Jag log stort och krokade våra armar medan vi gick under den vita himlen som släppte små fina snöflingor. De gled långsamt ner och la sig på mitt hår och smälte. Gator, tak och bilar var täckt av snö som var hårt packat. En kvinna stod och kämpade med sina barn att hoppa i bilen medan hon skrapade rutorna, en annan kille höll på att ta in de snötäckta borden som stod utanför ett cafe. Människor gick fridfullt förbi varandra lika glada över att det äntligen snöat. Allting var täckt av snö, precis som vintern skulle se ut.

’’Äntligen! Snö!’’ Log Troyana fånigt. Jag tittade leendes på henne och förstod precis hennes känsla. Det ända som saknades nu var julen. Bara någon månad kvar. Jag drog mina armar ur deras armar för att kunna dra min marinblåa vinterjacka tätare runt kroppen.

’’Först, Jeso’cin och om vi inte hittar något där… Drar vi till Madelyn’s.’’ Sa Quinn leendes.

’’Vem hittar inte något på Jeso’cins?’’ Skrattade jag och Troyana. ’’You know, ifall att.’’ Rodnade Quinn och rättade till sin gråa mössa.

’’Men först… En kaffe från Starbucks.’’ Stannade jag precis utanför den stora skylten med märket av Starbucks figuren. Bådas ögon sken av desperation och steg in genom glasdörrarna med mig hack i häl. Idag - av alla dagar - var det ingen kö, utan endast några få som satt vid fönster platserna och drack något varmt medan de skådade årets första snöfall.

’’Tre Kaffe latte, med extra grädde.’’ Log jag vänligt med ett par nyfikna ögon jämte mig. ’’Extra grädde. Det ska bli!’’ Blinkade han med ögat och skrattade smått innan han drog fram tre muggar som han började fylla. På hans silvriga namnbricka stod det med svarta bokstäver, Will Jackson.

’’Värst vad lite folk ni har idag.’’ Sa jag lite lätt chockat. ’’Förvånad?’’ Log han. ’’Lite, det brukar ju alltid vara fullt.’’ Ryckte jag på axlarna med ett snett leende. Jag skådade hans snabba händer som jobbade med att fylla alla tre muggar med kaffe innan grädden klickades på.

’’Jag vet inte, folk har väl annat för sig idag.’’ Ryckte han lätt på axlarna och ställde sedan fram muggarna framför mig. Troyana och Quinn hade satt sig ned vid ett litet bord för tillfället och skådades oss med nyfikna ögon.

’’Tre kaffe latte med extra grädde.’’ Sa han med en raspig röst. Jag drog upp två hundralappar ur min svarta plånbok och räckte dom mot honom, men fick ett nekande ansiktsuttryck.

’’Nej, nej. Jag bjuder.’’ Skakade han på huvudet. ’’Tack, men nej. Det behövs inte.’’ Skrattade jag generat och kämpade med att han skulle ta emot pengarna.

’’Det är snart jul, låt mig bjuda dig och dina… Nyfikna vänner, på lite kaffe.’’ Skrattade han och drog sin högra hand genom sitt hår. Jag drog tillbaks pengarna i plånboken och tog de tre muggarna i händerna, men försökte att inte tappa dom.

’’Tack.’’ Log jag mjukt och gick bort mot tjejerna som tittade fnittrandes på mig innan de tog emot varsin kaffe mugg.

’’Hej då! Och tack, ännu en gång.’’ Vinkade jag tacksamt innan jag öppnade dörren för att gå ut.

’’Vill du kanske berätta vad du heter?’’ Skrattade han hest och tittade nyfiket på mig. Jag lät Quinn och Troya gå ut innan jag vände mig mot honom en sista gång.

’’Holly… Holly Lightwood.’’ 

’’Värst vad han var intresserad i dig.’’ Fnittrade Quinn medan vi stod och bläddrade bland klänningar i alla olika färger och storlekar.

’’Det var han inte.’’ Skakade jag nekandes på huvudet. ’’Lägg av, man såg hur han tittade på dig. Vad vill denna vackra tjej ha idag hade ingen betydelse eller?’’ Korsade hon armarna och tittade med du-vet-att-jag-har-rätt blicken på mig.

’’Okej… Kanske lite då?’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Så du gillade inte honom?’’

’’Det är inte de det handlar om.’’ Suckade jag och stannade upp bland allt letande. ’’Så vad är det som bekymrar dig då?’’ 

’’Jag vet att du gillar honom, eftersom han verkade snäll… Och att du tycker vi skulle passa som ett perfekt par eller något.’’ Gjorde jag en gest med händerna. 

’’Men det funkar inte så, jag är inte redo för ett nytt förhållande.’’ Skakade jag på huvudet. Will, som han tydligen hette, verkade snäll, snygg och allmänt trevlig. Men det hade ingen betydelse just nu. Jag var inte redo för att starta något nytt, jag kunde inte bygga upp ett förhållande med någon. Jag hade inte kommit över Justin. Och det hade en stor roll i detta. Så länge jag tänkte på Justin, varje sekund, minut, timme… Så kunde jag inte gå vidare. Jag var fast och hade svårt för att ta mig loss.

’’Bara för att Justin var en idiot betyder det inte att Will kommer vara det.’’ Höjde hon på ögonbrynen. Jag tittade sårat på henne och kände hur det bultade till av smärta i hjärtat. Jag förstod inte hur jag kunde känna mig träffad, när någon snackade skit om honom? Jag antar att… Jag tvekar på mig själv, när jag tog beslutet att göra slut. Tänk om det är jag som är idioten här? och inte Justin?

’’Förlåt, jag menade inte… Förlåt, Holly.’’ Slog hon armarna om min överkropp.

Jag drog fram en vit stor klänning med fina små smycken på. Den hade allting som jag ville ha, alla detaljer och färger. Jag höll den framför mig så jag kunde granska den från topp till tå.

’’Vad tycker ni om den här?’’ Frågade jag och steg in till det stora provrummet. Båda deras ögon flög upp mot mig och lät blicken glida över klänningen.

’’Herre jävlar, prova. Nu.’’ Mumlade Troya förtrollat. ’’Den måste du ha, ingen annan, utan den.’’ Nickade Quinn ivrigt. Jag skrattade högt och rusade in mot en utav båsen som jag sedan drog ett draperi för. Jag slängde av mig min stickade vita tröja och mina svarta jeans i en hög på golvet jämte mig innan jag böjde mig ner och hoppade i klänningen. Jag drog den långsamt upp för kroppen tills den satt sig till rätta. Den var bandlös och var stor och fluffig ju längre ner klänningen gick. Inte riktigt vad jag ville ha, av alla mina punkter, men när jag väl fått syn på den. Gick den inte att undgå att älska. Jag sträckte på min ena arm och drog upp draperiet för att möta Quinn och Troyas stora ögon.

’’Underbart.’’ Skakade hon häpet på huvudet. ’’Perfekt.’’ Mumlade Troya. ’’Har ni hittat något ännu?’’ Frågade jag med ett fånigt leende som automatiskt hade spridit sig på mina läppar. Det var fånigt hur en balklänning kunde få mig att känna. Lycklig, vacker och längtansfull.

’’Denna blåa klänningen.’’ Höll Quinn upp en vacker - ganska ljus - blå klänning. 

’’Jag kör på mörkt denna gången.’’ Höll sedan Troya upp en svart, elegant klänning som var på ett ungefär lika lång som min.

’’Alla är nöjda?’’ La jag huvudet på sned. De båda nickade glatt. ’’Bra.’’ Sken jag upp i ett leende och gick tillbaks till min bås där jag en sista gång skådade den vackra klänningen. När jag tittade efter ett tag, såg jag den ljusa färgen av rosa i underdelen av klänningen som även hade blommor i samma färg som prydde den fint. Detta skulle bli perfekt, allting skulle bli bra. Med denna klänningen, skulle jag få Justins uppmärksamhet, garanterat.

Jag höll klänningen tätt intill mig och la upp den på den vita lilla möbeln.

’’Så ni hittade något trots allt.’’ Log kassörskan brett. Hennes namn var ’Zarah’, det stod de i alla fall på namnbrickan vid hennes högra bröstkorg.

