''Pappa!'' Ropade jag från nedervåningen. Jag kunde höra hur han sprang fram och tillbaka utan något svar.

''Kom igen nu!'' Ropade jag och började gå mot hallen där två utav mina resväskor stod. Vart vi ska vet jag ännu inte men det ska Rick berätta idag. Ett uppdrag är vad jag ska få och pappa ska antagligen hjälpa mig. För tillfället har han tagit en liten paus och hoppar in för någon om det vorre akut. Jag tycker det är för riskabelt för honom att göra sådana hära uppdrag eftersom man riskerar sitt liv och nu när både mamma och Maddie är döda vill jag heller inte att pappa dör. Just pågrund utav någon som ville hämnas på presedenten och planterade en bomb under bilen där Sasha satt i med både mamma och Maddie. Det är faktiskt pågrund utav de  - deras död - som jag bestämmde mig för att bli en agent just för att en dag lösa detta fallet, mordet på dem tre. En så länge har jag inte fått reda på någonting och jag vet heller inte om jag kommer få de. Jag bara hoppas på att ett tecken på vem det var sker snart. Väldigt snart!

''Kvinna! Kom igen nu! Du är ju värre en mig!'' Ropade jag. Jag skrattade åt ordet kvinna jag använnde och kollade med en kaxig blick på honom när han äntligen kom ner.

''Ursäkta mig kvinna för att det tog lite tid att leta upp alla pistoler vi gömmt i huset.'' Sa han och log snett. Jag skakade roat på huvudet och tog tag i handtagen på mina resväskor och bar ut dem till den svarta Rangerovern som stog parkerad på våran uppfart. Eftersom vi flyttar väldigt offta så är det inte bra för mig att skaffa vänner på varje nya platts vi hamnar på. Först och främst. Dem får aldrig veta att jag är en agent. Dem vet inte vad jag igentligen heter och dem vet inte hur min igentliga bakrund är. Det är liksom ingen ideé att bli vän med mig eftersom jag bara ljuger hela tiden. Vem vill vara vän med en som ljuger? Fast en vän har jag... Som jag varit vän med sedan jag var 13 år då jag började på D.I.D. Marilyn Jones. Chefens dotter. Alltså är hon också en agent. Så man kan säga att vi är som systrar. Bara det att hon aldrig kommer kunna ersätta Maddie. Ingen kommer kunna ersätta henne. Och kanske... Om något år har jag hittat en kille som gör mig lycklig. Fast vänta... Vad tänker jag med? Att bilda familj och allt är inte direkt något man ska göra när man är agent. Man bara ustätter hela familjen för fara. Ja, det som får mig att fortsätta hoppas är antagligen pappa. Att han finns kvar. Och att lämna honom ensam, vore inget allternativ!

''Redo för ännu ett uppdrag?'' Frågade han när han satte sig i bilen jämte mig.

''Bra antar jag.'' Log jag. Han nickade medans han körde ur från uppfarten och gasade på. Hela mitt liv har varit i en ända röra. Sedan dem dog har det mästa varit dåligt. Jag kunde inte släppa att min mamma och ända syster hade dött. Det gick inte. Utan jag sörjde i något år då jag samtidigt utbildades. Fast hela den utbildningen fick mig stark. Jag kunde tåla mer och det som hänt var inte lika känsligt längre. Fast även idag har jag svårt att prata om det. För varje dag som går bli det änklare antar jag. Solen sken ganska starkt. Man kan tro att det är sommar. Fast det är bara mitt i April. Han svängde in runt ett hörn och stannade utanför en stängd fabrik. Man kan undra varför någon skulle vilja åka hit. Men det är här vi träffas för att ge ut uppdrag kan man säga. Detta stället är ju inte direkt byggnaden alla agenter samlas på om det skulle vara något sådär jätte viktigt utan det är ju i byggnaden i stan. Alla tror att det är en helt vanlig byggnad med folk som sitter på kontor och jobbar som en normal person brukar göra. Nej, där inne finns det tränings hall, kontor såklart, skjutbana och mycket mer som behövs för att kunna träna och utbilda sig. Jag öppnade bildörren och klev ut. Stängde den igen och gick runt bilen för att möta pappa. Med snabba steg gick vi in genom en hemlig dörr och där inne stod Marry [Marylin] och Rick och pratade. Marry vände sig om och fick syn på mig. Ett brett leende spred sig på bådas läppar och med snabba steg rusade vi mot varandra.

''Summer!'' Tjöt hon glatt och omfamnade mig.

''Marry!'' Tjöt jag och kramade henne hårt. Jag kollade på henne med ett stort leende och var så glad över att se henne igen på länge.

''Gud vad du har... Förändrats!'' Sa jag och kollade på henne från topp till tå.

''Du med!'' Sa hon och kollade på mig. Vi har inte träffats på ett år. Hon och Rick har varit i LA på ett uppdrag och kom inte hem föränns igår kväll.

''Som jag har saknat dig!'' Sa jag och kramade henne ännu en gång.

                     

''Och jag dig!'' Sa hon och kramade mig.

