Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Forever and Always © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 32. Attempt to survive
''K-känner d-du honom?'' Stammade Kate fram med munnen format som ett 'o'.
''Ja, Justin är min...'' Jag visste fortfarande inte vad vi var. Jag sneglade upp på Justin med en frågande blick men tänkte nu ta ett beslut. ''... Pojkvän.'' Log jag. Kate blev ännu mer hyper och nervös. Jag trodde hon skulle svimma. Jag tittade sedan på Justin. Han log nöjt åt mitt svar och kysste mig mjukt på kinden. Pojkvän var det rätta ordet. Och tillsammans var vi ett par. Jepp. Nu var jag, Lola Monroe och Justin Bieber officielt ett par.
Jag stog med blicken in i hans hazzelnöts ögon en lång stund innan Tom kom och avbröt allt.
''Och vem är det här?'' Harklade han sig. Jag vände mig mot honom med en suck och tittade iriterat på honom.
''Detta är Justin. Min kille.'' Sa jag och tvingade fram ett leende.
''Justin Bieber? Din kille?'' Skrattade han. Han trodde inte på mig. Men jag ville inte bevisa något för honom. Han får tro vad han vill. Men det var ju sanningen. Han är min kille.
''Tro vad du vill. Jag vill inte bevisa någonting för dig. Men, han är min kille.'' Sa jag iriterat och tog tag om Justins hand och började gå in.
''Trevligt att träffas!'' Log Justin innan vi försvann upp för trappan och sedan in i mitt rum. Jag stängde dörren bakom oss med en smäll och pustade lättat ut.
''Vad var det där om?'' Frågade han med en rynka i pannan. Jag gick mot sängen där han satt och satte mig jämte honom.
''Jo, jag och... pappa är lite osams om saker och ting. Vi kommer inte överrens.'' Sa jag med en suck.
''Pågrund av..?'' Frågade han medans han drog mig närmre honom.
''Jag ville inte till London från första början. Igentligen startade det hela för fem år sedan... (flash back)
''Så vadå? Du ska bara låta honom behandla dig illa?'' Sa Aria med blicken fast i mina ögon. Zane hade inte behandlat mig illa. Aldrig. Men han har sykist fått mig att må dåligt. Genom att stå med tjejer som inte är mig och hångla med dem. Men jag - som är så dum - är fortfarande tillsammans med honom. Jag ångrar mig ibland. Att jag fortfarande är med honom och inte gör något åt saken. Men samtidigt älskar jag honom så mycket att det gör ont! Kärleken kan göra en blind. Man är så kär att man inte ser dem dåliga sakerna med killarna. Många runt om mig har sakt att han inte är bra. Men tror du jag lyssnade på dem? Nej. Så dum är jag.Tyvärr!
''Aria... För sista gången! Han behanldar mig inte illa! Han har aldrig gjort det!'' Sa jag och suckade irriterat. Hur ska hon kunna veta hur han behandlar mig? Hon har ögon och öron. I know! Men han är fortfarande min kille. Jag vet bäst hur han är. Jag vet inte varför jag beskyddar honom. Jag hatar honom samtidigt som jag älskar honom. Men kärleken är starkare.
''Jag vet Lol. Men jag älskar dig! Okej? Just därför vill jag ditt bästa. Jag vill bara inte att du ska må dåligt eller att han skadar dig.'' Sa hon och stannade. Han drog in mig i en mjuk kram. Men stelnade snabbt till. Han drog sig lätt ur kramen och kollade på mig med en blick som jag inte kunde tyda.
''Lola... Är...'' Sa hon och tittade nogrannare med en rynka i pannan men fick samma chock aktiga blick när hon såg att hon fick syn på samma sak igen.
''Aria? Vad?'' Sa jag med en rynka.
''Är inte det... Din pappa?'' Sa hon chockat och pekade bakom mig. Jag vände mig långsamt om med samma rynka i pannan. Jag stelnade till. Tårar billdades i ögonen. Jag kände hur sårad jag blev. Hur krossad jag var. Arg och chockad allt på samma gång. En tår rann ner för min kind. Var det sant? Det jag såg? Pappa och en kvinna så och hångla utanför ett okänt hus. Det ända som var mellan oss - jag och pappa - var en väg som knappt var 3 meter bred. Min syn var sann. Min pappa. Stog och hånglade med en brunnet under ett träd. När dem avslutade den avskyvärda kyssen fick han på något sätt syn på mig. Från ett leende till chockad och rädd ändrades hans ansikte form. Han tog några steg fram och tittade med en sorgsen blick på mig.
''Lola...'' Sa han till att börja med. Jag skakade besviket på huvudet medans tårar rann ner för mina rosen rösa kinder. Besviken. Ett ord som värkligen passade denna situationen.
''Fan ta dig!'' Skrek jag medans jag sprang iväg. Det kändes nästan som om han var otrogen mot mig. Han var min pappa. Han som lät mig en massa saker. Saker som jag troligen inte skulle vetat utan honom. Han sa en gång att man alltid ska vara trogen. Var det de han var nu? Trogen? Jag tror inte det. Trogen är nog det sista han någonsin kommer bli i sitt liv. Om jag skulle betyda något för honom. Skulle han aldrig gjort såhär. Inte heller mot mamma som älskar honom över allt annat. För han vet - även innan han valde detta beslut - att han skulle sårat mig och förlorat mig om han någonsin skulle göra det.
