Medan jag kysste henne, och medan hon tog kontrollen och kysste mig över mina käkben, kunde jag inte låta bli att inbilla mig Noahs mjuka läppar sträva emot mina käkben. Precis som hon tidigare denna natt gjort. Fuck, Justin. Glöm henne nu. Försökte jag intala mig. Men vad jag än gjorde, såg jag bara Noah framför mig. Det kändes så fel, när jag visste att det inte var hon, för ingen av Aubreys kyssar kunde klå Noahs. Inga utav Aubreys beröringar kunde klå Noahs beröringar. Ingenting kunde klå vad Noah kunde få mig att känna. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så hel som när hon kysste mig. Ingen.

Jag spände käkarna, bet ihop för att åtminstone försöka att njuta. Men ingenting hände. All min lust var borta, bortblåst, försvunnen. Hon kysste mig vid min v-linje. Jag morrade till och ställde mig kvickt upp. Hon kollade chockat upp på mig som snabbt drog på mig min - nyligen avdragna - t-shirt på mig igen.

’’Vad är fel Justin?’’ Frågade hon skärrat och trippade snabbt fram till mig med sina oroliga ögon. Hon förstod inte, inte ett dugg, och trodde att hon gjort någonting fel. Faktiskt… Så gjorde hon allt fel. För ingen del av henne var som Noah, just därför var hon bara ett stort fel.

’’Du.’’ Morrade jag och drämde igen dörren vid hennes ansikte.

Jag hade inte hjärta att fortsätta, egentligen för min egna skull då jag ville njuta när jag gick igenom den prossesen, vilket jag inte skulle gjort om jag stannade kvar med Aubrey. Återigen så stack jag. Och inte hade jag någonstans att sova den natten. Jag orkade inte åka till min bröder som säkert skulle ta emot mig med öppna armar. Jag hade ork för några frågor, för någonting alls. Så jag sov den natten i min bil. Min stela, väldigt obekväma, bil.

’’Baby…’’ Viskade jag i sängen och väntade på hennes reaktion vid mitt ordval. Hon hade gått raka vägen till sovrummet när jag öppnat ytterdörren. Då förstod jag att det var någonting som var väldigt fel. Men omsagt, tjejer… Ibland är det bara någon ynklig liten sak som kan förstöra en hel dag för dom, som får killar att undra var ren oro, men sedan får reda på vad det handlade om och nästan ångrade att det gått oroliga en hel dag för den ynkliga saken. Är det inte det ena, är det de andra. Är det inte mensen är det killen, om det inte är det är det skolan, eller bästa vännen som gjort något fel. Alltid ska det vara någonting fel, någonting som får tjejen upprörd. Men som alla killar brukar göra vid den situationen, så gick jag efter henne. Steg in i rummet och skymtade hennes slöa - men vältränade och slanka - kropp ligga inlindad i bådas tjocka täcken. Jag hade lett för mig själv, tanken att hon kramat mig som hon kramade en av täckena fick mig varm. Jag har blivit så mesig på senaste tid. Så… Känslig.

’’Babe, Noah, hjärtat.’’ Jag använde flera tilltalsnamn som jag viskade strax vid hennes öra. Det skulle säkert bli ett helt projekt att bara få henne att prata, sedan skulle jag få henne att berätta.

’’Jag är trött, låt mig vara.’’ Muttrade hon irriterat. ’’Du får sova, när du berättat vad som hänt.’’ Det var tyst en lång stund. Vilket det säkert skulle vara en mycket längre tid också.

’’Är det jag? Är det pågrund av vad som hände igår? Hu? Ska vi prata om det?’’

’’Det finns inget att prata om.’’

’’Mitt beteende var inte det bästa, min tålamod är aldrig bra nog. Jag kan inte kontrollera mig, eller behärska mig när du är i närheten.’’

’’Och.’’ Hon drog bort täcket från sitt ansikte och låg plötsligt så väldigt nära mitt. ’’Det är ett problem.’’

’’Det verkar inte så, för du behärskar dig rätt bra nu ser jag.’’

’’Så… Du vill inte prata?’’ Frågade jag för att vara säker. Hon blickade upp mot mig och skakade på huvudet.

’’Säker på att du vill?’’ Hade Justin frågat när idéen slagit mig.

’’Han är trots allt min bror.’’ Svarade jag då. Men nu, trots mitt svar, så ville jag ta tillbaka det jag sagt. Hela hans lag skulle vara där, och vem vet. Han kanske redan hade berättat för alla dom om incidenten mellan mig och Justin. Eller, så hade den snälla brodern dykt upp inom honom, och varken eller skulle avslöjas. 

’’Jäklar, vad många människor.’’ Flämtade Justin. ’’Det är en känd cup, så det förvånar mig inte när det kommer så många människor för att titta.’’ En av anledningarna till att jag kom. Vi slog oss ned på en av läktarna, närmst fotbollsplanen med bäst utsikt.

’’Noah!’’ Sa en ljus röst. Jag slängde hastigt med huvudet. ’’Phenelopy.’’ Jag blev indragen i en kram så fort jag fått mig en titt på personen som ropat mitt namn - vilket var hon själv.

’’Vad gör du här?’’ Hon log, sedan skrattade hon. ’’Dum fråga. Vem är du här med?’’ Sa hon istället. Jag tog ett steg åt sidan, vilket fick hennes ögon att mötas Justin. Hennes leende minskades en gnutta, jag tror inte Justin såg det, men för mig var det tydligt stort.

’’Hej.’’ Hälsade han med sitt sneda, charmiga leende. Hon harklade sig. ’’Så… Har du sätt Dallas ännu?’’ Hon ignorerade Justins - faktiskt - artiga hälsning. Jag blev lätt sur, men tänkte inte göra det till en stor grej.

’’Inte än, och hoppas inte heller få göra det.’’

’’Någonting på gång?’’

’’Lång historia.’’

’’Bråk?’’

’’Kind of.’’ Ryckte jag på axlarna. Hon rullade in sina läppar, slickade sig löst om sin underläpp och log ännu en gång.

’’Men vi ses senare, Noah.’’ Hon mötte min blick med glädje, tills hon sedan sneglade mot Justin som tyst stod vid min sida. 

’’Justin,’’ Andades hon med en darrande röst och försvann kvickt. Jag skakade på huvudet och sjönk ner på bänken med Justin bredvid mig.

’’Hon hatar mig.’’ Hostade Justin. ’’Verkligen inte.’’ Ljög jag. ’’Fucking lögn.’’ 

’’Hon ogillar bara dina rykten.’’

’’Och vilka är det?’’

’’Du vet dina rykten.’’

’’Tror du verkligen på dom?’’

’’Jag har inget annat att jämföra med.’’ Han himlade med ögonen. ’’Jag ska köpa dricka i kiosken, vill du ha något?’’ Sa jag snabbt för att ta mig därifrån.

’’Nope.’’ Svarade han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Pappa?

Vissa - många - har nog glömt det, men Noahs pappa har sedan flera år tillbaka övergett dem, men nu återvänt, what? Why? ;) 

Kommentera nu bättre än 10, det klarar ni lätt, I know that!

Q: När fyller mina fina läsare år?

A: Vääldigt snart, 22 April ^^

’’Babe, Noah, hjärtat.’’ Jag använde flera tilltalsnamn som jag viskade strax vid hennes öra. Det skulle säkert bli ett helt projekt att bara få henne att prata, sedan skulle jag få henne att berätta.

’’Jag är trött, låt mig vara.’’ Muttrade hon irriterat. ’’Du får sova, när du berättat vad som hänt.’’ Det var tyst en lång stund. Vilket det säkert skulle vara en mycket längre tid också.

’’Är det jag? Är det pågrund av vad som hände igår? Hu? Ska vi prata om det?’’

’’Det finns inget att prata om.’’

’’Mitt beteende var inte det bästa, min tålamod är aldrig bra nog. Jag kan inte kontrollera mig, eller behärska mig när du är i närheten.’’

’’Och.’’ Hon drog bort täcket från sitt ansikte och låg plötsligt så väldigt nära mitt. ’’Det är ett problem.’’

’’Noah?’’

Jag vaknade ur mina tankar och blickade upp mot min bror som tålmodigt väntade på min reaktion.

’’Lyssnar du ens?’’ Sa han smått irriterat. Jag suckade högt ’’Nej, vad är det du vill?’’ Vi hade inte skiljts åt på ett bra sätt, då han - på ett undvikande sätt - kallat mig föra en hora. Han sa aldrig ordet, det skulle han aldrig göra, till varken mig eller någon annan tjej. Men jag kunde höra precis hans mening med det han sagt och precis menat det jag fruktat. Sedan flyttade jag in med Justin och har inte pratat med honom sedan dess.

’’Skolkare.’’ Mumlade han med mobilen upptryckt i ansiktet. Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Ursäkta mig?’’

’’Du var inte i skolan.’’ Svarade han lika ointresserad som innan. ’’Jag antar att Phenelopy berättade varför.’’ Min täckmantel, Penny, som jag visste skulle säga en trovärdig ursäkt till alla som undrade.

’’Hon sa att du mådde dåligt.’’ Inte förres nu tittade han upp på mig. ’’Menar du att jag ska tro på det?’’

’’Ja, det tycker jag.’’ Grymtade jag surt och sjönk ner i fåtöljen framför honom i de kläderna jag hade på mig igår då jag direkt gått från Justin till Penny och sedan hem. Inte kunde jag jag komma hit med Justins kläder på - och heller inte med den vita festklänningen som direkt skulle få alla att flippa ur här hemma. Trots att jag hade ett rätt fritt liv, så kändes det som om mamma försökte hålla mig innanför murar som skulle skydda mig från världen. Dallas, min överbeskyddande bror gjorde det därefter inte heller enkelt för mig som mycket gärna ville hålla mig borta från alla killar och fester. Men på sista tiden har han tagit plats på min sida och börjat förstå det svåra med att vara Noah och sedan uppmuntrat mig att träffa vänner och ha kul. Men det var dock svårt. Jag hade tyngder som vilade på mina axlar och väntade på att min styrka skulle ta slut, så jag skulle falla mot marken och svaghet skulle vara mitt enda val hädanefter.

’’Justin var inte heller i skolan.’’ Han slängde iväg mobilen några centimeter ifrån sig och konfronterade mig med en misstänksam blick. 

’’Vad fan tror du om mig, Dallas? Tror du jag är en jävla hora som ligger runt med killar? Hu?!’’ Jag kände hur ilska och ångest bubbla upp inom mig samtidigt som jag blev sårad en gnutta. Trodde han verkligen så dåligt om mig? Men min sköld som inte visade en endaste känsla, sattes som ett skydd runt mig. År av träning var vad som behövdes.

’’Fuck Noah, tror du verkligen att jag tror det om dig?’’ Han såg osäkert på mig med sina bruna vänliga ögon som inte ville mer än väl.

’’Vad i helvete tror du? Det liksom lyser om dig att du tror att jag ligger med honom, och vem vet om du tror det om alla killar jag träffar.’’ Jag behöll lugnet, men snart skulle bubblan spricka och alla känslor jag höll inom mig skulle flyga fram.

’’Noah…’’ Suckade han tyst. ’’Jag blev fucking misshandlad, jag har blivit kallad för en fucking hora, jag har haft ett förjävligt liv, Dallas! Tror du därefter att jag skulle ta risker med killar jag inte ens känner, är du helt dum i huvudet.’’ Jag ställde mig bestämt upp och gick förbi honom.

’’Noah!’’ Ropade han efter mig. ’’Godnatt.’’ Sa jag stött och sprang upp för trappan med tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Jag vill bara säga förlåt,’’ började han mjukt. ’’för att jag sa så, du vet att jag inte menade det.’’ De vanliga killar alltid säger vid ursäkter: Du vet att jag inte menade det. När de säger det, tror de verkligen att man ska le och säga: Klart jag vet. I sådana fall är de dumma, bokstavligen, som tror att den meningen ska fixa allt. Men nu är det - synd nog för dem - tyvärr inte så, och hans meningslösa mening fixar ingenting. För mig är det tomma ord, de som lämnade hans mun nyligen, jag kunde inte höra någon entusiasm.

’’Jag vet att du aldrig skulle ligga med Justin, jag vet att du aldrig skulle låta honom röra dig.’’ Och nu vällde skulden över mig, trots att jag inte borde känna såhär överhuvudtaget. Jag bet mig i läppen och bröt våran ögonkontakt.

’’Ja, Noah, det är precis vad jag vill höra.’’ Nickade han.

’’Det är… Nog lite försent för det Dallas.’’ Mumlade jag. ’’Va?’’ Flämtade han och grep tag om min överarm så jag tvinnade runt. Hans brun-gula ögon mötte oroligt mina. Denna gången kunde jag inte vika undan blicken. Jag svalde hårt och tänkte tillbaks till går kvällen…

’’Vill du fortsätta?’’ Han var inte osäker. Inte ett dugg, men ville ha bekräftat att detta var okej för mig. Bitandes i min läpp nickade jag lugnt. Först efter att han frågat, och jag hade sagt ja, började en tvekande känsla bubbla upp i magen. Jag vill det här. Jag vill… Eller? Nej. Nej, jag vill inte. Jag är inte redo. Inte alls. Inte ens en gnutta redo.

’’Justin.’’ Stoppade jag honom snabbt. Han blickade upp mot mig och kollade - denna gången - osäkert på mig, precis som om han känt sig på att jag skulle kalla hans namn.

’’Jag… Jag är inte redo.’’ Viskade jag likt en viskning. Han la sig vid sidan av mig, jag kunde höra en besviken suck.

’’Förlåt.’’ Viskade jag sedan. ’’Båda visste att du inte var redo.’’

’’Vaddå visste? Justin… Det är inte pågrund av att jag är en oerfaren oskuld tjej som jag inte vill gå längre.’’ Sa jag stött.

’’Varför skulle du annars säga ett fucking nej?’’

’’Du… Vi bara… Jag är inte redo att låta dig vara den som tar min oskuld. Inte nu.’’ Skakade jag på huvudet och försökte möta hans blick. Men han kollade kyligt upp i taket med sina käkar hårt hopbitna.