''Tjejer... Nog med kramar och dags för planering!'' Log Rick och kom gåendes mot oss.

''Hej tiger!'' Skrattade jag och kramade honom.

''Hej, det var ett tag sen! Saknat oss?'' Flinade han.

''Om vi har? Såklart!'' Log jag ställde mig jämte pappa.

''Så... Mitt uppdrag!?'' Frågade jag nyfiket. Han log och gick en bit bort där ett stort bord fanns med en karta och vapen. Vi följde med honom dit och kollade på den stora kartan.

''New York.'' Sa han och pekade på kartan där punkten New York var.

''Är uppdraget i New York? Och mer...?'' Sa jag och tittade storögt på kartan.

''I New York finns det ett slags mafia gäng som fått namnet The Outlowers. Dem är kriminäla - såklart - och skapar kaos i stan. Dem smugglar även vapen och droger till andra gäng och vanliga människor. Låter det spännande?'' Förklarade han och tittade upp på mig.

''Faktiskt... Ja. Men svårare har jag fått.'' Log jag.  Han nickade och vek ihop kartan igen.

''Du börjar i skolan som killarna går i och får en ny identitet. Ditt nya namn är Noel McCartney och du och din pappa som från och med nu heter Alexander McCartney flyttade nyligen från Canada och ville starta på nytt. Din mamma och syster dog i en bil olycka. Låter det bra?'' Frågade han. Noel McCartney och Alexander McCartney. Hm... Jag kan nog vänja mig.

''Det låter toppen!'' Log jag.

''och här är lite saker du kan behöva.'' Sa han och la upp en hel del saker på bordet,

''Beretta 9mm med ljud dämpare, komunikations radio, en brosch liknande kamera, liten mikrofon ''myggan'', penn kamera, sattelit telefon och dyrksätt. Några utav sakerna som finns med i din ryggsäck.'' Rabblade han upp. Dem sakerna var något man alltid brukade ha med. 

''Klar?'' Frågade jag.

''Klar!'' Log han och räckte fram ryggsäcken. Jag tog tacksamt emot den och började gå tillbas till pappa som för en liten stund sedan hade gått tillbaks till bilen.

''En sak till bara!'' Ropade han. Jag stannade till och vände mig om. Han tog några steg fram och tittade allvarligt på mig.

''Justin Bieber är på toppen - chefen - och är känd för att vara den hårda bad boy typen. Var försiktigt. Jag ringer dig imorgon angående planen, okej?'' Sa han.

''Right!'' Log jag och fortsatte sedan gå. Jag vände mig om en sista gång och vinkade mot Marry som vinkade tillbaks. Jag joggade mot bilen och öppnade dörren med ett klickande ljud för att sedan sätta mig. Jag slängde bak ryggsäcken och tittade nöjt på honom.

''Du ser nöjd ut.'' Flinade han.

''Ohja... Det är jag!'' Flinade jag.

''Okej, då åker vi mot flygplattsen.'' Log han och startade motorn.

.

''Noel?'' Sa någon.

''Noel!?'' Fortsatte någon att säga.

''Noel McCartney!?'' Fortsatte personen säga. Kan dem inte bara hålla käften? Jag försöker sova! Hör dem inte att Noel inte svarar?

''Summer!'' Sa någon plöstligt och skakade i mig.

''Vad!?'' Sa jag kurigt och gnuggade mig i ögonen. 

''Vakna sömntuta!'' Log han. Jag suckade högt och satte en kudde för ansiktet.

''Vi är framme.'' Skrattade han.

''Mm.'' Mummlade jag tyst.

''Du måste vänja dig med att du kommer bli kallad för Noel McCartney, okej?'' Sa han och smekte min kind. Jag satte mig upp och tvingade fram ett leende.

''Jag vet... Och du måste vänja dig att bli kallad för Alexander McCartney.'' Flinade jag. Han log roat och ställde sig upp.

''Kom nu. Vi har ett hus som väntar på oss.'' Log han. Jag ställde mig hastigt upp och gick ut ur privat planet med snabba steg och sedan in i Rangerovern som stog och väntade utanför på oss. Pappa satte sig i förar sätet och satte igång bilen. Våra resväskor var redan i bilen och även min ryggsäck. Här i New York var det betydligt varmare än vad det var i Atlanta. Jag hissade ner fönster rutan och tog djupa andetag.

''Är huset stort?'' Frågade jag med blicken på vägen.

''Det får du se.'' Log han hemlighetsfullt och svängde några gånger till innan han körde in på en grusväg och stannade bilen. Framför oss stod ett stort vitt hus. Otroligt fint. Stora fönster och en stor trädgård. Var detta värkligen nödvändigt? Jag steg ur bilen och stängde den med en smäll innan jag med en vidöppen mun steg in i huset. Stora vita väggar var prydda med tavlor och accesoarer kryllade på alla möbler. Jag må säga att det var otroligt snyggt! Min mobil plingade till och snabbt drog jag upp den emd ett ryck.

 

 

Jag skrattade för mig själv och skakade roat på huvudet. Då får jag hoppas på att morgondagen kommer gå lika bra som denna startade.

__________________________________________________________________________________________________________