Där stannade mitt hjärta. Meningen han nyligen sakta utalat fick mig att tappa andan. Pullsen blev svagare och jag trodde jag skulle svimma. 

''Va?'' Sa jag chockat. Skojade han?

''Du hörde vad jag sa.'' Sa han allvarligt. 

''Jag kan inte. Det går bara inte.'' Sa jag bestämt. 

''Noel. Ta fram din pistol och skjut honom. Svårare än så är det inte.'' Insisterade han. ''Jo, Rick. Svårare än så är det. Det går inte bara att skjuta hej vilt'' Jag vill inte skjuta honom överhuvud taget. ''Vad ska killarna säga? Hu? Det utsätter mig bara i fara. Dem kommer döda mig fattar du väl!'' Sa jag upprört. Men var noga med att inte prata så högt.

''Säg en bra anledning till att jag ska skjuta honom.'' Jag vägrade. Jag tänkte inte göra det. Han får ta mitt jobb från mig. Det som betyder mycket för mig. Men jag kommer inte skjuta honom i bilket fall som heslt.

''Han har nästan tagit reda på vem jag är.'' Suckade han. Nej, han vet vem Rick är. Nästan. 

''Vem är det som är i New York? Jag. Vem är det som umgås med Justin? Jag. Vem är det som tar reda på saker här? Jo, jag. Han har ingen aning om vem du är.'' Ljög jag.

''Så... Nu ger du mig en bra anledning till att inte döda honom.'' Noel, nu har du chans att ändra hans åsikter. Tänkte jag hastigt.

''Jag håller på att få ur honom en viktig information.'' Ljög jag övertalande.

''Och information är?'' Undrade han nyfiket. ''Jag kan ännu inte säga de. Men när jag väl fått all info ska jag informera dig. Anledningen är viktig. Jag kan inte döda honom. Fattat.'' Sa jag bestämt. Han suckade.

''Fine. Se till att han inte får reda på mer information om mig. Om du fixar det får han leva.'' Sa han innan han la på. Jag pustade lättat ut. Jag kunde äntligen andas normalt och min pulls hittade till den rätta tackten. Jag drog en hårslinga bakom örat och tog några djupa andetag. Det var för nära. Han kunde dött. Dött pågrund av mig. Jag tryckte ner mobilen i fickan och klistrade ett leende på mina läppar innan jag gick med snabba steg mot altanen där Justin nu satt ensam.

''Det var ett långt samtal.'' Sa han med blicken i marken. Tänk så hörde han? Fan. Tänk så gjorde han det?

''Det var pappa. Han var orolig över vart jag var.'' Sa jag med en suck och slog mig ner bredvid honom.

''Din mamma då. Är inte hon orolig.'' Undrade han. Jag stelnade till bredvid honom. Han hade träffat en öm punkt. Jag pratade inte med någon om mamma. Inte om det var nödvändigt.

''Hon... Ehm... Hon är död.'' Jag slog ner blicken i mina knän.

''Förlåt. Jag-''

''Det är lungt. Jag har kommit över de.'' Suckade jag. Jag har inte alls kommit över det. Knappast. ''Hon och min syster dog i en bilolycka.'' Berättade jag. ''Dina föräldrar då? Vart är dem?'' Jag ville helst inte prata om det. Om föräldrar. Men kände mig tvungen att fråga.

''Dem... Dem är döda. Lika så mina syskon.'' Han tittade sorgset ner i sina knän. Fan. Där träffade jag hans svaga punkt.

''Jag beklagar.'' Sa jag. Detta blev värsta deprimerade samtalet. Vilket jag helst ville undvika. Men kände ändå en nyfikenhet krypa längs ryggraden.

''Jag pratar aldrig om dem.'' Sa han tyst. ''Känn dig inte tvingad till att göra det nu. Jag förstår dig.'' Andades jag ut. En kall vindpust slog till oss i ansiktet vilket fick mgi att rysa till.

