’’Noah?’’

Jag vaknade ur mina tankar och blickade upp mot min bror som tålmodigt väntade på min reaktion.

’’Lyssnar du ens?’’ Sa han smått irriterat. Jag suckade högt ’’Nej, vad är det du vill?’’ Vi hade inte skiljts åt på ett bra sätt, då han - på ett undvikande sätt - kallat mig föra en hora. Han sa aldrig ordet, det skulle han aldrig göra, till varken mig eller någon annan tjej. Men jag kunde höra precis hans mening med det han sagt och precis menat det jag fruktat. Sedan flyttade jag in med Justin och har inte pratat med honom sedan dess.

’’Skolkare.’’ Mumlade han med mobilen upptryckt i ansiktet. Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Ursäkta mig?’’

’’Du var inte i skolan.’’ Svarade han lika ointresserad som innan. ’’Jag antar att Phenelopy berättade varför.’’ Min täckmantel, Penny, som jag visste skulle säga en trovärdig ursäkt till alla som undrade.

’’Hon sa att du mådde dåligt.’’ Inte förres nu tittade han upp på mig. ’’Menar du att jag ska tro på det?’’

’’Ja, det tycker jag.’’ Grymtade jag surt och sjönk ner i fåtöljen framför honom i de kläderna jag hade på mig igår då jag direkt gått från Justin till Penny och sedan hem. Inte kunde jag jag komma hit med Justins kläder på - och heller inte med den vita festklänningen som direkt skulle få alla att flippa ur här hemma. Trots att jag hade ett rätt fritt liv, så kändes det som om mamma försökte hålla mig innanför murar som skulle skydda mig från världen. Dallas, min överbeskyddande bror gjorde det därefter inte heller enkelt för mig som mycket gärna ville hålla mig borta från alla killar och fester. Men på sista tiden har han tagit plats på min sida och börjat förstå det svåra med att vara Noah och sedan uppmuntrat mig att träffa vänner och ha kul. Men det var dock svårt. Jag hade tyngder som vilade på mina axlar och väntade på att min styrka skulle ta slut, så jag skulle falla mot marken och svaghet skulle vara mitt enda val hädanefter.

’’Justin var inte heller i skolan.’’ Han slängde iväg mobilen några centimeter ifrån sig och konfronterade mig med en misstänksam blick. 

’’Vad fan tror du om mig, Dallas? Tror du jag är en jävla hora som ligger runt med killar? Hu?!’’ Jag kände hur ilska och ångest bubbla upp inom mig samtidigt som jag blev sårad en gnutta. Trodde han verkligen så dåligt om mig? Men min sköld som inte visade en endaste känsla, sattes som ett skydd runt mig. År av träning var vad som behövdes.

’’Fuck Noah, tror du verkligen att jag tror det om dig?’’ Han såg osäkert på mig med sina bruna vänliga ögon som inte ville mer än väl.

’’Vad i helvete tror du? Det liksom lyser om dig att du tror att jag ligger med honom, och vem vet om du tror det om alla killar jag träffar.’’ Jag behöll lugnet, men snart skulle bubblan spricka och alla känslor jag höll inom mig skulle flyga fram.

’’Noah…’’ Suckade han tyst. ’’Jag blev fucking misshandlad, jag har blivit kallad för en fucking hora, jag har haft ett förjävligt liv, Dallas! Tror du därefter att jag skulle ta risker med killar jag inte ens känner, är du helt dum i huvudet.’’ Jag ställde mig bestämt upp och gick förbi honom.

’’Noah!’’ Ropade han efter mig. ’’Godnatt.’’ Sa jag stött och sprang upp för trappan med tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Jag vill bara säga förlåt,’’ började han mjukt. ’’för att jag sa så, du vet att jag inte menade det.’’ De vanliga killar alltid säger vid ursäkter: Du vet att jag inte menade det. När de säger det, tror de verkligen att man ska le och säga: Klart jag vet. I sådana fall är de dumma, bokstavligen, som tror att den meningen ska fixa allt. Men nu är det - synd nog för dem - tyvärr inte så, och hans meningslösa mening fixar ingenting. För mig är det tomma ord, de som lämnade hans mun nyligen, jag kunde inte höra någon entusiasm.

’’Jag vet att du aldrig skulle ligga med Justin, jag vet att du aldrig skulle låta honom röra dig.’’ Och nu vällde skulden över mig, trots att jag inte borde känna såhär överhuvudtaget. Jag bet mig i läppen och bröt våran ögonkontakt.

’’Ja, Noah, det är precis vad jag vill höra.’’ Nickade han.

’’Det är… Nog lite försent för det Dallas.’’ Mumlade jag. ’’Va?’’ Flämtade han och grep tag om min överarm så jag tvinnade runt. Hans brun-gula ögon mötte oroligt mina. Denna gången kunde jag inte vika undan blicken. Jag svalde hårt och tänkte tillbaks till går kvällen…

’’Vill du fortsätta?’’ Han var inte osäker. Inte ett dugg, men ville ha bekräftat att detta var okej för mig. Bitandes i min läpp nickade jag lugnt. Först efter att han frågat, och jag hade sagt ja, började en tvekande känsla bubbla upp i magen. Jag vill det här. Jag vill… Eller? Nej. Nej, jag vill inte. Jag är inte redo. Inte alls. Inte ens en gnutta redo.