’’För att jag är en douchebag? För att jag inte är den perfekta killen du vill ha? Hu?’’ Han morrade argt.

’’Det spelar ingen roll om du är kriminell eller perfekt, jag skulle varken eller gett mig till den personen.’’ Jag bet mig hårt i läppen. Visste mycket väl att jag förstört allting. 

’’Fuck alltihop Noah! Det var ett misstag att jag ens försökte.’’ Han satte sig upp och klev ur sängen.

’’Säg inte så!’’ Sa min gråtfärdigt ljusa röst. ’’Det är bara den fucking, smärtsamma sanningen, och du vet hur rätt jag har.’’ 

’’Justin, sluta. Jag…-’’

Valde jag fel? Jag ställde den frågan flera gånger. Önskade att jag visste svaret.

’’Har du fucking legat med honom!?’’ Röt Dallas högt. Alla i korridoren vände sina blickar mot oss. Jag försökte se oberörd ut, låtsas som om jag inte visste vad han pratade om.

’’Vad fan stirrar ni på?’’ Höjde han rösten. Alla drog tillbaks blickarna åt deras håll vilket fick mig lugnare. Han grabbade tag om min arm igen och drog ut mig ur skolans byggnad. Jag stretade smått emot men hängde trots de med honom ut mot parkeringen.

’’Dallas!’’ Muttrade jag och drog åt mig min arm. ’’Du fucking låg med honom!’’

’’Det är klart jag inte gjorde!’’ Röt jag lika högt. 

’’Det var ju precis det du fucking sa!’’

’’Nej! Jag bara… Sa att…’’

’’Att det var försent.’’ Avslutade han min mening. ’’Alltså har han rört dig.’’

’’Nej! Nej, han har inte gjort någonting! Okej? Du har ändå inte med det att göra.’’ Spottade jag.

’’Klart jag fucking har! Du är min lillasyster.’’

’’Hey… Vad händer här?’’ Justin dök plötsligt upp bakom oss. Vi snodde runt, Dallas blick såg mördande på Justin som förvirrat kollade på mig.

’’Det är inte läge nu, Justin.’’ Skakade jag på huvudet. ’’Du rör inte min fucking syster en gång till! Hör du det!?’’ Dallas flög aggressivt på honom med ett kliv.

’’Dallas!’’ Tjöt jag och klev in i slagsmålet som höll på att bryta ut. ’’Sluta!’’ Skrek jag och försökte slita honom ifrån Justin. Men han fortsatte att slå, och Justin stod bara där och gjorde ingenting. Han tog emot de hårda slagen, precis som om han förtjänade dem.

’’Fuck Dallas!’’ Slet jag honom från Justins blodiga ansikte. ’’Vad fan är ditt problem!’’

’’Han…-’’

’’Du har ingen som helst anledning att slå honom, fattar du det? Så jävla dum!’’ Jag knuffade honom argt på bröstkorgen vilket fick honom att vingla bakåt.

’’Stick härifrån!’’ Sa jag med i en seriös ton. ’’Men gå!’’ Skrek jag denna gången, vilket fick honom att gå det motsatta hållet med en skamsen blick som försiktigt blängde på mig.

’’Justin.’’ Flämtade jag oroligt och kutade mot honom. ’’Förlåt.’’ Viskade han med tårfyllda ögon. Jag rynkade pannan.

’’Förlåt, Noah. Jag menade inte att vara en sådan idiot.’’ Han tittade skamset på mig och skakade förtvivlat på huvudet.

’’Du… Kunde inte rå för det.’’ Slank den otänkbara meningen ur min mun.

’’Jag blev fucking arg för att du sa nej, du sa nej. Och jag balla ur!’’ Hans axlar sjönk, hela hans rygg hukade sig.

’’Det är okej.’’ Jag drog in honom i en kram och pressade mina läppar mot hans mjuka kind.

Tårar smekte försiktigt mina kinder medan mitt ansikte gömde sig i mina händer. Hans högljudda, tunga steg hördes gå fram och tillbaka i vardagsrummet tills han bestämt sig för att lämna lägenheten och ytterdörren smällde till. Så dum. Så svag. Så… Skör. Liten och osäker. Jag snyftade till och hade egentligen ingen aning om varför jag grät. Varför grät jag? Jo, jag grät för att jag förstörde våran relation. Både den vänskapliga och den vi kunde blivit mer av. 

Så dum. Så svag. Så… Skör.

’’Jag bryr mig mer om dig än om några dumma regler.’’

Mina armar drogs under hennes skakiga ben innan jag lyfte upp henne i min famn. Hennes blick hade sjunkit, nästan som om hon inte vågade möta mina ögon. Fuck alltihop. Det är mitt fel att hon hamnade här, det är mitt fel att hon blev skadad, mitt fel att detta hände överhuvudtaget. Nigel skulle få betala. Jag skulle slå skiten ur de fucking gänget. De skulle få veta hur det kändes när de gick på någon jag brydde mig om. Jag sträckte mig snabbt efter bildörren, ryckte upp den snabbt och placerade henne på sätet innan jag joggade runt och hoppade in. Jag kom att tänka på vad Hayden sa när jag dykt upp…

’’Fuck it Hayden, släpp henne.’’ Morrade jag hest. Han flinade äckligt och släppte Noah så hon föll mot golvet med ett dunst. Jag stegade fram till honom med ett vapen som var riktigt mot hans bröstkorg.

’’Han kommer göra det igen. Precis som med henne. Det vet du din fucking pussy.’’  Röt han aggressivt.

’’Jag vet var din fucking horfamilj bor och jag kommer inte tveka en sekund på att döda dom, fattar du?’’ Spottade jag. Hans breda leende tonade bort medan en blek färg tonade fram. Han började backa, av ren automatik.

’’Stick Hayden! Lägger du ett finger på henne igen vet du vad som väntar.’’ Skrek jag efter honom.

’’Är du okej?’’ Frågade han i en hes ton, fortfarande med blicken på vägen.

’’Så okej man kan vara efter något sådant här.’’

’’Det är mitt fel att du blev skadad,’’ Han suckade, var besviken på sig själv och fortsatte sedan. ’’om det inte vore för mig, skulle du varit okej. Du hade inte behövt ta konsekvenser åt mig.’’ 

’’Det är inte ditt fel.’’ Jag försökte vara till stöd. Men visste egentligen inte vad jag skulle tro. Var det hans fel? Jag menar, jag visste mycket väl att han sysslade med något kriminellt. Inte visste jag vad. Troligen någonting åt detta hållet. 

’’Säg inte emot Noah. Du har ingen aning om vad jag gjort.’’

’’Börja med att berätta då.’’

’’Jag kan inte!’’ Höjde han rösten vilket fick mig att rycka till. Efter det han fick sagt, sa jag inget mer. Hela bilturen var tyst, hela vägen in till hissen och in i hallen. Jag klev ur mina skor, gick raka vägen upp för trappan och låste dörren om mig i badrummet. Mina kläder for av snabbare än vinden innan jag klev in i duschkabinen. Vattnet spolade ner för min ömma kropp. Jag hade skrubbsår lite här och var, men smärtan samlades som mest i huvudet och revbenen. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika när det varma vattnet spolats över mitt sår på pannan. Kände hur tänderna borrade sig in i läppen. Jag stängde sedan av munstycket och steg ut, ville bara känna vattnet mot min kropp och var sedan nöjd. Någon tvål på kroppen skulle vara alldeles för smärtsamt att utföra. Jag drog en vit stor handduk om min kropp, plockade upp de slitna smutsiga kläderna och låste upp dörren. Med fjäder lätta, tysta steg trippade jag ner för trappan och tog mig ända vägen in till sovrummet som jag fann mörkt. Jag antog att han sov där han låg på sin sida av sängen, så jag förblev tyst. Lät handduken glida av min kropp och drog sedan på ett par svarta underkläder. Plötsligt kunde jag känna ett par fuktiga, tunga andetag mot min nacke. Ett par händer las om mina höfter i en långsam rörelse. Jag stelnade till. Hade jag nyligen stått naken framför - med ryggen emot - honom? Hade jag verkligen trott att han sovit, och sedan inte hört när han lämnade sängen? Jag slöt mina ögon, tog ett djupt andetag och försökte banka i mig lite vett. Fall inte för honom. Don’t. 

’’Justin.’’ Förmådde jag mig själv att viska. ’’Sch.’’ Hyschade han mig och pressade sina läppar mot min hals. 

’’Sluta.’’ Viskade jag trots att jag älskade hans beröringar. Detta kunde inte bli mer fel, trots att det kändes så rätt. Men nej. Nej, nej, nej. Det får bara inte hända! Hans läppar fortsatte bakom mitt öra.

’’Jag vet att du vill.’’ Viskade hans hesa röst mot mitt öra. Behagliga rysningar för igenom min kropp som en stöt. Jag vände mig strikt om och mötte hans ögon i mörkret vi var omringad av.

’’Det här är inte rätt.’’ Jag la mina händer om hans biceps, fuktade mina läppar och var så nära på att ångra vad jag precis sagt. Ett lekfullt leende spred sig på hans läppar. Han såg suget i mina ögon, hur desperat av hans närhet jag egentligen var.

’’Så… Om jag kysser dig nu, kommer du inte kyssa tillbaks.’’ Hans blick suktade efter mina läppar. Han retade mig, hårt. Jag spände käkarna och lät hans läppar placeras på mina. Kände hur suget ökade. Hur de mjukt masserades mot mina. Jag morrade till och gav upp. Började sammarbeta, kysste honom hårt med armarna runt hans nacke. Hans breda flin avbröt kyssen medan hans händer fattade tag om mina lår. Jag hjälpte till genom att hoppa upp och slingrade sedan mina ben runt hans höfter. Kysste honom passionerat och kärleksfullt. Ångest, lycka, irritation, glädje, så många känslor på en och samma gång har aldrig inträffat såhär snabbt. Våra kroppar var hårt pressade mot varandra, läpparna, sammankopplade och ville aldrig lämna. Han rörde sig långsamt mot sängen medan vi hungrigt kysste varandra. Hans läppar lämnade mina och började sträva ner för min hals.

’’Vi borde inte’’ jag stönade tyst ’’göra det här.’’ Han lät mig falla ner i sängen som en lätt fjäder, jag särade på benen och lät honom lägga sig emellan.

’’Ska vi sluta?’’

’’Nej.’’ Svarade jag snabbt, nästan alldeles för snabbt. Han log mjukt och nöjt innan han försiktigt lutade sig ner, snuddade vid min mun, retade mig återigen.

’’Jag har velat göra detta länge.’’ Viskade han mot mina läppar. Innerst inne, så har jag nog alltid tyckt om Justin. Jag har aldrig egentligen klagat över att få vara med honom, eller bo med honom. Eller hur? Jag skulle mycket väl kunnat säga nej till att stanna här med honom i hans lyxiga lägenhet, då han inte kunde tvinga mig. Men redan den kvällen på baren hade jag fått ögonen för honom, utan att jag visste om det, jag antar det i alla fall. Kyssen, den regniga natten då han var full. Jag var besviken över att han inte kom ihåg den, så besviken att jag varit arg på honom. Små blöta kyssar strävade ner för mitt käkben, vidare ner för halsen och mot bröstkorgen. Han såg upp på mig.

’’Vill du fortsätta?’’ Han var inte osäker. Inte ett dugg, men ville ha bekräftat att detta var okej för mig. Bitandes i min läpp nickade jag lugnt. Först efter att han frågat, och jag hade sagt ja, började en tvekande känsla bubbla upp i magen. Jag vill det här. Jag vill… Eller?

Oh my gaad, finally tänker ni nu va? ;D

Jag sprang, så snabbt att det blev alldeles torrt i min hals. Varken syre eller saliv ville ner. En rädd blick slängde jag snabbt bak, kunde fortfarande skymta honom komma i full fart efter mig. 

’’Hayden!’’ Skrek jag panikslaget och hoppades att han skulle förstå hur rädd jag var. Att han skulle sluta. Men tror ni han gjorde det? Nej. Han fortsatte. Men denna gången med ett brett flin på läpparna. Jag svängde in till en återvändsgränd. Tårarna letade sig fram i ögonen. Men jag vägrade att visa mig svag. Jag tittade mig omkring. Fann en dörr på den högra väggen och slängde mig åt det hållet, men Hayden hann se mig innan jag tagit mig igenom dörrgången. Jag började springa igen, fortfarande inte medveten om vart jag var. Olika mörka gångar - som de uppradade hyllorna med lådor bildade - stod nu framför mig. De var precis som om de skrek efter mig, ville att jag skulle in, gömma mig. Jag slängde en snabb blick bakåt, bet mig hårt i kinden så en besk blodsmak spred sig i munnen innan jag sprang in i en utav gångarna utan att tänka efter. En sekund efter kunde jag höra dörren smälla upp. Tunga, hotfulla steg ökade mot mitt håll. Tills han stannade tvärt när han mött de mörka gångarna. Tvekat precis som jag, men slutligen stigit in. Med hopknipna ögon hoppades jag på att det inte var min gång han stigit in i. Jag lät några osäkra sekunder passera innan jag slog upp ögonlocken igen. Hörde varken honom eller någonting annat.

’’Noah! Jag vill bara prata med dig.’’ Kallade han mitt namn i en hög ton som ekade bland de alla smala väggarna. Jag svalde hårt, önskade att jag stannat kvar där hemma med Justin. Där jag visste att jag var trygg.

’’Noah!’’ Ropade han återigen. Hela jag ryckte till, slutade andas, höll andan, spärrade upp ögonen, släppte ut de innehållna andetaget. Darrade. Darrade så mycket att jag trodde att jag blivit sjuk. Tills allting plötsligt slutade. Jag stelnade till när det plötsligt vibrerade i bakfickan. Snabbt grep jag tag om min mobil och kollade på skärmen som lös upp hela mitt ansikte. Med stora bokstäver stod det Justins namn med en bild på oss två i bakgrund. Jag lyssnade efter Hayden som lyckats gått en bit bort från mig.

