Just nu satt jag i ett privat jet som Tom - han sitter framför mig - då beställt. Jag vet inte hur han gjorde för att få mig att åka till London men nu sitter jag här, påväg till London. Fortfarande lika arg och ledsen. Hur kunde mamma gå med på detta? Hon visste hur jag kände. Hon visste att jag var lika arg på honom som hon var. Men det värkade inte spela någon roll för henne. Det sista hon sa till mig innan vi åkte var: ''Det är din pappa Lola.'' och ett änkelt hejdå. Jag som trott att under dessa fem år skulle hon förstå mig. Men tydligen inte. Han satt med sin mobil i handen och gjorde, vad vet jag? Något i alla fall. Jag blängde surt på honom en lång stund tills han riktade sin blick mot mig.

''Det är ingen ideé att du surar.'' Sa han med en suck. Jag vände blicken till fönstret istället. Det är heller ingen ideé att försöka få kontakt med mig. Jag är inte motaglig för en pappa. Inte överhuvudtaget.

''Lola, jag är din pappa och jag älskar dig. Det vet du. Och jag saknar dig.'' Sa han med en lugn röst. Försökte han på något sätt manipulera mig eller? Det funkade inte i alla fall. 

''Nej, det visste jag inte. Eftersom du bedrog både mig och mamma och inte hört av dig så visste jag inte att du brydde dig. Men nu är det tyvärr försent! Jag vill inte ha någon pappa. Jag behöver ingen pappa!'' Sa jag kaxigt. Någon gång måste jag faktiskt släppa det. Men någon gång är inte idag. 

''Lola. Skärp dig!'' Sa han med samma lugna röst. Jag ville inte skräpa mig. Han drog med mig hit då får han tåla hur jag är. Jag är ju i vanliga fall absolut inte sådan här. Men han gjorde något mot min vilja - släpa hit mig - så då får han stå ut med vad han har att göra med. 

''Kan denna resan aldrig ta slut?'' Suckade jag iriterat. Jag visste inte hur länge jag skulle stanna hos honom. Dessto jobbig jag är dessto snabbare får jag - kanske - åka hem? Äsch. Bitter pallar jag inte vara i ett helt dygn. Men jag får väl stå ut. Slår vad om att Isabell är snygg. Eftersom han valde henne före mamma. Men jag ville inte tänka så. Jag slöt mina ögon för att tvinga mig trött så jag kunde somna. Då skulle resan nog gå en aning snabbare.

-

Jag öppnade sakta ögonen och fick syn på Tom framför mig. Jag puttade snabbt bort honom och satte mig längst in mot väggen. När jag tittade ut genom det lilla runda fönstret fick jag syn på mark. Vi var äntligen framme! Jag kollade på klockan som visade 08:00. Glad och lättad är jag att få slippa sitta i ett trångt litet flyplan med honom men ändå inte. Arg och sur för att vi är i London och inte i Canada. Om Justin bara var här. Då skulle allting vara så mycket bättre. Jag steg ur planet och tog mina väskor som var fulla med kläder och smink och en massa annat som jag skulle behöva. En svart jeep stog och väntade på oss. Jag slängde in väskorna i bakluckan och hoppade snabbt in i bilen. Jag är så van att Kenny brukar sitta i sådana hära bilar och tänkte nästan att han skulle sitta här också. Men kom snabbt på att han var med Justin och inte i varenda jeep jag sitter i. Tom kom någon minut efter mig och satte sig i förar sätet och började köra. Jag satt bakom honom med blicken ut i fönstret. Allt för att slippa se honom.

''Du kommer säkert trivas!'' Log han. Jo, jag kommer ju värkligen trivas. Det är ju det jag sakt flera gånger i planet och värkligen inte tjatat om att få åka hem. Nej nej. Tänkte jag ironiskt för mig själv. Bilresan gick förvånansvärt snabbt. Han körde upp på en grusväg och in på en stor tomt. Framför oss fanns det ett stort vitt hus med stora fönster och svartatakpaneler. Jag måste erkänna... Det var värkligen snyggt. Kanske mitt tjat om att åka hem var förgäves? Dett kanske ändå blir bra här? Jag steg ut bilen med blicken fastklistrat på huset. Jag släppte blicken och tog mina väskor och började gå mot yttedörren där två personer stog. En ganska så lång kvinna med brunt lockigt hår och en annan yngre tjej med blont ljust hår. Jag antar att brunetten var Isabell eftersom hon såg äldre ut och den blonda var Kate. Jag hade helt fel om Isabell. Inte ett dugg snygg. Jag tvingade fram ett brett leende när jag tillsut kommit fram till dem.

