så länge? x)

A: Jag tycker Ashton är en av karaktärerna jag har starkast känslor för, utav killarna i gänget. Även en utav mina favorit karaktärer x) 

’’Nej. Nej, Peter. Jag är ledsen, men det kommer inte funka. Det går inte!’’ Jag blev genast nervös och fick panik.

’’Antingen så tackar du ja till uppdraget jag erbjuder eller så packar du dina saker och åker tillbaka till Kanada.’’ Precis som jag sa innan. Jag är inte charmig.

Bara tvingad.

Och vad hade jag tänkt mig i den stunden?

Skulle jag bete mig som ett barn och tacka nej pågrund av en jäkla kille istället för att tänka på min syster som behövde dessa pengar? Jag nöp mig försiktigt i handflatan av osäkerhet och skakade försiktigt på huvudet. Peter kollade underligt på mig.

’’Så du tackar nej…’’

’’Nej till att flytta hem igen.’’ Avbröt jag Peter. Justin hade kollat chockat på mig först, sedan sjönk han avslappnat ihop på stolen igen. Peter log nöjt med makt lysande i ögonen och skakade belåtet min hand.

’’Toppen Abigail! Jag visste att jag kunde räkna med dig.’’ Han hade så självklart för sig att jag skulle välja pengarna före fattigdom, för han visste mycket väl om min bakgrund. Och om jag läste honom rätt, så hade han varje minsta detalj om mig, inplanterad i hjärnan för att kunna trycka på punkter som får mig att ge upp direkt. Om detta vore en fördel, inte det minsta. Han hade pengar jag behövde för min syster och mig själv, men det betydde inget mer än ett tvingat jobb jag mer eller mindre fortfarande avskydde. Och Justin. Ja, det skulle inte förvåna mig om han var en del av Peters plan att få mig att tacka ja. De båda var på den goda sidan, men hur goda var de egentligen?

’’Så allting var en lek för dig?’’ Jag kollade surt ut genom fönstret där bilar, träd, människor och byggnader svepte förbi.

’’Jag fick en order och gjorde som jag blev tillsagd utan att ifrågasätta. Att inte använda hjärtat när man gör vissa saker är vad som skiljer proffs från amatörer, Abigail.’’ Då jag inte kollade på honom utan ut mot fönstret såg jag inte hans ansikte. Men jag kunde gissa på att han var nöjd med svaret, dock allvarlig som i många av hans fall.

’’Nej, Justin. Det är vad som skiljer människor från zombies.’’ 

’’Ska du neka allt jag säger kommer du aldrig kunna bli bättre! Jag försöker hjälpa dig att förstå!’’ Han lät upprörd.

’’Och vem sa att jag ville förstå?’’ Jag var pissed.

’’Du frågade från första början, du vill ha ett svar och det var precis vad jag gav dig.’’

’’Ditt svar var inget mer än en jämförelse som enligt dig var mellan mig och dig.’’ Amatören var jag, eftersom jag gjorde allting med hjärtat. Justin däremot, var känslokall och i hans fall även proffset då han uteslöt sitt hjärtas order och endast lyssnade på Peters order. Jag vände mitt ansikte mot honom och kollade försiktigt in i hans ögon som djupt stirra in i mina.

’’Ibland måste man göra saker som man inte vill. Det är vad order innebär. Ber Peter dig att döda någon ska du göra det utan att ens tänka på konsekvenser eller vad som kommer orsaka andra. Det är vad som skiljer på amatörer och proffs, mellan dig och mig Abby. Du skulle gå efter vad ditt hjärta sa och vika undan, medan jag inte skulle ge dess order en tanke utan bara göra. Men vi båda vet att det är fel och ingen utav oss vill. Det står mellan att döda eller bli dödad.’’ Han var skärpt i blicken och en glimt av svart fanns i ögonen på honom.

’’Är det ett problem för dig så kommer uppdraget bli svårt nog att kunna hantera. Men främst farligt.’’

’’Tyvärr så finns det ingenting inom mig som kan känna längre. Så det är inget problem, längre.’’ Jag vek undan blicken och var tyst precis som innan samtalet. Justin stirrade däremot fortfarande på mig. Plötsligt kände jag hur han tog tag om min hand som legat på mitt lår. Jag tittade förfärat på honom.

’’Att kunna hålla sin roll är även någonting som skiljer proffs från amatörer. Vi båda vet hur lite du gillar detta, och promise me baby girl. Jag är inget stort fan av detta heller. Men låt oss åtminstone hålla det troligt framför gänget.’’

5 timmar tidigare

’’Hur många killar pratar vi om när ni säger ’’gäng’’?’’

’’Fem killar och en tjej. Plus dig och Justin.’’

’’De rånade en bank på 150 miljoner och dödade 10 personer.’’ Tillade Justin.

’’Ashton är ledaren i Bad Blood Gang. Jag skulle rekommendera att vara försiktig i hans närvaro. För Ashton vill man inte se arg. Det säger jag av egen erfarenhet.’’ Sade Justin och lyfte på sin svarta t-shirt så man kunde skymta ett ärr vid hans höft. Ett ärr av en väldigt djup kula som jag då förstod var avlossad av Ashton.

’’Han är farlig med andra ord och knarkar och dricker dagligen. Ser du nya tjejer lämna huset varje dag, kan du rikta blicken åt Ash. Han är oftast personen som tar hem brudar som på rullande band.’’

’’Carter Peynee är Ashtons högra - precis som mig - hand. De två har hållit ihop ett långt tag och var de personerna som tillsammans skapade Bad Blood Gang. Ingen utav dom har någonsin blivit tagna av polisen och finns då inte med i deras register. Carter är inte lika farlig som Ashton, men underskatta inte honom för det. Han har dödat personer precis som människor dödar flugor och är precis som Ash en knarkare och alkoholist.’’ Justin slängde fram en bild framför mig.

’’Håller du dig till mig så finns det inget som kan gå fel. Lita på mig.’’ Tyvärr så fanns det inget att lita på hos honom längre. Men antingen det eller Jackson manipulation.

’’Abigail gör inte såhär.’’ Bad han med en låg röst. Jag snyftade och tog tag om hans kläder i min famn innan jag kastade alla hans saker på honom med hat i blicken.

’’Detta var sista gången du sårade mig, även sista gången du någonsin fick gå nära mig.’’ Sedan smällde jag igen dörren rätt framför hans ansikte.

Jag hatar honom.

Mina händer fann tag om hennes höfter och lyfte upp henne i mitt knä för att få hennes ben vid sidan om mina höfter. Hon lutade sina händer på min nakna bröstkorg och mötte mina ögon med sina som vidgades av nervositet.

’’Sluta, Justin.’’ Andades hon tungt ut. Jag såg på henne att det inte var vad hon ville, jag såg att det var precis tvärt emot vad hon ville.

’’Tror du på mig när jag säger att du inte skulle neka en kyss?’’ Viskade jag nära hennes ansikte. Jag såg hur mycket hon ville bryta våran ögonkontakt, men fortfarande höll kvar, och hur osäker hon blev när frågan blivit ställd. Hennes kinder blossade upp i en röd färg. Got’cha.

’’Trodde väl det.’’ Andades jag kaxigt ut och pressade mina läppar mot hennes. Först stretade hon emot en del med hennes händer på min bröstkorg och de uppspärrade och rädda ögonen, tills jag flyttade dom bakom min nacke. Hon lugnande ner sig och tillät mig att placera mina händer på hennes rumpa. Hennes läppar samarbetade tillslut och hennes händer fann tag om mitt hår. Hon pressade sin överkropp nära min och svankade något enormt. Jag trodde inte detta om en oskulding som Abigail. Och jag trodde aldrig detta skulle komma mig på tanken heller. Men jag som kille har mina behöv, dessutom bad Chefen mig ändå att få Abby att bli bekväm i min sällskap, även falla för mig. Gick hon med på detta så var det någonting som gick bra. Men det som gick mindre bra skulle komma strax. Jag släppte hennes läppar med mina och började istället kyssa henne ner för halsen. Gör inte såhär Justin. Tänk på Alexa. Och där sprack min självsäkra bubbla som var gjord av stål. Jag kände hur ögonen vattnades och hur illamåendet byggdes inom mig. Det kittlades i halsen och ville komma upp, trots att det inte fanns någonting i magen att kasta upp. Abigail lyfte försiktigt på mitt huvud och fick en orolig blick avspeglad i sina ögon.

’’Är du okej Justin?’’

Jag morrade frustrerat till och plockade upp klädhögen på marken som var alldeles blöt, även mobilen som tur nog hamnat precis vid dörren och inte fått sig en endaste droppe. Hur kunde hon? Easy. Att hitta lappen i fickan var det enda för henne att hata mig igen som krävdes. Fuck.

