’’Det där var till och med lågt för att vara du, Justin.’’ Mumlade jag lågmält och lät blicken sjunka. Han stirrade ett långt tag på mig, precis som om han funderade på vad han skulle göra här näst. Och hans beslut var som väntat, han öppnade dörren och lämnade mig med gråt i halsen.

Tyst lät jag mitt länge inhållet andetag pysa ut mellan mina läppar, trycket som befunnit sig i huvudet avtog. Men den sömnlösa känslan var ännu kvar, trots att jag gått upp och druckit ett glas mjölk, räknat till hundra tre gånger, lyssnat på lugn musik, fått mig själv på andra tankar. Ingenting verkade fungera. Jag kunde inte somna. Jag kunde inte somna utan tryggheten som alltid funnits med mig under de senaste nätterna, under veckans gång. Jag ville inte uttala hans namn, eller knappast erkänna för mig själv att han var någon som betydde för något mig. Återigen höll jag andan, utan någon större anledning än tidsfördröjning, och lät det blåsas ut i en varm pust. Jag grep tag om min mobil som för några minuter sedan legat på nattduksbordet - men jag tröttnade på att sträcka mig efter den var femte minut och beslöt mig för att placera den bredvid mig - och satte på skärmen. I det mörka sovrummet lös plötsligt den ljusa skärmen upp mitt ansikte som nu var det enda som syntes här om kring. Ljuset som vanligt vis brukar få en att bländas, pressa ihop ögonlocken och vilja släcka skärmen, störde mig inte ett dugg. Jag hade kollat klockan alldeles för många gånger, alldeles för ofta. Jag var inte orolig, jag var inte desperat efter hans närhet. Jag ville bara ha honom här, utan någon som helst anledning. Bara veta att han låg jämte mig, som i normala fall. Men jag visste, att det inte skulle hända. Och om det hände, så skulle han inte återvända hem själv. Och inte för mig min skull. Fuck den idioten. Fuck Justin som kallar dig för hora. Helvete med honom, han är badinfluens, Noah. Det ända sättet att släppa tankarna om honom och hans närvaro, var att tänka på hur han sårade mig. Det fick mig att äntligen kunna stänga ögonen, blunda, slappna av. Jag hade fortfarande honom i tankarna, med denna gången… Var han låst bakom ett galler, långt borta från sin kapabla fara.

Mina ögon slogs upp, solen bländade mig med sina långa, starka strålar. Trots persiennerna som täckte de stora fönstrena så hade de på något sätt slingrat sig in mellan de små gliporna. Jag drog in ett djupt andetag, lät blicken glida till sängen bredvid mig och lät slutligen syret pysa ut med en suck. Hans sänghalva var orörd, precis som igårkväll. Jag somnade, tillslut. Efter klockan 4 på morgonen. Ungefär tre timmars sömn. Sömn. Trött. Slapp. Mina ögonlock flackade till vilket fick mig att flyga upp på ben. Jag fick skylla mig själv som vägrat att somna, och nu var det försent att sova, nu var det den eländiga skolan jag var tvungen att gå till. Jag drog mina ben efter mig när jag gick mot köket. Mötte de fina bruna ögonen som påminde om Justins. Men det var inte konstigt, de hade samma kött och blod, samma föräldrar, samma vackra utseende.

"Godmorgon." Mumlade jag och tvingade mig själv att möta henne med ett leende. Hon log mjukt och sa ett enkelt godmorgon.

"Du har inte sätt Justin va?" Frågade jag försiktigt medan jag rotade i kylskåpet. Bakom mig kunde jag se henne skaka på huvudet. Han hade antagligen inte kommit tillbaka, överhuvudtaget.

’’Jag hörde er bråka.’’ Sa hon plötsligt. Jag stelnade till under rörelsen att stänga kylen när jag inte funnit något frestande. Jag harklade mig smått.