''Hej! Jag är Isabell, jag har hört så mycket om dig Lola.'' Log hon och skakade glatt min hand. 

''Hej! Trevligt att träffas!'' Log jag. Jag tänkte först säga: ''Hej! Jag har hört så lite om dig. Och det jag hört om dig var dåligt. Som att du var personen som fick mina föräldrar att skiljas.'' Men tyckte att det lät lite för hårt även om jag så gärna ville säga det. Hon värkade än sålänge trevlig. 

''Hej, jag är Kate. Trevligt att träffas!'' Log hon och skakade min hand mjukt.

''Hej, Lola. Detsamma!'' Log jag.

-

Jag låg på min säng inne i mitt såkallade rum. Det var stort och väldigt fint må jag säga. Ljus rosa väggar och en stor säng och en stor wic. Ett rum som kanske skulle passa mig? Jag drog snabbt upp min mobil och slog in Justins nummer. Efter tre signaler svarade han.

''Hej babe!'' Sa han glatt.

''Justin! Pappa har tvingat mig till London! Mot min vilja! Jag vill hem! Och jag saknar dig mer än något annat! Jag behöver dig!'' Sa jag hastigt. Jag ville fortfarande hem. Jag kände mig värkligen inte som hemma här.

''Vänta va? Är du i London? Men... Det är ju toppen!'' Skrattade han. Nu fattade jag ingenting. Var det bra?

''Vadå bra?'' Frågade jag förvirrat.

''Lola... Jag är i London! Jag kommer över! Love you!'' Sa han snabbt och la på. Jag tittade chockat på mobilen. Är han här i London? Jag hade ju faktiskt ingen aning om vart hans turne skulle börja. Var det här? I London? För stunden fick det mig en aning gladare. Hur skulle han hitta hit? Han visste ju bara att jag befann mig i London. Hur många hus finns det inte här? Det knackade på dörren och den öppnades sakta.

''Hej... Hur går det?'' Frågade Tom. Jag suckade och öppnade resväskan för att börja hänga kläderna. Jag svarade inte på frågan utan fortsatte. Han visste inte att jag och Justin var ihop. Han visste inte änns att vi var vänner. Att jag kände honom. Det kommer förmodligen komma som en chock för honom när självaste Justin Bieber står utanför dörren. Men man vänjer sig. Han suckade högt och steg in i rummet. Han stängde dörren försiktigt och förblev stående vid dörren. Jag vände blicken upp mot honom.

''Vad?'' Frågade jag innan jag fortsatte sortera kläderna.

''Varför tjurar du?'' Frågade han och satte sig i en utav fotöljerna som fanns i rummet.

''Hm... Undra varför ja?'' Sa jag ironsikt. Han suckade ännu en gång. Jag tycker han borde förstå varför jag är så tjurig och uppkäftig. Först och främst för att jag blev hitsläpad till London mot min vilja - jag vet jag tjatar om det hela tiden - och sen för att jag måste bo med dem alla - inkluderar Isabell, Kate och Tom - i samma hus. Vad mer begär han?

''Kan du inte släppa att jag och din mor skillt oss?'' Frågade han. Inte riktigt som en fråga. Mer att jag ska glömma det. 

''Men du fattar väl att det bara inte är det?'' Sa jag bittert och stängde igen resväskan med en smäll. Jag gick in i min wic och hängde upp kläderna som skulle hängas och la resten i byron.

''Men vad är det då?'' Frågade han. Spelar han dum nu också? Jag är inte på humör att bli ifrågaställd. Jag vill vara instäng i mitt rum själv! Vara med Justin helst.

''Vadå? Du vet inte det? Du tror att jag skulle ha det kul här när du tvingade mig hit mot min vilja. Satte mig på ett plan och trodde allting skulle vara okej sen? Jag tror inte det.'' Svarade jag och satte mig på sängen med armarna i kors.

''Men Lola-''

''Nej! Snälla bara ut ur mitt rum!'' Sa jag och pekade på dörren i en sjäst att han skulle ut. Med en lätt skakning på huvudet steg han motvilligt ut ur mitt rum och stängde sedan dörren efter sig.