Jag satt tyst i den lilla vita fåtöljen med röda kuddar. De hade för två dagar sedan varit vita de också, men eftersom Julen sakta hade närmat sig så började vi att pynta. Julgranen stod vid den vita väggen där det under fanns några julklappar som var inpackade i rött presentpapper. I fönstret hängde en vit julstjärna som lös fint i det mörka, medan de få ljusen som var utspridda i rummet lös upp det lilla de kunde. Trots allt som hänt, så var jag tvungen att fira det vi alla kallade julafton. De senaste dagarna har jag spenderat min tid hos Chace och killarna. De hade fått mig att känna mig normal, jämfört med hur alla andra hade behandlat mig. Det var inte svårt för mig att välja att fira julen hos killarna, eftersom jag kände mig bekvämast med dom just nu. Jag har börjat prata - och berättade då för mamma vad jag hade bestämt. Hon såg nekande på mig när jag sagt att jag skulle fira med Chace, Matthew och Cody. Jag var sur på henne, ett långt tag, tills hon kommit upp på mitt rum och sagt ett svagt okej. Även fast jag fick, kände jag ingen större glädje, utan mer lättnad över att få komma bort från alla. Jag hade genast packat en väska med kläder och prylar jag skulle behöva. De hade sagt att jag fick flytta in hos dom, om jag ville. Vilket jag gjorde. Men innan jag flyttade in - bad mamma mig att sätta på mig halsbandet. Jag hade suckat och stönat. ’’Vad fan ska den hjälpa för?’’ Hade jag morrat. Jag förstod inte varför jag varit så arg på mamma som ville mitt bästa. Hon hade ju faktiskt tagit hand om mig alla nätter jag vaknat gråtandes, och det hon fick tillbaka var en idiotisk dotter som bara var otrevlig i alla lägen. Men jag kunde inte göra någonting åt det, jag var som jag var. Jag var inte längre mig själv. Jag kunde heller inte gråta längre, eller skratta, eller känna glädje eller besvikelse. Jag kände ingenting. Jag var tom. Jag hade tömts på känslor, mina tårar försvann och all hopp i mina ögon hade suddats bort. Justins ansikte och röst fanns fortfarande kvar i mitt huvud. De ekade konstant - och försvann aldrig. Jag drog smått i den svarta klänningen som prydde min kropp och lät min hand dras igenom mitt kammade hår. Chace kom in genom vardagsrummets öppning och log snett mot mig. Jag ställde mig upp och drog mina armar runt hans nacke när han väll nått fram till mig. Han kramade mig hårt med sina armar om min rygg. Jag drog in hans härliga doft genom näsan och lutade mig bak för att möta hans blick med ett påtvingat leende.

’’Godjul, Holly.’’ Viskade han i mitt öra. ’’Godjul.’’ Viskade jag tyst och drog mig långsamt ur hans kram för att få två andra på mig.

’’Godjul syrran!’’ Sa Matt och Cody samtidigt som de kramade mig. Med dom, kunde jag nästan vara glad, jag kunde nästan känna värmen av glädje. Jag kunde nästan le utan att tvinga fram de varenda gång.

’’Godjul… Bröder?’’ Skrattade jag osäkert. Jag försökte, för deras skull, att vara glad. Jag visste hur jobbit dom tyckte det var att se mig ledsen. Jag ville inte få dom att känna sig som mig, så jag försökte, verkligen. Jag kunde spela glad, för att se dom glada.

’’Redo för att öppna parketterna?’’ Log Chace och tog upp ett litet i hans ena hand. Jag nickade smått och tog emot det. Killarna drog upp en varsin som jag köpt för några dagar sedan. 

’’Öppna.’’ Log Matt. Jag gjorde som han sa och fick tillslut fram en vit liten ask som jag öppnade. I den låg ett litet halsband med ett blått halsband smycke. Jag tittade förvirrat på det, innan jag drog upp det och granskade alla små detaljer den hade.

’’Tack så jätte mycket, den är jätte fin… Men,’’ Mumlade jag och la ner den i asken igen. ’’Men vaddå?’’ Rynkade Chace pannan. Jag rullade in läpparna och stoppade handen innanför klänningen nedanför min haka och drog upp exakt en kopia av halsbandet. Alla tre stirrade chockat på den. 