''Vi går in. Det börjar bli kallt nu.'' Sa han och tryckte fram ett svagt leende som kanppt syntes. Jag nickade långtsamt och gick med honom in. Killarna satt i soffan och kollade på något random på tv:en. Klockan hade precis slagit 10. Himmlen började mörkna och solen hade snart gått ner.

''Kan jag... Sova här?'' Undrade jag. ''Babe, du behöver inte fråga. Klart du får.'' Sa han med ett snett leende och pussade mig i pannan. Jag log mjukt och nickade tacksamt innan jag började gå upp för den långa trappan som ledde mig till hans rum. Jag steg in och stängde sedan dörren bakom mig. Jag kunde bara inte släppa tanken om att jag för en stund sedan skulle döda Justin. Det vore en mardröm. Jag gick runt den stora sängen och satte mig på sängkanten. Jag sparkade av mig mina skor som jag glömt att ta av mig och drog av mig mina shorts. Resten av kläderna lät jag vara på. Jag la mig ner och drog täcket över mig innan jag slöt mina ögon...

 

Jag öppnade mina ögon och tittade mig omkring i rummet. Jag hörde hur någon viskade mitt namn.

''Summer...'' Mitt riktiga namn. ''Summer...'' Sa personen igen. En rynka spred sig i min panna. Jag sneglade mot klockan som stod bredvid mig. Den var 04.00. Varför skulle någon ropa på mig nu? Och varför ens säga mitt riktiga namn? Jag steg ur sängen och började gå mot dörren.

''Summer... Hon... Inte... Jo... Noel...'' Jag hörde få ord komma från nedervåningen. Jag gick sakta ner för trappan och vände mig mot vardagsrummet.

''Justin? Damon? Stefan? Vad gör ni uppe? Klockan är 4.'' Sa jag och tittade förvirrat på dem. Damon tittade med en hård blick på mig. Detsamma Stefan. Justin kollade upprört på mig och slog ner blicken i golvet.

''Hur fan kunde du!?'' Röt Damon. Jag kollade chockat på dem och fattade ingenting.

''Vad pratar du om?''

''Du har fan bedragit oss... Summer.'' Sa Stefan argt. Jag kände hur skuldkänslor bubbla inom mig.

''V-vad menar n-ni?'' Försökte jag. ''Sluta. Bara sluta spela! Trodde du vi inte skulle få reda på det!? Hu?'' Sa Justin upprört och tog några steg mot mig. Jag tittade skamset ner i golvet. Hur fan fick dem reda på det? Rick? Dem kanske kollade upp honom. Fick fram information om att jag var en agent? Fuck!

''Justin... Det är inte som du tror.'' Sa jag med tårar i ögonen.

''Hur är det då? Hu?!'' Sa han med en hård blick. Jag kände en tår rinna ner för min kind plöstligt höjde jag min arm. I min hand hade jag en pistol. Jag riktade den mot Justin.

''Det var inte meningen att du skulle veta, Justin. Jag älskar dig.'' Sa jag innan jag långsamt tryckte på avlossaren...

 

Jag vaknade med ett ryck och satte mig hastigt upp. Jag var alldeles genom svettig och andades häftigt. 

''Babe? Är du okej?'' Sa Justin som nu satt jämte mig. Jag svalde hårt och tittade ett långt tag på honom innan jag nickade.

''Bara en... Mardröm.'' Sa jag lättat. Jag trodde det var på riktigt. Att det verkligen hände. Det var så verkligt. Jag la mig sakta ner igen och tittade med en tom blick upp i taket.

''Vad drömde du om?'' Undrade han och la sig ner bredvid mig. Jag svalde hårt. Inte kunde jag berätta. Då skulle det säkert bli som i drömmen.

''Om... Om... Kidnapparna.'' Sa jag tyst. Han suckade högt och kramade min hand.

''Vi åker iväg ett tag. Du och jag. Och glömmer allt.'' Sa han plöstligt. Jag tittade förvånat på honom.

''Vadå nu?''

