Hon fluffade till sitt svarta hår och tittade med ett snett leende på mig. En nick räckte för att få henne övertygad.

''Jag är, Chanel.'' Höjde hon på ögonbrynen och log mjukt. ''Du är ny här, så låt mig förklara några saker.'' Sa hon och hennes leende försvann på någon sekund.

''Här i skolan är det jag som regerar. Jag är en Cheerios och killen du stirrade på tillhör mig.'' Sa hon bestämt och tog ett steg närmre mig.

''Så jag rekommenderar att du håller dig borta från honom.'' Viskade hon med en raspig röst. Jag skrattade hest och skakade långsamt på huvudet.

''Tack, men jag frågade inte efter din hjälp.'' Höjde jag på ögonbrynen och steg förbi henne, jag hade vunnit en konversation för första gången, på länge. Och dessutom var tjejen ingen mindre än Chanel Holt. Jag visste mycket väl vem hon var, det gick inte och missa. Jag sneglade bak och mötte hennes mördande blick och fick sedan syn på en blond tjej bredvid henne som log mjukt mot mig. Vissa av dem kanske inte är så dumma ändå?

''Ser att du mött Chanel Holt.'' Sa en hes röst. Jag ryckte till och vände snabbt min blick mot rösten. Ett leende spred sig på mina läppar när personen såg ut att vara vänlig, som Chanel inte var. 

''Är hon så mot alla.'' Undrade jag med en rynka i pannan. ''I princip.'' Skrattade han.

''Daniel King.'' Log han ''Holly Lightwood.'' Sa jag strax efter. ''Så du är den nya tjejen?'' Frågade han förvånat. 

''Trodde inte någon skulle lägga märke till de.'' Ryckte jag på axlarna.

''Och vem är du, förutom att du heter Daniel.''

''Ledaren för fotbollslaget.'' Blinkade han med ögat.

 

''Jace, Izzy, Alec... De här är Daniel.'' Dem stirrade chockat på honom lika så han på dem. Ingen utav dem sa något utan bara stirrade på varandra. Sedan spred sig ett leende på deras läppar.

''Daniel!'' Sa dem glatt. ''Känner ni varandra?'' Undrade jag förvirrat. Dem var mina syskon, inte kände dem honom... Då borde väl jag också gjort de?

''Ehm... Nej, vi träffades innan, på lektionen.'' Sa Daniel med ett mystiskt leende. Jag nickade misstänksamt men log sedan och lät det passera innan jag stoppade en kycklingbit i munnen.

''Förresten, ni borde komma på festen i kväll.'' Tog han en klunk ur sin cola burk. ''Vilken fest? Hos vem?'' Han skrattade hest och mötte min blick.

''Hos... Chanel, en 'välkommen-från-sommarlovet fest. Hon har alltid en fest första skolkvällen för att fira att skolan äntligen börjat igen.''

''Jag kommer inte.'' Korsade jag armarna när jag hörde att det var just Chanel som skulle hålla den. ''Jo! Kom igen! Låt henne inte göra så att du missar allt roligt...'' Försökte han och la huvudet på sned. 

''För din skull.'' Suckade jag snabbt, för jag hade en stark känsla av att han inte skulle ge upp. 

''Vi hänger också med!'' Sa Izzy glatt. ''Toppen! Jag hämtar er vid 9.'' Flinade han,

''Måste dra nu, har träning snart.'' Log han mot mig och tog sina saker och mötte resten av fotbolls killarna vid matsalens dörrar.

''Han gillar dig!'' Tjöt Izzy hyper. ''Vi är bara vänner, dessutom träffades vi idag.'' Skakade jag på huvudet.

