''M-amma?'' Sa jag chockat. Min mun var vid öppen och jag stirrade helt förvånat på henne.

''Ja?'' Sa hon med en rynka i pannan. Jag antog att hon inte visste om något. Så jag fick spela med. Alltså försöka bete mig som vanligt.

''Vad gör du här?'' Frågade jag och tvingade fram ett leende.

''Jo, jag saknade dig! Och jag visste att du skulle med Justin hit så jag tänkte hämta hem dig.'' Log hon. Jag fick panik. Hämta hem mig? Hjärtat slog hårdare och snabbare för varje sekund som passerade. Nej nej nej nej! Detta får inte ske. Jag kan inte hänga med hem!

''Mamma... Jag. Jag vill umgås med Justin ett tag framöver nu.'' Sa jag och stängde dörren bakom mig.

''Självklart gumman! Du får träffa honom när du vill.'' Log hon.

''Nej, mamma jag menar jag ska hänga med honom på hans turne ett tag.'' Sa jag och svalde hårt.

''Åh... Jaha.'' Sa hon och tittade ner på sina händer.

''Då tar jag väl och går hem...'' Sa hon halvt besviket och började gå mot dörren.

''Nej, vänta mamma!'' Sa jag och tog tag i hennes arm. Hon tittade på mig med ögon som avspeglade hopp.

''Ja?'' Frågade hon med ett leende som också tydde på hopp.

''Jag vet vad du har gjort.'' Sa jag med blicken spännd i henne. Det var nog inte vad hon trodde jag skulle säga.

''V-va?'' Sa hon nervöst.

''Sluta ljug! Jenna... Alaric... Låter det kanske bekant?'' Frågade jag med en mördande blick. Hon svalde hårt och tittade med rädda ögon på mig.

''Lola... Jag måste gå nu.'' Sa hon och försökte dra sig loss mitt grepp.

''Lägg av nu och stå upp för dig själv!'' Skrek jag åt henne. Hon vände sig hastigt om och började ta hotfulla steg mot mig.

''Jag gjorde det för din skull!'' Sa hon argt.

''För min skull!? Skulle inte tro det... Jävla kidnappare!'' Tjöt jag. Hon tittade argt på mig länge.

''Om det var för min skull... Säg en bra anledning varför!'' Sa jag lungt. Hon fortsatte titta på mig utan något svar.

''Jag trodde väl det.'' Sa jag och gick förbi henne med en knuff. Jag sprang genom den långa mörka koridoren och inte riktigt säker vart jag var påväg någonstanns men hamnade på baksidan av arenan. Den svala sommar luften träffade mig som en smäll i ansiktet. Men det fick mina normala andetag att komma tillbaks. Jag lutade mig mot tegelväggen och flåsade medans jag sakta gled ner för väggen. Tårar rann ner för mina kinder. Jag är seriöst trött på det här. Samma visa varje gång. Något - liknande - händer varje gång som får mig att bli arg och sedan ledsen som nästan leder till att någon blir skadad. Mer skadad psykist än fysiskt. Kan allt detta aldrig sluta? Jag har fått nog av allt! Hela mitt liv! Och jag är trött på att rymma från mitt liv och tänka såhär. Jag är trött på mitt liv. Det är inte någons fel. Den ända jag anklagar är mig själv. Det var jag som tog alla dem här besluten och det var jag som valde allt det här vare säg jag själv inte märkt det så är allt detta pågrund av mig. MIG! Jag ställde mig upp när jag hörde Justins röst ropa efter mig. Jag ville inte att han skulle hitta mig gråtandes över samma sak som jag redan gråtit för en gång. Jag vill inte att han ska gå runt med mig som är en börda för honom hela tiden. Jag plågar säkert honom med all mitt klageri om mitt liv och min negativitet. Det är nog bäst för oss båda att bara jag försvinner. Jag hörde hur dörrhandtaget sakta öppnades och jag var snabb med att försvinna runt hörnet snabbt som tusan.

''Lola?'' Hörde jag honom säga. 

''Lola... Vart är du?'' Frågade han oroligt. Jag höll för min mun för att stoppa gråtandet och tog ett djupt andetag innan jag gick därifrån... Från Justin till i have no idea. Men bort från alla jag känner. Jag började jogga mot en bar som var öppen och full av en massa folk. Jag steg in och träffades av alkohol dofter. Männ i olika åldrar som slängde i sig olika slag av drycker fanns överallt. Mer än bartänden och servitriserna som var tjejer fanns det inte. Jag satte en hårslinga bakom örat och började gå mot bartändern som log milt mot mig.

''Är inte du... Lola? Justin Biebers tjej?'' Frågade hon med en rynka och log sedan brett.

''Jo... Det är jag.'' Sa jag med en suck.

''Varför så deppig?'' Frågade hon och ställde fram en shott framför mig. Jag tog det lilla glaset som var fullt av vätska i handen  och slörpte i mig det. Jag knep ihop ögonen när den starka smaken letade fram sig i mina smaklökar.

''Det vanliga... Familjen. Min mamma driver mig till vansinne'' Sa jag och ställde fram glaset i en shäst av att jag ville ha mer. Hon fyllde på glaset och skakade lätt på huvudet.

