Jag hade somnat på kvällen strax efter konserten var slut och hunnit prata med Justin en stund. Jag var trött över allt som hänt. Det hade bara gått en dag i denna hålan. Hur ska jag stå ut med det här? Kate hade ju igårkväll på sätt och vis sakt att hon ska ta Justin ifrån mig. Bara en sådan sak kan få mig så arg och irriterad. Så... Jag kunde inte hålla inne  vissa - kaxiga och elaka - saker jag inte borde sakt. Men det bara slank ut. Vilket jag förmodligen kommer få ångra idag. Jag slår vad om att hon sakt till Isabell eller Tom. Det kommer ju absolut få mig att trivas bättre här (not). Jag steg trött ur sängen och sträckte på mig innan jag vandrade mot wicen för att dra på mig något nytt. Ett par  ljusa shorts, ett vitt linne och en jeans väst över. Det fick duga. Jag tittade mig snabbt i spegeln och gick sedan mot badrummet -  som var mitt alldeles egna - för att ta bort det gammla sminket jag glömt ta bort och sätta på nytt. Det gick på mer än fem minuter och sedan var jag påväg ner för att gå mot köket där säkert alla redan satt och åt frukost. Det värsta var om hon berättat. Det vorre ingen bra start för mig här. När jag steg in i köket som jag förvånatsvärt trott skulle vara full med en massa prat och mat på bordet, hade jag fel. Inte en ända skymt av någon utav dem. På kylskåpet skymte jag en gul liten lapp. Jag gick snabbt fram och läste den lilla blåa bläck texten tyst för mig själv. ''Jag och Isabell är iväg en bit utanför London och är tillbaka senast ikväll. Kram'' Då slapp jag dem. Fast vänta lite... Bara Tom och Isabell. Det innebär att jag inte är hemma själv...

''Godmorgon...'' Sa en bekant pipig röst. Jag vände mig irriterat om och mötte ett par bruna ögon. Jo, såklart skulle Kate också stanna kvar. 

''Godmorgon...'' Sa jag bittert och öppnade kylskåpet för att hitta något att äta. Jag rönkade hela kylskåpet tills jag hittade åtminstånde något som gick att äta. Yougurt. Jag drog ut paketet och hällde upp hyffsat mycket i en djup vit skål och tog en sked. Jag gick med blicken raktfram till vardagsrummet och satte mig lätt i den mjuka fotöljen. Jag slog på tv:en och zappade tills jag hittade något att titta på. The Vampire Diaries gick på kanal 5. En utav mina favorit serier så jag lät det vara på. Med blicken alldeles fast klistrad i tv skärmen stoppade jag snabbt i mig yougurten och ställde sedan skålen på det vita bordet med ett litet klickande ljud. Det var så spännande. Elena skulle precis bli biten av Stefan som hade tappat sitt sinne. Han hade glömt vem han var - han brukade inte dricka människoblod - och hade helt tappat kontrollen över törsten som hungrade inom honom. Men plötsligt slogs tv:en av och skärmen blev svart. 

''Nej!'' Tjöt jag och ställde mig hastigt upp. Jag märkte att tv:en inte hade gått sönder eller något liknande utan att Kate hade stängt av den. Hon la sig i soffan och slöt sina ögon med ett retligt flin.

''Mitt huvud värker.'' Sa hon och det värkade vara hennes ursäkt till att stängt av tv:en.

''Och det ska jag tro på.'' Sa jag och vimlade med ögonen då jag skulle gå förbi henne när hon tog tag i min arm hastigt att jag inte hann reagera.

''Du ska fan i mig inte vara kaxig!'' Sa hon och öppnade ögon fort som tusan medans hon satte sig upp med blicken fast spännd i mig.

''Säger vem? Du? Pfft! Och dig ska jag lyssna på. Tjejen som en gång inte hade ett bra liv...'' Flinade jag. Jag hade på något sätt - jag minns inte hur - tagit reda på hennes förflutna. Internet eller kompisar. Who cares. I alla fall har jag fått reda på att hon inte hade en bra start i livet. Hon var inte den tjejen hon är idag. Inte tjejen som följde tränden eller ens hade råd med att att följa den. Hon var alltid svartklädd. Skar sig på armarna och gick på droger. Vem kan tro det? Hu? Men sådan var hon. Hon hade problem i skolan och inga vänner. Ett sådant liv önskar ingen sig. Men hur skulle hon kunna välja det? Inte kunde hon önska bort det. Nej. Men göra något åt det kunde hon. Och det gjorde hon. En kaxig diva blev hon. Inte mycket bättre än innan.

''Fan ta dig!'' Skrek hon och gav mig en örfil rätt på kinden - tillräckligt hård - så jag föll med en smäll på golvet. Den hemska och brännande känslan kom sakta fram. Det påminde mig bara om då jag blev kidnappad. Jag skakade snabbt bort tankarna och tittade med tårar på henne. Hon tittade chockat på mig vad hon nyligen gjort med efter några få sekunder log hon nöjt. Jag ställde mig upp och tårkade bort en tår som hunnit halvvägs för min kind.

''Nöjd? Du har slagit mig. Fått mig att känna mig kränkt. Fått mig att fälla en tår. Och fått mig sårad.'' Sa jag mellan snyfftningarna. Hon tittade på mig med ett leende men jag kunde se hur hon fått skulldkänslor och nästan ångrat det. Jag skakade besviket på huvudet och sprang därifrån. Ut från dörren och så långt ifrån tomten jag bara kunde. Jag sprang och sprang och sprang tills jag kom till ett gammalt hus gjort av gråa tegelstenar. Flåsande lutade jag mig på den kalla tegelväggen och gled sakta ner mot det gröna gräset. Jag släppte några tårar som länge velat komma ut. Varför måste just jag ha det så svårt i mitt liv? Varför inte någon annan? En kille kom gåendes förbi mig men stannade framför mig då han såg att jag grät. Jag tårkade snabbt bort tårarna och tittade upp på honom.

''Ursäkta... Är du okej?'' Frågade han med en lung röst. Killen såg bra ut. Han var nog i min ålder.