''Nej, mitt namn är Noel.'' Rättade jag henne nervöst. Jag hoppades hon hade råkat säga fel av misstag och inte kände till mitt riktiga namn. Hon skakade med ett leende på huvudet.

''Ditt namn är Summer Paris.'' Sa hon övertygat. Är hon en av Slyders? Elijah kanske berättat för henne. Och för många fler?

''Du jobbar för slyders va?'' Jag var rätt säker på det. Hon skakade mjukt på huvudet och drog mig bort från all folk.

''Rick skickade mig.'' Jag tittade chockat på henne. ''Vad vill han?'' Undrade jag. Jag hade aldrig trott att Victoria skulle vara agent. Om hon nu ens heter Victoria.

''Du är färdig med uppdraget. Jag tar över från och med nu.'' Sa hon allvarligt. Jag skakade snabbt på huvudet.

''Nej. Nej, det stämmer inte. Jag kan inte sluta nu.'' Sa jag bestämt. 

''Du flyger tillbaka till Canada i helgen. Och ring inte Justin. Du måste glömma honom. Fattar du?'' Sa hon och tittade allvarligt på mig innan hon återvände mot Kafeterian. Jag kände hur allting stod stilla. Fick jag nyligen sparken eller vad hände? Kanske inte sparken. Men jag fick inte fortsätta på uppdraget. Pappa ligger i koma. Jag och Justin har gjort slut. Jag fick sluta på mitt uppdrag och måste åka tillbaka till Canada. Det fick inte hända. Det kunde inte vara sant. Jag nöp mig i armen för att vilja vakna upp i sängen och inse att detta bara var en dröm. Men inget hände. Jag hörde min mobil surra till. Jag tryckte ner handen i jeans fickan och fiskade upp mobilen. Rick. Jag svarade upprört.

''Hur kunde du!?'' Tjöt jag. Han suckade.

''Du är mer än bara en kollega. Du är min bästaväns - min pappa - dotter. Jag bryr mig om dig. Och jag vill inte att du fortsätter med uppdraget för det blivit alldeles för farligt.'' Förklarade han.

''Jag klarar av detta, Rick.'' Försökte jag övertala honom. ''Det är bäst att Victoria fortsätter.'' Jag stönade irriterat.

''Du tror inte på mig Rick. Du tror inte att jag klarar av det.'' 

''Jag vet att du klarar det, Noel. Men jag vill inte att du blir skadad som din far. Detta är slutdiskuterat. Du åker hem till Canada under helgen.'' Sa han och la sedan på. Jag tryckte ner mobilen i fickan hårt och gick med arga steg mot bilen. Jag drog upp dörrhandtaget hårt och satte mig, sedan smällde jag igen den och körde därifrån. Mitt liv rasar ihop. Jag kan inte beskriva hur för jävligt allting känns just nu. Jag har lust att skrika. Jag vill skrika så hela världen hör mig. Det känns som jag inte länge till orkar leva. Jag gör bara inte det. Jag är stark. Det vet jag. Jag tål saker och jag står ut länge. Men när saker och ting går över gränsen och allting blir svårt att hantera kan jag inte stå stabilt på mina ben utan faller ihop. Jag klarar inte av så mycket på en gång. Jag körde upp på uppfarten och sprang ur bilen, in i huset och vidare upp på mitt rum där jag slängde mig på sängen. Jag ville ha tillbaka min syster. Min mamma och min pappa. Jag ville ha tillbaka mitt liv. Då jag var lycklig. Då alla jag älskade fanns. Jag kände hur tårarna ville spruta ut ur ögonen men jag kunde inte. Jag kunde inte gråta. Hur mycket jag än ville och försökte gick det inte. Jag tryckte mitt ansikte i kudden och skrek det högsta jag kunde tills jag kände hur det skar i halsen. Försiktigt snurrade jag runt på rygg och tittade runt med blicken i rummet. Jag ville slänga saker i väggen. Jag ville förstöra saker och bara sjunka ner i marken och aldrig återvända. Men mina ögon var alldeles för tunga för att kunna göra något ut av det. Klockan var visserligen bara 13.00. Men det gjorde inte mig mycket eftersom jag hade fått dåligt med sömn dem senaste dagarna. Så jag somnade...

 

''Noel?'' Hörde jag en sammetslen röst säga. ''Noel, gumman.'' Upprepade personen. Jag snurrade runt på mage och tryckte ansiktet i kudden.

''Noel?'' Jag stelnade till. V-var d-det... Snabbt satte jag mig upp och vände mig om.

''Mamma? Maddie?'' Sa jag chockat. Båda bara log och slog sig ner på sängkanten. Ett brett leende spred sig på mina läppar. Jag kröp över till dem innan, slingrade mina armar runt dem och kramade dem längtansfullt. All ånger jag nyligen haft var som bortblåst. Jag kunde inte tänka på det nu när dem var här.

''Vad gör ni här!?'' Tjöt jag glatt. Dem bara log. Men leendet suddades snabbt ut... 

''Jag vill att du är stark.'' Sa Maddie och kröp upp vid min sida. ''Ge aldrig upp.'' la hon till. Jag tittade ner i täcket och suckade. 

''Pappa håller på att dö...'' Andades jag ut. Mamma nickade mjukt. ''Vi vet. Det är just därför vi vill att du är stark och inte ger upp hoppet om honom.'' Sa hon och tryckte fram ett leende. Jag skakade på huvudet.

''Om han dör är jag ensam. Jag har ingen kvar då. Jag klarar inte av allt just nu.'' Sa jag och skakade sorgset på huvudet. Hon kröp fram till mig och kramade mig mjukt.

