Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Forever and Always © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 17. I will never leave you...do you understand?

 
JUSTINS PERSPEKTIV: 
Jag satt där inne jämte Selena i soffan. Lola hon bara plötsligt... Blev arg? Eller sur? Men varför... Det vet jag inte. Jag hade inte gjort något fel! Inte vad jag visste iallafall. Jag hade försökt ringa henne tre gånger nu. Men inget svar. Oron kröp sakta upp i ryggraden. Vart var hon? Inte hemma. För Ashley trodde hon fortfarande var hos mig. Vilket hon inte var. Och dessutom svarade hon inte. Jag kunde inte bara sitta här och inte göra något när min bästa vän kanske är där ute. Mitt i ingenstanns.
 
Jag satt fortfarande i soffan med Selena jämte mig. Jag visste bara inte vad jag skulle säga för att gå härifrån. Men jag måste göra något snabbt. För ju snabbare jag kommer härifrån ju snabbare kan jag leta efter Lola. Jag ställde mig upp och gick mot hallen utan att säga något. Selena tittade på mig med en rynka och ställde sig upp för att sedan gå efter mig. När jag väl kom till hallen stog hon som ett frågetecken och tittade på mig.
''Vart ska du?'' frågade hon och tog mig i handen och kramade den med sin hand. Jag slingrade ur min hand ur hennes grepp.
''Jag ska ta en promenad.'' sa jag och tog på mig mina skor och öppnade dörren för att gå ut då hon stoppade mig.
''Jag hänger med!'' sa hon med ett stort leende. Själva grejen var att gå själv. Och inte direkt gå en promenad utan leta upp Lola.
''Nej, jag vill gå själv.'' sa jag stelt och drog mig ur hennes grepp och började gå bort från henne snabbt. Hon tittade på mig med en besviken och ledsam blick. Men jag hade inte tid eller ork att bry mig om henne nu. Jag gick med raska steg genom vår gata och letade med blicken efter henne. Lola... Hon var som bortblåst. Jag tog upp min mobil och gjorde ännu ett försök att nå henne. Flera singnaler gick men inget svar. Jag la på snabbt och satte mig på en bänk som stog snett intil mig. Varför svarar hon inte? Och var är hon? Flera frågor åkte runt i huvudet men väldigt få svar. Jag var nära på att ge upp då jag kom på vart hon kanske var. Klippan!? Det är det ända stället jag inte letat på -och hela världen förstås- så där finns hon säkert! Det hoppas jag iallafall på. Jag började jogga in i skogen och sprang sedan så fort jag bara kunde. Mitt i allt springande kände jag hur det började regna. Det nästan öste ner på bara några få sekunder.
 
LOLAS PERSPEKTIV:
Jag vaknade av att jag frös. Jag öppnade snabbt ögonen och tittade mig omkring. Det regnade. Det bara öste ner. Men jag kommer ändå inte gå tillbaks även fast det är iskallt och att det regnar. Mitt hår blev snabbt dyngsurt och detsamma med mina kläder. Kläderna klibbade sig mot huden. Jag hade omedvetet somnat här på den kalla stenen.
''Lola?'' hörde jag en välkänd röst säga. Regnet slog mot marken så det var svårt att höra vem det var. Men rösten kände jag igen väldigt väl. Jag vände mig sakta om och fick syn på en dyngsur... Justin?
''J-Justin?'' stammade jag fram. Nu kommer han säkert be mig förklara varför jag stack sådär och jag måste ha en förklaring. Snabbt! Jag kollade ner på mina händer för att inte möta hans blick. Inte förrens då märkte jag att min hud nästan var alldeles kritvit. Mina ögon var tårfylda. I allt regnande skulle man troligen inte se om jag grät. Men höll ändå inne tårarna.
''Lola... Varför stack du bara sådär?'' frågade han med en rynka i pannan och började långsamt gå mot mig. Jag satt där helt förstelnad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jo, pågrund av att jag var avundsjuk! Svårt att gissa va? Tänkte jag med en suck. Det skulle jag gärna säga men är själv inte övertygad om det är så. Jag kanske inte är avundsjuk. Jag kanske bara är rädd att förlora honom. Det kanske bara var så? Men problemet var att jag inte visste. Det störde mig. Jag hade heller inget svar på hans fråga eftersom jag inte riktigt visste varför jag bara sprang iväg?
''Ehm... Jag...'' började jag men kunde inte avsluta meningen. Nu stog han framför mig. Jag kunde inte undgå att titta på honom så jag tittade upp på honom... Och då. Då mötte jag hans underbara ögon. Dem var alldeles hazzel bruna -som vanligt- och vackra. Regnet som öste speglades i hans ögon. Jag blir som paralyserad av att titta in i hans vackra ögon. Min blick vandrade sedan ner mot hans fylliga -lite rosa- leppar. Dem såg så kyssvänliga ut. Sedan tittade jag på hela hans ansikte som var alldeles perfekt. Håret hade klibbat fast sig i ansiktet men det var lika perfekt ändå. Att jag inte märkt det förrens nu? Han är ju hur snygg och perfekt som helst! Hans leppar... Hans ögon... Lola!? Vad är det du tänker på!? Lägg av! Sluta tänka så! Han är din bästa vän! Och det kommer aldrig bli något! Tänkte jag förvånat. Jag slog ner blicken i marken. Jag skakade av mig tankarna och tittade sedan upp på honom igen. 
''Lola...'' sa han. Han letade efter svar. Även jag gjorde det. Och denna gången har jag svar.
''Justin... Jag... Jag såg hur du kollade på Selena. Och hur du skrattade med henne. Även hur glad du blev när hon kom idag. Och långt där inne kände jag att... Att jag faktiskt är ensam. Jag kommer bli ensam den dagen du träffar din livs kärlek, den du kommer vara med för livet. Att jag sakta men säkert kommer försvinna. Våra minnen kommer sakta suddas ut med tiden, med åren och sen tillslut kommer våran vänskap vara helt bortblåst. Du kommer fortsätta med din kariär och jag. Jag fortsätter mitt vanliga liv i Stratford. Vi kommer inte finnas något mer. Justin... Den tanken skrämmer mig. Jag vill inte att du ska glömma mig.'' sa jag med alldeles tårögda ögon. Det kom direkt från hjärtat. För det var faktiskt sant. Tanken har slagit mig ett par gånger men inte förrens idag känner jag att det kanske blir så. Han har massor av fans och en kariär att ta hand om medans jag. Tjejen som bor i lilla staden Stratford inte har någon framtid som han. Jag har iallafall inte tänkt på någon framtid. Och jag kommer inte få en som han. Jag kanske blir tjejen som kände Justin Bieber. Eller så blir det så att vi håller ihop tills döden skiljer oss åt. Jag vet inte. Men tanken skrämmer mig. För i min tanke ser jag ingen framtid för mig. Bara ett stort svart håll. Ett håll som aldrig tar slut. Det år djupt och det finns ingen utväg. Jag kände att tårarna rann ner för kinderna.
''Lola... Jag... Jag visste inte att du kände så...'' sa han med en ledsam blick. Nej, inte jag heller... Förrens nu. 
''J-jag har aldrig k-kännt så, o-okej? Inte förrens i-idag.'' stammade jag fram medans jag snyfftade.
''Förlåt... Lola. Jag ville inte att du skulle känna så! Förlåt. Det är mitt fel.'' sa han och kramade mig hårt.
''Ditt fel..? N-nej! Justin... Det är inte ditt fel. Du ska få leva som du vill och jag... Jag ska inte stoppa dig. Förlåt!'' sa jag och kramade honom lika hårt tillbaka. Han ska inte få skulldkännslor efter det jag sakt. Det var inte menat att få honom att känna så. Även... Fast det lät så så var det inte så jag menade. Detta blev på något sätt fel. Men nu var det iallafall sakt. Vilket kändes skönt.
''Kan vi gå tillbaka nu? Till mig? Jag kan be all att gå... Om du vill?'' frågade Justin med ett snett leende.
''Nej, Justin det behövs inte. Låt dem stanna.'' sa jag med ett leende.
''Nej, Jag vill att dem ska gå.'' sa han med samma snea leende. Det gjorde mig glad. Att han ville spendera tiden med mig. Bara mig och inte sitta med Selena resten av kvällen.
''Okej... Om det är det du vill så.'' sa jag och log stort. Han nickade nöjt och sedan började vi vandra ur skogen. Min mobil var i min ficka. Jag hade fått många missade samtal från Justin. Vilket jag inte märkt -förrens nu- eftersom jag sov innan. Vi kom precis ur skogen och gick ut på den lilla vägen för att sedan gå över övergångsstället då min mobil plötsligt plingade till. Eftersom jag -eller vi- inte såg några bilar så stannade vi mitt i vägen. Jag drog upp mobilen ur fickan och kollade vem det var ifrån. F-från... Anonymus. Jag läste det snabbt så inte Justin skulle få syn på det. ''Jag har varnat dig flera gånger. Du får inga fler varningar än såhär... Förmodligen så är det sista gången jag ser dig. Hejdå... Lola!'' Stog det. Vad menar ''han'' med det? Mitt i allt såg jag ett starkt ljus skina mot oss och en motor som brummade. Ett högt skrik lämnade min mun och med en smäll flög jag och allting blev svart.
''Lola!!!!!'' hörde jag en röst långt bort härifrån.
___________________________________________________________________________________________
 
 
 

Kommentarer



- Skriv ditt namn här:

- Skriv din e-post:

- Skriv din url här:

- Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback