’’Vad bekymrar dig, babe?’’ Viskade hans raspiga röst. Jag låg tätt intill honom och lutade min haka på hans bröstkorg.

’’Du var död, jag såg det. Du… Du dog.’’ Viskade jag förvirrat. Jag förstod inte, hur det kommer sig att han nu var här. Det var inte logiskt! Han hummade fundersamt och tittade upp i taket.

’’Alltså vill du ha en förklaring?’’ Frågade han, säker på att det var vad jag ville.

’’Ja…’’ Andades jag tungt ut. Det var tyst ett långt tag, som om han funderade på vad han skulle säga. Jag kände hans bröstkorg åka upp, sedan ner och såg hans ögon osäkert titta ner på mig.

’’Lova att inte bli arg.’’ Sa han och satte sig upp. Jag nickade och la mig bredvid honom. Han lutade sig på sin ena armbåge och strök sin tumme mot min kind.

’’Han…- Jag var inte död, Holly. Jag dog inte, jag bara…’’ Han pausade mitt i meningen. Jag tittade chockat på honom.

’’Du var inte död?’’ Mumlade jag.

’’Du fattar inte vilken jävla ångest jag hade! Du höll på att dö den natten på sjukhuset, det var pågrund av mig! Jag har inte kommit över det. Jag ville inte skada dig.’’ Tittade han mig smärtsamt i ögonen.

’’Du låtsades?’’ Det kom bara ut några få korta meningar ur min mun. Jag behövde smälta in det han sagt, för det blev plötsligt alldeles för mycket.

’’Var han den mannen med på det!? Du… Du fick mig att tro att du var död, du lät mig gråta mig till sömns varje natt. Du lät mig bli plågad.’’ Jag satte mig upp och la mina händer för ögonen.

’’Nej, Holly. Han var inte med på det. Det var inte ens planerat att bli såhär. Jag ville inte försvinna, jag var tvungen, jag såg chansen att få dit liv bättre - och tog den.’’ Skakade han på huvudet. Jag såg att han ångrade sig, jag såg att han hade ont av vad han gjort.

’’Varför skulle du vilja göra mitt liv bättre, genom att dö? Du gjorde mitt liv bokstavligen värre!’’ Sa jag oförstående och tittade bak på honom.

’’Jag trodde att det skulle bli bättre. Men jag hade fel.’’ Suckade han och drog sin lediga hand frustrerat genom sitt hår.

’’Du får inte göra så, Justin. Du fick mitt liv meningslöst, så lova att aldrig göra så igen.’’ Genom den meningen förlät jag honom. För jag orkade inte förlora honom igen, jag orkade inte bråka. Jag ville bara ha min Justin hos mig, precis som det brukade vara. Jag la mig tillbaks på platsen jag legat på och mötte hans ögon. Han nickade långsamt och böjde sig över mig.

’’Jag lovar, Holly. Aldrig igen.’’ Viskade han och tryckte ömtåligt sina läppar mot mina. Jag drog mina armar runt hans nacke och tryckte honom närmre mig.

’’Jag är bara glad att du är här igen.’’ Viskade jag mot hans perfekt formade läppar. Han mötte min blick och pussade mig mjukt i mungipan.

’’Jag är glad att vara här. Mer än vad du anar.’’ Pussade han min andra mungipa innan han sjönk ner bredvid mig igen. Han drog sin arm runt mig och fick mig att luta mitt huvud på hans bröstkorg.

’’Kan vi sova nu? Det har varit en lång, galen dag.’’ Gäspade jag. Han kysste min panna och släckte lampan.

’’Godnatt beautiful.’’

Jag satt upp i den mjuka sängen och drog på mig ett svart linne innan jag hoppade in i ett par jeans som jag lagt bredvid mig. Jag sneglade bak på Justin som fortfarande sov tungt. Den första Januari, 2014. Nu kunde det inte bli bättre. Jag hade allt jag ville ha, ett gäng underbara killar och min underbara pojkvän, Justin Bieber. Jag klev långsamt ut ur rummet och stängde den försiktigt efter mig innan jag trippade ner för trappan och steg ut i köket. Killarnas blickar flög bak mot mig.

’’Godmorgon sunshine! Hur mår Justin?’’ Log Chace och tog en klunk från mjölkpaketet. Alla deras konstiga vanor, hade blivit normalt för mig. Det var liksom inte konstigt att vi drack ur mjölkpaketet, eller åt från varandras tallrikar. Egentligen - hos mig - så var det inte riktigt… Normalt. Det var inget jag brukade göra. Tills jag flyttade in hit, då blev deras vanor, mina vanor.

’’Han mår, bra.’’ Nickade jag. Alla hade blivit jätte chockade när de sätt mig och Justin gå ner till dom med filtarna, tillsammans. De hade skinit upp i stora leenden och slängt sig på honom. Ingen utav dom visste att han skulle komma, men jag antog att de visste att han gjort detta för att - enligt Justin - hålla mig trygg. Jag förstod inte meningen med att försvinna, för jag var ju trygg med honom. De alla fick mig trygg. Jag tittade leendes på dom och slog mig ner på en stol.

’’Du verkar lite extra glad idag.’’ Blinkade Cody med sitt högra öga. Jag fnittrade lyckligt och förstod vad han menade.

’’Jag undrar varför.’’ Flinade Mathew från stolen bredvid mig. Allas blickar slängdes bakom mig. Jag skulle precis till att vända mig om, när jag kände ett par trygga varma armar krama mig bakifrån den höga barstolen jag satt på. Justin kysste min kind och gav alla ett glänsande leende.

’’Godmorgon.’’ Sa han med en hes morgon röst innan han slog sig ner på den andra lediga stolen bredvid mig.

’’Vad är planerna för idag?’’ Sträckte han sig efter mjölkpaketet. ’’Ingen aning bro. Vad kan man göra på en tråkig dag som denna?’’ Ryckte Chace på axlarna. Alla betedde sig normalt, precis som om Justin alltid varit här med oss under de senaste veckorna. Ingen stirrade, eller frågade, eller ville ens veta varför han valde att återvända. Det var bara… En helt normal dag i Januari.

’’Kanske, åka iväg någonstans?’’ Föreslog Cody. ’’I så fall vart då?’’ Höjde Mathew på sitt ena ögonbryn.

’’Vi har en stuga i Campas, det ligger bara några mil härifrån.’’ Sa Chace. Justin spärrade upp sina ögon och tittade surt på honom. 

’’Eller alltså…-’’

’’Campas blir toppen!’’ Blev Chace avbruten av Mathew. Så Campas, det var vad det blev. Trots Justins dåliga humör efter det förslaget, så var det bara jag och Chace som hade märkt av det. Men skillnaden mellan oss var, att Chace visste varför, medan jag fortfarande försökte klura ut hans plötsliga irritation. Jag hade packat i hälften av kläderna jag tagit med till killarna, sedan tagit med allt övrigt jag visste var nödvändigt. Den svarta hårda resväskan blev tillslut full, när alla lastade på väskorna de två bilarna vi skulle köra i. Jag hoppade in i passagerarsätet med Justin vid ratten och resten av dom i den andra Range Rovern som i samma hastighet, körde efter oss. Justin sa inte ett ord under hela bilfärden, utan hade sin blick fast på vägen.

’’Justin, har det hänt något?’’ Frågade jag och la min hand på hans spända näve som låg på växeln. Han ryckte undan handen och la den på ratten.

’’Prata med mig.’’ Bad jag lugnt. ’’Det är inget, okej? Sluta tjata.’’ Morrade han. Då visste jag, att det var något som verkligen störde honom.

’’Tro inte att jag inte ser ditt bittra humör, Justin.’’ Korsade jag mina armar framför bröstkorgen.

’’Har jag gjort något? Var det något jag sa?’’ Frågade jag och sneglade osäkert på honom. Han skickade en snabb blick i backspegeln innan han lät den glida mot vägen igen. Hans ögon fick en svart färg, den typiska färgen han fick när han var arg.

’’Justin för i helvete!’’ Höjde jag irriterat rösten. ’’Men fucking släpp det!’’ Röt han högt.

Justin parkerade bilen på en bred grusväg. Ett stort gult hus hade tonats upp framför oss. De hade svarta takpannor och såg en aning gammal ut, men det förvånade mig inte. Jag steg ur bilen och drog med mig väskan. Justin och jag blev ovänner direkt efter han skrikit åt mig. Det var då den obehagliga tystnaden hade lagt sig som ett täcke. Vi gav inte ens varandra blickar, och om vi gjorde det, var det mördande mörka blickar vi skickade. Chace hade hunnit ikapp mig påväg upp för den bruna trappan som ledde till dörren.

’’Någon som är sur?’’ Skrattade han hest. ’’Jag är inte på humör Chace.’’ Suckade jag.