''Jag tror dig inte, han gillar dig. Du bör umgås med honom.'' Nickade hon övertygad. Allt hade gått så snabbt. Jag hade redan fått en vän och skulle på fest i kväll. Hos den populäraste tjejen på skolan. Fast hon var rent ut sagt, elak. Så det var egentligen ingen stor grej. Bara att allt hänt så snabbt. Jag var inte vad man kan kalla populär. Men visst, jag kanske var det i New York. På ett ungefär. Alla i skolan kände till mig. Men det var först och främst för att jag var ihop med skolans populäraset kille och sen för att jag själv var en Cheerleader. Svårt att tro, men så var det. Jag var ledaren... Och jag var grym. Jag har alltid bara varit så bra på att röra mig, göra volt och massa trix. Faktiskt sedan liten. Jag hade det i mig utan att behöva öva. Men nu bor jag här, i Miami. Och inget kan bli som det var då. Nu kom jag att tänka på att jag sagt att Cheerleaders var skolans bitchar. Och det stämmer... Om man är som Chanel. Och jag lovar, jag var helt tvärt emot jämfört med henne. Plötsligt slog en konstig känsla mig som en örfil rätt i ansiktet som sedan spred sig i hela kroppen. Jag blev varm, kokhet och kände hela kroppen spänna sig. Mina ögon ville rulla bakåt och stänga sig, men jag försökte hålla dem öppna så länge som möjligt. Min blick drog sig mot en kille som stirrade paralyserat på mig. Som jag nu gjorde mot honom. Hans bruna ögon mötte mina och våra blickar var fast i varandras. Sedan tittade den mystiska killen på mig, lika paralyserad som oss andra. Killen som tydligen var Chanels kille. Synen försämrades och allt började snurra, hela min kropp började skaka och snart kunde jag inte se annat än mörker och den hemska drömmen spelades upp i huvudet...

''Holly!''

Woah, vad var det som hände? Den mystiska killen... Kan ni gissa vem det kan vara ;) Samma kille som är Chanels kille...

 

 

 

Jag trippade snabbt ner för trappan och gick vidare ut mot köket där dem flesta höll till.

''Godmorgon!'' Log jag och slog mig ner på Jace knä innan jag sträckte mig efter ett äpple.

''Godmorgon sunshine!'' Skrattade Jace hest som tittade fram bakom mig med ett snett flin. ''Värst vad du är glad idag.'' Log mamma som ställde fram ett glas med mjölk framför mig. Jag ryckte lätt på axlarna och försökte få bort dem hemska tankarna om min mardröm som helt skulle förstöra mitt muntra humör.

''När åker vi?'' Undrade Alec som nu kommit in i köket. ''Vid lunch tid.'' Mumlade pappa bakom den stora tidningen. Jag längtade inte ett dugg efter att få flytta. Från alla jag kände och älskade. Det kändes bara så hemskt... Nästan som en mardröm.

''Jag ska träffa Jazzy idag.'' Sa jag efter en stund i normal skön tystnad. Mamma tittade upp på mig med ett leende.

''Bara du kommer hem innan 12.'' ''Jadå!'' Sa jag glatt och ställde mig upp från Jace knä och började gå mot hallen.

''Ehm... Mamma!'' Ropade jag efter några sekunder. Jag ville inte hålla det hemligt. Det kändes bara fel. Hon har alltid funnits som en bästis för mig, även fast hon ibland kan vara strikt som en mamma ska vara.

''Ja?'' Hon mötte mig i hallen där jag stod och drog på mig mina skor. Jag tittade nervöst ner i golvet och visste inte hur jag skulle säga det. Hur jag skulle börja eller om det kanske ändå var en dum ide?

''Dem är tillbaks...'' Viskade jag och tittade sedan på henne. Jag väntade på hennes reaktion. Och som alla dem andra gångerna försvann hennes leende.

''Har du på dig halsbandet?'' Undrade hon oroligt. Jag nickade och drog upp den som hade hamnat under tröjan. Hon såg lättad ut och inte förrän då kom hennes leende tillbaks. För henne var det otroligt viktigt att jag hade det på mig, hela tiden. Just som kvinnan i drömmen. Jag hade blandat ihop verkligheten med drömmarnas värld. Så som att mamma vill att jag ska ha det på mig, ville ju kvinnan också det.