’’Justin.’’ Stoppade jag honom snabbt. Han blickade upp mot mig och kollade - denna gången - osäkert på mig, precis som om han känt sig på att jag skulle kalla hans namn.

’’Jag… Jag är inte redo.’’ Viskade jag likt en viskning. Han la sig vid sidan av mig, jag kunde höra en besviken suck.

’’Förlåt.’’ Viskade jag sedan. ’’Båda visste att du inte var redo.’’

’’Vaddå visste? Justin… Det är inte pågrund av att jag är en oerfaren oskuld tjej som jag inte vill gå längre.’’ Sa jag stött.

’’Varför skulle du annars säga ett fucking nej?’’

’’Du… Vi bara… Jag är inte redo att låta dig vara den som tar min oskuld. Inte nu.’’ Skakade jag på huvudet och försökte möta hans blick. Men han kollade kyligt upp i taket med sina käkar hårt hopbitna.

’’För att jag är en douchebag? För att jag inte är den perfekta killen du vill ha? Hu?’’ Han morrade argt.

’’Det spelar ingen roll om du är kriminell eller perfekt, jag skulle varken eller gett mig till den personen.’’ Jag bet mig hårt i läppen. Visste mycket väl att jag förstört allting. 

’’Fuck alltihop Noah! Det var ett misstag att jag ens försökte.’’ Han satte sig upp och klev ur sängen.

’’Säg inte så!’’ Sa min gråtfärdigt ljusa röst. ’’Det är bara den fucking, smärtsamma sanningen, och du vet hur rätt jag har.’’ 

’’Justin, sluta. Jag…-’’

Valde jag fel? Jag ställde den frågan flera gånger. Önskade att jag visste svaret.

’’Har du fucking legat med honom!?’’ Röt Dallas högt. Alla i korridoren vände sina blickar mot oss. Jag försökte se oberörd ut, låtsas som om jag inte visste vad han pratade om.

’’Vad fan stirrar ni på?’’ Höjde han rösten. Alla drog tillbaks blickarna åt deras håll vilket fick mig lugnare. Han grabbade tag om min arm igen och drog ut mig ur skolans byggnad. Jag stretade smått emot men hängde trots de med honom ut mot parkeringen.

’’Dallas!’’ Muttrade jag och drog åt mig min arm. ’’Du fucking låg med honom!’’

’’Det är klart jag inte gjorde!’’ Röt jag lika högt. 

’’Det var ju precis det du fucking sa!’’

’’Nej! Jag bara… Sa att…’’

’’Att det var försent.’’ Avslutade han min mening. ’’Alltså har han rört dig.’’

’’Nej! Nej, han har inte gjort någonting! Okej? Du har ändå inte med det att göra.’’ Spottade jag.

’’Klart jag fucking har! Du är min lillasyster.’’

’’Hey… Vad händer här?’’ Justin dök plötsligt upp bakom oss. Vi snodde runt, Dallas blick såg mördande på Justin som förvirrat kollade på mig.

’’Det är inte läge nu, Justin.’’ Skakade jag på huvudet. ’’Du rör inte min fucking syster en gång till! Hör du det!?’’ Dallas flög aggressivt på honom med ett kliv.

’’Dallas!’’ Tjöt jag och klev in i slagsmålet som höll på att bryta ut. ’’Sluta!’’ Skrek jag och försökte slita honom ifrån Justin. Men han fortsatte att slå, och Justin stod bara där och gjorde ingenting. Han tog emot de hårda slagen, precis som om han förtjänade dem.

’’Fuck Dallas!’’ Slet jag honom från Justins blodiga ansikte. ’’Vad fan är ditt problem!’’

’’Han…-’’

’’Du har ingen som helst anledning att slå honom, fattar du det? Så jävla dum!’’ Jag knuffade honom argt på bröstkorgen vilket fick honom att vingla bakåt.

’’Stick härifrån!’’ Sa jag med i en seriös ton. ’’Men gå!’’ Skrek jag denna gången, vilket fick honom att gå det motsatta hållet med en skamsen blick som försiktigt blängde på mig.

’’Justin.’’ Flämtade jag oroligt och kutade mot honom. ’’Förlåt.’’ Viskade han med tårfyllda ögon. Jag rynkade pannan.

’’Förlåt, Noah. Jag menade inte att vara en sådan idiot.’’ Han tittade skamset på mig och skakade förtvivlat på huvudet.

’’Du… Kunde inte rå för det.’’ Slank den otänkbara meningen ur min mun.

’’Jag blev fucking arg för att du sa nej, du sa nej. Och jag balla ur!’’ Hans axlar sjönk, hela hans rygg hukade sig.

’’Det är okej.’’ Jag drog in honom i en kram och pressade mina läppar mot hans mjuka kind.

Tårar smekte försiktigt mina kinder medan mitt ansikte gömde sig i mina händer. Hans högljudda, tunga steg hördes gå fram och tillbaka i vardagsrummet tills han bestämt sig för att lämna lägenheten och ytterdörren smällde till. Så dum. Så svag. Så… Skör. Liten och osäker. Jag snyftade till och hade egentligen ingen aning om varför jag grät. Varför grät jag? Jo, jag grät för att jag förstörde våran relation. Både den vänskapliga och den vi kunde blivit mer av. 

Så dum. Så svag. Så… Skör.