''Så... Jag förlorade min pappa medans han förlorade både mig och mamma.'' Snyfftade jag fram.
Och här är jag. Jag sitter i min bästa vän och pojkväns famn och berättar då han förlorade sin ända - riktigta - dotter och jag. Jag förlorade min pappa. Jag kunde valt att fortsätta leva som vanligt. Strunta i det förflutna. Han en pappa. Men nej. Jag är inte sådan. Jag tror ingen skulle kunna göra det. Det värsta var att berätta för mamma. Då hon brast ut i gråt. Det värsta jag någonsin gjort mot någon jag älskade. Jag kunde bara inte hålla det innom mig. Jag kunde inte låtsas som ingenting och låta mamma stå och vara glad runt Tom då han varit otrogen och låtsat som ingenting. Det skulle inte heller vara rätt. Det känns som allt detta var mitt fel. Att jag änss föddes. Det var kanske också ett misstag?
''Lola...'' Började han häpet efter min långa story om hur allt detta startade. ''... Jag visste inte att... Jag är ledsen.'' Sa han sedan och kramamde hårt och omsårgsfullt om mig.
''Det är lungt. Jag har kommit över det. Nästan.'' Sa jag och tårkade bort tårarna som var halvvägs ner för min kind och tog några djupa andetag för att lugna ner mig. Jag sneglade på honom och tvingade fram ett leende.
''Du... Jag ska iväg till New York idag. Jag ska ha två konserter där. Jag kommer hem om två dagar och då lovar jag dig att jag kommer hit och hämtar dig. Du följer med några dagar om inte en vecka på min tour. Och sedan om du vill kan jag antingen lämna dig här eller i Canada. Okej? Låter det bra?'' Frågade han med en vamt leende. Kunde det bli bättre? Jag nickade hastigt med ett leende. Jag får väl försöka att överleva i dessa två dagar.
Justins Perspektiv:
''Det var trevligt att träffas Mr and Mrs Josephs och Kate.'' Sa jag med ett leende. Även fast jag så gärna skulle vilja slå Tom så kunde jag inte. Först och främst det vore inget bra första intryck och sen för att jag är ingen sådan person som slår folk hej vilt. Men att både såra Lola och Ashley fick mig sårad.
''Detsamma får jag väl säga.'' Log Mrs Joesphs. Tom ( Mr Joseph) tvingade fram ett leende och nickade.
''Trevligt att träffas!'' Log Kate och log stort mot mig. Nästan läskigt stort.
''Vi ses snart, Okej?'' Log jag mot Lola medans jag drog in henne i en kram och kysste hennes fylliga perfekta läppar innan jag lämnade huset.
-
Jag bytte om till en svart linne och ett par svarta skin jeans och satte fötterna i ett par röda supras. Jag saknade henne något så otroligt men jag kunde fortfarande inte bara överge mina fans och sticka till henne. Jag skakade bort tankarna och började gå mot alla dem andra i mitt crew.
''Redo Justin?'' Log Alfredo brett.
''Alltid!'' Skrattade jag medans jag satte min hand på alla dem andras och gjorde våran rammsa snabbt innan jag snabbt sprang upp på scenen där alla mina underbara beliebers väntade otåligt på mig.
''Hello New York! Har ni saknat mig?'' Flinade jag.
Lolas Perspektiv:
Jag satt i soffan med blicken fast klistrad på tv skärmen. Det var nämligen så att Justins konstert skulle filmas live! Det fick mig att bli alldeles varm innom bords. Att jag fick se honom uppträda vore helt otroligt. Och nu gör jag det. Men live - just där alla fansen står - skulle vara ännu otroligare.
''Du ska se att Justin länge till inte kommer gilla dig bitch!'' Fnös Kate som från ingen stanns dykit upp framför mig med blicken argt spännd i mig. Oh Jasså? Hon ska få smaka på kaxigt.
''Bara så du vet... Kate. Han älskar mig. Mer än vad du anar. Försök ta honom ifrån mig. Men det kommer inte funka. Han känner inte änns dig. Och varför skulle han vela lära känna en som dig? Ingen vill ha en oönskad tjej som tror att hon är något.'' Sa jag med ett allvarligt leende. Hon såg på mig med tårar i ögon. Jag ställde mig upp och började gå mot trappan för att gå till mitt rum då jag stannade och vänd emig henne med ett kaxigt flin.
''Oh juste... En sak till. Jag har blivit slagen. Kidnappad och nästan dödad. Jag tror inte det kan bli värre än såhär.'' Sa jag med samma kaxiga flin. Hon stog där häpen medans jag med lätta steg gick upp till mitt rum för att slå på kanal 5 och titta på Justin ifred. Jag sa en del kaxiga och taskiga saker till henne. Men jag var inte på humöt för såndana som henne. Im gonna survive this.....
__________________________________________________________________________________________________________
Kommentarer
Trackback