''Det är bara mardrömmar... Seså, gå nu. Jazmine väntar säkert på dig!'' Log hon och öppnade dörren åt mig. Ett snett leende spred sig på mina läppar innan jag steg ut med min handväska hängandes på axeln. Jag började gå förbi alla husen på min gata. Allt detta skulle jag sakna. Även dem dåliga sakerna, som skolan. Jag hade passerat två gator och började närma mig stan där tusen tals av bilar körde i höga hastigheter. Bland alla dem tusen människorna som gick över gatorna skulle jag finna Jazzy någonstans. Men det var rent ut sagt omöjligt! Jag försökte hitta henne med blicken. Men det var svårt. För alla såg nästan lika dana ut i sina svarta tråkiga kostymer. 

''Holly!'' Tjöt någon bakom mig. Jag snodde runt och mötte ett par glada ögon. Framför mig stod den mest underbaraste personen på jordklotet. Mina bästa vän.

''Jazmine!'' Skrek jag och började springa mot henne i full fart tills vi nådde varandra halvvägs och slängde armarna om varandra i en hård kram.

''Gud vad jag saknat dig!'' Pep hon till i mitt öra. Jag började skratta och backade ett steg för att kunna skåda hennes ansikte. 

''Jag åker idag...'' Mumlade jag sorgset och förstörde den underbara stunden. Hennes leende tynade bort samtidigt som jag uttalat meningen.

''Just därför ska jag göra denna dagen till den bästa!'' Ett leende kröktes på hennes läppar samtidigt som hon räckte mig en Starbucks Frapino.

''Choklad, din favorit.'' Blinkade hon med ögat. Ett fnitter lämnade mina läppar innan jag krokade våra armar.

''Ska vi börja med Abercrombie and Fitch?'' Hon känner mig för väl. ''Of course!'' Skrattade jag.

 

''Lova mig att ringa när du är framme.'' Höjde hon på ögonbrynen. Jag nickade lovande. ''Ha det bäst!'' Log hon och omfamnade mig en sista gång innan jag steg in i huset. En suck lämnade mina läppar. Allt kändes så fel. Det var som om jag lämnade mitt bästa minne bakom mig, då jag nästan fått uppleva allt med henne. Jag lutade mig mot dörren och steg sedan in i köket.

''Är alla redo?'' Undrade Izzy som kommit nedspringande med sina väskor. Alla nickade glatt, förutom jag som ville stanna i detta huset. 

''Då åker vi!'' Sa mamma glatt och så började alla gå ut med väskor och lådor till bilarna. Jag lastade på mina som jag tagit ner redan igårkväll och satte mig sedan i baksätet med Izzy jämte mig, Jace i förar sätet och Alec jämte honom.

''Är du okej med att vi flyttar?'' Undrade Izzy som vänt sin blick mot mig. Jag ryckte på axlarna. ''Sådär.'' Sedan tryckte jag i snäckorna i öronen och satte på hög musik för att få tiden att ticka iväg snabbare. Mitt huvud förde jag mot den kalla rutan och lät den vila där medan vi började köra. Jag kunde skymta mamma och pappa i bilen framför som skulle visa vägen. Då vi både inte fick plats i en bil och inte visste vägen själva. Well... Bye Las Vegas.

''När är vi framme?'' Stönade jag och drog en hårslinga bakom mitt öra för att sedan kolla på min klocka jag hade runt handleden. Den visade 05.30 på morgonen. Och nej, vi har inte kört i 20 timmar. Utan i tre hela dagar! Jag blev galen av att sitta i en trång liten bil med 3 jobbiga syskon. Men snart så var vi framme. Det visste jag som hade tagit tiden från dagen vi startade att köra ändan tills nu. 

''Snart Holly!'' Skrattade Alec och tittade bak på mig. Jag spärrade upp ögonen när vi svängt in på en gata där stora - då menar jag enorma - hus stod uppradade. Med stora trädgårdar som säkert var 3 gånger så stora som husen och givetvist... Flertals av pooler utspridda här och var.