’’Justin.’’ Viskade jag med rädsla i rösten. 

’’Noah, var fan är du? Klockan är snart 11!’’ Sa han lätt oroligt. ’’Justin… J-ag behöver din hjä-lp.’’ Stammade jag medan jag försökte kolla mig runt för en utväg.

’’Vad har hänt Noah? Berätta för mig vart du är så kommer jag och hämtar dig.’’ 

’’Nej. Han kommer döda dig. Du får inte komma hit.’’ Jag skakade snabbt på huvudet trots att jag mer än allt annat ville att han skulle komma hit. Jag behövde honom. Jag behövde hans överbeskyddande sida, önskade att han var påväg och snart skulle krama mig så jag åter kunde känna mig trygg.

’’Vem, Noah? Vem är det som vill döda mig?’’

’’Hayden. H-ayden… Jag… En kille… Han… Skynda dig Justin!’’ Sa jag när jag inte visste vart jag skulle börja.

’’Stanna där du är, jag är påväg.’’ Sa han stelt och la sedan på. Jag sjönk ner på det kalla betonggolvet. Slöt mina tårfyllda ögon och lät de vattnas om mina kinder. Samma rädsla som inträffat under misshandeln dök upp nu. Och aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så illa till mods, precis som den gången, precis som nu. 

’’Noah! Stig fucking fram innan jag skadar dig!’’ Skrek Hayden högt. Jag ryckte till. Pressade mina knän tätt intill min överkropp. ’’Och du vet att jag inte vill det,’’ Sa han i en lugnare ton. Jag bestämde mig snabbt för att ställa mig upp, försöka göra någonting åt min rädsla. Utnyttja tiden jag  har kvar av mitt liv. För vem vet, Hayden kanske är en sådan hjärtlös människa att han faktiskt dödar mig.  

Den dominanta trappan ledde mig upp till huvudsalen, där all folk satt. All folk som fanns kvar. De massiva fönstrena släppte in en stor mängd solsken som träffar rätt in i mina ögon. Jag skuggade mitt ansikte med handen strax ovanför mina ögonbryn. Tanken av all makt han borde ha var frestande. Frestande nog att vilja döda varenda en och ta all den makten själv. Men nu var det inte det jag var här för, nu var det viktigare saker som väntade på att bli upptagna i ett samtal.

’’Drake väntar på dig i rum nummer åtta.’’ Sa kvinnan i receptionen. Jag nickade, med ett charmigt - men påtvingat - leende. Mina steg ledde mig till rum nummer åtta, på våningen högst upp, där chefen satt. Inte min chef, utan chefen över alla andra ligor som låg i västra Vegas.

’’Bieber, long time no see.’’ Han sken upp i ett grassiest leende och ställde sig upp på benen för att kunna skaka min hand över hans bord framför sig.

’’Drake, jag håller med, det var länge sedan.’’ Jag försökte se så lugn och trevligt ut som möjligt, trots att jag ville hoppa in på samtalet direkt.

’’Så,’’ Han harklade sig, sjönk ner i sin stol medan jag sjönk ner i den mindre bekväma stolen.

’’vad kan jag göra för dig?’’ Återigen så log han, precis likadant och försökte se så proffsig ut som möjligt. 

’’Jag skulle vilja ha lite information, då jag vet att du är en av dom som har mest koll på alla ligor.’’ Jag log politiskt och tittade väntande på honom.

’’Namn?’’

’’Nigel.’’

’’Vad har dom nu gjort?’’ Suckade han.

’’Några affärer de inte… Betalat ännu.’’ 

’’Ljuger du nu, Bieber?’’

’’Nej, Drake, självklart inte.’’ Lier lier, det stinker lögner om mig. Det borde han veta vid detta lag. 

’’Bra, för du vet att jag har noll tolerans för folk som ljuger för mig, dont you?’’

’’Hittat något?’’ Jag struntade i att svara. Vilket han märkte och blev smått stött.

’’Jag kan tyvärr inte ge dig någon information, Bieber.’’ Han skakade på huvudet och stängde ner sin dator igen. Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Jag kommer döda din fucking hor-pojkvän. Skjuta honom, plåga honom medan du tittar på. Slita ut hans fucking hjärta.’’ Hans morrande röst ekade mellan väggarna som hårt studsade emot mig. Jag knep ihop med ögonen och tvingade ur mig orden som åkte, gång på gång, i huvudet. 

’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Frågade jag högt. Hörde honom skratta i en överväldiga ton jag hatade. Obehagliga rysningar for igenom min kropp. Hans mäktiga, höga röst satte åter igång.

’’You know the answer, Noah. Du vet det fucking svaret!’’ Skrek han det sista. ’’Om jag hade vetat, skulle jag då stått här, alldeles förvirrad som nu?’’

’’Hora, du talar inte till mig på det viset!’’

’’Jag talat till dig, hur. Fucking. Jag. Vill.’’ Sa jag uppkäftigt och kände hur jag långsamt fick allt mer skinn på näsan. När jag visste ordet av det så hade någon - Hayden - gripit tag om min överarm och kastat mig ut i den ljusare delen av rummet. Jag kände hur smärta bultade i huvudet, hur det sved och hur blod droppade från pannan. Min hand höjdes mot mitt framhuvud, la handflatan på såret och försökte stoppa det lilla blodflödet.

’’Fortfarande kaxig, Noah?’’ Han spände sina nävar och stirrade hånande på mig. Jag tittade upp, mötte hans hatfulla ögon och spottade på hans skor. Jag vägrade att visa att jag gett upp. Att jag gett upp mitt hopp om att komma härifrån, bort från honom. Jag morrade till, tog ett stort kliv mot mig och tog tag om mitt hår. Han ryckte hårt vilket fick mig att tjuta till av smärta medan tårarna snabbt letade sig fram.

’’Fuck it Hayden. Släpp henne.’’ Hörde jag en mörk och hotfull röst morra. Jag kände hur jag föll ihop på marken när Haydens knutna näve släppt taget om mitt hårfäste. Illa månde byggdes snabbt upp i magen som staplande pinnar. Synen var suddig, allting snurrade och var mörkt. Jag blinkade till. Hörde höga röster, höga smällar.

’’Han kommer… Precis som med… Det vet du din fucking…’’ Jag hörde bara några få ord av vad som lämnade Haydens mun, vilket jag kanske skulle vara glad över?

’’Stick Hayden! Lägger du ett finger på henne igen vet du vad som väntar.’’ Hörde jag Justin skrika aggressivt. För en stund blev det tyst. Så tyst att jag trodde att jag kanske var död. Men synen kom tillbaka, känseln och allt där emellan. Plötsligt låg jag i Justins famn, precis som han gjort när han råkat illa ute.

’’Baby,’’ Viskade han och strök bort de håret som låg klistrad mot min panna. ’’du är okej nu.’’

’’Är Hayden död?’’ Frågade jag trots att jag visste svaret.

’’Jag lät pussyn gå.’’

’’To bad. Jag trodde jag skulle bli av med honom.’’

’’You will. Han lär aldrig se på dig mer, jag lovade att döda honom, om han någonsin lägger ett finger på dig igen.’’ Han flinade torts alla omständigheter, trots allt konstigt som plötsligt skett denna kväll.

’’Du bryter mot min regel.’’ Jag skrattade, men kände hur det stack till i revbenet när det lämnade mina läppar och stoppade mig själv från att fortsätta.

’’Jag bryr mig mer om dig än om några dumma regler.’’

’’Är du dum i huvudet eller!?’’ Viskade jag frustrerat. ’’Du kunde dödat honom för i helvete.’’ Viskade jag sedan. Han struntade i vad jag tyckte. Han struntade i vad jag ville. Han gjorde precis som sin vilja löd, vare sig folk tyckte illa om honom efteråt eller inte. Han var okontrollerbar.

Jag drog honom frustrerat in på damernas, säkrade att alla båsen var tomma, innan jag låste dörren till damernas rum och vände mig mot Justin. Hans ansikte var blodig. Hans läpp var svullen och sprucken, blod rann från både munnen och näsan. Jag suckade högt och ställde honom mot den vita kakelväggen. 

’’Vad fan tänkte du med.’’ Muttrade jag medan jag drog åt mina några papperslappar, blötte dom och började försiktigt torka hans sår rena.

’’Vad fan tänkte han med när han kallade dig hora?’’ Morrade han tillbaks.

’’Den idioten har ingen hjärna, och tar därefter dåliga beslut. Men det betyder inte att du ska ta efter honom och slå honom. Okej?’’ Jag förstod inte vad som flyget i honom. Att slå Hayden? Tanken hade varit frestande. Mycket frestande. Men jag visste att det inte skulle bli ett bra beslut. För det första, det skulle inte funka att en ynklig tjej som jag kunde klå en biffig kille som Hayden. Och för det andra, det kändes inte rätt att slå honom rätt upp och ner, även fast det var något man gärna ville när man blivit kallad hora. Jag är bättre än så. Jag vet bättre än att sköta mina problem med våld.

’’Han förtjänar det. Och du kunde inte göra något åt det.’’

’’Kanske… Men jag ville inte göra någonting. Jag går inte fram till folk och slår ner dom när någon snackar skit om mig, eller inte gör som jag vill. Jag handskas med detta genom att ignorera honom.’’ Svarade jag och höjde på ögonbrynen.

’’Största skämtet idag Noah. Killar som honom ska behandlas med våld. De lär sig inte på andra sätt.’’ Trotsade han.

’’Men då ska de fucking idioterna inte lära sig då. Jag slår inte folk. Och du gör heller det inte åt mig. Förstår du Justin?’’ Jag spände min blick i honom för att han skulle förstå allvaret i detta. Jag var inte normal. Jag var ingen snäll liten flicka som lyssnade på mamma. Det har man förstår. Och det var inget nytt. Men när våld blandas in. Där går gränsen för vad jag kan bryta. Jag är inte kriminell, jag är ingen misshandlare. Han vägrade att möta min blick, han vägrade att svara.

’’Justin!’’ Tjöt jag tyst och la min hand på hans kind så hans ögon flög som en pil mot mina ögon. Han himlade lätt med dom, steg undan från mig och vände sig åter mot mig.

’’Fine. Men jag lovar inget.’’ Han suckade bekymrat. ’’Du måste!’’ Tjatade jag. ’’Who gives a shit, jag lovar. Men om någon behandlar dig illa, eller säger någonting oacceptabelt om dig… Fuck this Noah. Jag kommer slå ner varenda än trots att jag lovat. För jag struntar i dina mesiga regler då.’’ Grymtade han nonchalant.

’’Du är förjävlig. Hopplös. Jag ger upp. Gör vad du vill, Justin. Men du kommer få all skit.’’ Jag höll upp mina händer i gesten att jag gav upp. Han flinade brett. Stolt över att han vann diskussionen. Stolt över att han gav mig makten att ’skydda’ mig.

’’Right choice baby.’’ Han grep tag om min midja och låste upp dörren, steg ut med det flotta leendet och började gå igenom korridoren. Precis som om ingenting hänt. Precis som en vanlig dag. Men trots hans självsäkra sida, så var jag lätt skakig. Hora. En hora? Jag är ingen hora, eller hur? Eller är jag? Fan. Nej. Noah. Fötterna på jorden. Du vet vem du är. Du vet vad du gjort. Du vet vad som är sant. Och du vet vad som inte är det. Jag klistrade ett leende på läpparna när vi gick förbi Hayden som satt utanför receptionen med en ispåse på huvudet. Det var inte jag som förlorade något på detta. eller jo. Det gjorde jag, folk trodde någonting som inte stämde. Folk trodde illa om mig - men jag förlorade fortfarande ingenting, det var deras förlust. Men vem var det som förlorade när alla fick reda på att det inte var sant? Jo, Hayden. Asset som förrått mig.

’’Vi glömmer detta, låter det bra?’’ Han drog mig närmre hans vara kropp.

’’Svårt att glömma efter allt som hänt.’’ Smackade jag med läpparna.

’’Det är enkelt. Lägg inte din kraft på att tänka på den fucking hycklaren. Han är inte värd att bli tänkt på.’’

Det var mörkt. Jag kunde höra mina andetag lämna mina läppar. Höra mina egna hjärtslag och höra vinden susa i trädens löv. Det hade ännu inte blivit kallt, vilket var tur för mig som endast bar ett tunt plagg. Klockan var runt 10. Jag har egentligen ingen aning om varför jag är ute och går vid denna tiden, när jag mycket väl vet hur gärna min mor vill ha mig hemma redan innan 8. Då faror gömmer sig vid varje hörn. Men nu bodde jag med Justin, en bit från henne, en stor distans från hennes oroliga sida. Ett stort steg från vad jag får göra. Sen när brydde jag mig? Aldrig. Vänta, jo. På sista tiden. Jag suckade och drog mina armar runt min överkropp desperat av värme trots den milda natten. Jag kollade mig omkring, ville inte finna någon på gatan. Ville vara den ända på gatan, den ända i staden, den ända på jorden. Men samtidigt ville jag kretsa bland folk, slippa känna mig ensam. Försöka känna mig normal. Men jag är normal, eller hur? Jag himlade med ögonen åt min ständiga osäkra sida och önskade att jag kunde sluta tvivla på mig själv. Plötsligt knakade till en bit bort. Jag pressade mig panikslaget mot tegelväggen, höll inne andan som försökte pressa sig ut mellan mina läppar.

’’Fuck din jävla idiot!’’ Kunde jag höra någon ryta i full hals. Det fick min kropp att frysa till is. Jag spetsade öronen, försökte lyssna på de manliga rösterna. Den ena lät arg och full av hat, besvikelse. Med den andra var ynklig, näst intill rädd, lite osäker i sitt sätt att tala. Försiktigt, försiktigt, tystare än någonsin förr, lät jag mig själv sticka fram mitt huvud vid hörnet. Såg en man med en luva över huvudet, jag var inte kapabel till att se ansiktet då han stod i profil. Jag var heller inte säker på om jag fick tillfälle att göra det så skulle jag vilja, nej, jag var mer rädd att veta vem som gömde sig där. Den andra killen - som jag antog var den ynkliga av dom - stod i profil som den andra. Någonting var väldigt bekant med denna killen. Någonting med hans kroppsbyggnad, färgerna jag kunde luska fram i mörkret, dragen i hans ansikte jag kunde tyda. Jag kisade med ögonen, försökte komma på vad. Vad var så bekant?

