’’Vart har du varit?’’ Frågade mamma misstänksamt. ’’Hos Quinn.’’ Ljög jag lätt och öppnade kylskåpet.

’’Jaså?’’ Nickade hon och smuttade på sitt varma te. ’’Mm.’’ Hummade jag tyst och försökte se så normal ut som möjligt. Men det smärtade fortfarande efter vad som nyligen hänt. Daniel… En varg? Nej, det hade jag aldrig trott mig. Och att Justin ens försökte skada mig, det var inte heller med på listan. Jag gick hela vägen från Justin, hem i den kalla vinternatten. De ända som lös upp gatorna var de lysande stjärnorna på himlen. Även månen som ledsamt tittat ner på mig.

’’Finns det något speciellt du önskar dig då?’’ Frågade hon leendes. Jag vände mig om med mjölkpaketet i min hand och rynkade pannan.

’’Men lilla gumman, du fyller år om bara tre ynka dagar.’’ La hon huvudet på sned. Jag kom strax på mig själv. Min 19 års dag. Jag hade helt glömt bort det. Alla bekymmer jag behövt klura över, hade fått mig att glömma bort min födelsedag som endast var en gång om året, den 7 Januari.

’’Åh, jo, jag skojade bara.’’ Skrattade jag nervöst och hällde upp mjölken i tekoppen. ’’Men, nej. Det ända jag önskar mig är detta året blir bra.’’ Log jag. Jag stoppade in tekoppen i mikrougnen och klicka på knappen som höjdes till 5 minuter innan koppen började att snurra runt inne på glasfatet i mikron. Jag slog mig ner framför henne och tittade ner i stenbordet med mina ögon som gömde en sårad blick. Dels för att jag visste att året inte skulle bli bra - och att det förmodligen skulle bli ett kort år för mig. 

’’Hjärtat, mår du bra?’’ Hon ställde sig upp och gick runt bordskanten för att kunna dra fram en stol snett framför mig. Jag mötte hennes oroliga blåa ögon. Ibland undrade jag hur hon kunde vara min mamma. Inte för att jag trodde att det var omöjligt, utan för att hon hade orangt hår och blåa ögon, medan jag hade bruna ögon och brunt hår. Kanske var det bara så att jag var mer lik pappa än vad jag var mamma? Då pappa hade mina färger till både ögon och hår. Hon väntade tålmodigt på svar. Men alla tankar som innehöll allt annat än vad jag visste att jag när som helst kunde gråta över, blockerade min hjärna. Hon höjde sin hand mot mitt öga och drog bort den bruna slingan som hängt framför mitt öga som jag inte märkt - och la den bakom mitt öra. Jag hade trots allt inget att förlora när jag hade en mördare efter mig, så jag suckade högt och bröt lätt ihop.

’’Mamma jag vet inte vad jag ska göra.’’ Pep jag svagt till. Hon suckade tyst och log lugnande mot mig - trots att hon ville ge mig en orolig blick.

’’Vad som än händer, så kommer det att ordna sig.’’ Kramade hon mjukt min hand. Tårarna fick min syn suddig, men denna gången lät jag tårarna fritt rinna då jag kände att jag inte behövde dölja något. Jag ville inte dölja något.

’’Nej, mamma. Det kommer inte ordna sig!’’ Grät jag och stängde smärtsamt ögonlocken medan jag kramade hennes hand hårt. Jag oroade mig inte över Justin eller Daniel, för jag visste att de kom tillbaks. Men jag oroade mig för mamma och resten av familjen, över våra liv som inte kom tillbaks som killarna gjorde.

’’Holly, lyssna noga på mig gumman. Det kommer hända saker som får dig svag, men det ska inte få dig att bryta ihop. Det kommer finnas personer som vill dig illa, men det ska inte få dig att sluta kämpa. För du måste kämpa trots konsekvenserna livet kommer att ge.’’ Hennes röst lät vänlig och allvarlig. Jag snyftade till och slog upp ögonen. De sved och kändes svullna efter bara några få sekunder av gråt. Jag slängde mig i hennes famn och lyssnade på hennes lugnande hjärtslag.

’’Snälla, bara krama mig och säg att allting kommer bli bra.’’ Viskade jag gråtandes. Jag hörde hur hon tog djupa andetag och försökte förbli lika lugn som hon var. Jag förstod att hennes nyfikenhet var på hög nivå - och den oroliga känslan som kröp inom henne -, men jag var tacksam över att inga frågor uppstod i allt detta. Jag var tacksam över att hon fanns här, trots att jag lämnade dom när allt var som jobbigast.

’’Allting kommer bli bra. Allting kommer ordna sig.’’ Viskade hon medan hon kramade mig hårt.

’’Bieber!’’ Ropade Chace efter mig. Jag steg in i vardagsrummet där Chace satt med en bok framför ansiktet.

’’Vad hände?’’ Slet han sina ögon från den tjocka bruna boken och mötte mina ögon som fortfarande var kolsvarta. Jag drog in luft genom näsan och släppte ut det genom munnen, upprepade det några gånger och sjönk ner i den mjuka fåtöljen när jag var någorlunda lugn.

’’Vad fan tror du?’’ Suckade jag irriterat. ’’Hon lyssnade inte på oss, har jag rätt?’’ Han tittade säkert på mig. Han visste hur rätt han hade och båda visste att hon inte skulle ge upp så lätt.

’’Självklart gjorde hon inte det. Men det är inte det värsta.’’ 

’’Du fick ett anfall, eller hur.’’ Höjde han på ögonbrynen. Jag hatade att han kände mig så väl att han förutspådde vad som skulle hända.