’’Självklart. Det finns inget här, man inte vill ha.’’ Log jag charmigt och drog fram min plånbok.

Jag satte i den svarta limousinen Daniel, jag, Troya och Quinn hade beställt för tre dagar sedan då vi stod i Jeso’cin. Trots att Quinn och Troyana fått flera förfrågningar om balpartner, så hade de bestämt sig för att gå ensamma. Eller som Quinn hade sakt: ’’Jag och Troya är ett par i kväll, det blir toppen! Vem vill inte gå med sin bästa vän?’’ Hade hon sagt med ett stort leende. För tre dagar sedan kunde jag bara fantisera mig hur vackert det skulle se ut. Och idag… Idag, skulle jag faktiskt få uppleva det. Jag kände på mig att detta skulle bli en bra kväll.

One hour later

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full halls även fast smärtan var så hög att jag kände mig svimm färdig. Jag ställde mig upp på fötter, men föll strax efter. Tårar flödade ner för mina kinder medan jag kämpade med att ta mig fram under den svarta natthimlen. De tårar som fastnat i ögonens slut fick allting extra suddigt och svårt. Men jag gav inte upp. Min jordiga balklänning som för någon timme sedan var i sin fina färg och sin form, hade blivit till något ingen skulle tro vara en klänning som kostade över 2000 kronor. Men den hade jag inte tid att tänka på, den var långt borta bland saker som inte var ett problem just nu.

’’Justin!’’ Grät jag och började istället krypa efter de flera gånger jag försökt mig på att stå och gå. Jag satte i ena knät, sedan handen och sedan knät igen för att repetera detta flera gånger. Smärtan ilade i kroppen, allting snurrade och saker som innan var enkelt, kändes just nu svårast i världen. Jag skulle precis till att sätta handen på gräset när jag istället kände en livlös hand nudda vid min.

’’Justin!? Nej, nej, nej, nej!’’ Skrek jag högre och högre för varje nej jag kom till. Jag torkade tårarna snabbt och drog upp honom i mitt knä.

’’Snälla Justin! Du får inte göra såhär! Jag ångrar varje sekund jag inte spenderade med dig! Gör inte såhär mot mig, Justin!’’ Grät jag och begravde mitt huvud i hans hals. Min röst hade tonats ut ju längre in på meningen jag kom, tills jag inte fick ut något mer. Trots allt som hade hänt, trots att jag inte längre var en del av hans liv, trots jag försökte glömma det förflutna… Trots det, så hade jag fortfarande varit en del av spelet.

18 KOMMENTARER

Fråga: Vad tror ni hade hänt? - i det sista. Vad kunde ha orsakat det...?

’’Kan du lova mig en sak?’’ Viskade jag frågandes. ’’Vaddå?’’ Undrade han.

’’Kan du lova, att aldrig lämna mig?’’ Mumlade jag. Han log mjukt och drog in mig i en kram som fick hela min kropp att bli varm av glädje.

’’Skojar du? Brenda Ford? Är du helt dum i huvudet eller?’’ Skrattade jag och la ansiktet i mina händer. Jag tittade snabbt upp på honom igen och drog lite i de stickade ärmarna.

’’Hon är väl… Okej?’’ Frågade Daniel osäkert med ett hest skratt. ’’Hon är en femma, du ska ha en tio poängare.’’ Skakade jag nekande till hans fråga.

’’Vem är en tio poängare då?’’ Flinade han och la huvudet fundersamt på sned. Jag rullade över till rygg och funderade en stund. Kanske någon från mitt lag? Kanske en het Cheerio? Ett brett flin spred sig på mina läppar.

’’Vad har du nu i kikaren?’’ Suckade han och skakade på huvudet. ’’Du kan väl bjuda Troyana? Hon är helt klart en tia. Dessutom så vet jag… Att hon har spanat in dig.’’ Vickade jag på ögonbrynen. Hon hade pratat om honom flera gånger, bett mig att få honom att gå med henne på balen. Vilket jag först inte tyckt lät som en bra ide. Men varför inte? Jag vill inte att min bästa vän ska gå själv, på skolans årliga bal. Sedan flödade tankarna vidare, till vem jag skulle gå med. Och det hade jag inte bestämt, jag hade ingen aning om vem som kanske skulle tänka sig att gå med mig? Det hade gått tre månader nu. Tre månader sedan jag och Justin gjorde slut. Det är Oktober nu. Jag brukar se honom några ynka gånger i korridorerna, träffa honom på lektioner, och slänga några blickar på honom - precis som han ger mig några blickar, men inte mer än så. Det var det inte. Visserligen så skrek mitt hjärta efter att få vara med honom, krama honom, kyssa honom. Hela min kropp skrek efter att få vara med Justin. Jag ville få allt som det brukade vara. Men det har gått tre månader. Han hänger med tjejer, men till min förvånad så ger han inte ens en blick till tjejen jag fått reda på heter Selena. Tjejen som han sprang efter. Kanske var det sanning han talade när han sa att det inte var något mellan dom? Fast det stoppade inte honom från att flirta med andra tjejer, som var alldeles lättklädda. Det fick mig illamående, de fick mig helt fylld av avundsjuka. 

’’Jag vet inte…Vem ska du gå med?’’ Försökte han prata bort de faktum att jag höll på att para ihop honom och Troyana. Det var bal om en vecka, knappt det. Faktiskt på fredag. Om drygt tre dagar. Jag behövde fixa en klänningen och en partner.

’’Jag har ingen aning, jag vet inte ens om jag ska gå.’’ Ryckte jag på axlarna. Jag ville så hemskt gärna dit! Det skulle bli min första bal - och jag ville att det skulle bli en perfekt första gång. Jag skulle ha en kille, som jag faktiskt inte tog av ren slump eller stress. Jag ville ha någon som… Justin, eller kanske Daniel? Men Justin kunde jag aldrig få, han var nu långt ifrån mig - men ändå så nära. Och Daniel, ja, han skulle antagligen gå med någon annan som inte var hans bästa vän.

’’Skojar du? Jag skulle aldrig gå utan dig. Inte en chans. Det blir du och jag. Vi går tillsammans.’’ Log han mjukt och tittade upp från tidningen han höll i sina händer. 

’’Nej, men skulle inte du gå med.. Brenda, eller kanske Troyana?’’ Det sista jag ville göra var att förstöra för Troyana. 

’’Nej, nej! Jag går hellre med dig, okej?’’ Det var ingen fråga, eller något han sa. Utan han hade bestämt det - och jag var mer än glad att han tagit det beslutet själv.

’’Lovar du?’’ Ville jag försäkra. Han skrattade hest. ’’Det är klart. Jag lovade att aldrig lämna dig, att ställa upp för dig är med på den punkten. Dessutom så skulle jag inte vilja spendera en tråkig bal på, med någon annan än dig.’’ Log han snett. Jag satte mig långsamt upp och log glatt. Allting är annorlunda nu, allting har förändrats. Det finns nog inget som är sig likt längre. Jag hade Daniel som lovat att stanna vid min sida i vått och torrt - han var som min bror, mamma och pappa har börjat jobba mer, Alec, Izzy och Jace har kommit mig närmre, vi har börjat att göra mer saker ihop… Sedan de sista som jag tror fick allt att förändras, Justin. Han är inte längre en del av mitt liv. Jag kände hur det stora leendet sakta men säkert suddades bort, mungiporna åkte långsamt ner och bildade ett ledsamt ansiktsuttryck.

’’Tänker du på Justin igen?’’ Frågade han näst intill orolig. Jag var tvungen att berätta, han hade berättat om hans tuffa liv hemma hos sig, att hans mamma hade börjat dricka igen eftersom hans pappa hade gått bort för ett halvår. Hon hade ännu inte kommit över honom. Vilket gjorde det svårt för båda. Så, det minsta jag kunde göra var att berätta mina små problem - om man jämförde med hans - om Justin.

’’Nej… Kanske… Jo, ja. Han vill bara inte försvinna ur mina tankar! Allting påminner om honom, helvete vad allting ska vara så svårt!’’ Suckade jag och ställde mig suckandes upp. Jag korsade irriterat armarna framför bröstet och försökte tvinga honom ur mitt huvud.