''Ska vi bo här?'' Undrade jag hyper och sträckte på ryggen med ett flin. ''Ehm... Jag antar det?'' Svarade Jace osäkert och såg lika nyfiket på husen som jag gjort. Mamma och pappa gled in med bilen genom den stora porten utan några problem. Dem hade varit här innan jag var nog inte lika nyfikna som oss. Alec körde upp i full fart genom portarna och sedan in på uppfarten där en lagom stor parkering fanns, där minst 4 bilar fick plats. När dem stannat bilen klev jag ut med stora ögon och tog in hela husets utsida i huvudet.

''Kommer ni?'' Ropade pappa från dörrens insida med ett flin. Jag skrattade glatt och gick mig raska steg in i huset och möttes av en vit fin hall. Hade dem ens råd med detta? Vad jag visste jobbade dem som ekonom och Juridik. Eller det kanske var bra jobb med bra löner? Jag hade i alla fall inte koll på det så detta var en chock! Jag drog av mina skor och började sakta med säkert ta mig egen väg genom dem långa ljusa korridorerna.

''Tack för du hjälper till med väskorna!'' Ropade Izzy ironiskt efter mig. Jag hörde knappt vad hon, min uppmärksamhet var på huset just nu. På en liten svart möbel stod en vas med ett par vita blommor. Jag böjde mig mot dem och drog in den ljuva doften. Ett leende spred sig på mina läppar och sedan fortsatte jag upp för den långa trappan som vid vardagsrummet. Påvägen till trappan hade jag passerat det stora köket med den stora köks ön i mitten. Jag trippade upp för trappstegen och fortsatte in i korridoren som hade beige väggar med tavlor som hade färgstarka mönster. Från mitt perspektiv såg det mest ut som en treåring som kladdat på en bit papper, men för dem - mamma och pappa, säkert för alla vuxna - var det konst och unikt. Jag menar, bara ge mig papper och en pensel så kan jag göra en kopia. Jag kikade in genom en dörr som var precis vid mig. Ett stort badrum fyllde min syn. Både en dusch kabin och ett badkar med stora speglar på väggen. Jag fortsatte vidare ner och svängde höger där det sista rummet fanns. Jag chansade på att det var mitt rum och tryckte ner handtaget... Mina ögon blev större och ett fånigt leende spred sig på mina läppar. En stor säng stod vid den högra väggen, vita lakan och kuddar med några tyger - typ gardiner som hängde på trä pinnarna ovanför. Jag klev över tröskeln och började tittade noggrannare, i princip alla detaljer som fanns att se. Gröna fina väster stod på en möbel där även några böcker och en dator låg. På den vänstra väggen fanns två skjut dörrar som jag sedan öppnade och bländades av en massa kläder, som hängde på väggarna med spotlights i taket. Under klädesplaggen stod skor uppradade, i massor av olika färger. Givetvist var det mamma som hade valt allt. Hon kände mig väl för att veta vad jag gillade. Jag stängde dörrarna igen och fortsatte mot ballkongen som fanns rakt fram. Jag tog tag om dem två handtagen och ryckte upp dörrarna så solens strålar sköts mot mig. Jag stängde ögonen med ett leende och slog upp dem samtidigt som jag steg ut och mötte den fina utsikten. Över hus och stränder.

Vad tycker ni om novellen? Bra? Dålig?

Har haft 6 till 7 läxor denna veckan... Men jag prioriterade er först, sedan läxorna i andra hand. Eftersom jag både älskar att skriva och att göra er glada :) Så nu vill jag att alla kommenterar, för jag har lagt ner mycket tid på detta kapitel, för eran skull! Vi ger och tar, okej? Mer än 8 kommentarer vet jag att ni kan! Älskar er x)

 

 

 

Quinn Fabray

 

Daniel King

Chace Bieber 

 

Mathew Crawford