’’Peter Stone.’’ Svarade en mans röst efter några signaler.

’’Det är jag.’’ Jag satte mig i förarsätet med en suck och slängde kläderna i sätet jämte.

’’Justin. Något problem?’’

’’Ett stort problem.’’ Nickade jag. ’’Vad problemet än är, se till att lösa det.’’ Han var lugn, som vanligt, men fortfarande väldigt strikt och skarp i allt han sa.

’’Det går bara inte att lösa det sådär. Abigail har fått tag på sin systers nummer.’’

’’Och hur kommer det sig?’’ Han lät en aning chockad. Han visste mycket väl vad som kunde ske om hon fick reda på vad som hänt och han var - bortsätt från Tori - anledningen till att hon inte fått det.

’’Jag hade det i mina jeans fickor och hon fick tag på det. Jag hade precis fått henne att tycka om mig, men för bara fem minuter sedan blev jag utslängd.’’

’’Abigail kommer förmodligen ringa, och då kommer det jag inte velat att ske. Du får göra något gått av det onda. Utnyttja vad som kommer från vad hon får reda på. Jag slår vad om att hon kommer bli den tuffa tjejen vi söker efter det.’’ Han harklade sig nöjt.

’’Nu har vi inget val Justin. Funkar inte det för dig så lös problemet! Det finns inget annat att göra.’’ Sedan lade han på. Problemet var den, att det inte gick att lösa. Jag bankade frustrerat på ratten och skakade på huvudet. Jag var inte arg eller sårad pågrund av att hon kastade ut mig eller aldrig mer ville se mig. Händelsen där inne med kyssen var någonting jag var tvungen att göra. Det fanns inga känslor som samarbetade i den stunden. Jag var falsk. Men det var mitt jobb. Det som gjorde mig arg var pågrund av numret hon funnit. Jag hade släpat Abigail ändan till Chicago från Kanada för att kunna ge henne en ny start, men framförallt en viktig roll inom MI9. Nu när hon får reda på sakerna jag försökt underhålla för henne så kommer hon knäckas precis som en tunn kvist. Och möjligheterna för henne som en bra och fokuserad agent kommer vara en på miljonen efter det. Jag är kanske självisk, kanske pågrund av vad jag fått gå igenom, kanske pågrund av vad jag inte längre har, men mitt jobb kommer drabbas om inte hon sköter sitt. Och jobbet är det enda jag har kvar. Förlorar jag det finns det inget att leva för längre, och att hamna i en dålig slum med knark och vapen är en stor risk för mig. Att ha hamnat där en gång räcker nog för mig, jag behöver inte problem. Jag har haft nog av dom som satt djupa sår i mig. Jag kollade mot hennes dör och undrade vad hon gjorde där inne. Trots att jag var en känslokall person, så hade jag en del av hjärtat som fortfarande kunde känna. Den hade ännu inte blivit till sten, helt. Just därför kunde jag såras av att se Abigail gråta. Trots att det inte fanns mer än en stel relation till henne så hade jag empati för vad hon kände och gick igenom. Men mer än det lilla jag kände, fick inte gå igenom. Att blanda in känslor i ett jobb som detta fick inte ske. Just därför var det kanske bra för Abigail att få sitt hjärta krossat av både mig och nyheterna hon snart kommer få. Han kanske hade rätt ändå, det kanske gick att få något gott av det onda.

Jag sjönk ner på köks stolen vid det låga bordet och pressade nervöst mobilen mot örat efter att ha slagit in telefonnumret.

’’Kim! Skärp dig! Låt din syster ha på sig koftan!’’ Skrek en dold kvinnoröst innan samma röst lugnt svara igen, fast denna gången till mig.

’’Mary Kate.’’ Jag stelnade mitt i ett snyftande och rynkade försiktigt pannan. ’’Ehm…’’ Jag harklade mig. 

’’Jag tror jag har ringt fel.’’ Ursäktade jag mig, när jag förväntade mig att få höra Celest röst. Besvikenhet sköljde över mig.

’’Vem är det du söker?’’ Frågade hon vänligt men frågande. ’’Celest. Celest Rose.’’ Viskade jag nästan fram.

’’Ett ögonblick’’ Jag kunde höra henne trycka luren mot sin mage för att dölja vad hon skulle säga. Men hon misslyckade om det var det hon hade velat.

’’Celest! Det är någon tjej som söker dig.’’ Ropade hon. ’’Uppför dig nu, fröken.’’ Varnande kvinnan. 

’’Vem är det?’’ Svarade Celest stöddigt och gick ifrån de alla tjutande rösterna i bakgrunden till ett mycket tystare ställe. Jag kunde direkt höra hur hon förändrats. Var det verkligen min syster jag pratade med?

’’Det är jag, Ab…- Bethany. Din syster.’’ Min underläpp började att darra, tårarna började svida i ögonen och var desperata av att släppa taget.

’’B-Bethany?’’ Stammade hon gråtfärdigt. ’’Vart är du någonstans? Varför kan inte jag komma och hälsa på? Vad är det som egentligen händer!?’’ Hon lät panikslagen. Och för att vara ärlig, så var jag också det just nu. Jag visste ingenting om hennes fall, hur hon och mamma hade det eller vart de befann sig.

’’Jag är på ett bra ställe, Cele. Det är… Komplicerat.’’

’’Vaddå komplicerat? Jag bor med en kvinna jag inte känner och tre skrikiga ungar! Det är så himla frustrerat, Bethany! Jag går på en internatskola där alla är klädda i gråa tråkiga kläder. Jag passar inte in! Du förstår inte, Beth, hur svårt jag har det. Jag gråter mig till sömns varje kväll och oroar mig för dig!’’ Hon brast ut i tårar. Stark Abigail.

’’Jag lovar att det blir bättre. Du har trots allt pengar för att kunna överleva. Och bättre än vad vi hade det.’’

’’Pengar ja, för det kom en kille för någon vecka sedan och berättade att du jobbade, att du gav mig pengar för att överleva. Stämmer det?’’ Jag gissade på att killen var Justin.

’’Jag gör det för din och mammas skull.’’

’’När kan jag åka hem igen då? När får jag träffa dig? Och när får jag träffa mamma? Det bara gi…-’’

’’Mamma? Är inte hon med dig?’’ Jag kände paniken stiga. Hon snyftade till och grät ännu mer. Jag bara väntade mig det värsta.

’’N-nej. De separerade oss två för hon var för sjuk och… H-hon dog tre dagar efter du försvann, Bethany.’’

---

Omigaahd. Död? Really? Och känslokalla Justin bara ''låtsades'' gilla henne? Vad tycker ni om det? ;)

 

Ska iväg på fredag och kommer hem på måndag. Tar med datorn om jag hinner skriva men får se hur uppdateringen blir just då. Hoppas på att kunna hålla jämn uppdatering i fortsättningen i alla fall. Är lite dålig just nu, men det är sommar, så semester från perfekt uppdatering får det bli nu. Gör dock så gott jag kan :)

’’Abs, hjärtat. Du vet om att jag bryr mig om dig, du vet att jag tycker om dig, du vill bara inte erkänna det för dig själv för att du är rädd att kunna känna någonting tillbaks. Men det är okej, för jag är här för att stanna.’’

Min kropp blev alldeles varm. 

Alla bekymmer var utom räckhåll för mitt huvud. Jag kände mig för en gång skull uppskattad, och senast var för länge sedan. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte mindes det. Men jag brydde mig inte om det för stunden där utan var bara chockad över vad han sagt. Hans ord var så övertygande, att jag nästan trodde på vad han sa. Eller jo, det gjorde jag. Men var det verkligen en bra ide?

’’Stanna, Justin. Säker på att du kan hålla det?’’ Jag höjde på mina plockade och smått ifyllda bryn. Hans hand var fortfarande kvar på insidan av mitt lår. Och våga röra mig ur fläcken jag satt på, gjorde jag inte. Han hade makten över allt och alla. Det hade han bevisat väldigt snabbt. Detta var okej, med tanke på vad han kunde göra. Men mer än så? Då blir det en lavett i ansiktet, för fan heller att denna killen rör mig mer än såhär.

’’Var det inte du som litade på mig?’’ Han höjde precis som mig sina kompakta ögonbryn med ett lekfullt flin.

’’Jag sa att jag inte ville, men gjorde ändå. Så nej inte direkt. Bara den dumma delen av mig som tror på saker du säger.’’ Log jag och satte min hand på hans vid låret och flyttade markant på den. Dock hjälpte det inte. Utan försämrade saker och ting. Hans händer fann istället tag om mina höfter och lyfte upp mig i hans - det förvånar mig inte då han har muskler av stål - knä med mina ben i gränsle över hans höfter. Min blick vidgade sig då den först av allt mötte Justins, sedan mina händer som lagts på hans bröstkorg för att stödja mig. Hans händer fördes från mitten av min rygg till slutet av ryggen, alldeles för nära min rumpa. Jag rös till av hans beröringar, trots att jag minst ville det. Han slickade sig om sina kyssvänliga läppar och pressade mig försiktigt närmre sig med sina händer vid min svanskotan.