’’Behöver du ha en kram?’’ Ställde han sig upp och försökte möta min blick. Jag slog långsamt ner blicken i marken och lät mina korsade armar att falla raklånga ner mot mina knä. Jag nickade långsamt och gled med blicken upp till hans ögon.

’’Ja, jag behöver en kram.’’ Viskade jag hest. När den meningen var sagd slog han armarna om min lilla kropp och fick hela mig alldeles varm och fylld av kärlek, det var precis vad jag behövde just nu. 

’’Nå? Vad sa han!? Ville han gå med mig?’’ Frågade Troyana förväntansfullt. Jag log nervöst och tog en klunk av mitt mineral vatten.

’’Ehm… Troya, jag vill inte göra dig besviken. Men… Daniel sa nej.’’ Svalde jag hårt. Det värsta jag visste var att göra någon besviken, eller ledsen. Hennes besvikna ögon mötte min blick. Fan.

’’Men han gillar dig… Och tycker du värkar som en toppen tjej! Men… Hans pappa gick bort för inte så länge sedan så han har det lite svårt just nu. Så han valde att gå med mig, eftersom han känner mig.’’ Jag såg hennes ögon skina av glädje, samtidigt som hon ändå tyckte synd om honom. Men det viktigaste av allt var att hon förstod varför. Detta var en blandning av lögn och sanning. För det första så hade han ju det svårt, jag visste hur deppig han var men ändå försökte göra allt för att stötta mig och vara sig själv. Och för det andra så ville han gå med mig och ingen annan, men tyckte väl att Troya var en helt okej tjej. 

’’Åh, jag förstår.’’ Nickade hon med ett varmt leende. Jag log som svar och kände sedan ett par armar om min hals i ett mjukt grepp. Leendet blev större när jag kände vem det var.

’’Slutade lite tidigare för att hinna säga hej till dig.’’ Blinkade han med ena ögat och drog sig lätt ur min kram. Jag och tjejerna - som inkluderade Troyana, Quinn och jag - skulle dra till stan, för att köpa våra balklänningar.

’’Då hann du precis!’’ Skrattade jag och vände mig om mot tjejerna igen, men mötte istället ett par svarta ögon vid matsalens öppning. Mitt leende försvann snabbt som vinden, det var Justin. Hans svartsjuka blick borrade sig in i mig. Jag saknar dig. Hörde jag Justins röst eka i mitt huvud. Under de tre månaderna hade Justin kommit på ett sätt att prata med mig, utan att röra läpparna. Han använde sina tankar för att komma åt mig. Han kunde prata med mig, så länge han hade min blick fast i hans. Det är försent, jag behöver inte dig. Sa jag i mina tankar. Jag vet att du är olycklig, jag vet att du inte kommit över mig. Sluta spela, jag kan se dina känslor. Morrade han. Jag är jävligt lycklig utan dig, jag har kommit över dig och jag spelar inte en sekund. Allting har förändrats, bara ge upp. Var det sista jag sa till honom innan jag klistrade ett leende på läpparna och bröt våran ögonkontakt. Jag hade inte berättat för Daniel om vad Justin kunde förvandlas till, jag hade inte berättat något utav de övernaturliga krafterna han hade. Så detta kunde jag inte berätta. Men det mesta jag sagt till Justin var feta lögner. Hur jag kommit över honom, bull shit… Hans röst, bilder av honom och stunder vi hade tillsammans bubblade upp i huvudet varje dag. Och varje dag de sker, önskar jag precis som alla andra dagar att det fortfarande var vi. Även fast han visste att jag inte kommit över honom, så tänkte jag inte erkänna det i en enda sekund. För jag försökte över hela mitt hjärta att komma över honom, glömma honom och slänga alla minnen i papperskorgen.

’’Mår du bra, Holly?’’ Frågade Troyana med en rynka i pannan. ’’Jadå, ehm… Ska vi gå?’’ Vaknade jag ur mina tankar och log mjukt mot dom. 

Tyler Shaw – Kiss Goodnight 

’’Välj något fint nu.’’ Drog Daniel in mig i en sista kram. ’’Nej, jag väljer något skit fult.’’ Himlade jag ironiskt med ögonen. Han skrattade till vid mitt öra och släppte sina armar från min kropp.

’’Jag ska ha en vit skjorta, svart kavaj, svarta fin byxor och så väljer jag en slipps i den färgen du har på din klänning.’’ Sa han för att göra det enkelt för mig att få våra kläder att matcha.

’’Bra, då ses vi i kväll!’’ Log jag brett innan jag såg honom gå härifrån med ett snett leende.

’’Han är totally perfect!’’ Mumlade Quinn. Jag visste att båda två hade ögonen på honom. ’’Du ska vara glad att du är hans bästa vän.’’ Suckade Troyana. ’’Det är jag.’’ Skrattade jag generat och drog en brun hårslinga bakom örat. 

’’Aja, vi drar nu.’’ Sa jag leendes och tog flaskan i handen. Jag såg en vit lång klänning framför mig, med små fina silver paljetter. Den skulle vara tajt från brösten ner till naveln och sedan falla ner slappt. Inget fluffigt som stod ut, ingen askungen klänning. Jag ville inte sticka ut för mycket, men heller inte se för normal ut. Utan något elegant och nytt. Jag drog ner de röda Cheerio linnet jag hade på mig. En utav Cheerleader reglerna var att bära uniformen varje - skol - dag. För att visa att man var en i gruppen. Vi började gå mot matsalens dörrar och till min förvåning så stod Justin fortfarande där. Jag steg förbi honom och kände våra nakna armar dras mot varandra, våra händer snudda vid varandra och hans ljuva doft smälla till mig i ansiktet. Jag blev alldeles knäsvag och ville falla in i hans famn, men höll mig ståendes och steg stelt förbi honom. Jag vägrade att möta hans blick de få sekunderna jag gick förbi honom för att slippa hans röst eka i mitt huvud. Men jag kände hans blick brännas på mig när jag stigit förbi honom. Jag skrek frustrerat inombords, bankade i den lilla boxen jag kände att jag hade hamnat i, medan jag på utsidan försökte le som jag varje dag kämpade med.

18 Kommentarer

Älskar varje kommentar jag får! Ni betyder allt för mig! Hoppas ni förstår det. Ni är som Justin för Holly, min lycka. Och utan er, skulle jag vara lika tom som Holly var just nu.<3

’’Tänker du på Justin igen?’’ Frågade han näst intill orolig. Jag var tvungen att berätta, han hade berättat om hans tuffa liv hemma hos sig, att hans mamma hade börjat dricka igen eftersom hans pappa hade gått bort för ett halvår. Hon hade ännu inte kommit över honom. Vilket gjorde det svårt för båda. Så, det minsta jag kunde göra var att berätta mina små problem - om man jämförde med hans - om Justin.

’’Nej… Kanske… Jo, ja. Han vill bara inte försvinna ur mina tankar! Allting påminner om honom, helvete vad allting ska vara så svårt!’’ Suckade jag och ställde mig suckandes upp. Jag korsade irriterat armarna framför bröstet och försökte tvinga honom ur mitt huvud.

’’Behöver du ha en kram?’’ Ställde han sig upp och försökte möta min blick. Jag slog långsamt ner blicken i marken och lät mina korsade armar att falla raklånga ner mot mina knä. Jag nickade långsamt och gled med blicken upp till hans ögon.

’’Ja, jag behöver en kram.’’ Viskade jag hest. När den meningen var sagd slog han armarna om min lilla kropp och fick hela mig alldeles varm och fylld av kärlek, det var precis vad jag behövde just nu.

’’Låt mig vara.’’ Gnällde jag och höll hårt tag om täcket strax ovanför huvudet.

’’Är det någon kille som sårat dig? Om det är det… Så lovar jag att han aldrig mer kommer våga titta på dig efter jag och dina bröder fått prata med honom.’’ Jag hörde ett flin sprida sig på hennes läppar.

’’Jag vill inte prata om det.’’ Snyftade jag. Hon suckade ännu en gång. Det blev alldeles tyst ett tag, tills jag kände hur hon långsamt la sig jämte mig.

’’Du vet att du kan prata med mig om allt, eller hur?’’ Viskade hon utanför min lilla bubbla av täcke.

’’Men jag vill inte prata.’’