''Gumman. Jag vet att du klarar det. Ge inte upp hoppet om något. För den delen inte Justin.'' Sa hon leendes.

''Vi älskar dig...'' Viskade Maddie innan allting blev alldeles ljust...

 

Jag satte mig hastigt upp och kollade mig omkring i rummet.

''Maddie?'' Viskade jag tyst. ''Mamma?'' Viskade jag sedan. Fan! Det var bara en jävla fucking dröm! Svor jag inombords. Jag nappade åt mig min mobil och kollade klockan, 08.00. Skolan började om en halvtimma. Jag orkade inte gå till skolan. Jag orkade inte se Victoria eller Justin. Jag orkar inte med någon. Jag ska åka hem på lördag. Varför inte bara åka hem nu när jag ändå inte är till nytta här. Jag suckade högt innan jag steg ur sängen. Jag styrde mina steg mot wicen och drog på mig något enkelt innan jag sedan gick vidare mot badrummet. Jag satte mitt hår i en hög toffs innan jag gick ner till nederväningen med mobilen i handen. Medans jag gick mot köket knappade jag in Marylines nummer och tryckte mobilen mot örat. Medans signalerna hördes drog jag fram ett yougurt paket och en skål.

''Ja hallå?'' Hörde jag hennes mjuka stämma.

''Maryline!'' Sa jag så glatt jag kunde för att inte bryta ner stämningen på direkten.

''Hur mår du?'' Undrade hon. Jag ställde ner paketet och ryckte på axlarna. Men kom på att hon inte såg det.

''Sådär...'' Suckade jag. Maryline är nog den ända jag kan vara riktigt ärlig för. ''Kommer du hem på lördag?'' Jag greppade tag om yougurt paketet igen och hällde upp det i skålen.

''Jag funderar att åka hem redan nu. Jag är ändå inte till nytta här.'' Stönade jag.

''Är du säker? Vill du inte säga hej då till Justin?'' Jag hörde en aning glädje i hennes röst. Hon saknade mig. Och jag henne. Men jag kände ändå att det inte var rätt att åka hem nu. Nu när allt är en rör flyr jag ifrån det...

''Nej, det skulle bara göra allt värre'' ''Jag fixar ett plan hem. Vi ses snart.'' Bestämde jag och la sedan på. Jag andades tungt ut. Var jag verkligen säker på att det var detta jag ville? Åka hem till Stratford igen? Suckandes tog jag min skål och en sked och satte mig vid köks ön och stoppade i mig maten. Min aptit hade snabbt försvunnit. Men jag tvingade i mig maten i vilket fall som helst. 

 

Jag gick med snabba steg genom den långa korridoren och steg fram till mitt skåp. Öppnade den och drog ut alla mina böcker. Jag skulle bara lämna dem. Sen kan jag sticka. Intalade jag för mig själv. Det var precis det jag gjorde. Genom ännu en korridor gick jag med böckerna hårt tryckta mot bröstet, ändan fram till receptionen.

''Mrs McCartney.'' Log en ganska gammal kvinna. Jag log mjukt mot henne innan jag la bokhögen framför mig. Hon tittade frågande på mig.

''Jag... Jag slutar idag.'' Sa jag. Det kändes som min röst höll på att försvinna. Jag ångrar nästan att jag bestämt att jag redan ska åka idag. 

''Men varför då Mrs McCartney?'' Undrade hon med en vänlig röst. 

''Jag ska tillbaks till min gamla skola. Vi ska flytta... Igen.'' Suckade jag. Men tvingade sedan fram ett leende för att inte verka allt för ledsen. Hon la huvudet på sne och kollade med besvikna ögon på mig. Fast med ett mjukt leende på hennes röda läppar.

''Jag önskar dig all lycka i livet, Noel.'' Första gången hon faktiskt sa mitt namn. Mitt förnamn då. Ett leende spred sig på mina läppar. Denna gången var det ett äkta leende.

''Tack, detsamma.'' Jag sköt fram böckerna mot henne och gav henne ett sista leende innan jag vände på klacken och gick därifrån. Jag hade inte hjärta att säga hej då till mina vänner som jag säkerligen aldrig kommer träffa mer. Det vore bara hemskt att ge dem för hoppningar om att vi en dag ses igen, när vi inte kommer göra det. Jag gick tillbaks till mitt skåp och tömde den på dem få saker jag hade. Jag hade en fin blid på mig och Justin. Suckandes drog jag ner den och stoppade den i min jeans ficka, stängde skåpet och började gå mot utgången då jag mötte ett par hazzel bruna ögon. Fan.

''Noel?'' Sa Justin tyst. Jag tittade allvarligt på honom tills jag sedan kom på att jag stirrade och började gå igen. Precis när jag höll på att gå förbi honom stoppade han mig genom att ta tag i min arm.

''Noel, jag är så ledsen.'' Ursäktade han sig. Jag skakade nekande på huvudet. ''Släpp mig, Justin.'' Bad jag lugnt. Han tittade ett långt tag på mig innan han bestämde sig för att lyssna och lättade på taget så jag kunde slingra mig ur hans grepp. 

''Snälla... Gå inte.'' Bad han med en sorgsen röst. Jag kunde inte bara vända ryggen till honom och sedan aldrig återvända. 

''Jag åker nu, Justin. Jag lämnar stan. För gott.'' Sa jag allvarligt. Jag kunde se hans ögon smalna. Det smärtade mig att säga det. Men han förkänade att veta.