’’Justin. Sluta.’’ Viskade jag, även fast jag egentligen inte stretade emot alls. Jag ville inte flytta på mig, och det såg han.

’’Tror du på mig när jag säger att du inte skulle neka en kyss?’’ Viskade han då våra ansikten var nära varandra. Precis sådär sensuellt nära med näsorna som snuddade vid varandra. Och där tvekade jag. Då jag tittade honom i ögonen såg han hur de ville bryta ögonkontakten och gömma mig under en filt för att dölja de rosa kinderna som bubblat fram.

’’Trodde väl det.’’ Andades han kaxigt ut innan han lutade sig fram någon centimeter och förenade våra läppar i en kyss. Mina ögon blev stora som bowlingklot och mina händer började pressa mig ifrån honom. Dock hann jag inte med mer än vad jag försökte med då han grep tag om mina händer, slingrade mina armar bakom hans nacke och gick tillbaks till min svanskota när jag inte längre ville göra emot hans rörelser. Tillslut fann jag detta mindre jobbigt och mer intressant och började sammarbeta med honom. Läpparna rördes, händerna fann hans hår attraktivt i den stunden och hans händer - som försiktigt rört sig ner - på min rumpa var allt mer eller mindre så kraftfullt och passionerat. Våra överkroppar var så pressade mot varandra att inte ens med ett förstoringsglas skulle man finna en glipa mellan oss två. Hans läppar släppte mina läppar, dock var det inte slut där för det.

’’Är du okej Justin?’’ Jag lutade mig försiktigt bakåt för att helt kunna se hans ansikte. Han var sjukligt blek. Men trots vad jag såg - det var något riktigt fel - så nickade han.

’’Nej, Justin du är alldeles blek.’’ Jag satte mina båda händer om hans bleka kinder och försökte möta hans tomma blick. Det var precis som om hans medvetande hade rymt från hans kropp och endast en tom Justin återstod. Ögonen var fortfarande blanka av tårar, dock inte som jag varit under våran diskussion, utan mer diskret. Hade inte jag suttit så nära så hade jag förmodligen bara lagt märke till hans bleka hy och inget mer. Han skakade snabbt på huvudet och kysste mina läppar mjukt och snabbt innan han blinkade bort tårarna.

’’Jag är bara trött, kan vi lägga oss?’’ Bad han med en raspig röst. Jag nickade bara och klev av honom. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en kille använda en tjejs största lögn. För jag visste att det var något mer än sömn som detta handlade om.

Han hade kysst mig godnatt, dragit täcket över oss och lagt sin arm om min midja för att kunna dra mig tätt intill sig. Men den där kyssen han gett mig, var precis som den känslan som han gett mig strax efter jag lagt märke till hans hy och tårar. Osäkert. Plötsligt började en telefon att ringa. Jag hörde direkt att det inte var min, utan Justins som låg i hans nu torra byxor. Då Justin sov och inte hörde det steg jag upp ur sängen för att trippa över till stolen framför min säng. Jag drog upp byxorna, stoppade handen i fickan den låg i och nappade tag om mobilen. Dock var det inte det enda som kom med upp. En liten lapp trillade ut ur fickan när jag dragit upp mobilen. Samtidigt som mobilen slutade ringa böjde jag mig ner för att plocka upp lappen, vecklade upp den och fick syn på någonting som krossade mitt hjärta. Den slitna lappen bar min syster namn och ett telefonnummer.

’’Abigail.’’ Jag kände Justins händer på mina höfter bakom mig. Jag ryckte till av rädsla men steg undan av ilska.

’’Vad fan är detta Justin?!’’ Sa jag upprört och höll uppe lappen. Han slöt sina ögon och andades tungt ut.

’’Din systers nummer.’’ Sade han samtidigt som han mötte mina ilskna ögon.

’’Hur kan du inte ha berättat, Justin? Jag har frågat dig flera gånger om det! Och du går runt och bär på det precis som om min vilja inte har någon betydelse!?’’ Tjöt jag med tårar i ögonen. Han skakade på huvudet.

’’Jag ville ge dig det! Okej?’’ Brast han ut och slängde med armarna åt sidan. ’’Vad var det som hindrade dig, Justin?’’ Jag snyftade sårat och sänkte min hand med lappen i. Han stod tyst framför mig och hade inget svar. Jag skrattade medan jag lät tårarna rinna längs mina kinder. Och skrattet? Ja, det var så falskt och kallt det bara kunde bli.

’’Abigail! Jag är ledsen!’’ Han grep tag om min arm som fick mig att tappa alla kläder. Men jag ryckte mig snabbt ur hans hand med en äcklad min.

’’Gå, Justin.’’ Sa jag lugnt. Han skakade försiktigt på huvudet. ’’Gå Justin! Detta var ett misstag, fattar du det!? Jag vill inte ha med dig att göra!’’ Tjöt jag gråtandes. 

’’Abigail jag…-’’

’’Stick härifrån! Du har förstört mitt liv Justin!’’ Jag puttade honom mot dörren jag hårt smällde upp och ännu en knuff för att få ut honom i regnet som fortfarande pågick. 

’’Abigail gör inte såhär.’’ Bad han med en låg röst. Jag snyftade och tog tag om hans kläder i min famn innan jag kastade alla hans saker på honom med hat i blicken.

’’Detta var sista gången du sårade mig, även sista gången du någonsin fick gå nära mig.’’ Sedan smällde jag igen dörren rätt framför hans ansikte. Att han bryr sig om mig? Bullshit.

It fucking hurts.

Omg, kärleken började och slutade i samma kapitel, ouch. Vad tror ni kommer hända mellan Austin nu? Och vad varför tror ni Justin - och Tori om ni minns - inte ville ge henne numret?

KOMMENTERA!

’’Ey! Vart ska du Biebs?’’ Ropade JC efter mig. ’’Hem.’’ Grymtade jag surt. 

’’Och sura?’’

’’Jag kommer igen nästa vecka. Ha klart planen tills jag kommer.’’

’’Yes, sir.’’ Skämtade han. Men jag tog åt mig och var nöjd vid ordvalet. Om de bara visste. Jag var en sergeant. 

’’Säg vad som krävs.’’

Det kändes på något sätt fel att behöva ljuga. Men ändå inte. Det var för hennes egna bästa. Hon behövde få höra positiva saker, även fast det krävdes att ta i med lögner.

’’Jag vet, jag ska.’’ Jag suckade lätt och kände hur armen började domna då den hölls högt med mobilen tryckt mot örat.

’’Du ska låta henne vara på gränsen till att falla. Men Justin’’ Han pausade för en sekund. 

’’Ja?’’ Svarade jag frågande.

’’Låt det inte bli som den förra tjejen. Låt det bli fake för att minska risker, men låt det hållas för dig själv. Förstår du?’’

’’Jag hade inga planer på att falla ändå. Drama finns inte med på listan.’’

’’Drama får du skriva upp i sådana fall, för det kommer finnas gått om det snart.’’

’’Du vet vad jag menar med drama.’’ Jag himlade med ögonen och svängde in mot Abigails gata.

’’Jag är framme nu och har säkert en del att förklara för henne. Känner jag henne väl kommer hon vara sur as hell.’’

’’Bli inte för fäst vid henne som vid den förra.’’ Muttrade han. Jag skakade på huvudet. Varför var det så svårt att lita på mig? Men jag förstod, ingen behövde förklara. Det hade hänt innan och då var det inte roligt. Sedan skapades regeln. Ingen kärlek med partners. Aldrig. Dock så hade jag redan innan pågrund av henne förstörts och hade inget val med att följa den regeln. Det fanns inget inuti mig som levde, mitt hjärta var av sten och kunde inte känna någonting för någon längre. Och aldrig igen.

’’No problem, sir. Ärren på min kropp är fortfarande färska och kan aldrig hela, precis mitt hjärta.’’

Jag ville inte ljuga. Men jag vill inte tynga ner allt för henne, jag vill inte att hon ska oroa sig.

’’Jag har ont.’’ Var det enda jag sa. Hade jag inte träffat Nicole så hade jag nog blivit galen rätt snabbt. Det fanns ingen att prata med innan, förutom Justin. Men vem ville prata med personen som varit anledningarna till problemen.

’’Min fot är stukad, så jag mår heller inte riktigt bra.’’ Hon läste av mig, rätt igenom, bara via telefon.

