Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Recaps © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

27 - She's back

''Vänta!'' Ropade jag och började springa efter dom. De ljusa skenet bländade mig och fick allting att bli starkt otydligt. Mina ögon stängdes, öppnades, såg ljus, blundade... Och efter det, mötte jag de saknade ögonen. De djup bruna ögonen som magiskt hade en glimt av blått. 
 

Efter allt letande i den skrämmande korridoren - som bara tagit mig till samma plats gång på gång, hade jag slutligen hittat tillbaks. Tillbaks till, ett vitt rum, med okända människor? Jag kollade mig omkring och såg inte vilka det var, vart var jag? Vad hade hänt? Men tillslut såg jag ett bekant ansikte som fick ett svagt leende att sprida sig på mina torra läppar. När leendet blev större, drog det i läpparna som slutligen sprack. Det sved, men det var inget jag brydde mig om för stunden när jag hade fått syn på min prince charming, stående bredvid mig med ett leende som jag inte sätt på länge. Inte för att jag varit borta en lång tid, utan för att jag aldrig sätt honom glad. Jag har aldrig sätt honom le. Jag har aldrig sätt honom, såhär.

''Holly...'' Viskade han innan hans ansikte kom flygandes mot mitt. Jag sträckte på nacken för att kunna möta honom på mitten, med läpparna tryckta mot varandra. Hur smärtsamt det än var att ligga såhär med nacken, stod jag ut för att kunna känna hans trygghet, hans kärlek som var så efterlängtad. Jag visste inte hur länge jag hade varit borta, kanske veckor, dagar, timmar eller minuter. Men det var inget bekymmer längre. Det som störde mig var hur jag aldrig fick reda på vem kvinnan var. Jag visste vem flickan var, Beleza. Den minst intressantaste fick jag information av. Det var ändå på något sätt en besvikelse hur jag vaknat utan att få något svar, att stanna kvar en längre tid där, hade för stunden inte besvärat. Men vem vet vad som hade hänt om jag inte stigit ut genom dörren? Hade jag fastnat där, för evigt? 

’’Jag trodde du skulle dö.’’ Mumlade han andfått mot mina läppar, med sina händer kupade mot mina bleka kinder. Det var inte pågrund av att jag legat här, på sängen - fortfarande inte medveten om vart jag var - en lång eller kort tid. Utan min hud var likblek, tack vare den rosa röda rushen jag gnuggat ut på kinderna så fick jag en liten nyans som bröt de vita som lagt sig över ansiktet, samtidigt kroppen.

’’Hur länge har jag varit borta? Vart är vi?’’ Ifråga satte jag viskandes och tittade honom in i hans bruna ögon. De fick mig alldeles lugn - och de faktum att de två konstiga männen steg ut genom dörren för att lämna oss ifred, fick mig att slappna av.

’’Du har legat i koma i två dagar, babe. Vi är på sjukhuset.’’ Mumlade han, men ett leende kunde han inte låta bli att skapa. Jag förstod att han var lycklig över att jag överlevde. Men, var allting pågrund av att jag kom hem till honom som fick mig i denna situationen? Jag suckade inombords innan jag bröt våran ögonkontakt och lutade mig tillbaks mot kudden som fick hans händer att missta taget om mitt ansikte. Jag vet inte om jag kunde vara lika glad som han var över detta. Jag hade visserligen överlevt, men allting var pågrund av att jag drog in mig själv i detta.

’’Har mina föräldrar varit här?’’ Viskade jag medan jag nervöst pillade med mina fingrar.

’’Mm, flera gånger.’’

’’Vet de om varför jag är här?’’

’’Ingen förutom vi vet.’’ Svarade han stelt och lutade sig tillbaks i stolen. Min hand drogs upp mot mitt öra där jag drog en hårslinga bak för att hindra det att falla mot ansiktet.

’’Bra.’’ Mumlade jag svagt, knappt hörbart. Hela samtalet övergick till en stel tystnad som fick båda att vägra att titta på varandra. Man kunde höra våra hjärtslag tydligt och högt, precis som man kunde höra sekundvisaren ticka iväg tiden. Jag kände hur jag för varje hjärtslag, sekund och minut ökade ångesten över att få komma härifrån. Det räckte med att vara fast i en ljus korridor med oändliga dörrar. Samma vägar, samma plats. Det var nästan läskigt över hur verkligt det var. Jag kunde känna smärta och panik där, precis som om det hade hänt, på riktigt.

 

Jag ville inte tro att detta hade hänt, jag ville inte skapa problem, helst inte få mina föräldrar oroliga och bekymrade. Vad skulle mitt svar vara när jag väl nu vaknat? Att jag blivit kidnappad, slagen och sedan skjuten. Så att jag nästan dött? Flippa ur, vore de minsta de skulle göra. Förmodligen ge mig utegångsförbud för resten av mitt liv. Det blir som rapunzel i det höga tornet, fast i all evighet i väntat på att prinssen skulle komma och rädda henne. Hände det? Ja. Kommer någon rädda mig? Nej, jag kommer ruttna ensam.

’’Är du okej?’’ Skar sig Justins raspiga röst genom mina djupa tankar. ’’Well, jag har legat i koma i två dagar, nära på att dö. Jag har så jävla ont och vet inte vad jag ska säga till mina föräldrar. Tack, jag mår toppen.’’ Himlade jag sarkastiskt med ögonen. Jag var inte på humör och lät därför min ilska gå ut över Justin, vilket det inte ska behöva göra. Jag skulle inte ta det över Justin som faktiskt vill hjälpa till, han undrade hur jag mådde. Att behöva ge honom en livshistoria om hur jag mår skulle heller inte behövas.

’’Sådär…’’ Mumlade jag efter min ångerfulla mening. ’’Jag vet att det är svårt, jag förstår om du inte vill vara med mig längre. Det kanske bara är bäst för oss båda, att inte träffas något mer…’’ Sa han plötsligt. Mina ögon förstorades hastigt och min blick flög mot honom där han satt bakom ratten, fullt allvarligt. Det var inget skämt han sa och det förstod inte jag. Menade han verkligen det han sa? 

’’Säg inte så, jag vill vara med dig, det vet du Justin.’’ Skakade jag på huvudet nekande åt hans förslag. Jag tål inte att vara utan honom, han är min räddning. Han är mitt lyckopiller och nyckeln till ett lyckligt liv.

’’Jag vill inte såra dig något mer, Holly. Jag fick dig nästan dödad, fattar du hur ont det gjorde att se dig, i koma. Jag kan inte göra något om det händer igen, jag är inget mirakel som kan läka dig!’’ Hans röst höjdes och blev mer och mer irriterad. Jag förstod direkt att det inte var pågrund av mig, han anklagade sig själv till att vara skälet till att jag nästan dog. Jag såg hur han bromsade in och hade stannat precis innan mitt hus. Jag vände hela min kropp vändas mot honom och tog hans ansikte i mina händer för att kunna möta hans sorgsna blick.

’’Sluta, anklaga dig själv. Det är farligt att vara med dig, jag är medveten om det. Men det var inte du som bad mig att stanna med dig, det var inte du som bad mig att falla för dig. Det var mitt beslut. Och jag lämnar dig inte Justin,’’ Skakade jag tårögt på huvudet. ’’Du är ett mirakel, du är mitt mirakel.’’ Stängde jag ögonen och kände hur en tår slank ner för min kind redo att öppna mina ögon igen för att möta hans ögon. De stirrade djupt in i mina ögon som om de letade efter ett svar. Han tvekade, skulle han lyssna. Låta detta passera och låta oss finnas kvar. Eller skulle han göra det som skulle göra mest smärta, lämna mig. Lämna oss.

’’Tvekar du, vet du inte… Stanna då.’’ Viskade jag, innan jag lät honom bestämma sig - eller ens svara, tryckte jag mjukt våra läppar mot varandra. Vi masserade de, mjukt och kärleksfullt mot varandra. Hans händer hade långsamt lagt sig på min rumpa, han spände armarna och lyfte över mig till hans knä. Jag satt på knä med hans ben mellan mina, hans händer i slutet på min svanskota och mina händer runt hans nacke. Det var så passionerat och fyllt med kärlek. Energin flödade mellan oss, fick oss båda att vilja ha mer. Klockan var visserligen 12, skulle jag istället dra hem till Justin? Mina föräldrar sov antagligen, eller? Hans händer åkte under tröjan och drogs upp för min rygg. Eller skulle han med mig hem?

’’Följ med mig hem…’’ Viskade han med sina läppar mot min hals. Jag stängde ögonen av njutning samtidigt som frågan bubblade upp igen. Ska jag? Jag vet vad detta kommer leda till, vågade jag ge mig in på detta? Kanske suget efter mer skulle slockna på vägen dit? Eller så skulle jag ångra mig. Mina fingrar drogs upp mot hans hår, in mot hårbotten där mina fingrar masserades mjukt.

’’Jag kan inte,’’ Kysste jag hans läppar mjukt innan jag lutade mig tillbaks för att kunna möta hans ögon under den mörka natten som fått allting kolsvart. Det var knappt att jag såg dom, knappt att jag visste om det var ögonen jag tittade på. Men de få lyckt stolparna som var utsatta på gatan fick det att bli en gnutta ljusare.

’’Snälla.’’ Tryckte han mig närmre honom med hjälp av hans händer på min rygg. Jag satte automatiskt mina händer på hans axlar och suckade. Han började lämna blöta kyssar längs min hals ner till axeln, vidare till nacken.

’’Babe, inte i kväll.’’ Viskade jag i hans öra. ’’Kom igen,’’ Suckade han besviket.

’’Jag har ont, i hela kroppen och kommer direkt från sjukhuset.’’ La jag huvudet på sned. Smärtan har avtagit, men det var min ända ursäkt och bästa skäl till att få komma hem. Jag ville, mer än allt - Följa med honom hem. Men jag kände att mamma och pappa behövde få vakna upp med mig hemma i morgon bitti. De förtjänar att veta att sin dotter överlevt.

’’Fine.’’ Himlade han med ögonen. ’’Jag lovar att gottgöra dig.’’ Pussade jag honom mjukt på kinden innan jag långsamt öppnade bildörren, klev av honom och smällde igen dörren. Jag började gå mot den höga stora grinden när jag såg hur Justin långsamt körde förbi och vinkade mot mig. Ett leende spred sig på mina läppar, men försvann snabbt när jag fick syn på en mörk figur långt bort. Det var en man, han stirrade på mig, iakttog mig. Jag kände hur den obehagliga känslan spred sig i kroppen. Jag började snabbt knappa in koden till grindarna som hastigt öppnade sig. Jag slängde en sista blick på den mystiska mannen, jag svalde hårt. Han var borta. Hjärtat klappade hårt, jag hörde slagen i öronen. Det var så tydligt. Jag rusade mot dörren som jag ryckte upp. Förvånansvärt nog så var det inte låst. Men det var inget bekymmer just nu utan bara något som fick mig att komma in snabbare. Jag kände paniken släppa, pulsen gick till den normala takten och hela min kropp sjönk ihop till en säck. Jag sparkade av mig skorna och började långsamt och tyst ta mig förbi köket för att komma till trappan.

’’Holly Lightwood.’’ Hörde jag min mammas röst säga. Lampan i köket tändes, jag vände mig mot henne och fick syn på pappa också.

’’V-vad gör ni uppe?’’ Mumlade jag nervöst och hoppades över hela hjärtat att de inte såg mitt och Justins lilla ’’moment’’ i bilen.

’’Vart i hela världen tänkte du med!?’’ Sa pappa i en arg och orolig ton. Jag pressade ihop läpparna och tittade ner i golvet.

’’Vad menar du?’’ Frågade jag förvirrat. Hade de kommit på mig och Justin? Eller hade de fått reda på att jag blivit skjuten och att det var orsaken till att jag hamnade på sjukhuset?

’’Hur fan kunde du hugga dig själv i bröstet!?’’ Röt han. Jag ryckte till och kollade allvarligt upp på honom.

’’Kan du ta det lugnt? Jag står framför dig och lever. Det var en olycka.’’ Ryckte jag på axlarna. Det var alltså de killarna hade sagt till läkarna. Att jag knivhuggit mig själv? Det lät hur idiotiskt som helst, ännu värre än att bli skjuten. 

’’Hur i helv…’’

’’Kan du lugna ner dig lite!?’’ Skrek jag irriterat och slog ut med armarna. ’’Istället för att skrika på mig, för att jag har råkat trilla med en kniv i handen, så kan du glädjas över att jag inte dog.’’ Morrade jag. 

’’Vad är det som händer?’’ Kom Izzy nergåendes för trappan och vidare mot oss. Hon korsade armarna framför bröstet och kollade förvirrat på oss.

’’Om du inte bryr dig, fine. Jag klarar mig fint utan en pappa som idiot förklarar mig.’’ Gav jag honom en arg blick innan jag lämnade alla i en förvånad tystnad. Han kollade chockat på mig när jag gick därifrån. Jag rusade upp för trappan, genom den långa gången och in på mitt rum. Jag stängde dörren försiktigt och tyst innan jag slängde mig på sängen med ansiktet tryckt mot kudden. Jag trodde de hade saknat mig, men istället fick jag värsta utskällningen till att ha hamnat i koma. Hur i helvete kunde de göra såhär mot mig? Jag tvekade inte en sekund på att Justin ljög om att de hade besökt mig. De var säkert upptagna med att göra viktigare saker. Som att ignorera mig.