''Ni kommer lösa det så småning om.'' Sa hon och log. Jag var trött på alla som sa att allt skulle lösa sig. För det är just det inte gör. Det bli bara värre.

''Mm...'' Sa jag tyst och slängde i mig ännu en shott.

''Förresten... Vad gör du här? Du är väl inte den personen som super när allt är dåligt? Hu?'' Frågade hon. Mer som ett påstående. Och det var sant. Jag är inte sådan. Jag har aldrig varit sådan.

''Nej... Du har rätt.'' Sa jag och tvingade fram ett leende och la fram en sedel på den bruna baren. Hon tog sedeln och sträckte den mot mig. Jag tittade förvirrat på henne.

''Ta den... Jag bjuder.'' Log hon. Jag log som ett tack och tog emot sedeln och gick sedan ut ur baren. Nu visste jag inte vart jag skulle längre. Det visste jag heller inte från början. Jag började trött gå på den svarta assfallten mot en lång och stor bro som sträckte sig över en stor sjö av något slag. Efter två ynka shotts var jag full. Allting yrde runt i huvudet. Allt runt om mig yrde runt. Jag lutade mig mot räcket och tittade ner mot det blåa vattnet som var alldeles stilla. Jag var depprimerad och full. Ingen bra kombination. Dåliga ideér for runt i huvudet och en ideé som värkligen stack ut poppade upp i huvudet.

 Att bara hoppa från bron och slippa alla problem. Jag kunde bara hoppa så var allting löst. Jag var fri då! Jag klättrade upp för räcket och klättrade över på andra sidan för att sedan räkna till tre och hoppa. Jag tog ett djupt andetag och började - rätt ut och högt - långsamt att räkna ner.

''Ett..... Två..... Tr-''

''Vad fan gör du!?'' Tjöt någon bakom mig och tog ett stabilt tag om min midja för att hålla fast mig. Jag ryckte till och vaknade till liv. Jag kollade mig omkring och kände hur paniken steg. Jag var helt omedveten om vad jag gjorde. Jag kunde dött!

''Släpp mig peddo!'' Tjöt jag och försökte ta mig loss.

''Lola... Det är jag, Justin.'' Sa han lugnare. Jag kände hur jag kunde slappna av och vände mig försiktigt om för att inte trilla i.

''J-ustin?'' Stammade jag fram. Han nickade och trycket fram ett leende. Tårar forsade ner för mina kinder medans jag slängde mig runt hans halls. Han lyfte mig över räcket och satte ner mig.

''Jag var så... Rädd!'' Grät jag och pressade ansiktet mot hans bröst.

''Shy! Allting kommer ordna sig... Shy...'' Sa han lungt och kramade mig hårt.

 

''Så allting kommer bli perfekt!'' Log Aria och kramade min hand. Vi beffan oss i min lägenhet som Jenna och Alaric köpt åt mig. Förvånatsvärt snällt va? Men vi har tagit ganska mycket kontakt och vi har kommit varandra riktigt nära. Fast jag har ju varit med Justin på hans turne nu i en månad och kom hem igår. Det har inte hänt så mycket under den länga månaden som jag spenderat runt hela världen. Efter den gången jag försökte ta död på mig själv genom att hoppa för en bro har inget hänt. Inget som inte är normalt. Ashley har inte försökt ta någon som helst kontakt med mig och ingen A. Det har faktiskt var skönt! Och att nu komma tillbaka till Canada där alla mina vänner finns känns skönt. Och om två dagar börjar skolan! Sista året i skolan. 

''Självklart! Sista året kommer bli som en dröm!'' Log Emily. Kunde jag hålla med om det eftersom jag varit med om så mycket under bara ett år?

''Vi får väl hoppas på det.'' Sa jag. Alla tre vände blicken mot mig och tittade surt på mig.

''Vad?'' Frågade jag emd en rynka i pannan.

''Förstör nu inte denna stunden.'' Sa dem.

''Nej nej!'' Log jag retligt. Jag satte igång min lapptop som stog framför mig.

''Så hur går det för Justin på hans turne?'' Frågade Spencer och tog en tugga från hennes äpple.

''Väldigt bra! Han är i Polen just nu.'' Log jag. Jag skrev in mitt lösenord och gick in på internet. Jag klickade på aftonbladet för att se om något nytt hänt.

''När kommer han hem då? Hans tunre vara ju inte för evigt.'' Skrattade Aria.

''Ja du. När kommer han hem? Jag vet faktiskt...-'' Jag tystnade för en stund och tittade med stora ögon på skärmen. Nej! Nej nej nej! Det får inte vara sant! Jag kan inte tro mina ögon.

''Lola? vad är det...-'' Sa Aria men jag avbröt henne genom att peka på skärmen.

''Oh herre...'' Sa Emily och kramade min hand hårt. Alla fyra stirrade på skärmen med rädlsa avspeglandes. Jag rullade ner en bit och vi alla drog för andan. 

''..... Fri?'' Sa jag och svalde hårt.

__________________________________________________________________________________________________________