’’Regnar det hos dig också?’’ Frågade jag och kollade ut genom det stora fönstret. Regnet öste ner mot allt och alla som befann sig utomhus. Taket som tog smällen lät något enormt. Mitt huvud höll på att sprängas av alla små ljud som störde. Det var nästan så att mina egna andetag var störande. 

’’Molnen är mörka, så jag antar att det kommer snart.’’ Jag kunde höra henne rycka på axlarna.

’’Vänta lite Nicole, det är någon som knackar på dörren.’’ Sa jag ursäktande och reste mig upp från soffan. Klockan var nu tio på kvällen. En väldigt ovanlig tid för folk att besöka någon på. Men det var säkert Tori som antingen redan var klar eller hade glömt någonting. Jag behöll telefonen tryckt mot örat medan jag sträckte mig mot handtaget och tryckte upp dörren. En kille med en svart och blöt t-shirt stod dyngsur utanför med ett par lika svarta byxor som tröja. Och killen var inte vem som helst.

’’Är det okej om jag ringer dig om en stund?’’ Svalde jag hårt. ’’Självklart.’’ Sedan klickade jag samtalet och pressade ner telefonen i mina slimmade svarta skinnbyxor. Jag korsade armarna framför min bröstkorg och kollade med en rak blick på honom.

’’Vad gör du här, Justin?’’ Jag var avvaktande. Hade han tänkt be om förlåtelse, eller förklara sig nu? Jag himlade åt mig själv i huvudet. Vad förväntar jag mig av en idiot som Justin? Synd nog alldeles för mycket, och det var problemet.

’’Får jag komma in?’’ Han harklade sig och såg surt på mig. Jag förstod att han var blöt, jag förstod hur kallt det måste vara att stå i ösregnet. Men jag utnyttjade tillfället samtidigt som jag heller inte ville ha in honom.

’’Det är bäst om du går, jag är inte på humör.’’ Mumlade jag vagt och tittade försiktigt ner i marken. Han suckade frustrerat och drog sin blöta hand igenom sitt blöta hår som platt låg klistrat mot hans panna, tills han rufsat till det.

’’Jag hade saker att göra Abigail. Jag kan inte bara vara här med dig hela dagarna.’’ Nicole var inte den ända som kunde läsa mig som en öppen bok. Och det störde mig en aning. Dock var det inte bara han som var problemet. Allting just nu, som min syster och mamma, smärtan i min kropp, hur hopplös jag kände mig och givetvis Justin, var mitt problem. Jag var störde mig allmänt på allt och alla.

’’Jag förväntar mig inte det heller, Justin. Jag ber heller inte om det för den delen. Men du måste förstå att genom att föra mig hit, till Chicago, så blev det genast svårare för mig. Det var hjärtkrossande. Det är hjärtkrossande. För jag har ingen aning om hur min mamma mår, jag vet inte vart min syster är. Jag vet ingenting. Men du förde mig hit och du är den ända som finns här Justin. Även fast jag inte vill så litar jag på dig. Och när du bara försvinner sådär utan att säga ett hejdå när du sagt till mig att jag betydde någonting för dig, det är lika svårt för mig som…-’’ Jag klippte av mitt i en mening när jag insätt hur paff han var framför mig, och hur mycket som flödat ur mig. 

’’Jag är rädd Justin. Jag är rädd för vad som kommer hända med mig. Snälla sig att allting kommer bli bra, ljug för mig och säg att allting kommer bli bättre.’’ Jag kollade tårögt på honom. Han stod kvar där ute i regnet och blev bara blötare. Han var alldeles stel i ansiktet och avspeglade absolut ingenting. Det fick tårarna att lämna ögonen. Allting brast när jag inte ville, och när jag innan hade chansen att lätta på alla känslor så fanns det inget som ville komma ut. Men nu, när jag minst ville det, så var alla känslor laddade och visste mycket väl att tårar skulle komma. Jag vände mig hastigt om för att springa därifrån, jag ville inte visa mig svag trots att jag redan gjort det. Men jag hann inte längre än till vardagsrummet då Justin hunnit få tag om min handled och dragit in mig i hans blöta famn. Han kramade mig hårt. Och just nu, när ingenting var bra, så brydde jag mig inte om att jag blev blöt. Jag brydde mig inte om att han kramade mig. Jag kunde inte bry mig om något annat än just oss två i den stunden, trots att det inte fanns något oss eller vi. Utan endast Justin och Abigail. Abigail och Justin. Enskilda individer som båda inte visste vad de vill.

’’Det kommer bli bättre, Abigail. Jag lovar.’’ Viskade han vid mitt öra med sina läppar tätt intill min hud. Hans läppar fördes en bit upp och pressades mot min panna.

Jag låg tyst i soffan i ett par gråa mjukisbyxor och ett tight vitt linne. Justin hade fått ett par gråa mjukisbyxor över höfterna som jag funnit i Toris rum, men dock fanns det ingen tröja han kunde bära, så han låg shirtless med ett stelt ansiktsuttryck. Det var inte pågrund av att han var naken på överkroppen, nog mestadels pågrund av incidenten som för en stund sedan skett.

’’Du bryr dig ändå inte, så varför vilja veta?’’ Mumlade jag. Han suckade.

’’Varför tror du att jag inte bryr mig om dig? Det är inte så att jag struntar i dig och behandlar dig som skit, Abby.’’

’’I mina ögon så är det precis vad du gör, Justin. Du struntar i mig.’’ Inte känslomässig igen Abigail.

’’Jag har svårt att visa mina känslor, och när jag bryr mig om någon så gör jag det på fel sätt. Jag blir för hård och jag sätter för höga krav och får dig att tro att du inte betyder något i mina ögon.’’ Han ställde sig upp och slängde ut med armarna. Jag kollade inte först då på honom, halvt sårad, halvt glad. Fast glad var nog inte rätt uttryck, jag kände mig mer… Varm inombords.

’’Gör jag det då? Betyder jag någonting för dig?’’ Jag kollade upp på den långa muskulösa killen jag hade framför mig. Hur kunde jag inte bli alldeles till mig pågrund av hans vältränade mage? Hur kunde jag inte bli till av hans beröringar, kramar och ord? Jo, jag hade en spärr. En spärr som försöker hålla mig borta från personer - som Justin - jag visste att jag kunde falla för. Och notera ordet försöker. För spärren håller inte länge till, vem vet då vad jag plötsligt kan känna? Han skakade på huvudet med ett torrt flin innan han lyfte på mina ben, satte sig ner och lät mina ben vila på hans lår. Jag väntade på honom att svara. Men han tog god tid på sig. Hans händer fattade tag om mina bara fötter och började försiktigt att massera dom med sina lena stora händer medan hans blick följde de olika personerna i filmen. Jag bet mig svagt i läppen och svalde hårt. Hans vänstra hand, som var närmst mig, började långsamt röra sig upp för mitt ben tills den stannade vid inlåret där jag precis i samma sekund spänt mig. Han flinade mjukt då det var den reaktionen han ville få från mig.

’’Abs, hjärtat. Du vet om att jag bryr mig om dig, du vet att jag tycker om dig, du vill bara inte erkänna det för dig själv för att du är rädd att kunna känna någonting tillbaks. Men det är okej, för jag är här för att stanna.’’

(2000 ord exakt) Kan inte vara lyckligare än när jag har er, ni är bäst! Ni ger mig sådan lycka att det är löjligt. Hoppas verkligen att ni förstår hur mycket ni betyder för mig, min kärlek till er är oändlig! Och tack så mycket för alla kommentarer på 11:an, ni gjorde min dag! Tror ni att ni kan kommentera lika bra på detta? Love u all <3

Q: Vad tycker ni om att Yovanna och Justin är ett par? Och har ni sätt alla de söta bilderna på dom när de kramas och håller hand? UPPDATE: Vet inte riktigt om de är ett par, det är endast vad jag sätt och hört :)

A: Jag ÄLSKAR Jovanna. Justins lycka är det enda som spelar roll, älskar han henne gör jag det också, bara att acceptera hans val liksom :)

’’Nej, det gör du inte. Du vill, men du kan inte.’’

Och efter det.

Var det som om det aldrig hänt. Han var borta. Och jag var ensam. Dock inte riktigt ensam då jag hade Nicole på MI9, Tori och Tatiana, även många fler på utbildningen. Men det var ensamt och tomt trots att jag inte ville erkänna det för mig själv. Han var orsaken till att jag splittrades från min familj. Han är dålig. Mycket mer än så behövdes det inte för att nästan hata honom då Celest varit min livlina fram tills nu och faktiskt fortfarande är det. Hon och mamma är det enda skälet till att jag inte ger upp utbildningens smärtsamma genomgångar då de behöver pengar, likaså jag. Tori betalar för tillfället då jag bor med henne och Tatiana. Men det finns självklart någon som betalar henne som får henne att kunna försörja den lilla delen av mig som är kvar.