’’Du var ett fucking vrak! Helt tvärt emot vad han beordrat dig, fattade du inte det!? Hu? Kan du inte ta emot några fucking enkla instruktioner!?’’ Skrek luvmannen.

’’Jag… Det blev inte som planerat.’’ Mumlade den andra svagt. ’’Menar du det, Hay!? Du fucking anföll honom, spred rykten om den fucking tjejen!’’ Hans gälla röst gled in i örat. Jag svalde hårt. Hay? Anföll? Rykten om en tjej? Tjejen som är… Jag. Hans byte som var, Justin. Hay, som är ett smeknamn för Hayden?

’’Du skulle inte göra det till en sådan fucking stor sak. Du får ta hand om detta nu, fixa vad du ställt till med. Döda hennes fucking livvakt.’’ Luvmannen höll sitt pekfinger mot honom. Jag kände mig genast yr, syret vägrade nå mina lungor. Jag backade, helt utan kontroll, panikslaget och i rädsla. I oturens tid stötte jag till en container som befunnit sig bakom mig. Jag drog för andan, slängde min blick åt deras håll och fick dom att slå blickarna mot mig. De stod och stirrade ett långt tag innan den svartklädda luvmannen gav ett tecken som fick Hayden att börja gå emot mig. Helvete.

’’En blir jag nog aldrig av med.’’ Det var riktat till honom. ’’Nej, den idioten kommer stanna med dig för alltid.’’

’’Vi skolkar idag.’’ Gäspade Justin stort medan han la sitt huvud på min bara mage. Jag andades tungt ut och lät mina händer falla mjukt mot hans huvud.

’’Du har fan skolkat i två dagar, räcker inte det?’’

’’Att skolka får man aldrig nog av.’’

’’Whatever, vi ska i alla fall till skolan idag. Vare sig vi vill det eller inte.’’

’’Någon som är sugen på att träffa Hayden?’’ Jag kunde känna hans leende prydas mot min mage.

’’Den personen jag minst vill träffa.’’ Jag suckade och blängde trött upp i taket.

’’Mm… Den bögen får fan hålla avstånd.’’ Muttrade han. ’’Annars händer vad?’’

’’Annars händer jag.’’ Skrockade han och satte sig rakt upp med sin rufsiga frisyr. Jag log mjukt åt hans överbeskyddande sida jag uppskattade.

’’Om du vill gå till den fucking skolan är det bäst att vi går upp nu.’’ Han suckade och himlade med ögonen innan han lät benen sjunka över sängkanten. Jag blickade mot hans rygg som var fylld med blåmärken och små sår.

’’Hur känns det?’’ Frågade jag och tog föregivet att han skulle förstå.

’’Hur känns vaddå?’’ Men självklart så hade jag fel.

’’Du är skadad pucko! Känns det bättre efter mitt lilla omplåstrande?’’ Jag lät min handflata strykas mot hans rygg. De markanta käkbenen spändes under min beröring. Jag slutade kvickt.

’’Det är fucked up, så nej, det gör piss ont.’’ Han skakade på huvudet och gick mot garderoben där han drog ut ett simpelt plagg.

’’Men okej, skit i skolan, stanna hemma istället?’’ Jag såg ut som ett frågetecken och väntade på svar. Hoppades på att han skulle säga emot.

’’Fan heller, vem vet vad Hayden hittar på när jag är inte är runt dig.’’ Grymtade han och nekade, precis som min vilja löd. Jag log endast, uppskattade hans omtanke men tyckte dessvärre synd om honom. Dock hade jag inte en aning om vad han varit med om och visste då egentligen inte om jag kunde tycka det eller inte.

’’Justin!’’ Ropade jag hans namn högt när jag tittade ner på den lilla gula lappen som låg ihop skrynklad på köksbordet.

’’Vad?’’ Tjöt han från övervåningen. ’’Kom ner då!’’ Grymtade jag och väntade ivrigt på att han skulle komma ner springandes. Men han tog god tid på sig, i sin lugna, långsamma takt.

’’Vad är så viktigt?’’ Han såg smått irriterad ut. Men jag sket i det, fullständigt. 

’’Jasmine har dragit.’’ Jag blängde på lappen, läste hennes slarviga stil tyst i huvudet och funderade på vad de var hon menade. Noah, Justin. När ni läser detta har jag lämnat Winnipeg, jag har lämnat landet. Försök inte hitta mig, försök inte kontakta mig. Det är för ert eget bästa. Detta är din signal Justin, du vet vad det betyder. Du vet vad som kommer. Han drog lappen ur min hand och rynkade smått pannan, innan allting verkade vara solklart för honom och inget var ett bekymmer längre.

’’Okej.’’ Han ryckte på axlarna, försökte se oberörd ut. ’’Vad menar hon? Och varför bryr du dig inte?’’ Jag såg oförstående på honom. Hjärnan var full av frågor. Frågor jag inte hade svar på.

’’Du kommer fatta, i sinom tid. Och du vet varför, jag är inget stort fan av henne.’’ Han skrynklade lappen i sin hopknutna näve innan han sköt iväg den mot papperskorgen.

’’I sinom tid? Vad ska det betyda? Jag vill inte veta sen, jag vill veta nu.’’

’’Egentligen är detta inget nytt för dig. Du har vetat det länge, men aldrig trott att det skulle inträffa.’’ Han gav mig ryggen och steg ut mot hallen.

’’Vetat vaddå?’’ Jag hatade hans hemliga sida, då han talade till mig som om jag precis visste vad det var han pratade om. Avslöjade allt, men ändå ingenting. Gjorde mig nyfiken, men bara mer frustrerad.

’’I sinom tid. Precis som Vegas. Alla bitar kommer passa tillslut. Men just nu ska du sluta tjata om de fucking sakerna du inte behöver veta.’’ Han lät upprörd. Men det var - som vanligt - inget som förvånade mig. Men de kraftiga humörsvängarna han hade chockade mig konstigt nog varje gång. Jag glömde hur han lätt kunde ändra sitt humor genom att någon yttrar fel ord vid fel tillfälle. Och ja, det var precis vad jag gjorde.

’’Jag vill inte ha ännu ett bråk, så jag släpper det. För din skull.’’ Jag himlade med ögonen och följde honom ut mot hallen där han stod påklädd, väntandes på mig. 

’’Det är en diskussion, Noah.’’ Påpekade han. ’’Värst vad vis du var idag då.’’ Mumlade jag tyst medan de vita Conversen knöts runt mina vrister.

’’Jag hörde att du varit otrogen.’’ Sa Phenelopys nyfikna röst bakom mig. Jag snodde runt och mötte hennes förvånade blick.

’’Va?’’ Jag rynkade pannan och förstod inte ett ord av vad hon sa. ’’Ja, har du inte hört om ryktena som går om dig?’’ Hon kollade förvirrat på mig.

’’Jag anlände precis till skolan, självklart så vet jag inte vad folk säger om mig!’’ Jag suckade med panik i rösten.

’’Vill du veta?’’

’’Vad tror du?’’

’’Chansar vilt… Hayden har gått runt och sagt att du legat med Justin.’’ Hon kollade avvaktande på mig. Försökte se min reaktion. Jag stod vid mitt skåp, höll på att öppna det men stannade till i min rörelse när meningen lämnat hennes mun. Jag kände hur en obehaglig smärta knöt sig i magen. 

’’Noah…’’

’’Det är inte sant.’’ Jag tvekade inte en sekund innan orden flög ur mig. ’’Det tror jag heller inte. Men jag menar, vad hände mellan dig och Hayden? Ni var ju så… Fina tillsammans.’’

’’Vi har aldrig varit ett par, jag har knappast gett honom en kind puss eller ens gått på dejt med honom. Han bara…’’ Jag tystnade. Öppnade skåpet och gömde mig bakom den gråa järn dörren.

’’Han gjorde vaddå?’’ Hon öppnade den bredare och väntade på en fortsättning.

’’Han kom igår natt och ville berätta någonting viktigt. Men Justin hade kommit hem för någon timme sedan och det blev lite… Komplikationer, så jag hade inte tid för Hayden. Han blev aggressiv och försökte ta sig in, men Justin puttade ut honom och… Det blev bara helt fel.’’ Jag suckade frustrerat och smällde igen skåps dörren. Tog två stora kliv åt sidan och sjönk ner på en lilla inomhus bänken. Försökte ta mig samman och inte tro det jag minst ville skulle vara sanning.

’’Du vet vad han menar, right?’’

’’Så dum är jag inte.’’ Jag bet mig i läppen och blängde ner i marken, blev avbruten av en lång kille som tog ett hetsigt kliv framför mig.

’’Den fucking pussyn kallar dig för en hora, Noah. Han har fucking gått för långt!’’ Röt Justin. 

’’Strunta i det. Han är bara… En avundsjuk jävel.’’ Trots att jag försökte spela oberörd, cool, iskall och inte stött. Så kände jag hur smärtan spred sig djupare in i hjärtat. Verkligen högg sig fast. Borrade hål i min självsäkra bubbla. Tills den sprack och jag endast kände mig svag och förödmjukad.

’’Strunta i det? Fuck it. Han är värd en fucking näve i magen.’’ Han vände sig om. Och just i den sekunden, kom Hayden ingåendes i korridoren vi befann oss i. Försökte undvika oss med blicken, men kunde inte undgå att möta mina ledsna ögon i någon mikrosekund. Justin gick med raska, bestämda steg emot honom innan hans hand grep tag om Haydens vita t-shirt.

Jag for upp på ben och gick mot dom i en hastig fart. Men innan jag hann nå fram till dom och be dom att sluta, hade Hayden redan skjutit sin näve mot Justins ansikte. Jag blev lätt chockad, stirrade storögt på dom, visste inte vad jag skulle göra för att få stopp på det. Justin flög på honom, sparkade honom i magen så att han föll mot marken, fortsatte sparka så att blod sakta men säkert flög ur Haydens mun.

’’Justin!’’ Skrek jag i ren panik. Men det var precis som om han stängt av sin hörsel och befann sig i sin egna lilla värld. Utom räckhåll att stoppa sig själv. Han hade tappat kontrollen över sin kropp. 

’’Justin! Sluta!’’ Skrek jag och kände allas rädda blickar stirra på oss. ’’Sluta!’’ Skrek jag och drog honom ifrån Hayden som såg död ut där han låg. Justin flåsade högt, spände blicken i Hayden, knöt sina nävar nere vid sina lår och lät sin blick möta min.

’’Har han inte berättat?’’ Trenton rynkade pannan, men lät leendet behållas där det var. Förvirring kunde speglas i mina ögon.  

’’Berättat vaddå?’’ Frågade jag vagt. Alla tre sneglade smått på varandra.

’’Han har dragit till Vegas.’’

Mina ögon förstorades och hjärtat gav ifrån sig ett hårt, markerat slag i bröstkorgen.

’’V-Vegas?’’ Stammade jag chockat. ’’Han hade några affärer att hantera.’’ Tyson ryckte smått på axlarna.

’’Vegas…’’ Mumlade jag ännu en gång, ’’det senaste samtalet vi hade var ett bråk, så nej. Han har inte talat om att han skulle åka till Vegas för mig.’’ Jag rullade in läpparna och svalde med halsen som kändes grustorr.

’’Vet ni när han kommer hem?’’

’’Någon är visst intresserad av Justin.’’ De alla flinade. ’’Käften. Jag vill bara veta, eftersom han i princip bor med mig.’’

’’Vilken ursäkt, Noah.’’ Skakade Trenton på huvudet. Hans tvilling Tyson flinade någon sekund efter hans mening blivit sagd.

’’Ni är så himla barnsliga.’’ Himlade jag irriterat med ögonen. De skrattade högt. Travis arm sattes runt min höft, drog mig tätt intill honom och log. Precis i den sekunden, på parkeringen vid deras bil, kom personen som skulle missförstå allt på en gång. Nämligen Hayden. Han slängde en blick mot oss, som inte tydde någonting, innan han fortsatte mot sin egna bil. Jag bet mig i kinden. 

’’Kan ni skjutsa mig hem?’’ Jag tittade upp mot Travis och log mjukt. Han nickade. ’’Det är klart Noah. No problem.’’ Sa han sedan och ledde mig mot deras bil som stod någon halv meter ifrån oss. Jag orkade inte att ta tag i Haydens problem han hade om killar jag umgås med. Det var… Bisarrt, att han inte kunde lita på mig. Jag rynkade pannan åt mina egna tankar. Och andra sidan var jag och Hayden inte ens tillsammans, vi var inte mer än vad jag och Justin var. Vi var till och med mindre än så. Skillnaden mellan Justin och Hayden var att jag hade känslor för Hay, men med Justin var det bara… Det fanns inte ens ord att beskriva hur jag kände för honom. Och när jag tänkte det, så menade jag inte att han betydde så mycket att jag inte kunde finna ord, utan att våran relation inte gick att beskriva. Den var… Udda. Den fanns inte med på kartan. Det var nog inte normalt? Men har jag någonsin haft någonting normalt i mitt liv? Svaret på den fråga var, nej.

’’Hur är Justin mot dig? Behandlar han dig väl?’’ Travis mötte min blick i backspegeln. Jag bröt den snabbt och lät blicken glida ut mot fönstret.

’’Justin är som han är. Så det finns inget att säga.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Misshandlar han dig? Har han försökt sig på något du inte vill?’’ Blev Tyson och Trenton allt mer orolig i baksätet. Jag suckade, men kunde inte låta bli att undgå att le när jag såg hur mycket det brydde sig om mig.