’’Hur ska jag då kunna hjälpa dig?’’

’’Jag bad inte om hjälp. Jag klarar mig fint, bara låt mig vara ifred.’’ Mumlade jag och knep långsamt ihop ögonen. Hon varken svarade eller flyttade på sig. Det betydde mycket att hon ville prata, att hon ville hjälpa. Men hon kunde inte göra någonting åt detta. Det var mellan mig och Justin. Det var i för sig redan slut mellan oss, detta kanske också var ödet? Det kanske inte var menat att vi skulle vara tillsammans?

’’Ska du med till skolan? Nej, vet du vad… Stanna hemma. Mamma och pappa är ändå iväg idag.’’ Kramade hon mig utanpå täcket och tryckte sina läppar mot min näsa - inte säker på vart mitt ansikte befann sig. Ett smått leende spred sig på mina läppar när jag hörde hennes mening. Lättnaden spred sig snabbt i kroppen. Jag hade ingen som helst lust att möta Justin i korridoren idag, jag kände mig liten i hans ögon just nu. Det värsta var att jag var rädd att se honom tillsammans med tjejen. Det skulle fått mitt hjärta - som nu var krossat - till små sandkorn. Hon steg ur sängen och gick ut ur mitt rum innan hon försiktigt stängde dörren. Jag satte mig raklång upp i sängen och drog av täcket från min kropp. Jag kunde efter fem minuter höra hur ytter dörren smällde till, de hade gått. Jag hade hela huset för mig själv. Jag var, ensam. Precis som jag ville ha det. Jag kravlade mig ur sängen och gick med trötta, sega steg mot min wic. Jag drog bara ut någonting som såg bra ut från mina halvt öppna ögon. Jag tvingade mig sedan att öppna ögonen, för att dra på mig mina jeans shorts och den vita söta blusen jag valt. Jag var mycket inne för vitt just nu, söta… Eleganta kläder. Ljusa färger var jag, just nu. Min arm sträcktes mot den stora borsten som låg på en utav hyllorna framför mig, automatiskt började den dras genom mitt trassliga hår tills det blivit så lent att mina fingrar kunde dras igenom, utan problem. Efter det gick jag tillbaks in mot rummet, tog mobilen i handen och började jogga ut mot trappan som jag trippade ner för och gick vidare ut mot köket. Men precis när jag passerat hallen hörde jag hur det knackade, vilket fick mig att stanna. Jag backade tillbaks några steg innan jag slöt handen runt handtaget. Jag möttes av ett leende och ett par vackra blåa ögon.

’’Daniel? Vad… Vad gör du här?’’ Sa jag chockat och höjde på ögonbrynen. ’’Jag märkte att dina syskon åkte utan dig, ska du med?’’ Log han.

’’Ehm, jag ska inte till skolan idag.’’ Drog jag osäkert en slinga bakom örat. ’’Varför inte?’’ Rynkade han pannan.

’’Privata skäl.’’ Mumlade jag med blicken riktad mot marken. ’’Så… Får jag göra dig sällskap?’’ Spred sig ett vänligt leende på hans läppar. Jag log mjukt och öppnade dörren helt, i en gest att han fick komma in. Han steg in genom dörren och drog av sig sina skor innan han följde mig till köket.

’’Har du ätit frukost?’’ Frågade jag, för att vara artig. ’’Jo, jag åt för en stund sedan.’’ Nickade han och lutade sig mot bordkanten. Jag behövde inte öppna kylen då jag fick syn på två Starbucks muggar mer någon läcker smoothie. Jag tog de båda i händerna och läste lappen som låg på bänken där de hade stått.

’’Jag och din pappa är iväg på jobb ärenden, köpte detta till er mina underbara älsklingar! Puss, mamma.’’

Stod det i en slingrig stil som just mamma använde.

’’Här, detta kan du åtminstone dricka.’’ Log jag och räckte honom en utav plast muggarna. Det förvånade mig att han hade tagit sig hela vägen från skolan, vidare hit, bara för att hämta upp mig. Och det som var ännu mer chockerande var att han ville göra mig sällskap efter allt vi gått igenom. När jag tänker efter, var det inte mycket. Men hela våran relation har innehållit bråk. Han var helt emot Justin - och nu var vi kanske två om det?

’’Hur kommer det sig att du… Inte är arg på mig längre?’’ Vågade jag mig att fråga. Jag tänkte efter en stund, men kunde inte hitta någonting i huvudet, inte något fack som innehöll minnen av vem som sa vad, eller vem som förlät vem. Jag kom inte ihåg om det var han som bestämde sig för att förlåta mig, men jag nekade, eller så var det tvärt om? Men nu var det inte längre något problem, frågan återstod att bli besvarad.

’’Jag har ingen anledning till att vara det.’’ Ryckte han på axlarna. Lättnaden sköljde över mig på en mikrosekund. Ett glatt leende spred sig på mina läppar. Genom att bara få stå här… Och titta honom i ögonen fick mig alldeles lugn, precis som jag var i Justin famn. Oh helvete, tankarna om Justin bubblade upp igen. Leendet avtog snabbt, samtidigt som jag hoppade upp på det svarta höga bordet bakom mig där jag ställde ner Starbucks muggen. Mina axlar föll fram samtidigt som min rygg sjönk ihop till en tung säck.

’’Vill du prata om det?’’ Frågade han plötsligt och kollade fundersamt på mig. Jag ville inte berätta, jag ville inte att han skulle veta vad som orsakade mitt deppiga beteende. Om han fick reda på att Justin typ hade en annan tjej, medan han var med mig, eller sprang tillbaks till en gammal kärlek - jag hade inte riktigt koll på vad som faktiskt hände - så skulle Justin förmodligen vara död vid detta lag. Jag ville inte bli osams igen, eftersom jag säkerligen skulle skyddat Justin som egentligen inte behöver det. Men det finns fortfarande glöd för honom, den brinner och är svår att släcka. Jag skakade långsamt på huvudet.

’’Säker?’’ La han huvudet på sned. Jag nickade och tvingade hela min kropp att trycka fram ett ansträngde - och fejkat - leende.

’’Helt säker.’’ Viskade jag. Han log smått och tog några steg närmre mig. ’’Kom, vi tar en tur i bilen, jag ska visa ett ställe.’’ Drog han ner mig från bordet, sträckte sin ena hand mot min mugg och greppade tag det för att ge det till mig. Jag följde nyfiket efter honom till hallen där vi drog på oss våra skor och ingen jacka, eftersom det fortfarande var varmt ute, sedan steg vi ut ur ytter dörren och gick mot en vit, fin bil som stod parkerad på våran uppfart. Hur han hade kommit in hit, förstod jag inte riktigt. Våra grindar var alltid låsta, precis som att vi behövde en kod för inträde, varje dag. Men min glömska syskon kanske inte kom ihåg att låsa efter sig? Men vad spelar det för roll nu? Han är inne -  tack och lov så var det inte den läskiga mannen - vilket inte jag kan göra någonting åt nu. Vi hade hunnit under mina långa funderingar över hur Daniel kunde ta sig in genom grinden, tagit oss in i bilen och börjat köra iväg på den långa vägen förbi Justins hus. Jag försökte att inte titta på det, för att inte känna smärta ännu mer. Men min hjärna vägrade att lyssna, så min blick vreds mot det vita stora huset med de maffiga buskarna runt om den gröna trädgården. Min blick drogs ifrån hans hus när Daniel svängde in på en väg som fick de att försvinna från min synhåll. Jag tittade återigen framåt och fick mig på andra tankar. De gick från den konstiga mannen, till gravida Queen jag inte talat med på flera dagar. Hon hade inte synts till igår, vilket jag inte riktigt tänkt på. Dessutom hade jag helt glömt bort att jag var en utav Cheerleaderna. Jag hade även glömt att det var Justins barn hon bar på. Det fick hela mitt huvud att snurra, så många tankar, så många problem. Om Queen skulle frågat mig nu, ifall hon ska behålla barnet, eller göra abort. Så skulle jag - väldigt känslokallt - säga att abort är det bästa för de båda. Vilket faktiskt är sanningen. Det skulle låta lika hjärtlöst och känslokallt i hennes öron, som det gjorde i mina tankar. Daniel hissade ner taket på bilen vilket fick den ljumma vinden att blåsa i mitt hår.