En vecka har gått. Jag har fått min bil som Justin lovat mig. Och jag har fått stryk. I flera mängder på utbildningen. Inte trodde jag att man skulle stå två och två och möta varandra i ett slagfält. Den som klarade sig utan att svimma vann självklart. Jag som inte ens kunde slå boxningspåsen kunde inte klå mer än 1 av 10 personer. Och denna personen var ynkligare än jag själv, vilket underlättade mycket. Jag steg in genom ytterdörren och stängde dörren utan att dra till mig nödvändigt mycket uppmärksamhet. Dock hörde alla i huset att jag var hemma, vilket jag velat undvika. Jag ville inte visa mig svag inför dom, jag ville inte visa mig gråtfärdig eller blåslagen som jag just precis var.

’’Jag är här inne!’’ Ropade Tori från köket, jag kunde höra hennes leende. ’’Hur gick det?’’ Hon var nyfiken. Men om jag varit hon, så skulle jag mer än gärna hållit tyst för att slippa se en 20 årig flicka gråta. Jag gillade att hon brydde sig, det gjorde jag, men i detta tillfället ville jag ha tystnad och ensamhet. 

’’Precis som gårdagen.’’ Suckade jag och drog försiktigt av mig min skinnjacka jag fått av Justin dagen innan han stuckit - vart han nu skulle - från stan. Faktiskt den kvällen han hållit om mig i min säng och förklarat för mig att han hade känslor. För det var väl det han sagt? Var inte det lite för snabbt att kunna känna någonting för mig? Och varför - om han skulle få känslor - valde han den misslyckade tjejen ingen någonsin velat ha? Det var tråkigt nog ingenting jag skulle få veta. För jag var här i Chicago medan Justin var… Gud vet vart!?

’’Mår du bra? Klarar du av att stanna hemma själv? Jag måste träffa en klient.’’ Tori kom utgåendes från vardagsrummet med en svart, lång och tight klänning som matchades med ett par höga klackar.

’’Affärer.’’ Hon skakade leendes på huvudet och kysste min panna som bar ett blåmärke. ’’Om du säger det så.’’ Jag flinade.

’’Tatiana är iväg och besöker sina döttrar i New York och kommer inte hem förns i morgon eftermiddag. Jag kommer hem i morgon bitti. Är det någonting, ring mig.’’ Hon släppte händerna från mina överarmar och gick mot dörren.

’’Vart sover du?’’ Ja, jag hade börjat bry mig. Det gick liksom inte att inte bry sig om någon så varmhjärtad. Det hade egentligen inte spelat någon roll om hon var det eller inte, jag var en människa skapad för att kunna bry mig om alla. Precis som att jag brydde mig om Justin som egentligen bara skapat tårar hos mig. Det var ingenting jag valde, jag var bara illa tvungen att lyda min kropp.

’’Jag checkar in på ett hotell. Oroa dig inte Abigail.’’ Hon log lugnande och steg sedan ut genom dörren, vinkade löst mot mig och stängde sedan dörren igen. Med en suck tog jag mig till vardagsrummet och slog mig ner i den bruna fina soffan.

Och oälskad.

’’Hemma.’’

’’I Chicago?’’

’’Yes.’’

’’Varför inte bjuda henne hit?’’

’’Hon har affärer att göra, Ashton, jag har berättat det’’ Jag suckade och damp ner i skinnfåtöljen. ’’jag har även berättat att hon kommer om tre veckor.’’

’’Skulle hon flytta in?’’ Jenice reagerade mitt i allt och flög upp från Brandons famn. Jenice Fitch. Mer känd för Jenice Bitch. Dock är hon snällare i umgänget vi har hemma, utan några andra tjejer här omkring. Det blir antagligen ett problem när min flickvän flyttar in.Ashton Williams, Carter Peynee, Jackson Teller, JC, Brandon Corth. De är mer uppspelta för få se henne, träffa henne, och i deras drömmar… Få henne i sängen. Det kommer inte hända. Det tillåter jag inte hända. Med dessa grabbar är man inte säker med någonting. Brandon är väl antagligen den sista som skulle ge sig på henne, då han har Jenice. Men Ashton, Carter, JC och Jackson skulle inte ha någonting emot det. Desperata jävlar ska inte lägga ett finger på min tjej. Dock vet Abigail inte om detta ännu. Och synd nog är hon inte min tjej, än. När nyheterna kommer, så blir det kalabalik. Att neka finns inte med på lista, som med precis allt annat, får hon bita ihop och glida med.

’’Ja, Jen. Jag förklarade det ungefär samma dag jag kom hit.’’ Jag himlade med ögonen. Jag är glad att Brandon inte bryr sig så mycket om henne. Det gör det enklare för oss andra att kunna säga precis - nästan precis - vad som helst till henne utan att han får retard ryck och slår ihjäl oss. Han är mer ute efter ligg, men endast med henne, han är nog den trognaste av oss alla här. Men när Abigail blir en del av detta blir jag den mest trognaste.

’’Jag vet inte, Justin.’’ Jenice såg obehagligt på mig och la huvudet på sned. ’’Det är inte ditt beslut att ta, Jenice. Vi alla har gått med på det.’’ Sköt Carter in. Jag vet inte om det berodde på att han var desperat av att ligga med Abigail, eller om han ville göra mig en tjänst. Vad det än var så tackade jag honom, för att ligga med Abigail kunde han endast drömma om. Både jag och Abby skulle inte gå med på det. Och med tanke på att hon knappt låter mig röra henne, låter hon nog inte ens killarna komma nära henne.

’’Jag tar en cigg.’’ Suckade Brandon och klev bort från Jen och ut på terrassen i andra änden av vardagsrummet.

’’Du får vänja dig.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Du vet att jag inte passar bra ihop med tjejer.’’ Hon hade rätt där. Me no shit att jag låter planerna ändras pågrund av henne.

’’Inte mitt problem.’’

’’Det blir ditt problem om hon inte lyder mina regler.’’

’’Du har inga fucking regler, Jen. Sluta överdriv. Jag vet att du är rädd att hon hamnar i säng med Brandon, men det är inte jag. Hon skulle inte ligga med sådant skabb och är inte som du Jenice. Dessutom har hon en pojkvän som i detta fall är jag, om du kanske glömt det?’’ Jag morrade till och spände blicken i henne. Hon suckade frustrerat och skakade på huvudet medan hon ställde sig upp.

’’Fine! Låt henne bo här.’’ Sa hon medan hon gick mot terrassen. ’’Hon hade flyttat in i vilket fall som helst för jag minns inte att jag bad om din tillåtelse.’’ Spottade jag efter henne. Hon korsade armarna framför bröstkorgen och fortsatte ut, sur. Hennes namn passade bra, Bitch. Jag reste mig upp och började gå mot ytterdörren.

’’Ey! Vart ska du Biebs?’’ Ropade JC efter mig. ’’Hem.’’ Grymtade jag surt. 

’’Och sura?’’

’’Jag kommer igen nästa vecka. Ha klart 4 8 15 16 23 42 tills jag kommer.’’ Kodord för: uppdrag 4, förstörning.

’’Yes, sir.’’ Skämtade han. Men jag tog åt mig och var nöjd vid ordvalet. Om de bara visste. 

Jag var en sergeant.

Har uppdaterat Karaktärerna som ni finner under katergorin Tainted eller längre ner på bloggen. Bra att kolla in så man hänger med vem som är vem!

Låt mig inte tjata om kommentarer, jag avskyr att göra det. Kommentera bra så får ni nästa snarast, annars... får ni vänta att tag.

’’Välkommen till MI9.’’

Detta gjorde mig minst lika nervös som hans beröringar gjorde.

Jag rullade in mina läppar och svalde hårt med min grus torra hals. Jag fick en dålig magkänsla om att detta skulle bli svårare än vad jag tänkt mig. 

’’Kom igen, gå, prata, skaffa vänner. Det lär du behöva här.’’ Justin lät plötsligt mycket hårdare än vanligt och puttade lätt fram mig. För att inte göra det svårare än vad det redan var så steg jag in bland all folk. Jag kastade en snabb blick bak för att se om Justin kollade på mig, chockat nog stod han inte kvar. Men jag tänkte inte ägna fler tankar åt honom.

’’Ny?’’ En vänligt röst fick mig att tvinna runt. Ett mycket vackert ansikte log mot mig, bruna ögon och ett hårsvall med stora vågor fick ansiktet att framhävas ännu mer. Jag nickade och log.

’’Nicole Stone.’’ Presenterade hon sig och sträckte fram sin hand mot mig. Det tog inte långt tid för mig innan jag gjorde detsamma och slöt mina fingrar om hennes hand.

’’Abigail Pott.’’ Sa jag leendes. Vi släppte lätt taget om varandras händer och tittade oss omkring.