’’Hörde du allt?’’ Frågade jag, men våga inte att möta hennes blick. ’’I princip, ja.’’ Hon nickade smått. Jag vände mig slutligen mot henne och såg in i hennes bruna, vänliga ögon. Funderade ett tag på varför Justin ens drog från första början. Det var mig han sårade. Det var jag som skulle dragit om någon av oss skulle göra det. Det var jag som fick magknip av hans hårda ord.

’’Han är inte så… Elak i vanliga fall.’’ Hon försökte le, men misslyckades med att uppmuntra mig. Hon sprack sedan upp i ett äkta leende och skrattade tyst.

’’Vem försöker jag lura? Han är ett svin.’’ Skakade på huvudet. Jag log, eftersom jag höll med.

’’Men trots hans dåliga uppförande och hans kalla personlighet, så skulle han aldrig vilja såra dig.’’ Hon tog några klunkar av den orange juicen som nådde till hälften av hennes glas.

’’Vad menar du?’’ Jag rynkade pannan. Så dum som jag var så förstod jag inte hennes mening.

’’Han gillar dig, alltså verkligen gilla-gilla.’’ Ett brett flin tog plats på hennes läppar och bländade mig med hennes vita tänder.

’’Nej, nej, vi är bara vänner.’’ Skrattade jag generat och skakade smått på huvudet. Hon höjde ena brynet, la huvudet på sned och log nöjt.

’’Jag kanske inte har träffat Justin på evigheter, eller inte tillbringat så mycket tid med honom som jag borde. Men jag känner min bror, han skulle aldrig, i hela sitt liv, bli vän med en mänsklig levande tjej utan att försöka sig på någonting.’’ Hon såg ett tag på mig. Och jag såg på henne. Lika chockad som jag varit den stunden jag fattat vad Justin kallat mig. Tystnaden ströp orden som ville ut, den mening som skulle säga emot hennes uppfattning om Justin. Jag lät hela mitt ansikte bli stelt och allvarligt, inte riktigt säker på hur jag skulle reagera - eller säga - härnäst.

’’När han sårar dig, så är det inte med flit. Han vet bara inte hur han ska uppföra sig i din omgivning, han vet inte hur han ska agera i konversationer som ni har, utan bara fäller ut taggarna som försvar.’’ Hon log mjukt och sköt in stolen mot bordet.

’’Men ta det bara lugnt, han vänjer sig. Han kommer avguda dig när han väl insett vilken bra person du faktiskt är. För just nu är han blind. Blind och osäker.’’ Sedan trippade hon ut mot hallen. Jag stod där, i min tunna pyjamas, med blicken fryst på stolen hon nyligen suttit på, chockad som aldrig någonsin förr. Förtrollad av hennes noggranna valda ord. Förtrollad av hennes charm hon bar medan hon förklarade sanningen jag vägrade att tro på. Ja, Noah McCall, personen jag är, vägrar att tro på någonting som mycket väl skulle vara ren, sann, fakta. Jag slickade mig om läpparna, funderade på hur jag skulle tolka allt, försökte ta in allt hon sagt, försökte… Förstå precis exakt i hennes riktning.

Jag satt desperat och väntade på parkeringen, kollade på klockan som var 20 minuter över 4. Min mörka, snabba blick slängdes åt alla håll och kanter. Väntade otåligt på Biebs Bröderna som snarast skulle anlända. Jag tvinnade runt, mötte Travis blåa ögon och spred ett leende som värmde.

’’Killar!’’ Vinkade jag otåligt åt deras håll. De kom med snabba steg emot mig. 

’’Har ni sätt Justin?’’ Slängde jag snabbt ur mig. De skrattade smått men skakade sedan på huvudet, precis som Jazmyn gjort.

’’Har han inte berättat?’’ Trenton rynkade pannan, men lät leendet behållas där det var. Förvirring kunde speglas i mina ögon.  

’’Berättat vaddå?’’ Frågade jag vagt. Alla tre sneglade smått på varandra.

’’Han har dragit till Vegas.’’