Cody Simpson – Love - feat. Ziggy Marley - Lyssna gärna för bättre inlevelse!

Jag log brett i tanken om att jag säkert såg jätte fånig ut såhär, med håret fladdrandes. Jag vände mitt ansikte och min blick mot Daniel som snabbt kollade på mig. Ett skratt lämnade mina läppar, vilket det inte gjort, på väldigt länge. Daniel är nog det bästa som hänt mig, på ett tag. Han fick mina problem att försvinna. Precis som att han fick mig att le. Han hade för en stund sedan svängt in på en grusväg som ledde in i skogen. Vägen var inte bekant, men det var inte konstigt, då jag inte försökt göra något större av att upptäcka alla ställen här.

’’Jag lovar dig, du kommer älska det här.’’ Log han brett och stannade bilen sakta. Han rusade ur bilen och for runt på min sida för att öppna min dörr. Jag tackade hans plötsliga gentleman gest genom ett leende. Han greppade tag om min hand och började springa med mig, hand i hand mot en liten bro som säkert var flera hundra år gammal. Det hade börjat växa mossa på det bruna trä räcket, sedan gräs ur träplankorna under oss. Den var inte speciellt lång, men vinglig och läskig. Men det hindrade inte mig från att titta mig fascinerat omkring. Träden var långa och fina medan deras stora kronor av löv var knallgröna. Jag hade varit allt för upptagen med att gå i stor staden, gå i skolan och grubbla över mina problem för att faktiskt inse att det fanns så fina ställen, som detta. Att det tog mig sådan tid att inse det? Han öppnade mitt sinne för något nytt jag inte för någon dag sedan skulle brytt mig om… Den vackra skogen mitt framför ögonen på mig. Vi sprang över bron och steg igenom ett par buskar som sedan ledde ut till… Mina ögon blev stora som bowling klot när jag fick syn på det stora vattenfallet från en hög klippa framför oss. Vattnet samlades i en stor sjö någon meter ifrån oss och var i en så fin blå nyans.

’’Hur hittade du detta?’’ Frågade jag chockat och släppte försiktigt hans hand för att ta mig ner mot kanten till vattnet.

’’Jag har, utforskat lite.’’ Ryckte han på axlarna med händerna i fickorna och följde långsamt efter mig. Jag doppade foten i det sköna, lagom kalla vattnet, när jag kände ett par händer på min rygg och sedan hur vattnet nådde ändan upp till toppen av huvudet. Jag tryckte fötterna mot botten och drog för andan. Jag tittade mig runt och mötte en flinande Daniel som dök upp ur vattnet framför mig.

’’Vad i helvete, Daniel!?’’ Tjöt jag irriterat, men kunde inte låta bli att le. Han skrattade högt och blev påhoppade av mig på hans rygg. Jag drog mina armar om hans hals och kramade benen vid hans midja under vattnet. Jag skrattade högt och kramade honom mjukt bakifrån innan jag släppte tagit och mötte hans blåa ögon. Han tittade mig ett långt tag i ögonen, utan att röra en fena.

’’Kan du lova mig en sak?’’ Viskade jag frågandes. ’’Vaddå?’’ Undrade han.

’’Kan du lova, att aldrig lämna mig?’’ Mumlade jag. Han log mjukt och drog in mig i en kram som fick hela min kropp att bli varm av glädje.

’’Daniel? Vad… Vad gör du här?’’ Sa jag chockat och höjde på ögonbrynen. ’’Jag märkte att dina syskon åkte utan dig, ska du med?’’ Log han.

’’Ehm, jag ska inte till skolan idag.’’ Drog jag osäkert en slinga bakom örat. ’’Varför inte?’’ Rynkade han pannan.

’’Privata skäl.’’ Mumlade jag med blicken riktad mot marken. ’’Så… Får jag göra dig sällskap?’’ Spred sig ett vänligt leende på hans läppar. Jag log mjukt och öppnade dörren helt, i en gest att han fick komma in.

Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.

’’Mathew! Cody! Chace!’’ Skrek jag högt på väg ner för trappan med tröjan halvt på mig. Jag drog ner den en bit över byxkanten och drog sedan handen genom håret. Alla tre kom in springandes till köket där jag hade hamnat.

’’Möte, nu.’’ Pekade jag ut mot den långa korridoren. De nickade utan att ifråga sätta. Våra högljudda steg fortsatte mot ett rum som ingen fick inträde till. Det var förbjudet att vara här, förutom när det var kris. Som i detta fall var möte. Jag greppade tag om dörrhandtaget och smällde upp dörren. De mörka, lite gammaldags rummet, lystes upp av de stora fönstren som var uppbyggda på väggen mittemot. Mathew gick mot det ena fönstret och fick de stora röda gardinerna att falla ner med ett högt ljud. Sedan gjorde Cody likadant med det andra fönstret. Det runda bordet började långsamt lysa blått. Kristaller bildades i taket av det starka ljuset och de olika mönster i bordet. Olika runor svävade upp ur bordet och fick oss alla att ta in våra positioner. Jag slog mig ner på en utav stolarna, detsamma gjorde de andra. Fortfarande lika tysta som innan. 

’’Godmorgon Mr Bieber.’’ Sa en robot röst. ’’Godmorgon Vicki, har du möjligtvis fått in en strålning från någon ny Wampetho.’’ Frågade jag med en rynka i pannan. Vicky var våran egna sökmotor. Hon var en programmerad dator för att hålla koll på hur många Wampethos som dör och föds varje år, månad, vecka, dag. Om det är någon som vet vart Selena befinner sig, så är denna någon, Vicky. Wampetho är vad alla är, vi alla olika arter är från en och samma planet. Alla - som jag - är inte från denna planet i namn Wampetho. För tusen år sedan fanns planeten, Wampetho. Den hade alla olika arter. En utav dom var min, Creatures Wolf som är en blandning av varg och människa - fast trippel så stor som en vanlig varg är. Sedan finns det Creatures Of The Night som är halvt människa - halvt övernaturlig. De bär på olika krafter och kallas för halvblodig. De mäktiga häxorna i namn Witches har i alla år varit goda tills de gått över till de ondas sida. Black Worres. De var dom som dödade Joi Pascal. På Wampetho levde alla i fred, tills planet en dag gick under. Joi Pascal och Walder Don Master bestämde sig för att hitta en planet att fly till. De såg människornas planet, jorden. De valde en utav sin egen art att få den allsmäktiga kraften, för att skydda alla Wampethos. Men självklart var Black Worres emot detta och gick emot dom. Tillslut så hamnar vi vid samma ställe igen, samma fråga. Hur ska vi göra, för att stoppa dom? Ledaren där är mäktigast över alla just nu, han vill se oss alla döda. Hitta den halvblodiga människan och ta kraften, döda alla människor och ta över jorden. Vi behöver nyckeln till att stoppa honom. Frågan är då, vad eller vem är nyckeln?

’’Ingen för tillfället.’’ Svarade hon.

’’Kan du kolla efter halvblodiga?’’ Frågade jag och suckade högt. ’’Justin, vad gör vi här? Vad är det som händer?’’ Frågade Math förvirrad.

’’Hon är tillbaks.’’ Mumlade jag fullt fokuserad på hur hon kunde överleva. Det var inte planerat att få henne dödad, men att veta att under dessa åren ha trott på att hon var död,  har varit slöseri med tid. Jag trodde att jag dödat henne, jag har levt med det. Skyllt på mig själv flera gånger. Fått skuldkänslor och inte kunnat sova. Jag hade kunnat leva, utan smärta och ångest. Men hon valde att vara död. Hon valde i alla fall att låta mig tro det. 

’’Vem är tillbaks?’’ Frågade Chace, de tittade underligt på mig. De ville ha ett svar… Och det skulle få ett.

’’Selena Gomez, 19 år. Född i Washington DC. Halvblodig häxa. Död år 2010, återuppfödd år 2010. Boende just nu…’’

     

’’Vad är det som tar så…-’’ Tjöt Izzy stressat när hon smällde upp dörren, men hejdade sig själv när hon såg mig, där jag satt. Inte alls redo för att åka till skolan. Givetvis så hade jag inte talat om vad mina planer var för dagen. Det var ingen idé då jag visste att hon skulle tvingat mig till skolan ändå.