’’Så… Hur kom du hit?’’ Hon tittade fascinerande på mig ’’Jag menar, hur kommer det sig att du valde just MI9? Alla har sin historia.’’ När hon sa historia, kunde det betyda att det fanns fler i min sits? Fanns det fler som inte kommit hit med sin egna vilja?

’’Vi kan säga såhär: Jag hade inget val.’’ Jag försökte le, men det gick åt skogen.

’’Du är inte ensam om det, kan jag direkt säga.’’ Hon log försiktigt, jag sken genast upp och kände mig inte ensam längre.

’’Min pappa är ägaren av MI9. Eftersom att han är en agent och dessutom chefen så ser han inget annat än en framtid för mig här. Jag fick inte ifråga sätta eller ens välja, det bara var så.’’ Hon ryckte på axlarna och la huvudet på sned.

’’Nya studenter till sektion 4. Sektion 4 väntar de nya studenterna.’’ Kvinnans röst ekade i lokalen och upprepade samma sak flertals av gånger.

’’Välkomna till MI9.’’ Alla studenter stod i en halvcirkel runt Justin och en annan kille som var runt Justins ålder. Jag visste dock inte Justins ålder, men gissade på någonting runt 20. Denna killen som jag också antog var en utav lärarna såg extremt bra ut. Hans intensiva ögon stirra djupt in i mina, jag blev alldeles hypnotiserad. 

’’och jag heter Diego Francesca.’’ Diegos ansikte såg så mycket vänligare ut än Justins stenhårda ansiktsuttryck. 

’’Vi här på MI9 är inte som andra agentfirmor’’ Började Justin och överlämnade resten till Diego.

’’vi är här för att kämpa för våra liv. Vi gör vad som än krävs om det så behövs och det viktigaste…’’

’’Vi ger aldrig upp.’’ Justin förtydligade för alla ordet aldrig med en tonförändring. Det var klart och tydligt hur de jobbade här, trots att dagen knappt börjat. Deras motivation och styrka fanns även då de ville ge upp. Dock fanns det inget ord här som hette ge upp. För dom gav aldrig upp.

’’Alla på MI9 måste märkas, nya som gamla. Vi måste hålla koll på vilka som står på vår sida och som är redo för att slåss för oss.’’ Justin backade några steg emot en stol och tog fram en apparat jag tidigare sätt.

’’Ni ska bli tatuerade. Dock är det ingen vanlig tatuering ni får, utan var och en får en personlig som ingen annan här har.’’

’’Varför ska vi ha det?

’’Vad händer om man inte vill ha en?’’ En kille ställde två frågor och Justins blick hårdnade emot honom.

’’Tatueringarna är till för oss att märka er och veta vilka som tillhör MI9. Vi vill som sagt ha koll på er och genom dessa blir ni automatiskt registrerade i våran databas.’’ Justin lade ner apparaten igen när Diego avslutat meningen.

’’Och är det så att du inte ville ha en tatuering’’ Denna gången var det Justin som talade och tog sig fram till killen som ställt frågorna och även stod jämte mig. Killen såg mycket ynklig ut när Justin nått fram till honom med sin iskalla blick.

’’så är du inte välkommen här.’’ Hans mörka röst fick nervösa rysningar att fora igenom min ryggrad. Killen svalde hårt, så tydligen att jag och många fler hörde. Med det sagt steg Justin tillbaks till sin plats framför alla med Diego vid sin sida.

’’Vi är hårda med regler och disciplin. Ni talar till oss med respekt och följer våra order utan problem. Finner ni det svårt har ni dörren där borta och kan gå nu.’’ Diego visade med hela sin tatuerade arm mot ingången vi kommit in för. ’’För er andra som tror er klara av detta ska veta att det blir en utmaning ni får kämpa med resten ut. Hoppar ni av gör ni det nu, fortsätter ni nu finns det ingen utväg härifrån. Förstått?’’ Ingen vågade gå mot dörren då man skulle känna sig ynklig och mesig, så alla stod kvar. För dom som var i min och Nicoles situation kunde inget mer än att stanna då vi inte hade något val.

’’Hör ni ert namn bli uppropat går ni till personen som talat till er och gör bara som dom säger.’’ Justin och Diego ställde sig vid en varsin stol innan det kom fler personal som tog upp de lediga stolarna.

’’Abigail Pott.’’ Jag bet mig löst i läppen när jag såg vem orden kom ifrån. Inte var det Justin, utan hans ursnygga kolega, Diego Francesca. Jag log nervöst mot honom innan jag tog min väg mot stolen han stod vid. Jag gled upp på skinnstolen och lutade mig bak mot den lutande sitsen.

’’Och hur kommer det sig att dessa duvor är personliga för mig?’’ Jag lyfte mina två ögonbryn mot pannan.

’’Jag trodde var och en skulle ha samma tatuering.’’ Jag följde varje steg han gjorde med min blick. Hans hand fördes mot min bröstkorg, strax ovanför mitt vänstra bröst där han lugnt drog ner tröjan en aning. Han verkade bekväm i vad han gjorde, men jag och andra sidan, kunde inte känna detsamma. Jag kunde dock inte göra någonting åt saken om jag inte ville gå mot dörren som de gjort klart för oss alla. Jag bet mig i kinden för att inte se obehagad ut.

’’Då trodde du fel, Abigail.’’ Han uttalade mitt namn på ett sätt som lät som himla rätt. Det fick namnet att bli till mig när han sa det.

’’Detta kan kännas en aning.’’ Apparaten applicerade han några centimeter ovanför tröjkanten. Det brändes så fort den nuddat vid min hud. En stickande känsla tog sedan över.

’’Diego… Är du spanjor?’’ 

’’Halv mexikan.’’ Han log snett mot mig. ’’Du verkar mycket snällare än de andra som jobbar här.’’ Jag ville prata mig igenom detta då det gjorde så ont att jag när som helst hade kunnat gråta.

’’Jag försöker så gott jag kan.’’

’’Jag visste inte att det var svårt att vara snäll?’’ Jag bet mig i läppen då det just i den sekunden stuckit till extra mycket.

’’Sometimes, it is. Speciellt här.’’ Han lyfte bort apparaten från min ömma hud. Jag sneglade smått mot Justin som fick tatuera en kille med stora muskler. Han tittade tillbaks på mig men vägrade att visa vad han kände i den stunden.

’’Folk som går dig på nerverna?’’ Jag drog blicken mot Diego igen.

’’Väldigt ofta.’’ Nickade han och strök en len duk mot tatueringen som bildats. Efter det drog han fram en rund spegeln som han placerade perfekt för mig att kunna se resultatet. Den blev riktigt fin, men det chockade mig att jag faktiskt skaffat en tatuering. Dock inte en vanlig en. En för varje familjemedlem, mamma, Celest… Och pappa. Det skulle varit mycket bättre med två duvor då jag inte ville med min pappa att göra. Men jag hade lämnat alla tre, just därför fick han vara med, trots att jag inte hade något val med både tatueringen och lämnandet. Han la undan spegeln och räckte mig sin hand för att stödja mig upp från stolen.

’’Du är klar för att gå nu.’’

Q: Vad tycker ni om snyggingen Diego? Tror ni att det kanske blir någonting mellan honom och Abigail?

2000 ord så Kommentera babes!<3

’’Låt säga såhär: Ingen förutom jag kommer få tillgång till dina läppar.’’ Sedan kysste han mina knogar med ett leende.

Tillgång till mina läppar?

Och vad menade han med det? Att han ägde dom? Att endast han fick kyssa dom? Att jag var hans? Jag ville som sagt inte veta, men detta gjorde mig galen att jag nästan ångrat att jag nekat honom att berätta. Men jag kunde låta bli för ett tag fram över, hoppades jag. Jag förstod i alla fall att det skulle vara någonting mellan oss två, eller att det var någonting mellan oss. Jag pillade nervöst med en ljus hårslinga men försökte lugna ner mig då jag märkt det. Jag valde att låta bli att kommentera eller ifrågasätta det. Även sluta tänka på hans mjuka läppar mot mina knogar. Hur han fuktat dom innan han pressat dom emot min hud. Gåshus bildades som en djungel över hela min kropp, bara genom att tänka på det. Abigail, stop it. Och ja, jag har börjat kalla mig själv för Abigail, Abby, Abs, vilket som. Jag var bara tvungen att vänja mig. Och var jag inte van vid att själv kalla mig det skulle jag aldrig kunna vänja mig vid någon annan som tilltalade mig med det namnet.

’’När får jag prata med min syster?’’ Harklade jag mig för att bryta den pinsamma tystnaden. Fast det var tydligen endast enligt mig, då Justin verkade fullt bekväm i tystnaden som nyligen funnits.