 

     

Mina ögon flackade till. Jag bländades av ett ljust sken som långsamt avtog. Jag stängde dom, sedan öppnade dom och mötte en brunett tjej. Hon var klädd i en vit klänning med tunna axelband som hade åkt ner till överarmen. Hennes läppar var ifyllda med en rosa färg som matchade henne perfekt. Klänningen hängde slappt över hennes kropp och släpades i golvet när hon långsamt gick mot mig. Jag satte mig långsamt upp i den vita bäddade sängen och tittade mig omkring. Allting var målat i vitt. Det var ett stort ljust rum med stora fönster som täckte en hel vägg. Utsikten var över att blått hav med en ljus himmel. Tjejen satte sig på kanten av sängen jag låg på, med ryggen mot mig. Jag hade inte sätt hennes ansikte. Det hade varit otydligt. Precis som om hon inte hade tillåtit mig att se vem hon var. Hon tittade ut mot havet, hennes rygg var rak och hennes huvud låg på sned.

’’Har du saknat mig?’’ Viskade hon. Jag tittade fundersamt ner i den slarvigt bäddade sängen, hennes röst var bekant. Hon vände sig om och mötte min blick som hade höjt sig mot henne.

’’Selena?’’ Mumlade jag chockat. ’’Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig.’’ Andades hon ut med ett leende.

’’D-du är vid liv?’’ Stammade jag. ’’Jag är mer än vid liv. Jag är… Fri.’’ Log hon lyckligt. 

’’Du var död, jag såg dig…’’ Satt hon här, vid mig. Fullt levande? ’’Du dödade mig inte, Justin. Det krävs mer än så.’’ Skakade hon leendes på huvudet.

’’Du fucking lät mig tro - och leva med att jag dödat dig! Hur fan kunde du låta mig leva med det!?’’ Röt jag upprört.

’’Se det positivt, I’m back…’’ Log hon mystiskt.

 

Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.


DAMM... DAMM... DAAAAMM! Spännande? Vad tror ni, var det en dröm, eller var det som Justin sa? För han vaknade upp i sin säng, right? Så hur kunde han veta det...? x)

Fråga: hur många har sätt The Key Short Film?

Mitt svar: det är den mest underbaraste videon jag sätt! Jag dog när jag såg den, ååååhh vad jag önskar att jag var en utav de tjejerna. Får väl se om det hjälper att sova med ''The Key'', får hoppas att han kommer till mitt rum xD (keep dreaming Natalie...)


Kommentarer
Anonym säger:

Super bra! Men vadå, var Selena tillbaka nu plötsligt? Ojojoj!!

Liten fråga, vart får du dina rörliga bilder ifrån och hur sparar man dom? Skulle bli väldigt tacksam för svar! :)

Svar: Tack gumman!^^ Well, det får du se... ;)

Jag hittar de på weheartit.com och sparar de precis som man gör med en helt vanlig bild x)
Handling

KOMMENTAR SKRIVEN:

Emelie säger:

selena har säkert blivit varg ! jätte bra ! :D

KOMMENTAR SKRIVEN: HEMSIDA: http://emelajzaan.blogg.se

Maria :* säger:

Awesome kap! Jätte bra. Det börjar bli mer spännande nu :)

KOMMENTAR SKRIVEN:

Celebnovell säger:

OMG DU FUCKING MÅSTE SKOJA MED MIG! Hur vet han? Darrar så att jag knappt kan skriva. Helt perfekt!

Sv: Gosh, den är perfekt! Önskade verkligen jag var tjejen han kysste på kinden. *_*♥

KOMMENTAR SKRIVEN: HEMSIDA: http://celebnovell.blogg.se/

Ariana säger:

Svar: JA! Den är as bra ! Så sötttttt!😏

Jag tror det är dröm i dröm? Haha vet inte tror bah det :D
Men varför ljög Justin om att hennes föreldrar hade besökt henne ? :0

JÄTTE BRA! Gud!

KOMMENTAR SKRIVEN:

Vicky säger:

SHIIIIT VA BRA OMG LOVED IT HELT PERFEKT !!!, hoppas att justin stannar med Holly och inte med selena❤️😉

KOMMENTAR SKRIVEN:

Vicky säger:

Seriöst ny får fan kommentera hon är absolut värd mer än 6 stycken ni får ju tänka på att hon vill ju ha kommentarer lika mycket som vi vill ha ett kapitel!! Puss❤️

Svar: Awe, hjärtat mitt!❤️ puss, love u!
Handling

KOMMENTAR SKRIVEN:

Emma säger:

Men ni måste ju kommentera! Hon är superduktig och gör detta mycket för våran skull. Ge henne kommentarer och ta inget för givet, snälla.

Svar: :') tack för Suporten hjärtat ❤️
Det betyder mycket att få höra det :')
Kärlek till dig underbara Emma!

Handling

KOMMENTAR SKRIVEN:




- Skriv ditt namn här:

- Skriv din e-post:

- Skriv din url här:

- Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback