Jag tittade på dem, ett långt tag i väntan på att få ett svar. Men ingen utav dem vågade svara. Utan hade sina nervösa blickar klistrade på mig.

''Berätta vadå!?'' Upprepade jag samma mening, men denna gången mer agresiv. Justin tog sig mod att ta några steg närmre mig, med ett kallt ansikts uttryck.

''Justin, snälla... Berätta, vad är det som händer?'' Min röst var ynklig och darrig. Det kändes som om mina ben skulle vika sig i vilken sekund som helst. Jag var berädd på det värsta. Att någon dött, vi var efterlysta, att pappa dött. Han tog tag om min hand och kramade den hårt, men jag drog mig ur hans grepp av på något sätt obehag.

''Berätta.'' Beodrade jag honom. Han hade inget val. Dem hade inget val. Nu var dem tvungna att berätta.

''Jay...'' Började Justin lugnt. Jag spärrade upp ögonen. Vad hade han med detta att göra?

''Han...'' Jag väntade otåligt på att han skulle fortsätta. ''Är en förädare.'' Svalde han. Jag höjde ögonbrynen och korsade armarna framför bröstet.

''Seriöst Justin, berätta.'' Himlade jag med ögonen.

''Jag säger sanning!'' Tjöt Justin agresivt. ''Han förådde dig, mig... Allihopa!'' Hans andetag blev allt mer högljudda.

''Vad menar du...'' Frågade jag osäkert och pillade nervöst med mina fingrar, som jag nu mer alltid brukade göra i sådan hära situationer.

''Det jag försöker säga är... Han är med i fucking 5L.'' Han spände blicken i mig och flåsade tungt. Jag tittade storögt på honom och försökte skratta... Var detta ett skämt eller? Men det gick inte.

''D-u skojar va?'' Stammade jag fram. Han svarade inte... Uatn det räckte långt med den allvarliga blicken han och resten av dem gav mig. Jag svalde hårt och tittade oförstående ner i golvet. Ta det lugnt, Summer. Djupa andetag. Försökte jag lugna ner mig. Ta in allt han nyligen sagt. Magen knöt sig och allting började snurra. SÅ jag slog snabbt ner mig i den närmsta soffan.

''Är du okej?'' Undrade Justin och böjde sig ner framför mig så han var i min höjd. Jag var stum, bokstavligen. Jay hade ljugit för mig... Hela tiden. Låtsats ha känslor för mig, han kände inget? Under det långa året vi tillbringat tillsammans... Det bettyde inget? Tårar bränndes under ögonlocken jag nyligen stängt för att sammla mig. Du ska inte gråta här, inte framför killarna. Jag öppnade sakta mina tårfyllda ögon och nickade smått. Klart jag fucking inte var okej. Vad trodde han!?

''Jag behöver en nypa frisk luft.'' Pep jag till, knappt hörbart och smet förbi Justin och vidare ut mot hallen då jag fick syn på ett cigarrett paket och en tändare på den lilla möbeln. Jag nappade åt mig de och steg sedan vidare ut ur dörren och stängde om mig innan jag slog mig ner på det första trappsteget. Drog ut en cigg, tände den innan jag stoppade den mellan mina fingrar och förde den mot min mun. Jag drog in all rök innan jag lät den sakta, pysa ut mellan mina läppar. Efter de lilla blosset hade jag snabbt blivit lugn. Alla nerver hade lugnat ner sig och det ända jag kunde oroa mig för nu var att återvända hem. Hemma, där Jay kanske var redo att strypa mig till döds, vem vet? Han är en av 5 Lobos, vad han kan göra... Vet ingen. Dörren öppnades vilket avbröt mitt dagdrömmande, jag kom tillbaks till verkligeheten där allting var i en värsta röra, faktiskt... Även mitt huvud som hade en massa frågor snurrandes i sig, utan några svar.

''Är du säker på att du är okej?'' Mumlade Justin och slog sig ner bredvid mig. Vad skule jag svara, inte tror jag han vill veta, på riktigt. Ingen vill veta hur jag känner just nu. Jag hade inte lust att vara social, prata eller ens vara närvarande.

''kan du skjutsa mig hem?'' Vände jag mig mot honom. Han tittade ett tag på mig innan han nickade och tillsammans rörde vi oss mot bilen och körde iväg. Jag ville stanna hos Justin, där jag kände mig trygg. För hemma visste jag inte vad som skulle hända. Om jag ska vara ärlig så är jag rädd. Allt jag lärt mig under min agent utbildning, det var nästan bort blåst. Jag kommer knappt ihåg något utav det. Kan jag ens hantera ett vapen längre? Hela bilturen endan fram till mitt hus var tyst. Varken han eller jag ville säga något. Tystnad just nu var... Bra. Han saktade strax utanför mitt hus och vände sin blick mot mig.

''Klarar du dig själv?'' Undrade han smått oroligt. Jag nickade, som jag gjort för varenda fråga jag fått idag.

''Tack... För skjutsen'' Mumlade jag med en ner slagen blick.

''Jag kommer över senare, för att titta till dig, okej?'' Han lyfte mitt huvud med hjälp av sin tumme under min haka och tittade djupt in i mina ögon. 

''Okej'' Viskade jag. Han lutade sig fram och tryckte sina läppar mot min panna innan han log lugnande mot mig. Jag tvingade fram ett leende innan jag steg ur bilen och skyndande mig fram till dörren. Jag kände hur han följde mig med blicken ändan tills jag hade stigit in och inte var om hans synhåll längre. Jag vägrade att bryta ihop även fast jag nu var hemma och kunde skrika och gråta hur mycket som helst utan att någon skulle se det. Jag började släpa min ben efter mig ändan in till badrummet där jag bestämt mig för att duscha. Jag började dra av mig kläderna innan jag spet in i glas duschen. Jag satte igång det iskalla vattnet som spolades mot min kropp. En rysning for igenom min kropp innan jag kunde känna de kokheta vattnet ta över. Jag ställde mig under duschen och skölde igenom mitt hår innan jag kupade mina händer, hällde i shampoo och skummade det i mitt hår. Jag paserade in det i hårbotten innan jag skölde ur det och gjorde detsamma med balsamen innan jag smetade in min kropp med tvål som jag skölde bort tillsammans med balsamet. Plötsligt började tårarna rinna ner för mina kinder som smällte ihop med dropparna från duschens munstycke ovanför mig som fortsatte att spruta vatten. Jag vände mig om så jag hade ansiktet utanför vattenstrålarna. Min hand höjde jag mot munnen för att inte låta så mycket. Gråtandet blev värre... Illa måendet började sakta attackera min mage som knöt sig. Var det Justin sagt sant? Kunde det stämma? Jag visste inte vad jag skulle göra, verkligheten hade kommit ikapp mig... Jag visste att ett normalt liv, det kunde jag aldrig få. Varför hade jag försökt så mycket med att tränga bort allt jag gjort när jag var agent? När jag dödade folk och fick olika uppdrag. Det var jag. Personen som var under täckmantel. Jag kan inte fly från mig själv... Jag torkade bort tårarna och försökte lugna ner mig. Efter jag stängt av vattnet var det ända som kunde höras mina snyftningar. Jag öppnade glas dörrarna och steg ut. En kall bris träffade min kropp med en smäll vilket fick mig att rysa till innan jag snabbt drog åt mig en handduk jag virade runt min kropp. Jag trippade fram mot spegeln, vid handfatet, och granskade mig. Röda ögon, av mitt plötsliga gråtande, blött platt hår och känslokallt ansikte. *BAAM* jag ryckte till och vände min rädda blick mot badrums dörren. V-vad var det? Min under läptt började plötsligt darra, av rädsla. Det kanske bara var Justin som kom? Fast nej... Jag låste dörren och han har ingen nyckel. Jag svalde hårt och drog handduken hårt om min kropp innan jag började smyga mot dörren. Fast jag backade några steg då jag kom på att jag endast hade handduk på mig. Som tur var hade jag tänkt duscha i morse, då det istället blev ändrade planer och vi åkte till killarna, så jag hade tagit fram rena under kläder och ett plagg. Jag drog hastigt på mig dem svarta under kläderna innan jag drog på mig shortsen och spets linnet.

Jag vred sakta om låset och tryckte sakta ner handtaget i en enda rörelse. Att smyga och vara tyst som en mus... Det hade jag fortfarande i mig. Jag smög sakta tätt intill väggen och tog ett djupt andetag innan jag steg fram i hallen med ögon stora som bowling klot. Ett högt, pipigt skrik for ur min mun och tårar vällde ner för mina kinder.

''JAY!'' Skrek jag och rusade fram mot den liv lösa kroppen som låg på golvet strax framför dörren. En stor blodpöl hade bildats vid hans huvud av ett skott som träffat självaste pannan. Jag skakade i honom, hårt.

''Jay...'' Pep jag gråtandes. En liten lapp låg begravd i hans högra hand som väckte mitt intresse. Jag sträckte mig efter den och nappade tag om den innan jag vecklade ut den ihop knölade lappen. Jag svalde hårt innan jag läste den slarviga skriften.

''Du har fått reda på att han är en av oss, inte sant? Du visste att vi en dag skulle hitta dig, att vi kommer döda dig... långsamt och smärtsamt. Eller hur? Well... Summer Paris, din mardröm har väckts till liv. Xx 5L''

---

Wooow, nu börjar det hända säker... Spännande hu?♥

Btw, blev lite ändringar nu... Hann skriva ett tredje kapitel - visst är jag gryyyym? -  så kommer istället lägga ut denna, idag (måndag) 11:an på onsdag och 12:an på fredag. Ännu bättre ju, eller hur? :D♥