’’Nej, så låg är han inte,’’ Jag smackade med läpparna och harklade mig smått ’’men han är väl… Okej. Uppkäftig är han allt, hela tiden. Annars sköter han väl sig.’’ De nickade lättat. Efter de sa ingen utav oss något mer. Det var alldeles tyst. En skön, lugn, tystnad. Trots att de verkade lugna så kunde jag inte ta efter dom, jag var smått nyfiken över vad Justin gjorde i Vegas. Jag var - fan att jag erkänner detta - faktiskt orolig. Ja, ni hörde alldeles rätt. Noah McCall är orolig över Justin Bieber. Och det kunde jag inte rå för. Jag kunde inte stänga av alla känslor, då skulle allting varit så mycket enklare här i livet. Men nu, nu var det inte så. Intrasslad i mina tankar blev jag inte medveten om att bilen stannat förrän en stund efteråt.

’’Har ni lust att hålla mig sällskap en stund?’’ Jag höjde på ögonbrynen och lät mungiporna höjas mot näsan. 

’’Sure, vi har ändå inget bättre för oss.’’ Blinkade Travis och steg ut med dom andra.

De sista popcorn-bitarna lät jag glida ner i papperskorgen innan jag trött stampade mot sovrummet. Jag hade tidigare i kväll ändrat till mindre fina och mer bekväma kläder. Sedan fullkomligt glömt bort tiden med killarna till sällskap och sömndrucket kollat på klockan som varit över 2 på natten. Jag slängde mig matt på sängens mjuka madrass och hörde hur fjädringen knarrade undertill med ett trött stön. Justin hade jag helt glömt bort under de 3 filmerna vi kollat på. Men någonstans, djupt där inne, kunde jag fortfarande känna hur ensamt det var.

’’Inte bio, jag har lyckats tröttna på filmer.’’ Skakade jag på huvudet. Hayden sneglade ner på mig med ett snett flin.

’’En fin middag då?’’ Gav han som förslag. Ännu en gång suckade jag. ’’Jag har redan ätit mig mätt på Starbucks.’’ Log jag med ett fnitter. Han skakade på huvudet medan ett skratt lämnade hans läppar.

’’Du är omöjlig, vet du det?’’

’’Många säger det ja.’’ Skämtade jag med min torra humor. Han lät sin arm vila runt mina axlar. Jag kisade med ögonen när solen tagit sig förbi de tjocka, vita molnen med ett svisch. Men lyckades trots det möta hans havsblåa ögon.

’’Har du något förslag då?’’ La han huvudet på sned. Denna gången var det varken jag eller Hayden som tagit initiativ till att träffas. Utan det var Phenelopys ide. Hon hade fått mig att krocka med honom utanför Starbucks, sedan gett båda ett brett leende som glänste, innan hon försvunnit och bara lämnat oss där. Efter det var vi tvungna att göra någonting. Men jag klagade inte. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle ställa frågan att träffas igen. Jag får även tacka Penny senare, för tankarna om Justins plötsligt försvinnande oroade mig, han hade inte kommit tillbaka, men att vara runt Hayden fick mig att slappna av och låta alla tunga funderingar att blåsas bort.

’’Vi kan väl bara umgås, hemma hos mig?’’ Jag log så sött jag förmådde mig själv att le och hoppades på att min ide skulle gå hem.

’’Det låter som ett bra förslag.’’ Skrattade han och kramade mig med sin ena arm runt min midja denna gången.

Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Drake,’’ Harklade jag mig och fick mig ståendes efter en sekund i tystnad. ’’du vet hur mycket jag ogillar ett nej, visst gör du?’’ Jag kunde känna hur pulsen ökade, hur adrenalinet och ilskan var som en tickande bomb som när som helst ville explodera.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Nej, det är fortfarande inget mellan oss, han bara… Ogillar dig.’’ Jag drog generat en hårslinga bakom örat när jag såg hans sneda leende.

’’Han verkar väldigt överbeskyddande.’’ Mumlade han svagt när hans jacka flög på honom.

’’Och det är han. Precis som min bror.’’ Skrattade jag och korsade armarna mjukt framför bröstkorgen.

’’Tack för en underbar kväll, Noah. Vi ses i morgon.’’ Han log charmigt - som vanligt - och sträckte sig förvånansvärt mot mitt ansikte, pressade sina läppar mot min kind och steg ut genom dörren. Jag stod pafft och kollade när han fortsatte mot hissen, fick en lätt vinkning som ’hejdå’ och lät dörren glida igen. Ett fånigt, brett, leende breddade ut sig på läpparna. Jag trippade lyckligt förbi köket som ett litet barn som fått den leksaken den önskat sig i evigheter, men kände mig fånig. Så extremt fånig som blev alldeles sprallig av en ynka kindpuss. 

Jag slog upp ögonen, inget ljus som störde mig. Inga fåglar som kvittrade. Ingenting förutom mörker. Sedan hörde jag hur det hårt bankade mot dörren. Först låg jag kvar i sängen, lyssnade efter något mer ljud. Sedan hördes det ännu en gång. Jag suckade och slet täcket av mig innan mina steg tungt leddes mot hallen. Jag tvekade i några ynka sekunder. Skulle jag verkligen öppna? Det var trots allt mitt i natten. Vem visste vad som skulle hända om jag öppnade den där dörren? Osäkert slöt jag handen runt silverhandtaget och lät dörren försiktigt åka upp. Framför mig stod en man iklädd en svart hoodie. Det doftade… Blod? 

’’Ursäk…-’’ Jag avbröt mig själv med ett tyst tjut när mannen föll ihop i min famn. Och denna mannen var inte vem som helst. Mannen i min famn var en blåslagen Justin. Jag drog av honom hans hoodie och kunde se hans vita t-shirt vara täckt av mörkt blod. 

’’Justin? Hey!’’ Jag ryckte smått i honom, ropade hans namn, försökte få något täcken på att han var vid liv.

’’Stanna med mig, Justin. Hör du mig? Justin!’’

Oh my god, vad gjorde badass Justin i Vegas nu då? Trubbel, kan man lugnt säga att han hamnat i ;)

Fråga: Favorit program/serie?

Svar: PLL, Teen Woolf (bästa) och typ Grey's Anatomy haha. Sedan kollar jag på Top Model Sverige, lol ^^

Tyst lät jag mitt länge inhållet andetag pysa ut mellan mina läppar, trycket som befunnit sig i huvudet avtog. Men den sömnlösa känslan var ännu kvar, trots att jag gått upp och druckit ett glas mjölk, räknat till hundra tre gånger, lyssnat på lugn musik, fått mig själv på andra tankar. Ingenting verkade fungera. Jag kunde inte somna. Jag kunde inte somna utan tryggheten som alltid funnits med mig under de senaste nätterna, under veckans gång. Jag ville inte uttala hans namn, eller knappast erkänna för mig själv att han var någon som betydde för något mig. Återigen höll jag andan, utan någon större anledning än tidsfördröjning, och lät det blåsas ut i en varm pust. Jag grep tag om min mobil som för några minuter sedan legat på nattduksbordet - men jag tröttnade på att sträcka mig efter den var femte minut och beslöt mig för att placera den bredvid mig - och satte på skärmen. I det mörka sovrummet lös plötsligt den ljusa skärmen upp mitt ansikte som nu var det enda som syntes här om kring. Ljuset som vanligt vis brukar få en att bländas, pressa ihop ögonlocken och vilja släcka skärmen, störde mig inte ett dugg. Jag hade kollat klockan alldeles för många gånger, alldeles för ofta. Jag var inte orolig, jag var inte desperat efter hans närhet. Jag ville bara ha honom här, utan någon som helst anledning. Bara veta att han låg jämte mig, som i normala fall. Men jag visste, att det inte skulle hända. Och om det hände, så skulle han inte återvända hem själv. Och inte för mig min skull. Fuck den idioten. Fuck Justin som kallar dig för hora. Helvete med honom, han är badinfluens, Noah. Det ända sättet att släppa tankarna om honom och hans närvaro, var att tänka på hur han sårade mig. Det fick mig att äntligen kunna stänga ögonen, blunda, slappna av. Jag hade fortfarande honom i tankarna, med denna gången… Var han låst bakom ett galler, långt borta från sin kapabla fara.

Har haft prov idag, vilket innebar att jag pluggat, sedan ska jag ha prov på torsdag som jag nu pluggar till och nästa vecka har jag NP i Engelska. Jag har fullt upp som ni kanske märker. Men jag lovar att kapitel 17 kommer imorgon, ni överlever tills dess va? I hope so, annars... To bad x)

Skämt o sido, ni får leva på sneak peaken tills dess, love ya all <3

Raka vägen in till sovrummet stampade han trött och dyngsur. Precis som jag var. Han var lugn, kanske omedveten om vad som hände? Kanske bara ville han inte göra det till en stor grej, eller så hade han alla redan glömt bort det. Jag andades tungt ut och kände hur jag darrade när jag steg in genom dörrkarmen. Hans muskulösa kropp visades öppet för mig, utan några problem. De starka, tatuerade armarna spändes när han försiktigt tog emot med händerna när han tryggt la sig i sängen. Hans ögon stängdes hastigt och brydde sig inte om de faktum om att jag existerade. Det var precis som om jag var osynlig. En kort suck lämnade mina läppar innan jag gick och la mig i sängen, utan att byta om. Jag var alldeles för trött för att kunna göra någonting överhuvudtaget. Smidigt kröp jag under täcket Justin lyckats vrida in sig i. Jag stirrade in i hans rygg och funderade en kort sekund på vad som skulle hända i morgon. Jag var beredd på att möta årets värsta dag. Jag kurrade ihop mig och knep hårt med ögonen.

’’Noah, upp!’’ Hörde jag en skarp röst vråla. Yrvaket satte jag mig långsamt upp och mötte den ljusa omgivningen. 

’’Frukosten är färdig.’’ Fortsatte Justin ropandes. Jag grumlade över något tyst, utan att ens själv vara medveten om vad det var. Halvt vaken steg jag upp ur sängen med en stor gäspning, ledde stegen mot garderoben jag lyckats hänga mina kläder i. Jag kände att det var på tiden, eftersom jag inte skulle lämna detta ställe på lite mer än 3 veckor. Jag drog ut ett par jeans och matchade de sedan med en vit blus jag snabbt drog på mig. Medan jag kammade igenom håret med mina fingrar tog jag mig långsamt ut mot köket. Nervositeten ökade försiktigt när jag närmade mig hans närvaro. 

’’Yoghurt får det bli idag.’’ Mumlade han och sköt en tallrik mot mig. Jag fångade den med min högra hand och mötte hans ögon.

’’Mm… Gott?’’ Sa jag en aning osäkert och slog mig ner på stolen.

’’Så…’’ Mumlade jag när jag fyllde skålen med vaniljyoghurt, strödde blåbär på och placerade skeden i sörjan.

’’Så vaddå?’’ Han tittade smått förvirrat på mig.

’’Du har glömt, har jag rätt?’’

’’Glömt vaddå?’’ Han rynkade pannan och tittade oförstående på mig. Jag harklade mig och tittade fundersamt ner i bordet. Han har glömt. Men det var väl ändå inget som chockade mig. Han hade varit full. Han hade varit alldeles för full. Att han tappat minnet om just den händelsen jag minst önskat hade hänt, var väl ändå en fördel för mig? Och att berätta sanningen… Vore väl något negativt? 

’’Du var… Full. Igår.’’ Jag vände riktning och lät en del av sanningen komma fram, men sparade de mest generande.

’’Jag vet.’’ Grymtade han. ’’Och?’’ Fortsatte han.

’’Du bara… Var inte dig själv.’’

’’Och du tror att jag om någon, skulle vara mig själv när jag är full?’’ 

’’Nej…’’

’’Så, vad är problemet?’’

’’Du bara…’’ Jag stoppade mig själv.

’’Noah, vad var det som hände igår kväll?’’ Sa han i en varnande ton.

’’Inget, inget alls.’’ Pep jag till och tittade ner i matskålen. ’’Noah.’’ Varnande han. Jag svalde hårt, men vägrade att varken möta hans läskiga blick eller att svara på hans fråga.

’’Gjorde jag något mot dig?’’ Han försökte fråga sig fram, tills han nått den ömma punkten. Med andra ord, sanningen.

’’Gjorde jag något du inte vill?’’ Han tog några steg närmre mig, la sitt pekfinger under min haka och sin tumme strax under läppen innan han lyfte min blick mot hans bruna ögon. Jag satt tyst en sekund och tittade in i hans ögon. Funderade ut ett svar han skulle köpa. Men kunde inte finna något att säga som skulle få honom att backa. Jag var fast. Han hade fått mig precis där han ville. Intryckt i ett hörn, ingen utgång. Den ända lösningen var att säga sanningen.

’’Nej, Justin… Inget sådant.’’ Jag - notera lögnen i meningen - skakade på huvudet vilket fick hans grepp att lossa om min haka. 

’’Så vad…-’’

’’Du kom hem till Phenelopy och Jessie, full. Sedan drog du med mig hem.’’ Sanningen… Halva sanningen.

’’Skadade jag dig.’’ Han såg bekymrad ut. ’’Nej, nej.’’ Jag skakade på huvudet och kollade ner på maten framför mig som inte längre var frestande nog att kunna äta.

’’Skadade jag någon överhuvudtaget?’’

’’Varför alla de här frågorna, Justin?’’

’’För att jag vet att jag inte alltid har kontroll över min kropp när jag är full.’’ Muttrade han och vände sig om för att fånga tag om sin mobil på diskbänken.

’’Du skulle aldrig skada mig.’’ Jag försökte vara till stöd, lugna stämningen.

’’När jag är utom kontroll vet man inte vad jag gör.’’ Istället blev stämningen allt mer spänd. Luften var full av osäkerhet jag allt blev mer förgiftad av.

’’Ehm…’’ Jag svalde hårt, det var inte vad jag behövde höra just nu. ’’Vi måste nog… Gå nu.’’ Jag fattade tag om skålen och placerade den i diskmaskinen, tvinnade runt och fortsatte mot hallen. Jag kunde höra hur han följde mitt exempel, innan han hamnade strax bredvid mig.

’’Är du sur?’’ Frågade han medan hans jacka slank på honom.

’’Varför skulle jag vara det?’’ Frågade jag lite stött. Ja, jag är sur. Han kom inte ihåg kyssen. Han kom inte ihåg det viktigaste!?

’’Jag tänkte bara… Screw it, kom vi drar nu.’’ Puttade han upp sina Raybans på sin näsrygg.

’’Hur gick det igår?!’’ Slängde Phenelopy plötsligt ur sig medan vi gick mellan korridorens tysta väggar.

’’Bara bra.’’

’’Bara bra? Du måste skoja med mig!’’

’’Du frågade, jag svarade.’’

’’Han var full, kanske till och med hög!’’

’’So what? Vi klarade oss hela vägen hem, utan några problem.’’

’’Så han försökte inget?’’

’’Nej.’’ Ljög jag lugnt. ’’Inte det minsta?’’ Hon var desperat och ville ha svar på minsta lilla detalj.

’’Nej, han försökte ingenting alls!’’ Brast jag suckandes.

’’Lovar du?’’ På ett sätt var jag nästan glad över att hon hade en överbeskyddande-vän knapp när det väl gällde. Då hon sätter gång och försvarar mig, står vid min sida, håller med mig, finns för mig.

’’Jag lovar.’’ Sa jag tillslut. Och trots att hon är personen som finns där för mig, när ingen annan gör det. Personen jag berättar allt för, även sakerna inte ens jag skulle våga tänka… Så kan jag inte få ur de saker som hänt mellan mig och Justin. Hon dömmer aldrig, hon skulle nog heller inte få för sig att göra det när de kommer till mig. Men när det gäller Justin, då är det fritt fram att snacka skit. Inte för att den gamla Noah skulle bry sig. Men nu är jag Noah, Noah… Den mindre kalla personen. Konstigt nog så har den mest hårda, iskalla och själviska killen som fått mig att förändras. Jag kan knappt tro det själv. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, trots att jag nyss nog gjorde det.

’’Noah.’’ Han log charmigt.

’’Hej.’’ Andades jag lyckligt ut.

’’Så… Eftersom du tydligen inte har någon pojkvän,’’

’’Stämmer riktigt.’’ Jag log väntansfullt.

’’så tänkte jag att jag kunde bjuda dig på lunch.’’ Ett flin spred sig på mina läppar. Hörde jag rätt? Skulle han bjuda mig på lunch?

’’Nja… Borde jag säga ja?’’ Jag körde på det svårfångade sättet jag ofta gjorde när det kom till nya, snygga killar.

’’Det tycker jag.’’

’’Då blir det väl lunch då.’’ Sa jag och kunde se hur Penny långsamt försvann, lika glatt som när hon fått syn på Hayden. Hans arm lades på min rygg innan vi tillsammans vandrade igenom korridoren, förbi alla lågklassiga elever, förbi… Jag mötte de hassel bruna ögonen och svalde hårt. Lyckan blåstes ut och ersattes av skam. Fråga mig inte varför, för jag hade ingen aning. Men jag visste att det hade med Justin att göra, som endast gav mig en arg blick och gick förbi oss.

’’Så vaddå?’’ Han tittade smått förvirrat på mig.

’’Du har glömt, har jag rätt?’’

’’Glömt vaddå?’’ Han rynkade pannan och tittade oförstående på mig. Jag harklade mig och tittade fundersamt ner i bordet. Han har glömt. Men det var väl ändå inget som chockade mig. Han hade varit full. Han hade varit alldeles för full. Att han tappat minnet om just den händelsen jag minst önskat hade hänt, var väl ändå en fördel för mig? Och att berätta sanningen… Vore väl något negativt? 

’’Du var… Full. Igår.’’ Jag vände riktning och lät en del av sanningen komma fram, men sparade de mest generande.

’’Jag vet.’’ Grymtade han. ’’Och?’’ Fortsatte han.

’’Du bara… Var inte dig själv.’’

’’Och du tror att jag om någon, skulle vara mig själv när jag är full?’’ 

’’Nej…’’

’’Så, vad är problemet?’’

’’Du bara…’’ Jag stoppade mig själv.

’’Noah, vad var det som hände igår kväll?’’ Sa han i en varnande ton.

Har tyvärr inte hunnit skriva klart kapitlet, det kom lite saker emellan. MEN, här har ni en sneakpeak :)

Måste även tacka alla för de UNDERBARA kommentarerna jag fått på förra kapitlet. Gud, 53 kommentarer, jag är otroligt hypad och hoppas ni kommer vara lika duktiga på det kommande kapitlet som släpps imorgon!

Mycket kärlek till er alla!

’’Fortsätt säg det, och du kanske övertalar mig.’’ 

Jag damp ner i fåtöljen mittemot Justin och andades tungt ut. Jag kunde inte släppa vad han sagt i bilen. Ordvalen. Jämförandet. Han fick mig osäker.

’’Ska vi göra något speciellt i kväll?’’ Jag tittade ner på mina vita, nymålade naglar innan jag mötte hans blick.

’’Nej, hur så?’’

’’Jag ska över till ett par kompisar.’’

’’Jo, vi ska gör något.’’ Ändrade han sig snabbt. Jag suckade högt. ’’Som vaddå?’’

’’Vi ska… Ha film kväll.’’

’’Och det kan vi inte ha någon annan kväll eller?’’

’’Nej.’’ Han tittade ner i sin mobilen igen. ’’Åh kom igen!’’ Muttrade jag och korsade armarna framför bröstkorgen. Han skrattade smått.

’’Jag fattar inte varför du frågar om tillåtelse. Bara för att du bor här betyder det inte att du måste få tillåtelse till allt först.’’ Fnös han retsamt. Det fick en röd färg att blossa upp på mina kinder.

’’Bra, då drar jag till Jessie och Phenelopy i kväll.’’ Ett litet leende spred sig på mina läppar.

’’Gör du det. Jag behöver en Noah fri kväll.’’ Mumlade han snobbigt. Jag klev ur fåtöljen och drog en kudde i hans ansikte.

’’Skönt att du också tycker så, eftersom jag känner detsamma.’’ Log jag falskt och klappade honom på axeln innan jag smet in i köket. Mina barfota fötter fick de bruna trä golvet att knarra mellan min steg. Jag ryckte upp frysen och drog åt mig ett Ben & Jerry’s packet. Det var något vi hade gått av. Fram med en sked, sedan hade jag redan börjat glufsa i mig toppen-glassen. Efter att jag hämtat vad jag behövde slängde jag mig slappt i soffan och fick fram ett trött stön.

’’Tjockis.’’ Mumlade han med ett flin och damp ner jämte mig, med en egen sked i sin vänstra hand. Han sträckte skeden mot bunken jag höll i min vänstra hand. Jag drog undan den och skakade retsamt på huvudet.

’’Nä nä, Bieber. Du vill väl inte bli tjock, som jag tydligen redan är.’’ Höjde jag på ögonbrynen och lutade mig bort ifrån honom.

’’Jag kan inte låta dig bli tjock, själv, fattar du väl.’’ Han lät sin högra arm slinka runt min midja och drog mig närmre sig innan han högg in i den kalla choklad glassen han speciellt köpt för mig.

’’Äcklig, erkänn?’’ Flinade jag. ’’Så in i helvete äcklig, du borde inte äta sådant här.’’ Han drog bunken ifrån mitt hårda grepp och sträckte din långt ifrån mig.

’’Hey!’’ Tjöt jag protesterande och försökte få tag på den. Men hans arm nådde alldeles för långt bort från mig. Så jag var tvungen att sätta mig i hans knä för att kunna nå den. Jag gränslade honom i hans knä, sträckte mig smått med hela armen och fick tillslut tag om den kalla bunken jag stolt låg mot.

’’De där… Kallar jag desperat.’’ Han skrattade hest. Jag skakade på huvudet medan jag kände hur jag sprack upp i ett oemotståndligt leende. De tatuerade och muskulösa armarna drogs runt min midja och fick sina händer på min svanskota. Han sneglade upp på mig, med samma flin, men denna gången lite mer avvaktande. Plötsligt harklade någon sig, bådas blickar slängdes mot den hesa rösten. I en svart skinnjacka fann jag Hayden ståendes i köket - jag kunde se honom då vardagsrummet och köket inte hade någon vägg som skilde rummen åt - med en vit väska i sin hand.

’’Noah, du har besök.’’ Ropade Jazmyn från trappuppgången. Jag kunde höra Justins irriterade suck. Jag klev av honom, räckte honom glassbunken och gick långsamt mot Hayden som försökte le. Men misslyckades. Ut till hallen ledde jag honom smått chockat innan han sträckte den vita väskan mot mig. 

’’Du glömde den, efter du och din pojkvän kört iväg.’’ Han harklade sig i den obekväma situationen vi hamnat i.

’’Tack…  Men vi är bara vänner.’’ Jag drog en mörk hårslinga bakom örat och mötte hans blåa ögon. 

’’Det såg inte ut som det, i soffan…’’ Klickandes i nacken backade han mot ytterdörren. Helvete. Nu - om jag skulle velat - hade jag sumpat chansen med honom. 

’’Bästa vänner.’’ Rättade jag mig själv. ’’Spela roll… Tack så mycket.’’ Jag tvingade fram ett leende och tryckte väskan pinsamt mot min magen. Han vände sig om och tryckte ner dörrhandtaget innan han gav mig en sista blick.

’’Vi ses, antar jag?’’ De blåa ögonen avspelade besvikenhet. Jag nickade svagt och lät dörren stängas med ett kort drag. Suckandes slängde jag väskan i hallen och stampade ut till vardagsrummet. Bunken stod halväten på glasbordet med de två skedarna och Justin var borta. Inte längre på humor. Suckandes damp jag ner i de ensamma vardagsrummet och blickade ner i mina knä.

’’Ja, Phenelopy!’’ Muttrade jag och trippade ut mot bilen.

’’Chokladen då? Har du med dig den?’’

’’För fjärde gången, Phenelopy. Ja, jag har med mig chokladen, chipsen och filmen.’’

’’Bra, för du vet hur Jessie blir när man inte har choklad.’’ Hon fnittrade ursäktande.

’’Som en man som har PMS.’’ Jag skakade flinandes på huvudet.

’’Och det är ingen vacker syn.’’ Hon skrattade. ’’Håller med.’’

’’Påväg ännu?’’ Bytte hon snabbt samtalsämne. ’’Sitter i bilen, är där om 5.’’ Jag klickade samtalet och lät mobilen glida in i mina gråa - mjukis - byxfickor och koncentrerade mig på att köra istället. En film kväll var vad det skulle bli. Det var länge sedan jag umgicks med endast Jessie och Penny. Det var annars något som kom emellan, eller att det var några andra vänner som joinade. Men nu hade jag en hel kväll med bara dom, trots att det var skola dagen därpå och jag hade läxor. Men om jag fick välja… Så valde jag filmkväll. Det var ett lätt beslut. Rullandes med bilen svängde jag in på deras gata, strax hade jag parkerat precis utanför och lät prylarna ta all plats i min famn. Trippandes steg jag upp till dörren och såg sedan hur dörren snabbt åkte upp.

’’Äntligen!’’ Stönade Penny nöjt och drog in mig med ett kvickt drag. Jag drog för andan när allting var nära att falla mot trä golvet i en sekund. Men kramade de hårdare med armarna och lät de sedan ställas ner på den vita hallmöbeln. Jag hade blivit tvingad - notera överdrift - till att köpa allt detta då de båda påstod att jag hade närmre till butiken än dom. Det stämde visserligen, men båda två hade hela eftermiddagen på sig, medan jag var tvungen att stanna hemma… Och det var Justins fel. Han hade sagt att jag inte behövde be om tillåtelse. Men när jag väl inte gör det, då behövs det som mest. Redan vid klockan 6 skulle jag träffat dom, men Justin hade stoppat mig i hallen och tvingat mig att stanna tills klockan 8.

’’Hej Noah! Vad kul att se dig igen.’’ Möttes jag av ett stort leende från Kathrens sida. Deras mamma, som alltid bemötte folk med leende, trots henne humor som kanske inte var på topp. Jag älskade deras familj, de var något man kunde se upp till.

’’Kathren, hej!’’ Jag kramade henne mjukt innan jag fick syn på deras far, Joe, i hallkarmen.

’’Noah, det var länge sedan.’’ Han log vänligt. ’’Det var de.’’ Höll jag nickandes med.

’’Vi är på övervåningen om ni behöver oss.’’ La hon sin hand på deras axlar. ’’Mamma.’’ Muttrade Jessie.

’’Seså, vi har förberett med en massa i vardagsrummet.’’ Hon log brett och försvann tillsammans med Joe upp för trappan.

’’Hur pinsam får man vara?’’ Stönade Penny som vi följde efter till det ljusa vardagsrummet där de var packat med flertals av fluffiga filtar.

’’Säg inte att ni skäms över henne. Hon är hur gullig som helst!’’ Skrattade jag, men menade vad jag sa.

’’Om du var hennes barn, skulle du känt detsamma.’’

’’Jag har känt henne sedan dagis, hon är som en extra mamma för mig, men jag skäms inte ett dugg.’’ Skrockade jag och sjönk ner i soffan.

’’Du bor inte med henne, det är skillnad.’’ Påpekade Penny. ’’Spela roll, i mina ögon är hon perfekt.’’ Fnittrade jag. De båda himlade med ögonen och sjönk ner vid varsin sida av mig innan teven slogs på.

’’Vilken film tog du med?’’

’’Den ni bad mig ta med.’’ Jag drog åt mig omslaget. ’’Enders Game.’’ Läste jag högt.

’’Du sa komedi.’’ Klagade Jessie. ’’Du har fått din jävla choklad, köp läget eller gå.’’ Morrade Penny mot honom.

’’Agro.’’ Han korsade armarna framför sin bröstkorg och vägrade att möta hennes blick.

’’PMS nu eller?’’

’’Ska du säga!’’ Han gav henne en mördande blick.