’’Snart.’’ Han lämnade inte blicken från vägen.

’’Och vad är snart för dig? Om några timmar? Eller några veckor?’’ Jag började gå hans beteende på nerverna. Jag var inget barn han talade till, heller ingen hund som behövde gränser för vad jag fick göra. Jag var 20 år och skulle bli tilltalad som en vuxen.

’’Du får mig att låta som Einstein, Abs. Tyvärr så är jag Justin och har inte svar på alla dina frågor.’’

’’Detta skulle en 3 åring kunnat svara på.’’ Jag satt och väntade på svar. Men han verkade inte fatta vinkeln. Eller så försökte han inte förstå med vilje.

’’Nå?’’

’’Nå vaddå?’’

’’När får jag tala med henne?’’

’’Jag tror inte det är en så bra ide, Abby.’’

’’Kan du inte bara ge mig numret här och nu, så jag kan få tala med min syster Justin!’’ Höjde jag rösten. Och när jag höjde rösten, då var jag sur. Och var jag sur, ja, då hade någon verkligen gått mig på nerverna. I detta fall, Justin. Jag höjde aldrig rösten just för att jag tyckte att det var otrevligt. Ingenting i min stil, förutom de stunder då det var behövande, som denna situationen.

’’Attityd, Abigail.’’ Varnande han mig med en hård blick. ’’Du ska inte tala om för mig hur min attityd ska vara då du är värre än en kvinna med PMS!’’ Tjöt jag. ’’Stanna bilen.’’ Min ton sänktes.

’’Abigail.’’ Han lät väldigt arg. Men jag brydde mig inte, eftersom han brydde ju sig inte om min vilja.

’’Stanna bilen sa jag!’’ Jag höjde rösten en sista gång. Det fick honom att stanna. Jag ville inte se honom något mer. Aldrig mer. Han hjälpte mig att komma ur finkan, att komma ur mina pengar problem och allt strul med min familj. Men han gjorde det inte enkelt för mig trots det. Det var inte bara att lämna sin familj på det sättet, jag kunde inte, och det gick inte. Han vägrade låta mig prata med min syster. Det var de enda jag begärde utav vad han orsakat i mitt liv. Jag stönade frustrerat till och gick den vägen vi kom ifrån. Som tur var hade vi inte kommit så långt, kanske 10 minuter ifrån huset. Men det gjorde mig absolut ingenting om jag slapp honom för en stund. Jag kollade försiktigt bak, men han var inte kvar. Men vad förväntade jag mig? Att han skulle komma springandes efter vad jag kallat honom? Nej, skulle inte tro det. 

Mina fötter värkte starkt efter vad jag fått gå i dessa Bootsen. Förmodligen pågrund av att de var nya. Eller bara för att hela min kropp - utan anledning - värkte. Det var säkerligen psykiskt då alla negativa tankar fått mig att må dåligt. Jag var van, det var jag garanterat, men jag kan säga att trots det så var detta inte roligt alls. En plåga varje gång. Med en suck steg jag in genom ytterdörren. Jag ville inte visa mig arg inför Tori eller Tatiana, så jag lät mig själv lugna ner mig innan jag lät mig själv bli hörd.

’’Hej hej!’’ Ropade jag och klev ur mina skor. ’’Hej Abigail!’’ Tori ropade glatt från köket. Jag tog mig igenom vardagsrummet innan jag svängde in till köket där hon stod och lagade mat. Var inte det Tatianas jobb? Med den meningen tänkt kände jag mig genast elak, hon var visserligen hembiträdet men hon var förmodligen mer än så, en del av Pott familjen? Vad visste jag, jag var trots allt ny. När hon fått syn på mig, ensam utan någon Justin i sällskap, såg först lite förvirrat på mig. Men kom på sig själv och log istället.

’’Värst vad snabbt det gick! Vart har du Justin?’’ Hon vände blicken mot grytan hon rörde i och fokuserade på sitt lagande.

’’Det blev inte av, han åkte hem tror jag.’’ Jag slog mig ner på en av barstolarna. Jag ville inte ljuga för henne då Tori var alldeles för snäll. Men jag kunde heller inte säga sanningen, vårt bråk om min familj. Jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Kanske skulle hon bli sårad då jag inte trivdes? Dock var inte det problemet, jag trivdes mer än bra, men jag saknade min familj alldeles för mycket. Och det var kanske därför jag inte berättade, Tori skulle bli sårad, hur jag visste det var bara en magkänsla. Hon skulle väl tro att jag inte trivdes och bara försöka ännu mer för att få mig att göra det. Jag ville inte att hon skulle anstränga sig då jag ställt till med nog bara genom att kliva in i deras vill, och just därför, lät jag bli sanningen.

’’Jaså? Hur kommer det sig då?’’ Hon lät smått chockad, men hon var väldigt förståelig.

’’Jag mådde inte så bra, har du panodil jag skulle kunna få?’’ Med det sagt släppte hon sleven och vände sig om mot mig. Hon såg smått oroligt på mig.

’’Självklart, har du ont i huvudet?’’ Hon ställde sig på tår för att kunna få tag i panodilen som befann sig på en hylla bland andra tabletter. Jag nickade när hon tvinnat runt mot mig, det var en av de många sakerna jag smärtade. Hennes kupade hand lämnade en tablett i min handflata, hon var sedan snabb med att ge mig ett glas vatten för att skölja ner den kritvita tabletten.

’’Känns detta okej, Abigail?’’ Hon slog sig ned på stolen jämte mig och tittade försiktigt på mig. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon verkade förstå det.

’’Att flytta hit.’’ Förtydligade hon. Jag rullade in läpparna, då jag alltid gjorde det när jag blev osäker eller nervös.

’’Min familj är kvar i Kanada, och…’’ Jag stoppade mig själv från att fortsätta. Jag var väldigt mån om folk. Jag var väldigt försiktig när det gällde att såra folk. Så jag lät oftast bli att möta vad jag fruktade, utan hittade alltid vägar förbi dom. Dock mycket svårare.

’’Du kan prata med mig, Abigail, om vad som helst.’’

’’Okej,’’ jag svalde hårt. ’’jag hade inget val när det gällde att flytta hit. Att heta Abigail, eller att utbilda mig som agent. Allt detta var bara som att betala tillbaka det jag var skyldig folk.’’ Jag tittade besviket ner i träbordet.

’’Du saknar dom, inte sant?’’

’’Mycket.’’ Nickade jag. ’’Du har inget val till allt detta, Abigail. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Men detta är din enda möjlighet att lyckas. Tänk istället så här. Du kan alltid göra någonting bra utav det dåliga, eller hur? Så vänd på det, lär dig av detta och gör denna möjlighet till någonting nyttigt för din familj.’’ Hon kramade min hand med sin som var alldeles varm, jämfört med min som var iskall av någon konstig anledning. Jag nickade då jag inte kunde få fram något annat.

’’Gå nu upp och vila en stund så väcker jag dig när lunchen är färdig.’’ Hon strök nu på ett uppmuntrande leende och ställde sig upp för att kunna återgå till maten och lagade. 

’’Tack, Tori.’’ Sade jag innan jag försvann ut från köket.

’’Jag har numret.’’ Svarade jag stelt. Hon stelnade till då hon var mycket medveten om vad det var för nummer jag talade om.

’’Jag skulle inte, Justin.’’

’’Hon bad om det, jag ska ge det, men det är hennes egna val.’’

’’Du vet att det inte fungerar sådär.’’ Hon kollade menande på mig. 

’’Det är hennes egna fel om hon blir sårad, för jag varnande henne.’’

’’Du kan inte lämna henne att ta det beslutet. Jag är här för att ta hand om henne och jag vill inte att du ger henne det. Jag vill inte se henne mer sårad än vad hon redan är.’’ Skakade hon på huvudet samtidigt som hon dukade fram det fina vita porslinet på bordet.

’’Det är inte ditt beslut, Torissa. Du är betalad för att ta hand om henne.’’ Att använda hennes fulla namn var ingenting folk nu för tiden gjorde. Och när det väl hände, var det allvarligt. Hon vände sig om mot mig.

’’Att vara agent innebär att vara tuff. Hon får lära sig den hårda vägen.’’

’’Bara för att du var tvungen att göra det, så ska du inte låta denna oskyldiga tjej förstöras precis som du pågrund av någonting du upplevde.’’ 

’’Låt bli, Torissa.’’ Varnande jag hennes med en hård blick. Hon skakade på huvudet och skrattade torrt med ett leende som var fylld av hat.

’’Lämna numret, se hennes besvikelse och njut, om det är så du vill ha det Justin. Men kom inte och klaga hos mig när tjejen ser fler skäl att ge upp än att fortsätta kämpa för att nå framgången du vill ha.’’

’’Justin, Tori, vad är det som händer?’’ När jag vände mig om fick jag syn på Abigail.