’’Jag mår inte bra, så jag stannar hemma idag.’’ Mumlade jag osäker på om hon skulle köpa det.

’’Kom igen nu, klä på dig, ät upp din frukost så väntar vi i hallen.’’ Steg hon in i rummet och tog datorn i handen.

’’Snälla Izzy, jag orkar verkligen inte. Jag har legat på sjukhuset i två dagar.’’ Suckade jag och slängde mig bak i sängen, men ångrade mig direkt då smärtan stack mig i bröstet. Jag knep ihop med ögonen och tog några djupa andetag för att lugna ner smärtan. Ibland var hon som en mamma, hon var så bestämd och mån om min hälsa. Kunde hon inte bara sköta sig själv?

’’Förr eller senare måste du dit, så vi börjar idag.’’ Stängde hon ner den svarta dataskärmen. Trots att hon ibland gick över styr med mamma rollen så uppskattade jag det, i vissa fall. Jag förstår att hon vill mig gott, vilket jag accepterade efter några bråk om att få henne att sluta vara så bossig.

’’Jag hatar dig, bara så att du vet.’’ Korsade jag armarna framför bröstkorgen löst, mån om att det skulle göra ont om jag tryckte allt för hårt. 

’’Jag älskar dig också, syrran.’’ Blinkade hon med ögat innan hon försvann ut genom dörren. Jag hatar… Mitt liv för stunden. Jag har ingen som helst anledning till att göra det. Men jag kände mig så vilse till leds. Jag visste inte hur jag skulle förklara min känslor. Men det kändes hopplöst att försöka kämpa emot de faktum att jag ville slänga mig i väggen för en sekund. Jag visste att de faror som jag blivit utsatt för inte skulle minska, de var inte det sista. Det väntade fler… Och jag var rädd för vad som skulle hända. Jag var rädd för att dö, jag var rädd för att fastna i korridoren igen, rädd för att Justin skulle dö. Jag var rädd för vad världen hade att visa mig. Jag la mina handflator mot ansiktet, snurrade runt på mage och pressade ansiktet mot kudden. Skit, vad håller jag på med? Jag ska inte dö, jag ska inte vara rädd… Jag har ett helt liv framför mig och ska där med inte skolka. Med en bestämd attityd steg jag upp ur sängen och gick så fort jag kunde in till min wic som stod halvt öppen. Jag drog ut en vit blus med fransar på slutet av tyget, ett par ljusa jeans och sedan ett par svarta stövlar. Jag drog på mig allting på en mikrosekund även fast smärtan ökade för varje klädes plagg jag krånglade på mig. Jag hade trots allt ett bandage på mig, men vad fan trodde läkaren? Att det skulle hjälpa? Jag fnös åt den meningslösa tanken samtidigt som jag drog på mig stövlarna, en i taget. Jag ställde mig raklång upp och granskade mig i spegeln framför mig, rättade till blusen och drog fingrarna genom mitt trassliga bruna hår. 

’’Jag är inte rädd för något.’’ Sa jag för mig själv. ’’Rädsla är en känsla… Jag bestämmer över den.’’ Nickade jag då ett leende spred sig på mina läppar. Den inställningen hoppades jag hålla ett tag, tills jag hamnade i en situation som den förra, då släpper den modiga proppen och ett hav av rädsla fyller mig från topp till tå. Tänk inte så, tänk positivt. Rädsla är en känsla, slå av de. Sa en sammetslen röst i mitt huvud som fick den ynka droppen oro att släppa fästet.

’’Holly!’’ Ropade Alec mitt namn från undervåningen. Jag slet blick från spegeln och fick åter mitt medveten tillbaks. Jag kunde ibland bara försvinna bland mina tankar, de var så djupa, så koncentrerade och magnetiska. Hur små de än var, som att ha en ide på kläder till morgon dagen. Kunde få mig att försvinna från världen.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag tillbaks och trippade in till mitt rum, tog mackan i handen, mobilen i bakfickan och sedan rusade jag ner på hallen där endast Alec stod kvar nu, utan någon tålamod kvar.

’’Hur långsam får man vara.’’ Suckade han och steg ut genom den öppnade dörren. Jag himlade med ögonen och hängde min svarta skin väska på axeln innan jag tog en tugga av mackan jag fortfarande höll i handen.

’’Holly…’’ Hörde jag pappas röst sprida sig i mina öron. Det var nog med att Izzy släpade med mig till skolan, men gränsen gick då pappa ville prata. Inte nu, inte idag. Jag ville inte bete mig som en idiot framför pappa även fast han förtjänade en smäll på kinden för sitt beteende igår kväll. Jag hade ännu inte kommit över de och skulle förmodligen inte göra det på ett tag.

’’Jag vill be o…-’’

’’Spela roll, hej då.’’ Mumlade jag och slog ut med den ända lediga handen innan jag tog steget ut genom dörren och stängde den framför ögonen på pappa. Att inte bete sig som en idiot… Gick inte som jag hade tänkt mig. Jag släppte de tankarna för att lätta på trycket och lät min blick glida mot bilen de satt i. Alla var otåliga med att få komma iväg och jag som inte riktigt hade orken att bry mig om vi blev försenade eller inte gick i en långsam tackt till bildörren. Jag hoppade in innan jag smällde igen dörren, direkt efter det var vi på väg mot skolan. Det ända positiva jag såg i skolan var att jag skulle få träffa Justin. Vi hade avslutat våran kväll igår, på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Han hade nästan gjort slut som jag såg det. Han förklarade att han var farlig. Men det var ingen direkt nyhet, men det han ville få fram var att… Det kanske inte var bra för mig att ha honom i mitt liv. Jag hade redan då bestämt mig för att det bara skulle vara dåligt för mig om han slutade vara en del av mitt liv. Men nu, när jag tänker efter. Tänk så har han rätt? Tänk så finns det något i det han säger som kanske stämmer? Vem vet vad som kommer hända, tänk så utsätts min familj för fara? Tänk, så händer något värre? Det skrämde mig att tänka så, jag ville inte tänka så. Det fick mig att börja tvivla på att detta var rätt val. Men jag tvivlar aldrig på att det var ett misstag. Om jag inte sätt killen på festen bli mördad, hade jag inte träffat Justin. Vem vet vad som då hade hänt? Jace svängde in bilen på en utav de hundra parkeringarna och drog ut nyckeln så vi alla kunde stiga ur. Jag hade under bilturen - och bland allt tänkande - proppat i mig mackan utan att ens märka det. Hungern var kvar, inte konstigt. Jag har varit utan mat i två hela dagar och två hela nätter. Vid skolans dörrar splittrades syskonen Lightwood åt för att kunna gå till sina lektioner, inklusive jag. Väl på väg mot mitt skåp kände jag hur Justin slöt upp sig jämte mig med sin arm runt min midja. Chace, Mathew och Cody kom strax där efter och gick bakom oss för att stirra stelt på alla elever vi passerade.

’’Hej babe, mår du bättre?’’ Undrade han omsorgsfullt och tryckte sina läppar mot min panna. Ett varmt leende spred sig på mina läppar. Åtminstone någon som brydde sig, suckade jag inombords.

’’Lite, vill egentligen bara stanna hemma.’’ Ryckte jag lätt på axlarna, men kunde inte undgå att känna mig en gnutta glad efter hans fråga. Hur kunde det få mig att känna mig så varm och älskad?

’’Vill du att vi drar, jag skippar gärna skolan.’’ Flinade han och drog in mig i en varm kram precis vid våra skåp. Jag skrattade till och höjde mitt huvud upp mot hans ansikte, ställde mig på tå för att precis kunna pressa våra läppar samman. Jag hörde hur Chace harklade sig och stötte till Justin på armen som fick våran kyss att avbrytas.

’’Vad?’’ Suckade Justin irriterat. Chace slängde en blick förbi oss som jag följde med ögonen. Ändan tills… Den stannade på en tjej. Jag hade aldrig sätt henne förr? Men hon var vacker. Hon hade brunt långt hår, en bit ner för brösten. Hennes läppar var perfekt målade i en ljus färg och hennes ögon var lika bruna som en kastanj. Man kunde tro att hon var en ängel i det perfekta leendet, som sedan tonades ut. Hon hade sin blick på oss. Och hon såg förstörd ut, lika förkrossad som Justin såg ut. Jag kollade på Justin och han kollade på den brunögda tjejen, som kollade tillbaks på honom. 