’’Syskon kärlek…’’ Jag låtsades le, ’’Är en fet lögn, skärp er nu.’’ Jag himlade jag sedan med ögonen och knuffade de båda.

En läskig, halv sorglig musik spelades i bakgrunden av filmen. Alla tre var fast i filmen, med ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. Våra blickar möttes innan vi ställde oss upp och gick rädda ut mot hallen. Genom den suddiga glasdörren kunde vi skymta en svart figur stå väntandes.

’’Öppna dörren Noah.’’ Båda puttade fram mig så jag nästan föll in i den. Innan jag slöt mina fingrar om de silvriga handtaget svalde jag hårt. Försiktigt, lät jag dörren åka upp.

’’Justin, vad fan gör du här?’’ Frågade jag förvirrat, men lät honom inte komma in.

’’Jag ska hämta dig.’’ Sa han i en allvarlig ton. ’’Nej, det ska du inte.’’ Jag skakade på huvudet och kände mig allt mer förvirrad.

’’Du ska fucking med mig hem, hör du det?!’’ Denna gången lät han aggressiv. Jag svalde hårt och tog ett steg närmre honom. En stark doft drogs till min näsa. En doft av sprit och rök. Jag suckade högt och mötte hans kolsvarta ögon.

’’Du är full, Justin.’’ Besvikenhet kunde synas i mina ögon.

’’Noah…’’ Viskade Penny oroligt bakom mig. ’’Är det okej om jag åker? Bara för att… Du vet…’’ Jag sneglade bak på dom.

’’Är du…’’ Hon drog mig mot henne. ’’Är du helt dum i huvudet!?’’ Fortsatte hon viskandes sin mening.

’’Han är full, han har ingen aning om vad han håller på med.’’ Viskade jag till svars.

’’Precis, Noah. Han har ingen aning om vad han håller på med. Jag vill inte att du blir skadad.’’ Hon såg oroligt in i mina ögon, jag tittade upp på Jessie som såg lika osäker ut.

’’Han kommer inte skada mig, jag lovar.’’ Ett osäkert leende spred sig på mina läppar, de skulle visat självförtroende och lugnhet. Men den avspeglade istället min känsla jag bar nu, vilket inte passade bra då jag ville övertala dem. Sakta tvinnade jag runt och mötte hans - fortfarande - svarta ögon, tog ett djupt andetag och steg ut genom dörren innan jag åter stängde den efter mig.

’’Vad fan gjorde du där!?’’ Röt han.

’’Justin, du är full.’’ Yttrade jag i ett tyst mummel. ’’Jag är inte full!’’ Sa han emot i en hård ton.

’’Bara ta det lugnt.’’ Meningen var mer menad för mig, som nästan började få panik. Att hantera en situation med någon som hade en stark ADHD fick mig alldeles svag och rädd. Jag kan inte handskas med folk som nått sin maximala gräns för tålmodighet. Snarare de som nått över den gränsen.

’’Du ska fucking inte säga åt mig vad jag ska göra.’’ Jag kände hur han försiktigt - men ändå hårt - puttade mig mot motorhuven. Rädsla i blicken syntes nu i mina ögon. Jag låg på den blöta bilen, utan någon jacka, i de oändliga regnandet. Han tittade med en sylvas blick på mig innan han la sig emellan ben. Lät sina händer sättas på mina höfter, och hans läppar - som blivit blöta av regnet - nästan snuddade vid mina. Jag andandes tungt, kände hur pulsen ökade, hur hjärtslagen ökade, hur nervositeten steg, hur paniken steg. Vem visste vad som skulle hända härnäst. Vem visste vad han skulle göra? Han var full, han var urkontroll.

’’Tvinga mig inte att göra något jag inte vill.’’ Viskade han mörkt mot mina läppar. Där förstod jag inte vad han syftade om. De faktum att han inte ville kyssa mig? Eller kanske att få mig skadad?

’’Fattar du?’’ Morrade han. Hans läppar pressades - med flit - plötsligt mot mina läppar i ett hårt drag. Jag spärrade ögonen och trodde i den sekunden att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen. Men någonting fick mig att inte göra motstånd. De separerades i någon sekund, han flåsade, tittade förvånat in i mina ögon innan jag denna gången tog mod. Virade mitt finger runt hans halsband och drog långsamt ned hans läppar mot mina.

’’Hatar du mig fortfarande lika mycket?’’ Stönade han mot mina läppar. ’’Lite mindre.’’ Pressade jag hungrigt våra läppar mot varandra.

De ihop knipna ögonen slogs hårt upp och hela min överkropp for med full fart upp. Jag flåsade andfått och panikslaget. Svettkristaller låg klistrade mot min panna, som långsamt tog sig ner längs tinningarna.

’’Hey, mår du bra?’’ Kände jag en varm hand läggas mot min ryggkota. Jag ryckte lätt till och kastade en uppspärrad blick mot Justin snett bakom mig.

’’Det var bara en mardröm.’’ Viskade jag osäkert och la mig till rätta, med ryggen emot honom. Jag kollade mig omkring för att säkra att jag faktiskt bara drömde. Och mycket riktigt så befann vi oss i vårt sovrum, i Justins lägenhet. Bara en dröm. Hans läppar. Mot mina läppar. Passionerat. Hungrigt. Vilt. Men skrämmande. Häpnadsväckande. En mardröm, om man ser den från min vinkel. Det skrämde mig ännu mer att jag hade sagt ja i min dröm, och mest att jag ens fantiserar sådant här om Justin. Jag kände hur magen drog ihop sig. Hur hans mjuka hud brändes mot min hud. Hur det nu bara kändes helt fel att ligga jämte honom. Jag svalde hårt och drog täcket tätare om min kropp. Ville få ur tankarna om hans läppar som varit pressad mot min hud. Trots att jag kände illa mående om tankarna, om drömmen. Så fanns det en känsla, djupt djupt där inne, som sa att jag inte hatade hans läppar. Att jag inte hatade vad jag nyligen drömt. Ja, att jag faktiskt gillade vad jag fanatiserat. 

’’Säker att du är okej?’’ Jag kände hur han pressade sig närmre mig, hur hans läppar nästan snuddade vid mitt öra. Rysningar for fasansfullt igenom min kropp och fick mig snabbt att sätta mig upp. Jag var nu rädd för att drömmen skulle förvecklas. Och det enda sättet att hålla avstånd, var att helt enkelt ljuga.

’’Nej.’’ Mumlade jag. Men kom på där efter att jag trots allt inte ljög. Sanningen var ju att jag inte var okej, jag var rädd. Jag var rädd för mig själv. Jag kunde höra hur han satte sig upp, andades tungt, funderade, suckade tyst. Jag lät mina fötter placeras på golvet och lät all kraft gå åt att ställa mig upp, innan jag långsamt gick ut ur sovrummet. Raka steg mot köket, fattade tag om ett glas och fyllde det med vatten innan jag klungade i mig det. Det var en dröm. Försökte jag intala mig. Men jag visste att det bara var en tidsfråga innan drömmen skulle bekomma verklighet. 

’’Hey, Noah.’’ Kunde jag höra Justins vaga röst viska bakom mig. Jag lutade mig mot köksön och höll försiktigt andan.

’’Vill du att vi stannar uppe ett tag?’’ Frågade han vänligt. Syret pös ur mellan mina läppar, jag vände mig om och mötte hans bruna lugna ögon och nickade försiktigt. Han försökte sig på ett leende, som långsamt tonade bort. Med sin varma hand grep han tag om min och ledde mig till vardagsrummet där vi slog oss ner. Han först, sittandes, sedan jag. Liggandes, med mina ben över hans lår. Efter han slagit på teven fattade han tag om mina fötter och började försiktigt massera dom. Jag sneglade åt hans håll. Allting var genast lugnare. Oron var som bortblåst. Allting kändes plötsligt bra.

’’Vill du prata om det?’’ Frågan jag fruktat att han skulle ställa, dök nu upp.

’’Nej.’’ Svarade jag kort och ärligt.

’’Säker?’’ Han höjde på ögonbrynen och lät sin blick föras mot mig.

’’Helt säker.’’ Nickade jag och mötte hans ögon. Trots att jag lät övertygande, tittade han misstänksamt på mig. Men nickade tillslut och lät det passera.

’’Säg till när du vill lägga dig igen.’’ Mumlade han och pussade försiktigt min fot.

Återigen slog jag upp mina ögon. Men denna gången mindre panikslaget, och mer normalt trött. Jag tittade mig försiktigt omkring och kunde skymta Justins vardagsrum. Jag antar att vi somnade, båda två, då även Justin låg kvar. Efter att jag bytt om igår kväll hade jag lagt mig ner på sängen, och på något underligt sätt somnat. Jag vaknade inte förrens drömmen var över, mitt i natten. Jag gissade vilt på att Justin antingen hoppat över att gå till killarna, eller så hade han gått i alla fall, men utan mig. Sedan slog det mig. Det var måndag. Och vardagar betyder…

’’Helvete Justin!’’ Tjöt jag och for upp på ben. Han grymtade trött till.

’’Käften.’’ Muttrade han.

’’Vi är försenade!’’ Ropade jag mot honom medan jag rusade in i sovrummet. Drog på mig en random tröja och ett par tighta Hollister jeans.

’’Upp, nu.’’ Klappade jag otåligt med händerna framför hans ansikte.

’’Helvete, jävla fucking…’’ Hörde jag honom mumlade när han tillslut gick och bytte om. Medan jag satte på mig min champagne färgade klocka runt handleden kollade jag stressat på tiden. Om fem minuter började skolan. Om fem minuter skulle vi vara där. Jag suckade väl ute i hallen och insåg att det inte skulle funka. Inte en chans att vi skulle hinna.

’’Vad väntar du på? Bättre tider? Hu? Skynda förfan!’’ Denna gången var det Justins tur att skrika på mig. Jag gav honom en arg blick när jag dragit på mig mina vita Converse och sprang ut till hissen efter honom hack i häl. Med hjälp av min lediga hand klickade jag flertals av gånger på botten knappen. Självklart var dörrarna sega med att stängas - som alltid. Väl nere rusade båda ut ur de stora glasdörrarna, sprang mot parkeringen och hoppade in i bilen.

’’Kör kör kör!’’ Stressade jag.

Jag pressade de tjocka böckerna mot min bröstkorg och spanade ut över korridoren. Med blicken fann jag mina vänner gåendes. Mina rosa-röda läppar fick ett brett leende på sig innan jag smått vinkade mot dom. De fann mig snabbt vid fönsterkarmen där folk hängde dagligen.

’’Jag har inte sätt dig på hela dagen.’’ Rynkade Jessie pannan. ’’Vi har inga lektioner tillsammans på måndagar.’’ Fnissade jag humorlöst.

’’Just det…’’ Kom han snabbt på.

’’Anyway,’’ Andades Phenelopy långsamt ut. ’’Vart har du Justin?’’ Frågade hon flinandes. Jag ryckte nonchalant på axlarna.

’’Jag vet väl inte? Han är väl antagligen på lektion.’’ Mötte jag hennes blick. ’’Löste det sig mellan er?’’ Frågade hon sedan.

’’Ja…’’ Rullade jag inte läpparna. ’’Några planer för i kväll?’’ Bytte Jessie samtal som inte förstod sig på vad vi nyligen pratat om. Jag hade inte nämnt något utav Justins misstag för honom. Ännu.

’’Tror inte det. Men ska kolla med Justin först.’’

’’Är ni ihop eller?’’ Skrattade han retsamt. ’’Nej.’’ Morrade jag. 

’’Vi är inte ihop. Vi bara… Bor ihop.’’ Mumlade jag svagt. Sedan märkte jag hur dåligt det lät.

’’Ni bara bor ihop?’’

’’Jag vet att det låter… Fel. Men jag förlorade ett vad, och ja… Var tvungen att flytta in till honom.’’ Himlade jag med ögonen.

’’Så du måste dubbel kolla med din ’’icke’’ pojkvän men rumskompis? Visst, gör du det.’’ Han skakade roat på huvudet.

’’Tack.’’ Muttrade jag och korsade armarna framför bröstkorgen. Samtidigt slängde jag blicken längre ner i korridoren och fick syn på ett ansikte jag aldrig sätt förutom. Mina ögon spärrades upp, killen fångade mitt intresse. De tydliga käkbenen var attraherande på samma sätt som hans blåa vackra ögon drog till sig all uppmärksamhet. De kastanj bruna håret var kammat uppåt, i samma stil som Justin och hans läppar bar ett charmigt leende alla tjejer lätt skulle falla för. Jag ljög om jag sa att han inte var snygg, för det var han.

’’Vem är det?’’ Jag nickade mot hans håll. De båda vände sig om och log snett.

’’Hayden McDonold. En exemplarisk elev som studerat utomlands i fyra år med sina rika, snobbiga föräldrar. Antar de är tillbaka igen.’’ Ryckte Penny på axlarna och vände sig återigen mot mig.

’’Igen?’’ En rynka kunde anas mellan mina ögonbryn. ’’Hayden har gått här förut, du vet. Innan du flyttade hit.’’ Fyllde Jessie i hennes mening.

’’Självklart, allt hände innan jag flyttade hit.’’ Suckade jag, men lät blicken vara kvar på Hayden, som han nu hette.

’’Hayden, får du mer än gärna stöta på.’’ Skrattade Penny. Jag knuffade henne smått och log generat.

’’Är inte ute efter en pojkvän.’’ Försvarade jag mig kort. ’’Du får öva på att låta övertalande, Noah. Men visste, som du vill. Spendera resten av din tid med Justin som bara gör dåligt inflytande på dig.’’ Ryckte hon på axlarna. Jag tittade fundersamt ner i mina knän.

’’Vi får se vad som händer.’’ Ryckte jag på axlarna och hoppade enkelt ner på golvet. ’’Måste dra, Justin väntar säkert på mig.’’

