Jag tittade med en rynka på henne och sedan på Justin. Vänta lite... Vem är hon? Och hur vet Justin vem det är?

''Känner du inte igen mig?'' Frågade hon med ett sött leende. Justin suckade frustrerat och himmlade med ögonen.

''Hoppades på att jag aldrig skulle få se dig igen.'' Sa han irriterat.

''Och du är?'' Frågade hon mig.

''Jag är-''

''Justins flickvän!'' Avbröt Damon mig snabbt. Jag vände mig bak till honom och gav honom en förvirrad blick. Hans blick tydde: bara-spela-med. Jag vände mig sedan fram till henne igen och tittade på henne med höjda ögonbryn och flätade ihop min och Justins händ.

''Och du är?'' Frågade jag.

''Amber... Justins ex.'' Sa hon med en kaxig blick. Självklart! Vad förväntade jag mig? Hon måste ju vara en utan hans 100 förredettor. Det fick mig att ogilla henne ett snepp mer. En bit bakom Amber såg jag Sean komma gåendes mot oss och när han väl var framme vid oss la han en arm om hennes midja och drog henne tätt intill honom. Justins hand som var ihop flätad med min hand hårdnade när han fick syn på Sean. Och att dem hade en rellation som tydde på mer än vänner fick allting att bli värre. Sean tittade argt på både mig och Justin. Jag kunde inte låta bli att ge honom samma hårda blick tillbaks. Stefan som stod jämte mig tog tag i min arm och gav mig en blick som tydde att vi skulle gå innan något hemskt skulle hända. Jag nickade och tog ett stadigare grepp om Justins hand och drog med honom bort från dem. Kvällen blev tydligen inte som vi hade tänkt oss. Då hade jag fått lite information ändå. Justin hade ett ex som hette Amber och han verkade hata henne. Nu är frågan... Varför?

''Damon...'' Viskade jag och fick hans uppmärksamhet som önskat. Justin gick en bit framför oss vilket fick mig en stund att prata med Damon.

''Justins ex?'' Sa jag med en rynka i pannan. Han nickade med en suck.

''Han hatar henne va?'' La jag till.

''Var det så tydligt?'' Flinade han.

''Man såg hur han mördade henne med blicken så... Ja.'' Sa jag med ett skratt. Men en hel del allvar i det jag sa.

''Men varför hatar han henne. Hur blev det så?'' Frågade jag. Jag förväntade mig inte att han skulle svara på den frågan för om jag hade rätt hade det med deras gäng och kriminälitet att göra. 

''För drygt ett år sedan var dem ihop. Men Amber gjorde något väldigt, väldigt dåligt och förrådde oss. Fast Justin var den som led mest. Och sedan då det hände har vi inte sätt henne sedan nu.'' Sa han och stoppade sina händer i hans jeans fickor.

''Åh...'' Var det ända jag fick ur mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Eller hur jag skulle reagera.

''Ska jag spela hans flickvän nu framöver eller vadå?'' Sa jag efter en stund av tystnad.

''Vore bra om du kunde göra det. För jag känner henne väldigt väl. Hon kom tillbaks till New York för att få tillbaks Justin. Och om han faller för henne, ännu en gång... Vet jag inte vad jag ska göra.'' Sa han med en suck. Jag skulle säkert ångra detta djupt... Jag visste heller inte konsekvänserna till vad som händer om hon får tillbaks honom men det låter inte bra.

''Jag är med på det.'' Sa jag och tittade osäkert på honom. Han vände sin blick mot mig och log smått.

''Säg inget till Justin, okej? Det blir våran hemlighet.'' Log han. Jag kommer känna mig hemsk att låtsas bli kär i honom och låtsas få känslor för honom.

''Okej.'' Sa jag och tvingade fram ett leende. Jag kände redan hur jag ångrade detta. Jag vet att detta inte är rätt. Och jag vet att förr eller senare kommer Justin bli sårad och all skulld kommer jag få. Fick Noel! Varför gick du med på det!? Jag tog ett djupt andetag och slog ner min blick i marken. Ingen återvändo nu. Jag gick med raska steg mot Justin och när jag kommit vid hans sida flätade jag ihop våra fingrar och kollade upp på honom med ett på tvingande leende. Han kollade chockat ner på mig och visste inte hur han skulle reagera men log sedan mjukt mot mig.

 

Jag satt i bilen med Justin bredvid mig och var på väg hem. Vi hade åkt i cirka 5 minuter och var äntligen framme. Han körde in på våran tomt och parkerade bilen. Sådan gentleman som han var följde han med mig ut ur bilen. Han lutade sig mot motorhuven och kollade med samma kalla ansiktsutryck som vanligt. Jag ställde mig framför honom och la en hand på hans lena kind och kollade djupt in i hans bruna ögon. Jag blev alldeles knä svag och kände hur det pirrade sådär härligt i magen. Hans armarn slingrade han om min midja och nu var det bara vi här. Inget annat existerade just nu. Bara jag... Och han.

Med ett leende tryckte jag mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Först var han chockad om vad som hände men besvarade den snabbt. Mina armar slingrade sig automatiskt runt hans nacke och fyrvärkerier smällde om oss. Detta kunde jag inte fejka, att kyssen kändes äkta. När jag avslutade kyssen stod vi ett tag i tystnad och bara kollade på varandra.

''Vad var det för?'' Frågade han med ett leende efter ett tag. Jag log generat och kysste honom en sista gång innan jag gick därifrån utan att ha svarat. När jag öppnat dörren kollade jag en sista gång bak mot honom som fortfarande stod kvar vid bilen med ett fånigt leende. Jag flinade för mig själv och stängde sedan dörren. Jag visste inte hur jag skulle reagera om vad som nyligen hänt. Visst, jag tyckte kanske om kyssen men bara för stunden. Nu... Nu vet jag inte vad jag känner eller tycker. Jag tycker allting blivit så krånligt på sista tid. En massa kärleks problem känns det som. Jag sparkade av mig sandalerna och gick med raska steg förbi köket.

''Hey!'' Sa någon som fick mig att stanna med ett ryck.

''Vart har du varit?'' Frågade pappa.

''Jag frågar detsamma. Vart har du varit?'' Frågade jag för att försöka få så mycket tid som möjligt för att komma på något att svara. Och om jag har tur glömmer han bort vad det var han frågade.

''Iväg.'' Sa han bara.

''Vadå iväg? Iväg vart?'' Frågade jag.

''Iväg på något...'' Sa han nervöst.

''Pappa...'' Sa jag misstänksamt.

''Vart har du varit?'' Frågade jag ännu en gång och korsade armarna.

''Öhm...'' Började han osäkert.

''På ett uppdrag.'' Sa han med en suck och gav upp. Mina ögon blev stora och jag tittade allvarligt på honom.

''Ett uppdrag? Varför sa du inget? Du kanske dött och jag visste inte vart du var!'' Tjöt jag surt. Han harklade sig och tittade menande på mig. 

''Då förstår du hur jag känner. Detsamma gäller med dig. Vart har du varit?'' Frågade han. Jag kände att jag kanske inte skulle sakt det jag nyligen sakt. Jag kan inte ljuga. Jag visste att han skulle få reda på det förr eller senare. Han är liksom en väl tränad agent. Han kan ta reda på vad som helst. Varför skulle han då inte kunna ta reda på vart jag var för en timma sedan. Jag suckade och kliade mig nervöst i nacken.

''På stranden...'' Började jag. Han korsade sina armar och tittade med en sträng blick på mig.

''Med vem?'' Frågade han. Han visste redan vilka jag var där med. Men frågade ändå för att höra mitt svar. Jag funderade nyligen på att ljuga om vem jag var där med men nu... Nej, aldrig att jag gör det.

''Justin...'' Sa jag och tittade skamset ner i golvet. Jag visste klart och tydligt att han inte gillade Justin något vidare. Men ändå fortsatte jag med det jag håller på med. Uppdraget är ett måste och han vet att Justin är personen som står högst på listan. Men på min fritid... Då vill han absolut inte att jag umgås med honom.

''Noel McCartney!'' Sa han med en sträng röst. Noel McCartney. Det är namnet han kallar mig. Och alla andra. Jag är van nu. Summer Paris... Det vore som en helt ny identitet. Jag är liksom van vid det namnet och sättet jag lever på nu. Att bli kallad Summer skulle bara kännas konstigt vid detta lag.

''Du vet att han är farlig!'' Sa han med samma stränga röst.

''Jag vet pappa jag-''

''Du får inte träffa honom! Han är kriminäl och farlig! Fattar du det!'' Nästan skrek han. Jag kände hur tårarna nästan ville spruta ut. Han har nog aldrig varit såhär arg på mig. Vad ska jag säga nu? Jag måste låtsas vara kär i Justin för att skydda honom och pappa har förbjudit mig att träffa honom.

''Pappa! Under denna veckan har det hänt mer än du anat! Du har ingen aning om vad som pågår i mitt liv just nu! Jag har ett uppdrag som jag tänker sluföra och tänker inte avika pågrund av att du tycker han är farlig!'' Tjöt jag när tårarna rann längs mina kinder. Jag sprang därifrån och upp för trappan och in i mitt rum. Varför gråter jag? Jag har ingen anledning till att gråta. Jag gråter för... Inget? Men jag kunde ändå inte sluta. Tårarna välde ner för mina kinder. Jag borrade ner mitt ansikte i kudden och ville bara glömma allt som hänt ikväll. 

 

Jag slog snabbt upp mina ögon och mötte ett ljust rum. Jag satte mig hastigt upp och vände blicken mot klockan som visade 08:00. Sen idag igen.

''Bäst du skyndar dig.'' Sa en mjuk röst pöstligt. Jag vände snabbt blicken mot fönstret där jag kunde se Justin sitta i fönsterkarmen med ett snett leende. Okej Noel. Dagen kommer säkert bli tuff. Men du klarar det. Bara låtsas vara trevlig mot honom och låtsas gilla honom. Detta kommer gå bra... Tänkte jag för att lugna mig. Men kände ingen förändring. Jag vinglade ur sängen och sedan vidare in mot wicen. Jag drog på mig ett par militär mönstrade shorts, en svart magtröja och sedan min skinjacka som hängde där nere. Jag satte på mig ett långt korshalsband och pärl örhängen innan jag steg ur wicen och fortsatte mot badrummet där jag snabbt kammade igenom håret innan jag gjorde en lös fläta. När jag steg ut ur rummet låg han i min säng med blicken upp i taket.

''Klar för att gå?'' Frågade han och satte sig upp.

''Justin... Ehm... Du får inte gå med mig ner.'' Sa jag och kliade mig nervöst i nacken.

''Varför?'' Frågade han med en rynka i pannan.

''Jag och pappa har bråkat... Och det räcker med att han är arg på mig. Han kommer bara få spel om du kommer nergåendes för trappan med mig.'' Sa jag så snällt jag kunde. Han gick runt till min sida och tittade ett tag på mig innan han suckade och nickade änkelt till svar.

''Tack...'' Viskade jag med ett leende och gav honom en mjuk kyss på kinden. Han log smått innan han gick mot fönstret och skulle precis hoppa då han vände sig om mot mig.

''Jag väntar vid bilen.'' Sa han innan han hoppade och försvann. Jag pustade lättat ut och skyndade mig ner till hallen där jag snabbt drog på mig min skin jacka och mina röda Converse.

''Noel...'' Hörde jag pappa säga bakom mig. Jag vände mig om och kollade med en allvarlig blick på honom.

''Vad?'' Frågade jag så bittert jag bara kunde. Jag ville inte bråka med honom men han gav mig inget val.

''Kan vi inte prata om det som hände-''

''Jag har bråttom.'' Avbröt jag honom och försvann ut genom dörren och stängde den snabbt med en smäll. Jag kände mig taskig att vara sådan som jag är mot honom. Han har inte gjort något mer än att försöka skydda mig. Han är min pappa. Det är vad pappor är till för. Justin stod lutandes mot motorhuven och kollade med sin allvarliga blick på mig. Jag gick runt bilen och satte mig med ett dunst i sätet och stängde dörren med en smäll. Jag förväntade mig inte att Justin skulle hämta mig på morgonen. Men hellre det än att gå hela vägen till skolan. Justin startade bilen strax efter han hoppat in och slängde en blick på mig som jag inte kunde tyda.

''Är du okej?'' Frågade han. Brydde han sig änns? Eller frågade han bara för att vara snäll?

''Ja, det är jag.'' Svarade jag kort och gav honom ett falskt leende. Hur många löften som helst... Denna dagen kommer bli lång. Tro mig. Det är bara ren tur om jag överlever.