’’Justin… Vem är det?’’

Jag tror ni kan gissa vem den brunögda tjejen är, som hade ett leende likt en ängel ;)

Fråga: Favorit glass, godis och mat?

Mitt svar: Glass: Älskar Ben&Jerrys - Cookie Dough, dör så god! Godis: Melon godisar och lakrits, sedan älskar jag carpatssio och grillat kött <3

Ni ska tack Emma och Vicky, för tack vare deras super gulliga (+ alla andra som kommenterade) kommentar - som fick mig att le som ett fån - så fick ni kapitlet i kväll! Jag hade skrivit på Instagram att det skulle komma ett kapitel varje Tisdag och Fredag men jag började ångra mig efter jag sagt det. Jag kan givetvis göra så, men kommentarer har en stor betydelse för skrivandet. Utan dom blir jag inte motiverad till att skriv. Vilket resulterar (=) inga kapitel. Vill inte göra såhär, för jag vet att jag inte ska behöva göra såhär. Men från och med nu sätter jag krav på kommentarer tills jag ser att det inte behövs. Vill ni ha nästa, få ni nå 13 kommentarer. hate 2 do like this

Efter allt letande i den skrämmande korridoren - som bara tagit mig till samma plats gång på gång, hade jag slutligen hittat tillbaks. Tillbaks till, ett vitt rum, med okända människor? Jag kollade mig omkring och såg inte vilka det var, vart var jag? Vad hade hänt? Men tillslut såg jag ett bekant ansikte som fick ett svagt leende att sprida sig på mina torra läppar. När leendet blev större, drog det i läpparna som slutligen sprack. Det sved, men det var inget jag brydde mig om för stunden när jag hade fått syn på min prince charming, stående bredvid mig med ett leende som jag inte sätt på länge. Inte för att jag varit borta en lång tid, utan för att jag aldrig sätt honom glad. Jag har aldrig sätt honom le. Jag har aldrig sätt honom, såhär.

’’Jag trodde du skulle dö.’’ Mumlade han andfått mot mina läppar, med sina händer kupade mot mina bleka kinder. Det var inte pågrund av att jag legat här, på sängen - fortfarande inte medveten om vart jag var - en lång eller kort tid. Utan min hud var likblek, tack vare den rosa röda rushen jag gnuggat ut på kinderna så fick jag en liten nyans som bröt de vita som lagt sig över ansiktet, samtidigt kroppen.

’’Hur länge har jag varit borta? Vart är vi?’’ Ifråga satte jag viskandes och tittade honom in i hans bruna ögon. De fick mig alldeles lugn - och de faktum att de två konstiga männen steg ut genom dörren för att lämna oss ifred, fick mig att slappna av.

’’Du har legat i koma i två dagar, babe. Vi är på sjukhuset.’’ Mumlade han, men ett leende kunde han inte låta bli att skapa. Jag förstod att han var lycklig över att jag överlevde. Men, var allting pågrund av att jag kom hem till honom som fick mig i denna situationen? Jag suckade inombords innan jag bröt våran ögonkontakt och lutade mig tillbaks mot kudden som fick hans händer att missta taget om mitt ansikte. Jag vet inte om jag kunde vara lika glad som han var över detta. Jag hade visserligen överlevt, men allting var pågrund av att jag drog in mig själv i detta.

’’Har mina föräldrar varit här?’’ Viskade jag medan jag nervöst pillade med mina fingrar.

’’Mm, flera gånger.’’

’’Vet de om varför jag är här?’’

’’Ingen förutom vi vet.’’ Svarade han stelt och lutade sig tillbaks i stolen. Min hand drogs upp mot mitt öra där jag drog en hårslinga bak för att hindra det att falla mot ansiktet.

’’Bra.’’ Mumlade jag svagt, knappt hörbart. Hela samtalet övergick till en stel tystnad som fick båda att vägra att titta på varandra. Man kunde höra våra hjärtslag tydligt och högt, precis som man kunde höra sekundvisaren ticka iväg tiden. Jag kände hur jag för varje hjärtslag, sekund och minut ökade ångesten över att få komma härifrån. Det räckte med att vara fast i en ljus korridor med oändliga dörrar. Samma vägar, samma plats. Det var nästan läskigt över hur verkligt det var. Jag kunde känna smärta och panik där, precis som om det hade hänt, på riktigt.

Jag ville inte tro att detta hade hänt, jag ville inte skapa problem, helst inte få mina föräldrar oroliga och bekymrade. Vad skulle mitt svar vara när jag väl nu vaknat? Att jag blivit kidnappad, slagen och sedan skjuten. Så att jag nästan dött? Flippa ur, vore de minsta de skulle göra. Förmodligen ge mig utegångsförbud för resten av mitt liv. Det blir som rapunzel i det höga tornet, fast i all evighet i väntat på att prinssen skulle komma och rädda henne. Hände det? Ja. Kommer någon rädda mig? Nej, jag kommer ruttna ensam.

’’Är du okej?’’ Skar sig Justins raspiga röst genom mina djupa tankar. ’’Well, jag har legat i koma i två dagar, nära på att dö. Jag har så jävla ont och vet inte vad jag ska säga till mina föräldrar. Tack, jag mår toppen.’’ Himlade jag sarkastiskt med ögonen. Jag var inte på humör och lät därför min ilska gå ut över Justin, vilket det inte ska behöva göra. Jag skulle inte ta det över Justin som faktiskt vill hjälpa till, han undrade hur jag mådde. Att behöva ge honom en livshistoria om hur jag mår skulle heller inte behövas.

’’Sådär…’’ Mumlade jag efter min ångerfulla mening. ’’Jag vet att det är svårt, jag förstår om du inte vill vara med mig längre. Det kanske bara är bäst för oss båda, att inte träffas något mer…’’ Sa han plötsligt. Mina ögon förstorades hastigt och min blick flög mot honom där han satt bakom ratten, fullt allvarligt. Det var inget skämt han sa och det förstod inte jag. Menade han verkligen det han sa? 

’’Säg inte så, jag vill vara med dig, det vet du Justin.’’ Skakade jag på huvudet nekande åt hans förslag. Jag tål inte att vara utan honom, han är min räddning. Han är mitt lyckopiller och nyckeln till ett lyckligt liv.

’’Jag vill inte såra dig något mer, Holly. Jag fick dig nästan dödad, fattar du hur ont det gjorde att se dig, i koma. Jag kan inte göra något om det händer igen, jag är inget mirakel som kan läka dig!’’ Hans röst höjdes och blev mer och mer irriterad. Jag förstod direkt att det inte var pågrund av mig, han anklagade sig själv till att vara skälet till att jag nästan dog. Jag såg hur han bromsade in och hade stannat precis innan mitt hus. Jag vände hela min kropp vändas mot honom och tog hans ansikte i mina händer för att kunna möta hans sorgsna blick.

’’Sluta, anklaga dig själv. Det är farligt att vara med dig, jag är medveten om det. Men det var inte du som bad mig att stanna med dig, det var inte du som bad mig att falla för dig. Det var mitt beslut. Och jag lämnar dig inte Justin,’’ Skakade jag tårögt på huvudet. ’’Du är ett mirakel, du är mitt mirakel.’’ Stängde jag ögonen och kände hur en tår slank ner för min kind redo att öppna mina ögon igen för att möta hans ögon. De stirrade djupt in i mina ögon som om de letade efter ett svar. Han tvekade, skulle han lyssna. Låta detta passera och låta oss finnas kvar. Eller skulle han göra det som skulle göra mest smärta, lämna mig. Lämna oss.