Vad kan detta innebära? Varför inte bara ge henne numret? Vaddå besviken? Oh oh, spänningen stiger guys x) 

Q: Vad tror ni har hänt med hennes familj då de inte vill att Abigail ska få reda på det? Kommentera <3

Håller på att skriva just nu för kapitlerna som ska publiceras under dessa två veckorna jag är borta. Infon om vilka dagar det blir och hur många det blir kommer jag antingen att publicera i kväll eller i morgon så håll utkik!

Att det alltid ska vara så komplicerat.

’’Abigail?’’ En försiktig hand lades på min överarm. ’’Abigail, dags att vakna.’’ Den vänliga rösten var på något sätt bekant. Jag visste bara inte hur. Plötsligt blev det väldigt ljust vilket fick mig att vilja sova ännu mer.

’’Celest, sluta.’’ Jag vände på mig och stönade trött. Personen skrattade mjukt. Jag förstod då att det inte var Celest.

’’Det är Tori.’’ Sade kvinnan. Det fick mig att komma ihåg. Jag var i Chicago. Mina ögonlock öppnades försiktigt. Jag möttes av Tori som stod vid sidan av min säng.

’’Det är bäst du byter. Justin väntar i köket på dig.’’ Hon log lika vänligt som hon gjort igår och började sedan gå mot dörren.

’’Hur mycket är klockan?’’ Det fick henne att stanna till vid dörrkarmen. ’’Kvart i elva.’’ Sade hon efter hon tänkt efter. Jag nickade som tack innan hon stängde dörren efter sig. Justin hade klargjort för mig att han skulle komma idag, men inte att han skulle komma så tidigt. Egentligen var det inte tidigt, men för någon som somnade vid halv 4 på morgonen var det tidigt. Jag klev ur den mjuka sängen. Trots de få timmarna sömn jag fått så var det en av de bästa nätterna jag sovit då sängen var mjuk som moln. Idag var det dags för mig att inspektera garderoben. Den som befann sig runt hörnet av mitt rum som jag inte hann se igår då jag varit alldeles för trött. Jag rundade sängen och gick runt hörnet. Rummet var format som ett L då den sidan jag var på nu var längre än den väggen mittemot sängen. På väggen längst in fanns det två vita skjutdörrar. Jag trippade över den beige vita mattan och slöt händerna som dörrarna innan jag sköt upp dom. Min haka åkte i golvet och ögonen blev lika stora som bowlingklot. Det var ett litet - lagom litet - rum med både kläder och skor som prydligt hängde på väggarna. En Walk In Closet med andra ord. Jag steg in med ett brett leende och började bläddra bland de alla tröjorna som hängde på ena sidan av väggen, sedan till andra sidan där det endast hängda jeans. bredvid jeansen fanns det hyllor med shorts. Och på väggen mittemot fanns det skor uppradade på hyllor. Både vanliga Boots och Prime Boots, Vans, Converse, Palladium, sandaler och flipflops. Allt man kunde tänka sig. Jag kollade i alla underlådor där det fanns underkläder, strumpor, linnen och andra basic saker man hade undertill. Även pyjamas i flera slag. Jag backade till tröjorna som hängde högt och drog ut en svart blus med knappar hela vägen upp, även en svart bh i spets. Mina steg ledde till shortsen där jag fick tag om ett par svarta som var normalt korta. Jag drog på mig allt och log nöjt medan jag speglade mig i helkroppsspegeln som befann sig på byxornas sida. Vid skorna fanns det smycken av alla slag, silvriga, guldiga, halsband, armband, örhängen. Jag fick tag om en Marc Jacob klockan som jag spände om min vänstra handled. Jag drog sedan åt mig ett par låga Prime Boots då jag alltid drömt om att få bära ett par. Och drömmen slog in. 3000 kronor sittandes på mina fötter.

Jag hade sminkat mig av de som funnits i badrummet som låg strax utanför garderoben min. Jag valde att säga walk in closet då det kändes bättre. Jag var trots allt inte van än. Smink var förr ingenting jag hade råd med. En torr liten maskara var det ända, och inte hade det gått så bra att använda då. Nu fanns det allt man kunde tänka sig. Håret blev plattat av plattången jag pluggat in i kontaktuttaget och sedan kammat igenom det med en bra borste. Jag var nu påväg ner för trappan och tittade nöjt ner på min klädsel. Hade det inte varit för alla modeller på omslag jag sätt ute i butikerna hade jag förmodligen dragit på mig kläder som endast fattiga jag hade. Urtvättade jeans med en långärmad rosa tröja. Lite variation skakade inte. Med ett sista steg ned för trappan hade jag nått vardagsrummet och förbi det så hade jag slutligen nått köket.

’’En halvtimma, Abigail.’’ Justin suckade och skakade på huvudet med blicken ner i mobilen. Jag förstod då att han tilltalade mig med Abigail då han antingen var arg eller allmänt kall. Annars var det Abby som gällde. Jag rullade in mina läppar och vickade lätt på mina fötter som då var instoppade i Bootsen. 

’’Godmorgon.’’ Sa jag istället för att inte kommentera de faktum att jag glömde bort att Justin befann sig i huset, väntandes på mig. Han tittade först upp från skärmen och mötte mitt nya jag. Eller mitt nya utseende då jag fortfarande var samma person, dock med annat namn.

’’Abby, du har blivit snygg.’’ Flinade han. Jag himlade med ögonen och slog mig ned på stolen mittemot honom då det fanns frukost uppdukat på köksön.

’’Äh, men sluta nu Justin. Hon är vacker vad hon än har på sig.’’ Försvarade Tori mig som poppade in genom den stora ingången från vardagsrummet. Jag log tacksamt mot hennes kommentar hon skjutit in. Hon rundade mig samtidigt som hon sa godmorgon och slog sig ned bredvid mig.

’’Vi har saker att planera idag, Abby.’’ Påpekade Justin hastigt. Jag nickade och väntande på honom att fortsätta då jag smörjde min macka som låg på tallriken. Jag hann lägga på pålägg och ta en tugga innan han fortsatte.

’’Utbildningen börjar i morgon klockan 9. Du ska vara klädd för att kunna röra på dig, inga smycken, inga accessoarer. Förstått?’’ Jag bara nickade, vad mer kunde jag göra?

’’Det kommer vara i en månad.’’

’’En månad?’’ Jag höjde förvirrat på ögonbrynen. ’’Är inte det lite för kort utbildning för att kunna bli agent?’’ En månad räcker inte för mig att bli vad han kallade agent. Jag behövde ett år i utbildning, kanske två, precis som normala människor utbildar sig.

’’Det är ingen normal agent utbildning, Abby. Du kommer förstå vad jag menar i morgon.’’ Han harklade sig.

’’Hur tar jag mig dit? Och vart är det ens?’’

’’Tori har infon du behöver, hon kommer även ta dig dit i morgon då vi inte hunnit fixa en bil till dig ännu.’’ 

’’Mm, okej.’’ Nickade jag efter jag svalt den sista mack biten. ’’Redo att gå?’’ Frågade han plötsligt.

’’Vaddå gå?’’

’’Berättade jag inte igår?’’ Han log. ’’Vi ska hämta prylar till dig, papper och kläder.’’

’’Kan vi inte göra det i morgon? Jag har verkligen ingen ork idag.’’ Muttrade jag med en suck.

’’Du lär behöva sakerna inför i morgon.’’ Han reste sig upp och viftade mig åt sig vilket fick mig att följa honom ut till hallen.

’’Tack för frukosten!’’ Ropade jag innan vi gled ut genom dörren. Han grep tag om min hand och kramade den mjukt. Jag tittade förvirrat på honom. 

’’Du bör vänja dig vid detta Abby’’ han flinade brett och kramade min hand ännu mer. ’’efter din utbildning ska du på uppdrag med mig.’’ Ja, när saker och ting alla redan var väldigt mycket så skulle det komma ännu mer.

’’Vad har det med… Mig att vänja mig att göra?’’ Jag kollade smått oroligt på honom.

’’Du kommer inte gilla det, Abbs.’’ Han lät mig glida in i bilen och steg sedan runt bilen för att själv sätta sig. Ännu ett smeknamn. Abby, Abbs, Abigail, han får faktiskt bestämma sig!

’’Låt bli. Det räcker med nyheter för idag.’’ Stoppade jag honom från att höra ännu en nyhet. Han skrattade hest och skakade på huvudet innan han satte foten mot pedalen och körde iväg. Hans lediga hand som inte satt på ratten fattade tag om min hand. Han flinade mot mig och höjde min hand mot hans läppar.

’’Låt säga såhär: Ingen förutom jag kommer få tillgång till dina läppar.’’ Sedan kysste han mina knogar med ett leende.