’’Justin hit och Justin dit.’’ Himlade de båda retsamt med ögonen. ’’Käften med er, jag messar svar angående i kväll.’’ Vinkade jag mot dom och gick mot mitt skåp jag enkelt öppnade, la in böckerna och drog ut min vita väska innan den åter stängdes. Med skyndande steg tog jag mig ut ur skolans byggnad och började gå mot parkeringen där jag hoppade upp på Justins bilhuv. Att Justin väntade på mig var bara en ursäkt till att lämna deras närvaro, då jag varken orkade prata överhuvudtaget och visste att de skulle fortsätta tjata om Hayden - eller klaga om Justin.

’’Wow, snygg bil.’’ Hörde jag en raspig röst jämte mig. Jag riktade mitt ansikte mot rösten och fick syn på Hayden. När man pratar om trollen…

’’Din är inte så pjåkig den heller.’’ Log jag och skuggade ögonen med hjälp av min hand.

’’Din bil?’’ Rynkade han pannan och visade sin översta tandrad. De var alldeles kritvita och glänste i solens sken.

’’Min kompis.’’ Jag log så sött jag bara kunde. 

’’Hayden McDonold, jag är ny här.’’ Sträckte han fram sin hand. Jag grep - mer än gärna - tag om den och skakade långsamt innan jag gled ner från bilens huv och drog åt mig min hand igen.

’’Ny är du inte.’’

’’Så du har redan hört talas om mig?’’ Skrattade han hest. ’’Rykten går snabbt.’’ La jag mitt huvud på sned.

’’Och du är?’’

’’Noah…-’’

’’McCall.’’ Avslutade en hes röst min mening. Jag bet mig hårt i kinden men försökte låtsas - trots hans dåliga timing - som ingenting när jag mötte Justins blick.

’’Justin.’’ Mumlade jag med sammanbitna tänder. ’’Du måste vara pojkvännen.’’ Han log mindre denna gången. Även jag.

’’Vi är…-’’

’’Precis, pojkvännen.’’ Justin glänste med ett leende och la sin arm runt min midja, drog mig närmre honom och pussade min tinning.

’’Vi ska ta ett snack senare.’’ Viskade han hotandes i mitt öra, utan att Hayden hörde. Justin ignorerade helt att jag var mitt uppe i ett samtal med Hayden. Som vanligt så var det med flit.

’’Förlåt Hayden. Jag måste gå nu.’’ Log jag ursäktande. Han nickade förstående. Jag lät Justin slinka in i bilen innan jag steg runt huven och gled smidigt in. Jag skämdes över Justins beteende. Jag var besviken på att han gjorde som han gjorde mot mig. När han kört iväg en bit, då jag varken kunde skymta skolan eller Hayden längre, brast mitt tålamod.

’’Vad i helvete var det där!?’’ Tjöt jag argt. ’’Jag frågar dig detsamma.’’ Morrade han. Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönsterrutan, hissade ner den och försökte lugna ner mig av den friska vinden.

’’Bara för att jag bor med dig så betyder det inte att vi är ett par.’’

’’Det har jag inte sagt.’’

’’Ett, det var precis vad du sa på parkeringen för fem minuter sedan. Två, du agerar precis som om vi var tillsammans!’’

’’Vad spelar det för roll.’’

’’Det spelar stor roll, Justin. Jag vill inte att folk ska tro att det är något annat än vänskap mellan oss och de signaler du skickar är som om jag vore din flickvän!’’ Jag kände hur jag bara blev mer irriterad för varje sekund som skenade iväg.

’’Du skäms för mig.’’

’’Det är klart jag inte gör, jag bara… Ser dig inget annat än en vän, en bästa vän.’’ Jag blev kvickt lugn.

’’Delar bästa vänner säng? Bor dom ihop? Sover dom - kramandes - tillsammans? Hu?’’

’’Det är pågrund av vadet som vi gör det, och det vet du.’’

’’Dina känslor för mig är inte pågrund av vadet.’’ Skakade han på huvudet. ’’Jag har inga känslor för dig.’’ Suckade jag.

’’Om de du säger skulle stämt, så skulle du bett om att få sova i ett annat rum, du skulle inte oroa dig för mig, du skulle strunta i om jag tog hem horor och du skulle faktiskt struntat i vadet och stuckit hem.’’ Hans blick borrade sig in i min.

’’Jag har inga känslor för dig… Jag har inte det, tro vad du vill.’’ Mumlade jag tystare när den osäkra sidan syntes i mig. Han skrattade högt, men utan någonting att se humor i och skakade på huvudet.

’’Fortsätt säg det, och du kanske övertalar mig.’’

Tror ni på vad Noah säger, eller ljuger hon? Den där Hayden (zack efron) kommer ställa till det rejält för dom :O

Fråga: Säg ett citat du älskar? (ska måla ett på min vägg och behöver ideer!)

Svar: If you can Imagine It, You can achive It, If you can dream It, You can become It :) 

’’Det gör du inte.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Det gör jag visst.’’ Mumlade jag. Han drog ner mig i hans famn, virade sina tatuerade och starka armar om min kropp och pressade sina läppar mot min panna.

’’Säg att du inte avskyr det här, så tror jag dig.’’

Medan jag skiftade blicken mellan Justin och Jazmyn klunkade jag tyst i mig de lena vattnet jag för tredje gången helt upp i mitt glas. Tystnad. Stelhet. Osäkerheten yrde om oss. Ingen vågade varken prata eller möta varandras blickar. Ingen ville vara den som bröt tystnaden. Och så skulle det förbli. Justin harklade sig febrilt och stoppade köttbiten - som satt fast på gaffeln - i sin mun. Både jag och Jazmyn tittade nu ner i våra tallrikar och åt tyst. Med Jazmyn var det en pinsammare tystnad än vad det var när det endast var jag och Justin som satt och åt. Jag antar att alla var lite spända, och osäkra. 

’’Tack för maten.’’ Mumlade Jazmyn, bar tallriken mot diskbänken och försvann upp för den dominanta trappan. Justin hade fixat ett sovrum till henne, gästsovrummet. Jag förstår inte varför jag sovit med honom, när han under alla nätter haft ett rum jag mycket väl kunnat bosätta mig i.

’’Vart ska hon ta vägen sedan då?’’ Vågade jag mig på att fråga och bröt tystnaden. Han klunkade i sig den mustiga ölen som fyllde glasets area innan han trött mötte mina ögon.

’’Jag vet inte, jag bryr mig ändå inte.’’ Andades han gäspandes ut. 

’’Det är klart att du bryr dig. Du försöker bara övertala dig själv om att du inte gör det.’’ Stretade jag emot.

’’Inte denna gången.’’ Skakade han på huvudet. ’’Vaddå inte denna gången?’’ Frågade jag förvirrat.

’’Jazmyn har stuckit flera gånger. När hon väl kommer tillbaka så är det för hon behöver pengar. Efter hon fått vad hon behöver sticker hon lika snabbt som hon kommit.’’ Han ryckte på axlarna. Jag tittade smått chockat på honom, efter att han tagit andan ur mig - som han ofta gör - vet jag inte vad jag ska säga. Det finns inget att säga som kommer få honom att bry sig mer, eller få henne att stanna.

’’Vart tar hon vägen efter att hon stuckit? Hon har väl något hus någonstans.’’ 

’’Det är de som är problemet, hon har inte det. Ingen vet vart hon åker, kanske i Dublin, eller i Stratford, kanske till och med något kvarter härifrån.’’

’’Det låter som hon luffar.’’ Jag la huvudet på sned.

’’Det förvånar mig inte om hon gör det.’’

’’Hon kanske bara vill ha hjälp denna gången? Du vet… Att du finns där för henne.’’ Jag försökte säga de rätta orden. Men om man hette Noah, så kunde man inte säga några rätta ord. Utan sa alltid fel saker.

’’Pengar är den enda hjälpen hon vill ha och behöver.’’ Hastigt ställde han sig upp så stolbenen skrapades mot golvet och gav ifrån sig ett krassligt ljud. Jag gjorde detsamma, för att hjälpa honom att duka undan när jag kände att han inte längre ville prata. Hans tystnad var ett tecken på att samtalet var avslutat. 

’’Gå och byt om. Vi åker till killarna om 10 minuter.’’ Sa han när alla tallrikar var ner tryckta i diskmaskinen.

’’Byta om till vad?’’ Jag rynkade pannan smått.

’’Något slappt.’’ Mumlade han nonchalant. ’’Okej, chefen.’’ Muttrade jag sarkastiskt och ledde mina steg mot vårt sovrum. Jag hade börjat kalla hans saker för mina nu, och istället för att säga hans rum, sa jag nu vårt rum. Det kom rent automatiskt. Och det kändes rätt. Jag tryckte mina handflata mot den halvöppna dörren och gled smidigt in innan jag for mot min resväska jag fortfarande inte orkat packa upp.

Jag slängde mig slappt på sängen när det knappt gått 2 minuter att byta om, då mina mjukiskläder legat längst upp bland de alla plaggen. En utdragen, trött suck lämnade avslappnat mina läppar. Jag hade inte ens ifrågasatt de faktum att han helt plötsligt hittat på planer och beordrat mig att följa med. Det var nästan naturligt att bara hålla tyst, då jag visste hans irriterande rutiner och regler.

Med de gråa mjukisbyxorna och de vita tighta linnet, steg jag ut till bilen som väntade utanför skyskrapans ingång. Justin väntade otåligt i förarsätet, tills han såg mig och spände av. 

’’15 minuter för att byta om. Ni tjejer är fucking hopplösa.’’ Muttrade han irriterat och tryckte foten mot pedalen. Jag himlade lätt med ögonen och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Vad ska vi göra hos killarna?’’

’’Umgås. Vad fan annars?’’

’’Varför så arg?’’ Fräste jag som började irritera mig på hans beteende. ’’Im in bad mood.’’

’’Menar du det?’’ Sa jag ironiskt. 

’’Din närvaro gör det inte bättre.’’ Varnade han.

’’De är bara att stanna bilen, jag går gärna tillbaka.’’ Min blick spändes hårt i honom. Men han låtsades som om jag inte existerade. De sträva gatlyktorna lös upp gatan vi körde in på. Några hus bort tonade de vita huset upp, Bieber brödernas hus. Väl på uppfarten stannade Justin bilen och drog ur nyckeln, steg ut i den svala brisen och lämnade mig bakom sig. Återigen himlade jag med ögonen. Han gick mig på nerverna. Inte konstigt att hans syster lämnade dom, hans humorsvängar var säkert orsaken.

’’Noah!’’ Brast Trenton glatt ut när jag släpat mig från till dörren.

’’Tren.’’ Log jag och blev indragen i en kram. ’’Vad är det med Justin?’’ Frågade Tyson som sedan kom utgåendes. Han stannade till och log när han fått syn på mig.

’’Jag är orsaken.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Du?’’

’’Fråga mig inte varför, jag går honom rent automatiskt på nerverna.’’ Suckade jag och följde med dom in till vardagsrummet. Justin hade tagit plats bredvid Travis som zappade mellan de olika kanalerna.

’’Hej Noah!’’ Nickade Travis med ett brett leende. Jag log som svar mot honom och tittade efter en ledig plats. Självklart var det bredvid Justin som surt tittade på mig. Jag suckade tyst för mig själv och slog mig ner tätt intill honom - då soffan var trång. Han stönade irriterat när jag drog en bit av täcket - som låg på honom - över mig.

’’The Family eller Grown Ups 2?’’ De två filmalternativen tilltalade mig ingen utav dom. Men jag röstade trots allt på Grown Ups 2, då jag sätt ettan och gillat den någorlunda mycket för att vilja se 2an. Alla la sin röst på filmen, alltså blev det inte svårt att välja. Skivan slank in i CD-spelaren innan filmen sattes igång. Det började med hur en man vaknade i sin säng, en älg stod jämte honom och stirrade blint. Killarna skrattade smått när de kommit till punkten då älgen börjat kissa honom i ansiktet. Ett snett leende sprack upp på mina läppar. Så humorlös var jag trots allt inte. Jag sneglade försiktigt på Justin som skrattade smått. Det var nog första gången jag sätt honom skratta, säkerligen sista gången också. Hans hand lades på min hand - under filten - vilket fick en varm känsla av vågor att fylla min kropp. Mitt intresse för filmen minskades för varje sekund hans hand vandrade upp för mitt lår som min hand vilade på. Den varma känslan byttes nu ut av en mer spänd, osäker vind som tog mig med storm. Jag stelnade till under hans beröring och kände hur leendet tynade bort. Killarna var allt för inne i filmen för att kunna lägga märke till mitt konstiga beteende. Orsaken var givetvis Justin - och han var mycket medveten om vad han gjorde.

’’Sluta.’’ Viskade jag med sammanbitna tänder så endast Justin hörde det. Ett stolt flin tog plats på hans fuktiga läppar. Jag knep ihop med låren, men kände hans tag om mitt innelår hårdna. Jag försökte snabbt att slappna av, då det bara kändes värre än vad det gjorde från första början.

’’Justin.’’ Jag grep tag om hans hand och klämde hårt till. Han lutade sig tätt emot mitt öra.

’’Erkänn bara, Noah. Du älskar det.’’ Viskade hans hesa röst i mitt öra. Jag bet mig hårt i min underläpp och nickade - utan att tänka efter.

’’Jag och Noah ska lägga oss.’’ Sa Justin hastigt. Tyson pausade filmen. ’’Alla redan? Filmen började ju nyligen.’’ Han såg bekymrat åt vårt håll.

’’Det har varit en jobbig dag.’’ Klagade Justin och drog mig mot den vita trappan som ledde oss upp mot korridoren där de alla rummen befann sig. Han slog upp den närmsta dörren och drog mig tätt intill honom. Greppade tag om min rumpa, lyfte upp mig med mina ben runt hans midja och tryckte mig sedan mot dörren som samtidigt stängdes. De hungriga läpparna kysste mig desperat över halsen, tills han fann mina läppar. Jag virade armarna runt hans nacke och tryckte mig tätare mot honom. Flåsade upphetsat mot hans blöta läppar och slog upp min blick som snabbt mötte hans.

’’Hatar du mig fortfarande lika mycket?’’ Stönade han mot mina läppar. ’’Lite mindre.’’ Pressade jag hungrigt våra läppar mot varandra.