’’What the fuck Holly?! Var har du fått det ifrån?’’ Tjöt Cody förvirrat. ’’Jag har alltid haft det, s-sedan jag var liten.’’ Mumlade jag. Chace tog försiktigt tillbaks asken och drog upp det innan han knäppte det runt sin hals.

’’Holly, vet du vad det är för något halsband?’’ Frågade Chace och tittade fundersamt på mig. Jag skakade långsamt på huvudet.

’’Det är gjort för att skydda. Och gjordes på våran planet, Wampetho.’’ Mumlade han. 

’’Hur i helvete kan hon ha det!?’’ Slog Matt ut med armarna. ’’I have no idea bro.’’ Skakade Både Chace och Cody på huvudet.

’’Vet du vem som gav dig det?’’ Frågade Cody. ’’Jag tror… Att det kanske var min mamma? Men jag vet inte, det var flera år sedan. Och som jag sa, jag har haft det sedan jag var liten.’’

’’Tror du att du kanske vet varför hon gav dig den?’’

’’Hon tjatar alltid om att jag ska ha den på mig, sedan att jag ska vara försiktig. Och när jag ska iväg, blir hon så vansinnigt överbeskyddande. Både mamma och pappa. Det är på något sätt en trygghet för henne att jag bär den.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Så jag vet inte.’’ Jag sjönk återigen ner i fåtöljen. Min blick riktades mot knäna. Hur kunde mamma skaffa en sådan? Hur kunde hon hitta den? Hur är det ens möjligt att jag har den nu? Frågor bara ökade. Jag blev allt mer förvirrad. Den var till för att skydda. Och mamma var alltid orolig för mig. Hade det kanske en koppling? Men att det sedan fanns två stycken, varför? Jag antog att det var unikt, då killarna blev alldeles hyper när de såg att jag också hade en. Men varför jag? 

Vi hade ätit julmaten vi tillsammans lagat. Skinka, köttbullar, vörtbröd, allt man åt på julafton. Men killarna kunde trots det inte släppa blicken från halsbandet som låg på min bröstkorg, öppen för alla att kolla på. De var lika fundersam som jag, de visste inte varför jag hade den, inte jag heller. Vi gick sedan till vardagsrummet och åt lite pepparkakor i tystnad. Ingen ville vara den första som bröt den, så det förblev tyst. Tills jag ställt mig upp och gått ut till bakgården där jag stått i kylan - och fortfarande gör. Stjärnorna glimtade starkt på natthimlen. Månen var stor och rund och lös högt på himlen den också. Jag satte mig ner på en utav trapporna som ledde ner till den vita snön. Jag drog den svarta koftan hårt om min kropp när en kall vind smekte min hud. Jag hade inte orkat att ha på mig den tajta svarta klänningen och hade därför bytt till ett par jeans och en stickad tröja. Jag blickade ut mot den lilla skogen jag en gång hade blivit indragen i. Den gången jag nästan dog, den gången jag svimmade i Justins famn. Jag suckade högt. Det var nästan värre att inte kunna känna någonting, en den smärtan jag innan hade. Allting var blankt, inget betydde något längre. Inte mitt liv, inte min familj, inte killarna. Även fast jag ville känna något för dom, kunde jag inte. Jag ville känna tryggheten, kärleken och värmen. För allting var kallt just nu, vare sig jag var inne eller ute, sedan var min syn grå och dyster. Justin, om han ändå var här och kunde säga vad jag skulle göra, hålla om mig och förklara att allting skulle bli bra igen. Men nej, det går inte. För jag är sådan här, pågrund av honom, av hans död.

’’Är det meningen att jag ska ruttna i min egna ångest? Är det så jävla svårt att ge mig det ända jag önskar mig!?’’ Tjöt jag. 

(Miley Cyrus – When I Look At You - Lyssna för bättre inlevelse)

’’Jag önskar mig en sak…’’ Tittade jag upp på himlen. ’’och det är Justin.’’ En tår rann ner för min kind. Den rullade långsamt ner och tappade fästet om huden när den nådde hakan. Jag slöt ögonen och flätade ihop fingrarna, innan jag sakta slog upp ögonen igen. Jag mötte en svart figur i skogen. Den rörde sig och gömde sig bakom ett träd. Jag ställde mig hastigt upp och började gå mot den.

’’Förlåt, Holly… Förlåt, babe. Jag ville inte att det skulle bli såhär.’’ Skakade han på huvudet. Jag tittade chockat på honom och fick inte fram något. Jag stod stilla mellan trädet och Justin och kunde inte röra en fena.

’’Justin…’’ Pep jag till lik en viskning. Tårar började rinna ner för mina kinder när jag tittade in i de bruna ögonen. De var fyllda med smärta och längtan. Likaså mina. Jag grät okontrollerbart och slängde mina armar om hans hals. Jag kramade honom hårt och grät mot hans axel. Hans armar drogs hårt runt min midja innan han backade undan ett steg.

’’Hur fan kan du inte vara död.’’ Viskade jag och tittade med tårfyllda ögon på honom. ’’Holly, jag vill att du gör mig en tjänst.’’ Sa han och struntade i att svara på min fråga. Jag nickade långsamt.

’’Jag vill att du stannar med killarna. Jag vill att du bär det halsbandet hela tiden. Och jag vill att du glömmer mig.’’ Sa han och drog en hårslinga bakom mitt öra.

’’Va? Jag kan inte bara… Glömma dig, fattar du väl!’’ Puttade jag undan honom och började ångestfullt gå fram och tillbaks. Han kom hit och vill sedan att jag skulle glömma honom? Efter allt som hänt, efter allt vi gått igenom, så vill han att jag fucking ska glömma honom!?

’’Holly… Snälla lyssna på mig, det är farligt för dig att vara med mig. Det finns folk, som är ute efter oss.’’ Försökte han lugna ner mig.

’’Du är helt jävla dum i huvudet Justin! Tror du jag plötsligt kan glömma dig!? Hu? Tror du verkligen det!?’’ Tjöt jag och började gråta igen. Jag satte mig långsamt ner på en stubbe och pressade mina händer vid mina tinningar. Det smärtade i bröstet. Sedan gick det över till huvudet. Ögonen sved och allting kändes genast hopplöst igen. Justin som nu var här, kändes inte som något stöd. Det kändes som om allting blev dåligt igen. Som om hela världen hade gått under.

’’Holly!’’ Höjde han rösten. Jag ryckte till och tittade upp på honom. Han drog snabbt upp mig på fötter igen och pressade mig återigen mot ett träd.

’’Du ska fucking inte bryta ihop och du ska fucking inte gråta över mig! Fattar du det!? Jag är här nu och jag hör dig.’’ Spände han blicken i mig. Jag tittade gråtandes på honom. Hans svarta ögon blev snabbt bruna och hans spända käkben slappnades av. Hans hårda grepp om mina armar mjuknade. Hela han blev alldeles svag och tittade återigen med sårade ögon på mig. Han tryckte sina läppar mot mina när han inte visste vad han skulle säga. Jag knep ihop med ögonen och pressade min kropp mot hans när jag dragit mina armar runt hans nacke. Hans händer åkte innanför min tröja och började långsamt sträva upp för min bara rygg. Men de åkte snabbt ner mot min rumpa, greppade tag om den och bar upp mig i hans famn. Jag slingrade mina ben runt hans höfter och lät inte kyssen avbrytas under något utav detta. Mina händer åkte in i hans lena hår och fingrarna masserade mjukt hans hårbot. Jag nafsade honom i underläppen och öppnade ögonen för att möta hans bruna ögon. De var tårfyllda, men avspeglade någon slags glädje ändå.

’’Lovar du mig att göra de?’’ Viskade han mot mina läppar. Jag tittade honom ett långt tag i ögonen. Ska jag verkligen glömma honom? Ska jag verkligen göra det? Eller den riktiga frågan är, kommer jag göra det? Jag kände mig splittrad och osäker. För jag vill inte glömma honom. Han är - död eller levande - en del av mitt liv. Jag vill inte ens försöka. Jag vill inte glömma. Jag vill inte.

’’Jag lovar.’’ Viskade jag mot hans läppar. Jag blinkade till och kände hur vinden återigen smällde till mig. Jag tittade mig panikslaget omkring och såg allt jag inte ville se. Huset och skogen. Jag drog mina fingrar mot mina fuktiga läppar och tittade in i skogen. Det kanske är dags att glömma, ändå?

20 KOMMENTARER

Marry Christmas mina underbara läsare!

Kunde inte låta bli, att få det liiiite sorligt ändå. Så, vad tror ni nyligen hände? Var det på något sätt en tanke det hela? Eller hände det verkligen? Eller hade hon blivit galen och inbillat det? Lovar att det snart kommer hända mer än bara... You know, gråt och sörg.

Älskar er! Ha en underbar julafton och ät en massa god mat!