’’Tvekar du, vet du inte… Stanna då.’’ Viskade jag, innan jag lät honom bestämma sig - eller ens svara, tryckte jag mjukt våra läppar mot varandra. Vi masserade de, mjukt och kärleksfullt mot varandra. Hans händer hade långsamt lagt sig på min rumpa, han spände armarna och lyfte över mig till hans knä. Jag satt på knä med hans ben mellan mina, hans händer i slutet på min svanskota och mina händer runt hans nacke. Det var så passionerat och fyllt med kärlek. Energin flödade mellan oss, fick oss båda att vilja ha mer. Klockan var visserligen 12, skulle jag istället dra hem till Justin? Mina föräldrar sov antagligen, eller? Hans händer åkte under tröjan och drogs upp för min rygg. Eller skulle han med mig hem?

’’Följ med mig hem…’’ Viskade han med sina läppar mot min hals. Jag stängde ögonen av njutning samtidigt som frågan bubblade upp igen. Ska jag? Jag vet vad detta kommer leda till, vågade jag ge mig in på detta? Kanske suget efter mer skulle slockna på vägen dit? Eller så skulle jag ångra mig. Mina fingrar drogs upp mot hans hår, in mot hårbotten där mina fingrar masserades mjukt.

’’Jag kan inte,’’ Kysste jag hans läppar mjukt innan jag lutade mig tillbaks för att kunna möta hans ögon under den mörka natten som fått allting kolsvart. Det var knappt att jag såg dom, knappt att jag visste om det var ögonen jag tittade på. Men de få lyckt stolparna som var utsatta på gatan fick det att bli en gnutta ljusare.

’’Snälla.’’ Tryckte han mig närmre honom med hjälp av hans händer på min rygg. Jag satte automatiskt mina händer på hans axlar och suckade. Han började lämna blöta kyssar längs min hals ner till axeln, vidare till nacken.

’’Babe, inte i kväll.’’ Viskade jag i hans öra. ’’Kom igen,’’ Suckade han besviket.

’’Jag har ont, i hela kroppen och kommer direkt från sjukhuset.’’ La jag huvudet på sned. Smärtan har avtagit, men det var min ända ursäkt och bästa skäl till att få komma hem. Jag ville, mer än allt - Följa med honom hem. Men jag kände att mamma och pappa behövde få vakna upp med mig hemma i morgon bitti. De förtjänar att veta att sin dotter överlevt.

’’Fine.’’ Himlade han med ögonen. ’’Jag lovar att gottgöra dig.’’ Pussade jag honom mjukt på kinden innan jag långsamt öppnade bildörren, klev av honom och smällde igen dörren. Jag började gå mot den höga stora grinden när jag såg hur Justin långsamt körde förbi och vinkade mot mig. Ett leende spred sig på mina läppar, men försvann snabbt när jag fick syn på en mörk figur långt bort. Det var en man, han stirrade på mig, iakttog mig. Jag kände hur den obehagliga känslan spred sig i kroppen. Jag började snabbt knappa in koden till grindarna som hastigt öppnade sig. Jag slängde en sista blick på den mystiska mannen, jag svalde hårt. Han var borta. Hjärtat klappade hårt, jag hörde slagen i öronen. Det var så tydligt. Jag rusade mot dörren som jag ryckte upp. Förvånansvärt nog så var det inte låst. Men det var inget bekymmer just nu utan bara något som fick mig att komma in snabbare. Jag kände paniken släppa, pulsen gick till den normala takten och hela min kropp sjönk ihop till en säck. Jag sparkade av mig skorna och började långsamt och tyst ta mig förbi köket för att komma till trappan.

’’Holly Lightwood.’’ Hörde jag min mammas röst säga. Lampan i köket tändes, jag vände mig mot henne och fick syn på pappa också.

’’V-vad gör ni uppe?’’ Mumlade jag nervöst och hoppades över hela hjärtat att de inte såg mitt och Justins lilla ’’moment’’ i bilen.

’’Vart i hela världen tänkte du med!?’’ Sa pappa i en arg och orolig ton. Jag pressade ihop läpparna och tittade ner i golvet.

’’Vad menar du?’’ Frågade jag förvirrat. Hade de kommit på mig och Justin? Eller hade de fått reda på att jag blivit skjuten och att det var orsaken till att jag hamnade på sjukhuset?

’’Hur fan kunde du hugga dig själv i bröstet!?’’ Röt han. Jag ryckte till och kollade allvarligt upp på honom.

’’Kan du ta det lugnt? Jag står framför dig och lever. Det var en olycka.’’ Ryckte jag på axlarna. Det var alltså de killarna hade sagt till läkarna. Att jag knivhuggit mig själv? Det lät hur idiotiskt som helst, ännu värre än att bli skjuten. 

’’Hur i helv…’’

’’Kan du lugna ner dig lite!?’’ Skrek jag irriterat och slog ut med armarna. ’’Istället för att skrika på mig, för att jag har råkat trilla med en kniv i handen, så kan du glädjas över att jag inte dog.’’ Morrade jag. 

’’Vad är det som händer?’’ Kom Izzy nergåendes för trappan och vidare mot oss. Hon korsade armarna framför bröstet och kollade förvirrat på oss.

’’Om du inte bryr dig, fine. Jag klarar mig fint utan en pappa som idiot förklarar mig.’’ Gav jag honom en arg blick innan jag lämnade alla i en förvånad tystnad. Han kollade chockat på mig när jag gick därifrån. Jag rusade upp för trappan, genom den långa gången och in på mitt rum. Jag stängde dörren försiktigt och tyst innan jag slängde mig på sängen med ansiktet tryckt mot kudden. Jag trodde de hade saknat mig, men istället fick jag värsta utskällningen till att ha hamnat i koma. Hur i helvete kunde de göra såhär mot mig? Jag tvekade inte en sekund på att Justin ljög om att de hade besökt mig. De var säkert upptagna med att göra viktigare saker. Som att ignorera mig.

     

Mina ögon flackade till. Jag bländades av ett ljust sken som långsamt avtog. Jag stängde dom, sedan öppnade dom och mötte en brunett tjej. Hon var klädd i en vit klänning med tunna axelband som hade åkt ner till överarmen. Hennes läppar var ifyllda med en rosa färg som matchade henne perfekt. Klänningen hängde slappt över hennes kropp och släpades i golvet när hon långsamt gick mot mig. Jag satte mig långsamt upp i den vita bäddade sängen och tittade mig omkring. Allting var målat i vitt. Det var ett stort ljust rum med stora fönster som täckte en hel vägg. Utsikten var över att blått hav med en ljus himmel. Tjejen satte sig på kanten av sängen jag låg på, med ryggen mot mig. Jag hade inte sätt hennes ansikte. Det hade varit otydligt. Precis som om hon inte hade tillåtit mig att se vem hon var. Hon tittade ut mot havet, hennes rygg var rak och hennes huvud låg på sned.

’’Har du saknat mig?’’ Viskade hon. Jag tittade fundersamt ner i den slarvigt bäddade sängen, hennes röst var bekant. Hon vände sig om och mötte min blick som hade höjt sig mot henne.

’’Selena?’’ Mumlade jag chockat. ’’Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig.’’ Andades hon ut med ett leende.

’’D-du är vid liv?’’ Stammade jag. ’’Jag är mer än vid liv. Jag är… Fri.’’ Log hon lyckligt. 

’’Du var död, jag såg dig…’’ Satt hon här, vid mig. Fullt levande? ’’Du dödade mig inte, Justin. Det krävs mer än så.’’ Skakade hon leendes på huvudet.

’’Du fucking lät mig tro - och leva med att jag dödat dig! Hur fan kunde du låta mig leva med det!?’’ Röt jag upprört.

’’Se det positivt, I’m back…’’ Log hon mystiskt.

Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.

DAMM... DAMM... DAAAAMM! Spännande? Vad tror ni, var det en dröm, eller var det som Justin sa? För han vaknade upp i sin säng, right? Så hur kunde han veta det...? x)

Fråga: hur många har sätt The Key Short Film?

Mitt svar: det är den mest underbaraste videon jag sätt! Jag dog när jag såg den, ååååhh vad jag önskar att jag var en utav de tjejerna. Får väl se om det hjälper att sova med ''The Key'', får hoppas att han kommer till mitt rum xD (keep dreaming Natalie...)

''Holly? Är det du!?'' Sa en uppretad röst. Jag kände hela kroppen slappna av och tårar långsamt glida ur mina stängda ögonlock. Huvudet föll några centimeter fram samtidigt som jag hörde hans ångest lätta.