’’Pågrund av Justin?’’ Frågade han leendes. ’’You dont say.’’ Himlade jag med ögonen. Med ett flin låste han upp dörren med en gammal lång nyckel och lät mig passera honom in i den fina gamla hallen. Det var prytt med tavlor hängandes på väggarna, vita gardiner i fönsterrutorna som befann sig bredvid dörren och sedan vit mönstrade mattor. Jag ställde ner väskan och tittade mig omkring.

’’Så… Det här är era…-’’

’’Vi ärvde det från våra föräldrar.’’ Nickade han och gled in genom dörren. Jag nickade leendes och drog av mig den tjocka jackan och de svarta vinterstövlarna. 

När alla kommit in började vi bestämma rum.

’’Det finns fyra rum, och vi är fem.’’ Mumlade Chace. Killarna stirrade på mig och Justin. Jag höjd ögonbrynen.

’’Inte en chans att jag delar rum med honom!’’ Skakade jag på huvudet när jag fattat vad de menade.

’’Fuck no.’’ Stirrade Justin surt på mig. ’’Ni är fan ett par, guys. Kom igen nu.’’ Skakade Matt på huvudet innan alla steg upp för den långa trappan och tog ett ledigt rum. Jag och Justin stod kvar på undervåningen och tittade surt på varandra innan jag trippade upp för trappan med väskan hängandes i min hand. Jag gick igenom en lång gång för att se den enda lediga rummet som hade dörren halvöppen. Jag knuffade upp den och ställde hastigt ner väskan som blivit alldeles för tung. Jag suckade högt och damp ner på den mjuka dubbel sängen.

’’Jag sover på golvet.’’ Mumlade Justin när han tagit sig genom dörren.

’’Lägg av Justin. Vi är fan löjliga nu.’’ La jag trött huvudet på sned. Han vägrade att svara. Han drog upp dragkedjan på sin väska och började proppa den tomma garderoben med sina kläder, full. Jag ställde mig återigen på fötter och gick långsamt fram till honom. Drog min hand på hans muskulösa rygg. Jag kände hur hans stelnade till under min beröring. 

’’Jag vet att du inte kan vara arg på mig.’’ Viskade jag nära hans öra. Jag kysste honom mjukt i nacken och lät de fjäder lätta pussarna vandra till hans ansikte. Jag stod nu ansikte mot ansikte med honom och såg hans käkben spänna sig.

’’Du behöver inte prata med mig, du behöver inte berätta. Bara… Frys inte ut mig.’’ Viskade jag och tryckte mina läppar mot hans mungipa. Hans händer tog tag om min midja och strävade upp för min rygg.

’’Jag fryser inte ute dig.’’ Mumlade han hest och pussade min nästipp. ’’Du är i alla fall arg på mig.’’ Viskade jag mot hans mjuka läppar.

’’Nej, Holly. Jag är inte arg på dig.’’ Skakade han sakta på huvudet. Hans mun var rak som ett sträck. Jag visste inte vad han tänkte, eller vad han kände. Jag kunde inte läsa av honom.

’’Så vad bekymrar dig?’’ Drog jag mina armar runt hans nacke. Han tryckte min kropp tajtare mot honom och kysste mina läppar mjukt.

’’Vill du verkligen veta? Vill du verkligen veta vilket monster jag är?’’ Sa hans med en hes ton. Jag tvekade en sekund och tittade osäkert på honom.

’’Du är inget monster Justin. Inget kommer någonsin få mig att tro det om dig.’’ Skakade jag på huvudet och kramade honom hårt. Han släppte mig och tog istället tag om min hand, drog mig ner för trappan och lät mig stiga i mina skor innan vi gled ut genom dörren. Han gick med raska steg ut över grusplätten. Ett stort träd tonade upp framför oss. Trots att vintern var här, fanns trädens löv ännu kvar. De var mörk röda och fladdrade i vindens vågor. Jag tittade upp på dom och stannade till när Justin släppte taget om min hand. Vi stod nu under trädet. Jag vände mig om och såg en liten sjö som befann sig några meter bort.

’’Du vill veta varför jag är så emot denna platsen, varför jag vill skydda dig, varför jag lämnade dig? Well… Varsågod.’’ Sa han ångestfullt och tryckte sina läppar mot mina.

Den fucking idioten skulle fan i mig få betala! Han skulle dö, hans blod skulle sprida sig i en pöl och aldrig ta slut. Lida, var det perfekta ordet i denna situationen. Jag drog hastigt på mig min svarta skinnjacka och hoppade in i den svarta caben innan jag hastigt drog därifrån. Det var alldeles ljust utomhus, klockan var i för sig 04.00 och solen hade stigit upp för drygt en timme sedan. Det var sommar och solen fanns på toppen av himlen nästan dygnet runt. Det var skönt och vackert. Men denna morgonen hade inte börjat bra. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina starka känslor. Jag var rädd att skada någon. Jag kunde inte välja om jag skulle få ett uppbrott. Det bara hände, så plötsligt, när mina känslor satte fyr. Det var inget som gick att välja bort. Jag var jag. Jag var ett djur, en varg och ett monster. Jag hade inget val utan var tvungen att acceptera att jag aldrig - någonsin, kunde bli en normal person. Jag passerade stora skogar, gårdar och hus på vägen till våran mötesplats. Jag behövde få träffa henne, hon kanske kunde få mig lugn? Hon kanske kunde få mig, att känna mig normal. Men det visste jag att hon kunde, för hon var mitt allt och ingen kunde ta hennes plats. Selena och jag har känt varandra sedan olyckan. Hon hjälpte mig igenom de svåra. Både jag och Chace ändrades efter det. Men det jag inte förstod var hur hon efter allt som hon gått igenom, fortfarande kunde gilla mig för den jag var och hade blivit. För att jämföra en snäll kille med den elaka killen jag var idag. Så skulle ingen viljat ha mig nu. Varför, behövde man inte fråga sig. Det räckte att man såg in i mina bruna ögon, redan då förstod man att något var fel med mig. Jag spände blicken i vägen och kramade ratten hårt med mina kalla hårda händer. Några meter bort kunde jag skymta ett stort träd. Jämte trädet stod en bil parkerad med en tjej lutandes mot den. Jag såg genast att det var Selena, men det förstod jag ändå - för det var våran mötesplats. Jag närmade mig henne för varje sekund som passerade. Hennes drag och kroppsbyggnad förtydlades för varje meter jag närmade mig henne. Jag körde in på en grusväg som fick bilen att guppa till. Jag körde hela vägen upp till en gräsplätt där både trädet och Selena befann sig. Jag stannade hastigt bilen och steg ångestfullt ur bilen med ett par kolsvarta ögon. Hon log mjukt mot mig och började långsamt gå fram mot mig. Hon bar en vit stickad tröja med ett par vanliga jeansfärgade shorts. Jag tittade allvarligt på henne och såg hur hennes leende försiktigt suddades ut. Hon höll på att ge mig en kram, tills hon suckade och istället la huvudet på sned.

''Vad är det som bekymrar dig, Justin?'' Frågade hennes lena rösta. ''Du har inte med det att göra.'' Skakade jag på huvudet och gick några steg ifrån henne för att låta min blick vila på den lilla sjön några meter bort.

''Men du kan fortfarande berätta.'' Manade hon suckandes och följde efter mig, la sin hand på min axel men jag skakade av mig den fort.

''Du behöver inte veta allting jag fucking gör!'' Röt jag och spände blicken i henne. Hon höjde på ögonbrynen och såg väldigt chockad ut över vad jag nyligen gjort. Hade jag skrikit på henne? Detta skulle inte sluta bra.

''Justin, jag försöker hjälpa dig... Jag försöker förstår!'' Sa hon i en högre ton och nu inte inte lugn som innan. Ilskan bara ökade. Den slutade inte vid max utan passerade gränsen.

''Jag behöver inte din jävla hjälp!'' Skrek jag nära hennes ansikte. Hon stängde sina ögon, innan en tår rullade ner för hennes kind. Mitt arga ansikte, förvrängde genast till allvarligt. Men ilskan fanns ännu kvar.

''Tror du det är enkelt för mig? Nej, det är inte enkelt för mig lika mycket som det inte är enkelt för dig!'' Öppnade hon sina tårfyllda ögon. Hon höjde sina armar i ett försök att krama mig. Jag skakade hastigt på huvudet och började backa.

''Du kan inte vara med mig, det är för riskabelt.'' Skakade jag på huvudet medan jag kände min kropp började brinna. Den satte fyr och höll på att tona bort kändes det som. Jag knep hårt ihop med mina ögon innan jag böjde hela min kropp framåt. Jag drog in mina armar mot bröstet och knöt ihop mina händer. Jag kände hur varje muskel i min kropp spände sig. Allting började knäckas till. Alla ben i min kropp gjorde ont, de började växa och huden töjdes ut och började svida. Det smärtade till och sekunderna kändes som åratal. Jag skulle tappa kontrollen. Jag skulle inte kunna kontrollera mig, vem vet vad jag kunde göra mot Selena?

''Du måste springa härifrån!'' Skrek jag medan jag öppnade mina ögon som jag kände sved, min syn förvrängdes och jag visste redan då att de hade blivit lysande blå. Hennes ben ville inte röra på sig. Hörde hon inte vad jag sa? Var hon döv?

''Spring för i helvete, Selena!'' Röt jag medan min rygg böjde sig bakåt, smärtsamt och stelt. 

''Jag tänker inte lämna dig.'' Skakade hon på huvudet. ''Jag vet att du inte kommer att skada mig.'' Nekade hon mina övertygande ord om att något ont skulle hända henne. Jag kände hur hela min kropp föll framåt med nu ett par tassar som tog emot min kroppstyngd. Mina ögon hade stängts men öppnades nu. Jag kunde inte styra mina ben som långsamt rörde sig mot henne. Det var så jävla frustrerande att kunna se och höra allt. Men inte kunna göra ett skit. Jag kunde se hennes rädda ögon. Men hon vägrade att lyssna på mig.

''Justin?'' Sa hon osäkert med en rädd röst och började långsamt att backa. Jag fortsatte att gå emot henne, jag morrade till och började springa emot henne. Jag hörde hur hon började skrika och springa ifrån mig. Jag kände skuldkänslorna byggas inom mig. Tårar ville spruta ur mina ögon över att inte kunna stoppa mig själv från att försöka döda henne. För det var vad min kropp och mina tankar ville. Döda henne. Hon vände sitt huvud bakåt och snubblade på en stock som fick hennes kropp att smälla till i marken. Hon vände sig smärtsamt på rygg och mötte min blick. Jag skrek i huvudet. 'SLUTA, Sluta Justin! Låt henne gå! Lugna ner dig för fan!' Skrek jag. Men orden hjälpte inte. Jag hoppade på henne, såg hennes rädsla i ögonen och hörde hennes ljusa skrik lämna hennes rosa röda läppar innan allt svartnade för båda.

''FAN!'' Skrek jag ner jag såg hennes blodiga, livlösa kropp sjunka ner till botten av den djupa sjön. ''GUD! HUR FAN KUNDE DU!? VARFÖR JAG, VARFÖR FUCKING JAG!?'' Skrek jag och föll ihop på marken.

Jag puttade honom ifrån mig och slet mina läppar från hans. Jag stapplade bakåt och kände tårarna brännas bakom ögonlocken. Han tittade sårat på mig och väntade på min reaktion. Vad hade han gjort? Jag tittade mig omkring och såg den omgivningen han hade beskrivit i sina tankar. På denna platsen, hade det hänt. Han hade dödat, Selena. Han dödade henne, utom kontroll. Jag kunde känna hans smärta sprida sig i hjärtat. Hans tankar blev mina tankar, hans ångest blev min ångest. Allt genom den ynka kyssen.

’’Holly… Snälla, lyssna på mig. Jag ville inte att det skulle bli så. Jag ville aldrig skada henne.’’ Viskade han smärtsamt. Tårar gled ner för mina kinder innan jag slängde mig runt hans hals.

’’Hur kan du låta dig själv gå igenom sådant här? Det är hemskt Jag litar på dig. Jag tror på dig. Du var en olycka, det kommer inte hända igen.’’ Viskade jag smärtsamt i hans öra. Han drog sina armar hårt om min kropp.

’’Jag är rädd att göra samma misstag, med dig.’’ Viskade han. ’’Men du kommer inte göra det. Du kommer inte skada mig.’’ Skakade jag försiktigt på huvudet. Hur kan man låta någon känna den smärtan? Hur kan han ha fått gå igenom det? Han var rädd, precis som jag var just nu. Men jag litade honom. Och jag behövde honom att lita på sig själv. Vem vet annars vad som kunde hända?

18 KOMMENTARER

Sanningen kom fram, nu vet hon varför Justin blivit så konstig när Chace nämnde stugan där i Campas, Och varför Selena och Justin tittat så konstigt på varandra den dagen hon kom tillbaka.

Fråga: Något kul ni ska hitta på under lovet?^^

Mitt Svar: Jag var på fest igårkväll och ska på fest på nyårsafton. Thats it. Sedan ska jag fokusera på bloggen och er :)