För några sekunder stannande mitt hjärta. Jorden slutade snurra och jag slutade andas. Mina andetag blev tyngre och hjärtat slog saktare och saktare. Min bick vändes mot Zach. Där han stog alldeles förstelnad och förvånad över vad som händer. Och sedan vände jag blicken mot... Jenna och Alaric. Jag kom ihåg dem! Mina riktiga föräldrar. Kvinnan som sprang efter skåpbilen var min mamma. Min riktigta mamma! Och mannen som står jämte henne. Han var min pappa. Kunde detta stämma? Eller drömmde jag bara. Men detta kändes för värkligt för att kunna vara en dröm.

''Lola?'' Hörde jag Jenna säga. Hon sprang mot mig när hon såg hur svimmfärdig jag var. Allting snurrade och sakta men säkert blev allting suddigt. 

.

Jag öppnade ögonen sakta. Ett starkt sol ljus träffade mina ögon. Jag stängde dem snabbt igen och la handen för ögonen.

''Justin?'' Frågade jag och öppnade ögonen igen. Allting var en dröm. 

''Nej. Det är Zach.'' Sa han och satte sig jämte mig. Jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring. Jag... Drömmen? Värklighet? Jag var förvirrad. Värkligen förvirrad. 

''Lola... Ta det lugnt.'' Sa han och satte sin hand på mitt lår. Jag tittade in i hans bruna ögon och kände att jag sakta blev lugnare. 

''Vad är det som händer Zach?'' Frågade jag. Jag drog upp mina knä till hakan och virade runt mina armar om mina ben. Jag satt ihop kurrad och berädd på att höra vad som hänt. 

''Du svimmade. När vi steg in genom dörren. Du fick syn på mamma och pappa och jag vet inte vad som hände sen. Dem började gråta. Och du också.'' Sa han. Jag kunde se att han var lika förvirrad som mig. Även rädd över vad som händer.

''Zach... Jag-'' Jag han inte säga mer förens dem kom ingåendes i rummet. Hand i hand alldeles skakiga. Dem satte sig i soffan framför oss och tittade på mig en lång stund innan dem öppnade munnen och avbröt tystnaden.

''Lola... Känner du igen oss?'' Bröjade Jenna. Jag nickade försiktigt och svalde hårt.

''Så du vet att vi är dina föräldrar?'' Frågade Alaric. Jag nickade ännu en gång och tittade på dem båda två halvt tveksamt. Jenna började genast gråta igen. Hon satte sina händer för ansiktet och snyfftade.

''Jenna... Jag. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har levt hos en familj som jag alltid trott var mina riktigta förläldrar. För.... Jag menar man brukar väl aldrig misstänka att man är ett kidnappat barn eller adopterat. Inte när man har det bra.'' Sa jag med tårar i ögonen. Hon tog bort sina händer från sitt ansikte och nickade medans hon tårkade bort tårarna.

''Inte föränns jag såg er började minnen från då jag var litet spelas upp. Och jag minns då jag försvann. Mer sakt kidnappad. Jag minns hur hon drog in mig i en vit skåp bil och jag kämpade emot men hon brydde sig inte. Jag såg dig gråta och springa efter bilen. Men det var försent. Jag var redan borta.'' Grät jag. Jag kunde inte hålla inne mina tårar. Vem kunde tro att jag var ett kidnappat barn. Att kvinnan som jag levt med tillsdess har varit personen som kidnappade mig för 12 år sedan? Kvinnan som jag trott varit min mamma. I själva värket var hon elak. Hon och Tom. Men att nu gå tillbaka - efter 12 år - till Jenna och Alaric kändes ändå lite konstigt. Du vet. Jag känner knappt dem. 

''Du ska bara veta hur länge vi letat efter dig. Hur många år vi spenderat att söka efter våran kidnappade dotter. Polisen gav upp två år efter det skedde. Sen dess har vi inte hört något från polisen eller dig. Vi trodde du var död!'' Sa Alaric tårögd. Jag nickade och tårkade bort tårarna med mina tröja. Jag visste seriöst inte vad jag skulle säga. Eller vad jag skulle tro. Dem båda tittade ororligt på mig. Men på något sätt lättade över att se mig igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde väl inte göra något. Jag ville inte flytta hit. För Justin han bor ju i Canada. Hur ska jag klara mig utan honom? Och vad ska Ashley säga när jag berättat att jag vet att dem kidnappat mig. Det hade dem nog inte tänkt ut. Att jag skulle få reda på det. Dem trodde att jag alltid skulle vara hos dem. Att jag aldrig skulle hitta min bror eller mina föräldrar. Dem hade så fel. Jag är här nu. Och dem kan inget göra.

''Förlåt... Jag måste bara...'' Sa jag och rusade snabbt mot en dörr som ledde till toaletten. Jag drog snabbt upp min mobil och tryckte in Justins nummer. 

''Hej babe!'' Svarade han glatt. Tårarna sprutade ut.

''Lola! Vad har hänt?'' Frågade han oroligt när han hört mig börja gråta. Jag försökte lugna ner mig innan jag skulle svara.

''J-Justin... Mina föräldrar. D-dem är h-här.'' Stammade jag fram.

''Va? Är Ashley och Tom där?'' Frågade han förvirrat. Jag tog några djupa andetag och tårkade tårarna.

''Nej J-Justin. Dem är inte mina föräldrar. D-dem kidnappade mig när jag var liten.'' Sa jag och gick runt i cirklar på det vita golvet.

''Vänta nu lite. Kidnappade... Dig? Ashley och Tom. Jag är förrvirad!'' Sa han osäkert.  Jag suckade och satte mig på golvet och lutade huvudet mot det blåa kaklet.

''Justin. Jag kan inte berätta det via telefon. Bara snälla skynda dig hit! Jag orkar inte med detta!'' 

''Jag sitter på planet. Jag kommer säkert vara där om en timme eller två. Stå ut. Jag är påväg!'' 

''Tack... Jag älskar dig!'' Sa jag och kände mig genast ett snäpp lugnare.

''Jag älskar dig också!'' Jag kunde höra hur han log och sedan la jag på. Jag tog ännu ett par djupa andetag och sedan gick jag ut ur toaletten och in mot vardagsrummet där alla fortfarande satt. Jag kände hur det nästan var pinsamt. Zach tittade på mig och detsamma Jenna och Alaric. Jag tittade ner på mina händer för att slippa möta deras blickar. Jag tittade sedan upp på Zach som satt med tårar i ögonen.

''Kom här...'' Sa jag men det blev mer som en viskning och drog in honom i en kram. Han kramade mig hårt och släppte ut tårarna.

 

Jag satt i planet otåligt på att så snabbt som möjligt landa i London. Jag ville bara hålla om Lola och lyssna på henne när hon berättar om vad som hänt. Kidnappad. Ashley och Tom kidnappade henne. Hur kan någon göra så? Att dem inte kan förstå att hon hade en familj. En familj som älskade henne över allt annat. Men frågan var: Varför gjorde dem det? Varför kidnappa Lola när dem kunde skaffa ett eget barn eller adoptera? Och varför just Lola? Jag la mig ner i den änkla lilla sängen och suckade högt. Jag la en hand på min panna och andades tungt. Det var tyst. Men motorerna från planet hörde man än. Men det var ett väldigt dolt brummade. Jag drog ett tunnt dun-täcke över mig och slöt mina ögon. Jag var förvånadsvärt trött och somnade på en gång.

.

Väl inne i bilen startade Kenny motorn och den började sakta rulla mot Crosswoods vägen där Lola befann sig. Även sinna såkallade ''riktiga'' föräldrar och bror. Det borde kännas konstigt. Att nu efter säkert mer än 10 år gå tillbaka till sin riktigta familj som man knappt känner. Man är antagligen som främlingar för varandra. En sitouation som man aldrig riktigt kommer kunna lösa. Man kommer alltid ha med det förflutna. Man kan inte bara glöma det. Om man bara tittar över axeln kommer hela änns förflutna spelas upp och alla minnen man försökt glöma kommer återskapas. Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste kännas. När vi körde förbi en massa gator tittade jag otåligt efter gatan i skulle svänga in på. Träd och gator svischade förbi och med en sväng var vi framme. Ett vitt hus skymmtades framför oss. Här var det. Kenny drog ut bilnyckeln och hoppade ur bilen medans jag redan var vid dörren och knackade lätt på den svarta trä dörren. En kvinna med orangt hår och röda läppar stod vid dörr öppningen. Hon hade gråtit. Det syntes. 

''Jag söker Lola. Är hon här?'' Frågade jag och harklade mig. Eftersom hon nyligen fått reda på att sin dotter lever och att hon då är här så kunde hon inte bry sig om att jag var Justin Bieber. Det lättade en aning.

''Ehm... Ja. Hon är här. Lola!'' Ropade hon. Snabba steg hördes komma mot oss och snart stog hon framför oss. Hon stannade en bit från hallen och tittade på mig med tårar och ett leende. Hon sprang in i min famn och kramade mig hårt. Jag kramade henne hårt och pressade mina läppar mot hennes i en mjuk kyss.

__________________________________________________________________________________________________________