’’Jag är ett fucking monster, Chace! Jag höll på att sätta klorna i henne.’’ Morrade jag, fortfarande arg på mig själv som inte kan styra min ilska.

’’Då gissade jag rätt, igen.’’ Mumlade han. ’’Dra åt helvete Chace! Detta är på allvar.’’

’’Jodå, jag tar det seriöst. Bara det att jag visste att det skulle bli såhär.’’ Nickade han flinandes.

’’Varför varnande du mig inte då?’’

’’Justin. Skyll inte på mig nu, vi båda vet att du mycket väl visste att du skulle reagera så.’’ Sa han febrilt. Jag hade inget svar, eller något kaxigt att slänga ur mig då allt han sa stämde in mycket riktigt. Jag hatade mig själv så jävla mycket att jag ville slänga mig i väggen. Jag skämdes över att Daniel - den jävla idioten - var tvungen att putta undan Holly som var fast besluten över att jag inte skulle skada henne. Faktum är att jag inte kan hata Daniel, eftersom han räddade livet på Holly. Han - av alla - räddade min flickvän. Men trots det så var hon inte tacksam, utan arg på honom - och mig. Men jag hade inte förväntat mig något annat - egentligen - då båda gjort fel.

’’Vad har du för plan Biebs?’’ Ropade Chace efter mig när jag joggade ut mot hallen. 

’’Jag messar detaljer!’’ Smällde jag stressat upp dörren.

Jag drog av mig det svarta linnet och drog istället på mig ett vitt som satt tight om bröstkorgen. Som vanligt så nådde linnet endast till naveln. Innan jag kröp ner under täcket drog jag på mig ett par rosa pyjamas shorts som satt löst om mina höfter. Jag släckte lampan och tittade tyst upp i taket. Mina tankar blev drabbade av personen jag saknade just nu, personen jag älskade och var rädd att inte kunna leva utan. Killen med ögonen som fick mig knäsvag, killen vid namn Justin. Jag log mjukt och kände hur jag blev alldeles varm inombords bara av att tänka på honom. Jag var inte riktigt arg på honom tidigare idag. Allting jag fått reda på denna morgonen fick mig full av ångest och ilska som hade gått ut över både Justin och Daniel. Jag var inte ens arg för att han inte berättat om sin varg grej, jag var inte arg på Justin som - jag trodde - höll på döda mig. Jag var inte arg, eller ledsen, eller full av ångest längre. Jag kände inget annat än längtan av Justin. Han var mitt botemedel till alla problem just nu. Medicinen till all smärta jag hade. Det bankade plötsligt på glasdörrarna till min balkong. Jag satte mig hastigt upp och slängde en blick mot mörkret där ute. En mörk gestalt syntes vid dörren som vars kläder var dygnblöta av regnet som öste ner. Jag slängde av täcket från min kropp och trippade över till dörren som jag försiktigt öppnade. Ett svagt leende spred sig på mina läppar. Han tittade ledsamt på mig.

’’Förlåt Holly. Jag är så ledsen. Jag vet inte vad som flög i mig! Jag menade inte att…-’’ Han tystnade när han såg det stora leendet som prydde mina läppar.

’’Varför ler du?’’ Frågade han oförstående. Jag drog in honom i rummet och stängde dörren bakom honom innan jag drog mina armar om hans nacke och pressade min kropp nära hans.

Madilyn Bailey – Radioactive

’’Jag förlåter dig…’’ Kysste jag mjukt hans läppar. Han gjorde inget motstånd, utan drog mig tightare emot honom. Hans händer vandrade över min kropp medan våra munnar var hårt tryckta mot varandra. Han greppade tag om mina benveck och lyfte upp mig så mina ben automatiskt slingrade sig runt hans höfter. Långsamt gick han mot min stora dubbelsäng och la mig ner, med han ovanför mig. Våra läppar masserades lika passionerat som det gjort för några sekunder sedan och vägrade att släppa varandras närvaro. Jag tog tag om hans blöta T-shirt innan jag drog av den i ett snabbt ryck så hans muskulösa mage visades öppet för mig. Jag drog min hand över hans fuktiga mage som var packad med muskler, innan mitt linne slank av lika snabbt. Han skådade mig, precis som jag nyligen skådat honom, trots att båda sett varandra - nästan helt - avklädda förut. Hans mjuka fuktiga läppar vandrade över min nakna mage som fortsatte upp över bröstkorgen, mot halsen och sedan till munnen igen. Jag drog mina fingrar genom hans blöta hår och pressade min kropp hårt mot hans som fick ett stön att lämna hans läppar vilket fick våra läppar att slitas ifrån varandra för en sekund, innan han återigen pressade dom mot vandra. Jag tog makten och snurrade runt så jag satt överst denna gången. Jag vilade mina händer vid varsin sida av hans huvud och flinade brett. Jag böjde mig ner mot hans läppar och snuddade lätt vid dom, för att retas med honom. Han sträckte på nacken för att kunna nå dom, men misslyckas.

’’Säg att du älskar mig.’’ Viskade jag mot hans läppar. Han tittade paralyserat in i mina ögon och log snett.

’’Jag… Älskar… Dig.’’ Viskade han orden långsamt. Ett nöjt leende satte plats på mina fuktiga läppar.

’’Säg att du behöver mig, så är jag din.’’ Bet jag mig i under läppen. Han slickade sig om läpparna och tittade ner på mina läppar, innan han mötte min blick igen.

’’Jag behöver dig.’’ Viskade han. Jag hörde ivern i hans röst och pressade just därför mina läppar hungrigt mot mot hans fylliga läppar.

Jolly Moment ;)

Fråga: Favorit skådis(ar)?

Svar: Lilly Collins, Holland Roden och Colton Haynes ^^

Kommentera