''Varför inte. Efter vad som hänt behöver både du och jag komma iväg.'' Sa han med ett snett leende. Var det en bra ide ens? Att åka iväg. Jag och han. Ensama. 

''Ehm... Skjutsar du hem mig så jag kan packa då?'' Ett brett leende spred sig på hans perfekta läppar.

''Of course, babe.'' Det kändes som om jag nästan ångrade mig. Jag älskar honom. Men jag är inte Noel McCartney. Jag är Summer Paris. Tjejen som förlorade sin mamma och syster i en bilbomb. Vad ska jag nu säga till pappa? Jag ljuger för honom. Hela tiden. Han är min pappa och har rätt att veta. Men ändå inte. Eftersom han bara stoppar mig i allt jag gör. När jag tänkte så kändes det bara lättare att åka. Justin hade börjat packa i en mellan stor svart väska. Vart skulle vi åka då? Inte långt bort antar jag. Jag drog på mig mina shorts och tog sedan fram min mobil. Mina fingrar dansade runt på tangentbordet då jag slog in min kod och sedan klickade jag in på meddelanden. Tre från pappa.

 

 

Jag suckade och stoppade ner den i fickan utan att svara. För guds skull! Jag är 18 år. Jag förkänar ett privatliv.

''Redo att gå?'' Justin stod med svarta harems mjukisbyxor och en svart t-shirt. Han höll i sin väska och öppnade dörren. Jag nickade svagt och steg runt sängen och gick med honom ner. Klockan var 03.00. Väldigt tidigt. Ju tidigare vi åkte ju tidigare var vi framme... Vart vi nu ska? Jag hade tagit på mig skorna och var påväg ut mot bilen med Justin jämte mig. Vi hoppade in och började köra mot mitt hus. För hoppningsvis låg pappa fortfarande och sov. Då kunde jag passa på att smita in och slapp att duskutera med honom. Justin svängde ett x.-antal gånger innan han till slut var framme vid mitt hus. Jag steg ur bilen och stängde dörren försiktigt. Gick snabbt mot dörren och tryckte sakta ner handtaget. Det var låst. Och jag hade inga nycklar. Typiskt. Istället gick jag mot mitt fönster som var några meter upp. Fönstret var öppet. Perfekt. Jag började försiktigt klättra upp för det stora trädet. En tjock och lång gren gick mot mitt fönster som jag sakta kröp på. Jag steg in genom fönstret och drog snabbt fram en väska. Eftersom jag inte visste vart vi skulle var det svårt att välja kläder. Beroende på väder. Så jag packade ner lite short, tröjor, linnen och självklart smink. Alltså blandat. Sedan bytte jag om till ett par gråa mjukis byxor och en blå magtröja. Jag satte väskan på axeln och började klättra ut genom fönstret, längs grenen, ner för trädet och sprang sedan till bilen. Jag satte mig snabbt i sätet och satte väskan vid mina fötter. 

''Har du med idg allt nu?'' Ville han vara säker på. Jag nickade säkert.

''Om det inte är något speciellt jag ska ha med så, ja.'' Sa jag. Utan att svara på det började han köra därifrån.

                  

Det var fortfarande mörkt ute. Men alla byggnaden runt om i stan lös upp det mesta. Jag lutade min panna mot den svala fönster rutan. Bilar svishade förbi vartenda sekund som passerade. 

''Vart ska vi någonstanns?'' Undrade jag och riktade min blick på honom.

''Det får du se.'' Sa han med en mystisk ton och log mjukt. Jag suckade högt och kollade sedan ut genom fönstret igen. Jag kände hans hand fläta ihop våra fingrar och kramade min mjukt. Jag sneglade på honom och log mjukt mot honom innan jag kramade hans hand mjukt. Jag lutade tillbaks huvudet mot sätets lilla nack kudde. Jag kände hur jag fortfarande var extremt trött. Mina ögon flackade till och jag kunde länge till inte hålla dem öppna. Sakta, sakta föll mina ögonlock ihop och jag hamnade i en djup dvala.